En pappas vedermödor

Kulturkrockar över pölen

2011-10-08T00:08:00.003+02:00

Detta är från ett mail jag fick i veckan:

> > > > DEAR Lars Svensson, 
> > > > 
> > > > Thank you for your order. Company policy requires authentication steps before approval and shipment of international orders.
> > > > 
> > > > Please email us a scanned copy of the front and back of your credit card to confirm your account number. You may cover the last four digits to protect your privacy. If possible, please use a corporate email ID to expedite the verification. MemoryTen can assure you that your card information will be used for verification purposes only, and is not permanently held on file. You may also call in to 1.866.636.6799 (PST) with any questions/concerns.

***

> > Lars Svensson wrote:
> > > Is this why the memories from you has not arrived yet? The money was drawn from my account the same moment I made the order on your homepage. have you not gotten them? Then where can they be now? Why would a scanned copy of my credit card help you?

***

> > Hello Mr.Svensson, 
> > 
> > Your address on your order ------- 4 did not match when I looked you up on Google. I found you
> > on Google (http://personer.eniro.se) Högalidsgatan 5 58245 LINKÖPING. That is not the same as on your
> > order. MemoryTen wants to confirm you are the credit card owner. That is why we ask for a scan, to 
> > avoid credit card fraud. 
> >

***

> Hi, MemoryTen!
> 
> I suppose it is a good thing that you do tests like this. The problem with my name is that is is extremly common. We are 7 at my work called Lars Svensson for example (amoung 5000 people).
> 
> I checked eniro.se and it is not listing me there since the phone is listed on my sambo (Kan inte förlåta mig själv att jag inte översatte 'sambo' här).
> 
> Howeever, on eniro.se´s competeter hitta.se you can easily find me.
> 
> The correct link to look me up would be:
> 
> http://www.hitta.se/ViewDetailsWhite.aspx.....
> 
> I hope this will be enough to persuade you to send me the order I have payed for. I am not very keen on scanning my credit card...
> 
> Tell me your decition and we can take it from there..
> 
> Best Regards,
> 
> Lars Svensson, Sweden.
>

****

That will do, your order is approved to ship.

Olycka på Biltema

2011-05-22T00:01:00.005+02:00

Var med om en otäck olycka på Biltema i Linköping i söndags.

Lina satte sig på golvet i varuhuset. När hon skulle resa sig upp tog hon tag i en röd liten vagn med två meterhöga travar med Biltemakataloger. Den rasade. Över henne. Jag reagerade inte så mycket först utan försökte lyfta upp vagnen. Den var så tung att jag fick kämpa för att få upp den. Och Lina var fastklämd under den. Lina skrek som ett djur i minst fem minuter. Sambon och jag tröstade. Sedan plockade vi ihop massor av kataloger som låg utspridda på golvet. Vi reagerade båda starkt på att ingen enda ut personalen kom fram och undrade vad som hänt.

Efter det fick vi bära Lina in till fiket på Biltema för att lugna oss alla. Lina kunde inte stödja på foten. Vi pratade om att man borde anmäla detta som en olyckshändelse ifall hon får framtida men. Men vi visste inte var man skulle vända sig och det blev aldrig av.

Väl hemma så haltade Lina resten av dagen. Dagen därpå kunde hon gå normalt men benet ser idag ut så här:

Jag skickar en länk till Biltema på detta för jag tycker de borde veta och ha brytt sig. Och så borde de se över sina små röda vagnar med kataloger. Det finns flera barn som kan skadas på samma sätt... Jag återkommer om de hör av sig...

Klassfest 30 år senare

2010-09-06T22:28:00.004+02:00

I helgen har jag varit på klassfest. Det var nämligen 30 år sedan jag slutade 9:an i Valdemarsvik (Hur sjutton kunde det gått till??).

Företaget "Barabamba" hade förgått detta genom att försöka locka oss på sin egen "klassfest" mot betalning. Har inte hört någon som anmält sig dit, men de hade haft det trevliga initiativet att skicka med en klasslista över var mina klasskamrater bodde idag. Där kunde jag se att min

gamla "bästis" Anders Frank hade lämnat Borås till fördel för Motala. Kul! Bara 4 mil från mig ju..

Jag funderade söndagen innan på om jag skulle slå honom en signal och kolla om han skulle gå på klassfesten. En timma senare ringde det. Det var Anders Frank...

Och vips var man femton igen och skvallrade på och pratade om att ses innan bussen till Fyrudden i Gryt och klassfesten gick. Så på lördagen fick jag skjuts av min mor och far in till Norrgatan och Anders mammas hus. Jag hade inga problem att veta var det låg, trots att det var 25 år sedan sist jag såg det (och Anders).

Väl inne var det två tonårspojkar som återförenades och diskuterade hur vi skulle kunna få med oss maximalt med dolda drycker. Hans mamma var fortfarande pigg och gjorde sitt bästa för att sonen inte skulle ta med för mycket att dricka.

Vi gick strax efter ner till Folkets Hus i Valdemarsvik där en buss skulle ta oss till Gryt. Först trodde vi att vi missuppfattat nåt, för platsen var tom. Nej.. inte riktigt tom. Ca 10 personer hade spontant samlats i ett hörn och prasslade med sina ICA-påsar eller höll krampaktigt om sina ölburkar lite i smyg. Från vår klass var det bara Anette där, men det var kul att se henne...

När bussen kom stod man med sin dryck och undrade om man skulle gömma den för chauffören. Men chauffören visade sig vara en av oss som gick ut samma år - Julle- så det kändes genast lugnare.

Sedan gick man förbi en rad äldre män och kvinnor för att hitta en plats i bussen längre bak. Plötsligt började alla gamlingarna hälsa på en. Man insåg att det var ju mina "gamla" klasskamrater som satt där. Som man inte sett på fem , tio eller i viss fall 30 år...

(Tack Anette Johansson för lånet av bilderna)

Vi var förvånansvärt få, ca 60 stycken, från fem klasser. Vi var dock 13 från vår klass. Det var en fruktansvärd mix av utseenden. Några såg exakt ut som när de slutade 9:an. Andra kunde man gissa sig till efter ett tag vem de var, när man såg igenom hårbrist och i flera fall grånat hår. Sen fanns det en liten klick man inte kände igen alls. Tills någon förklarade vem det var. ..

Och slutligen en - vid namn Bertilsson - som man inte kände igen även om de sa vem det var och

man mindes hur han såg åt då. Han måste ha skickat en standin.. eller nåt...

Väl i Gryt hade vi fullt upp med att berätta för varandra om vad vi pysslat med under alla dessa år. Här följer ett axplock med subjektiva ögon:

Mest Retro

Malle var tjejen som var mest utvecklad tidigt i högstadiet. De tuffa killarna (inte jag) brukade då gå och klämma lite på henne och nypa henne i stjärten och så. Under kvällen såg jag minst två killar som fortfarande nöp henne där bak. En märklig känsla nu när det utspelade sig mellan 46-åringar...

Mest Rörande

Torben! Och hans historia om hur de tog sig an en 23 timmar gammal baby för tre år sedan. De fick en dags varsel innan den föddes men ryckte genast in för att hjälpa ett barn i nöd.

Tvåa lägger jag nog in Kerstins dröm om att få åka till England och se fotboll, och som ännu inte inträffat.

Trevligast

Högst subjektivt. Men jag gillar Ann för att hon är som hon är. Speceiellt nu sedan hon dagligen berättar om sitt liv för oss på facebook.

Störst Potential

Jim hade just läst in en byggnadsingejörsexamen och var på väg mot nya jobbmöjligheter.

Ålderskrämpor

Det figurerade en hel del läsglasögon och progressiva bågar på kalaset. Och många liknande historier om sämre syn med åren, Jag vet, jag är själv mitt i den smeten. Dessutom en del prat om värk i ryggar och andra ställen i kroppen. Dessutom gjorde sorlet i lokalen att våra gamla öron hade svårt att uppfatta vad vi ville säga till varandra ibland.

Skvallret

Mycket tal om de skilsmässor som drabbat några. Om han i klassen som hittat sin drömprins. Om de som lyckats med sina företag, och om klasskamraternas barn som var allt från 2 år till strax över 20.

Minnen från Skolan

Mest avhandlades hur vissa lärare blev mobbade av oss elever. I övrigt ganska lite sånt prat. Tror att en del har svårt att minnas så mycket från 1980.

Åldern i Rummet

Jag tror att de unga servitriserna såg en samling medelålders tanter och gubbar i lokalen. Vi andra såg en högstadieklass som nyss gått ut och nu hade fest tillsammans. Just där och då hade tiden stått still.

Namedropping

I övrigt vill jag kort dra mig till minnes Blomman och hans förkärlek att hålla låda. Karin som gärna var med på bild så fort en kamera visade sig. Anna-Lenas hurtiga iver att lösa knep & knåp med mig. Och så var det kul att återse Rikard Ferm efter så länge. Och Magnus är alltid en trevlig prick. Nu som då.

När festen var slut och bussen återfört oss till Folkets hus samlades vi, ca 6 personer och svamlade en sista gång om ditt och datt och den stjärnklara natten innan min far kom ångande och skjutsade hem mig. När jag klev in i bilen hälsade de kvarvarande så glatt att man önskade att man var 56 snart så man fick göra om kvällen igen...

Dagen Efter

På söndagen ringde Anders Frank och vi stämde av våra upplevelser helt kort och återgick till våra respektive verkligheter. Men vi lovade att höras av snart igen.

Fem myror är fler än fyra elefanter

2010-07-30T23:05:00.002+02:00

Idag har vi varit på teater med barnen. "Fem myror är fler än fyra elefanter" i en uppsättning av Jippiekultur i Linköping.

En hel samling iakttagelser gjorde jag:

De härmade rösterna på Magnus och Brasse väldigt bra..
Minus dock för att de kallade sig sina riktiga namn "Nicklas, Lasse och Karin".
De följde TV-seriens manus till punkt och pricka.
Föräldrarna gillade det minst lika mycket. Antagligen mera.

Det var klart kul och sevärt. De härmade även animationerna på ett berömvärt sätt. Det kostade 140-160 kr per person. 120 kr om man hade MedMera-kort.

Jag kan rekommendera den till nyfikna. Går i Gamla Linköpings utomhusteater varje fredag-söndag klockan 16.00 under sommaren.

Lina som aldrig sett originalshowen gillade det också. Så mycket att hon ville se de VHS-band med alla avsnitt jag en gång köpte åt Anton och inget av barnen har sett förut. På banden var hon lite besviken på att det var tecknade myror och inte små tjejer i bruna kostymer som på teatern. Scenen där Brasse stavade fel på Evas namnsdagstårta på bandet ville hon se två gånger i rad. Efter halva första avsnittet lessnade hon dock och ville se "Bananer i Pyjamas" istället.

Antar att de tecknade delarna är lite för banala för barn av idag och drar ner takten på showen. Återkommer om intresset skulle vakna på nytt. Hon är ju trots allt väldigt intresserad av bokstäver och siffror just nu.

Favoritdräkt

2010-07-23T23:13:00.003+02:00

I Stockholm var vi inne på Hennes & Mauritz en sväng. Lina hittade en dräkt hon gärna ville ha. Vi tyckte inte den passade så vi lockade med andra med Prinsessor och Kitty Cat på. Men Lina hade bestämt sig! Hon tog gärna upp pengar ur egna plånboken bara hon fick sin dräkt. Vi trodde inte hon skulle använda den så värst mycket. men märkligt nog har hon haft den av och på hela dagen idag. Vi får se om det håller i sig.

Vadå?? Vill ni se dräkten? Tja, det finns en bild här...

Tur på Gröna Lund

2010-07-20T21:21:00.003+02:00

Idag har vi varit på Gröna Lund. Anton var lite tjatig om att få spela chokladhjul. Orsak: Han vann en jättelåda Dajm på Liseberg förra året, och tror sig ha tur nog att vinna en till.
Två gånger spelade han utan framgång. Så tjatade han en stund om att få spela en tredje gång. Jag var motvillig, men sambon hostade upp pengar till en spelomgång till. Anton gick bort själv och spelade alldeles ensam vid chokladhjulet. När vi tittade bort så lyft just damen i luckan över 2,1 kilo Plopp till Anton som fick famnen full.
Lina blev förstås avundssjuk och pekade på att hon också ville ha en sån kartong, och vandrade bort till samma chokladhjul. För rättvisans skull fick hon pengar för att spela en omgång hon också.
Damen i luckan frågade vad hon hette och sa sedan:
- "Nina.. jaha, Lina... Vilken bricka vill du ha då?"
Lina hade aldrig spelat chokladhjul förut så hon pekade på en jättesak med kexchoklad, och damen skrattade. Anton assisterade med att tipsa om vilken bricka han hade haft och frågade menande om Lina ville ha den. Lina accepterade och hjulet snurrade.
- "Säg stopp" sa damen.
-"Stopp" sa Lina omedelbart.
Hjulet stannade och damen utbrast:
- "Nämen... hon vann hon också..". Damen liksom säckade ihop lite bakom disken men fortsatte:
- "Det är ju inte sant. Det händer bara inte.."

Men hon fick inse faktum och 1,9 kilo kexchoklad bytte ägare. Det fanns 20 brickor så barnen hade just lyckats trots oddsen ett mot 400, så man förstår att damen var lite tagen. Men barnen var glada, medan deras föräldrar fortfarande förfäras över att släpa dessa lådor ihop med väskorna ner till stationen om ett par dagar...

Gillade de godiset? Tja, Lina tjatade om att få smaka hela dagen, men vi lät henne inte öppna förrän vi kom till hotellrummet. Där tog hon två tuggor på sin hett efterlängtade första kexchoklad (av 36), sedan räckte hon över den till mamma och sa:
- "Jag vill inte ha mera.."

På hotell i Stockholm

2010-07-20T20:48:00.006+02:00

Denna vecka har vi en kortsemester i Stockholm hela familjen. Jag, sambon och Anton satt tillsammans och valde hotell på Internet redan i maj. Vi fastnade för ett på Kungsholmen som heter Hotell Lindhagen.
Sedan igår är vi på plats här. Hotellet ger sken av lyx och flärd. Hemsidan är full av fina detaljer om rummen. Men vi vet bättre nu.. :-)

De skryter om sina fina rum här:http://sv.hotels.com/hotel/details.html?pa=1&pn=1&ps=1&pointName&reviewOrder=date_newest_first&roomno=1&destinationId=1270279&rooms[0].numberOfAdults=2&tab=description&hotelId=309344&validate=false

Nog finns det en massa intressanta saker som kaffebryggare, mikro och brödrost. Men det fanns en hel hoper av saker som var ren lögn också:

"Välkomstarrangemang" - Tja.. de hade lagt en miniflaska duschgele på en av sängarna. Inte så spännande present. För det fanns ett par till i badrummet. Men absolut inget schampoo. Första hotell jag varit på som inte har det...

"Avskild middagsplats" - De hade klämt in ett köksbord mellan diskbänken och barnens sängar. Inte så avskilt precis..

"Skrivbord" - Tja... finns det väl.. om man anser att köksbordet också är ett skrivbord så kanske..

"Hushållsarbete" - Vad sjutton menas med det? Kan de mena hotellstädningen? Troligtvis inte, för ingen har varit här och städat alls under de tre dygnen.

"DVD-/videospelare" och "DVD-spelare" (igen) - Tja, var??? Här finns ingen. Vi har genomsökt platt-TVn men den har inget sånt.

"CD-spelare" - Gissa... ingen sådan finns heller.

"Värdeförvaringsskåp på rummet" - Var då? Har inget sett!!

"Klockradio" - Orsaken till att jag inte packade en egen. Jag gillar att kunna veta vad klockan är när man vaknar på natten. Men finns det någon?? Nej...jo... i Platt-TVn finns en tidsangivelse längst ner... kunde funkat.. om den inte försvann när man trycker av TVn till stand-by. Och radio har den ju inte heller...

Övriga saker vi noterat om hotellet:
* När man kommer upp på vår våning ser man genom glasdörrarna att de lägre numren är till höger, och vårt rum som har ett av de högre numren finns till vänster. Men den väntar dörren går inte att öppna!! Vi fick chansa oss in till höger i stället och hittade en bakväg runt hisschaktet till vårt rum. Och så har dörrarna förblivit hela vistelsen.

* Hotellfrukosten var en av de sparsammaste jag fått någonsin tror jag. De hade väl lite bröd och pålägg samt ägg, jouice och cornflakes. Men man saknar bacon och rostat bröd, som finns överallt annars. De hade en lucka för att placera varm mat men den var tom hela frukosten i morse.

* I kväll började det droppa ner vatten från taket där jag satt framför datorn vid matbordet. Ca 1 dl på tio minuter. Jag gick givetvis ner och klagade. De gav det fantastiska svaret:
- "Vi har anmält det, men de sa att de kan inte komma förrän i morgon!"
Då hade jag inte ens sagt vilket rum jag bor på. När jag frågade om den detaljen ändrades historien till attt de alldeles strax skulle anmäla felet. Och några andra rum fanns inte lediga, så de lät saken bero tills imorgon.

Så nu sitter jag här på hörnet av matbordet och känner vattendropparna stänka mig på armen. Fick sån lust att blogga av mig lite ilska av någon anledning.. :-)

Att läsa godnattsagor - del 2

2010-07-15T21:49:00.003+02:00

Innan jag läser för Anton på kvällarna så är det Linas tur att få höra lite saga. Att läsa för Lina är lite speciellt. Hon väljer gärna samma saga varje kväll. Hennes logiska tänkande har svårt att inte protestera om hon finner något ologiskt. Några exempel:

I en saga med Kalle Anka så har hon fastnat för en bild på farbror Joakim på sitt kontor. Det som gör henne upprörd är detta:

- "Varför har han tre telefoner? Han har ju bara två öron!"

I sagan om snövit som hälsar på de sju dvärgarna så protesterar hon varje gång jag läser att "Prinsen och Snövit vinkade till dvärgarna". Lina blir upprörd för på bilden syns det att de vinkar tillbaka. Fast det inte står inget om det. Så hon "tvingar" mig varje gång att lägga till:

- "Och dvärgarna vinkade tillbaka."

Dvärgarna kan hon namnen på (fast Blyger kallade hon "Rodner" ett tag, för att det stod "..och Blyger rodnade..). Men hon tycker det är ologiskt att alla slutar på "er" utom en, Prosit. Så hon kallade honom "Hoster" i början.

I sagan om Malin som går till doktorn så berättar de att:

- "Först får Malin kissa i ett rör." Och så visas ett urinprov på bilden.

Lina undrade hur hon kunnat kissa i det lilla röret. Jag berättade att hon har nog kissat i en potta först, och så har de hällt över kisset ner i röret. Så numera varje gång som jag kommer till raden:

"Först får Malin kissa i ett rör." så säger Lina:

- "Nähe.. en potta."

Det är oftast sagoböcker vi läser. I början förstod hon inte sig på serietidningsformatet. En gång sa hon om Bamsetidningen vi läste:

- "Där är lille Skutt...". Men i nästa ruta fanns han igen.

- "Va,?Finns det två lille Skuttisar??"

Ikväll läste vi en ny saga för henne om Bror Kanin. Det stod att:

-"Bror Räv och Bror Björn lade benen på ryggen."

Lina utbrast genast:

- "Nähe.. det går inte. Titta då!" Hon drog upp båda benen mot sin bröstkorg.

- "Det är alldeles för tungt..."

Att läsa godnattsagor - del 1 av 2

2010-07-14T23:21:00.003+02:00

I flera år har jag läst för Anton innan han somnat. Oftast har det varit ur Kalle Anka. Jag har en prenumeration jag haft av och till. När jag bodde själv i Skäggetorp staplade jag de nya Kalle Ankorna på toa och läste i dem bara när jag satt där. Det gick sådär. Jag satt mindre tid än tidningarna kom. Jag skapade regeln att om jag låg ett år efter skulle jag sluta prenumerera tills jag läst i fatt. Denna regel fick jag praktisera två gånger.

Leksakerna som följde med har jag sparat i en skokartong och de har numera pytsats ut till Anton under hans första år. Leksakerna är om man säger i avvikande kvalitet. Man skulle gärna vilja gärna prata med dem som lovar en radiostyrd bil till barnen i kommande nummer och sedan skickar en liten leksak som inte går att få liv i. Helt utan krav på garantier och liknande.

Nu förtiden hinner vi läsa ut tidningarna. Och vi läser noga. Allra först läser vi vem som skrivit och tecknat varje avsnitt. Vi har båda lärt oss att har seriefigurerna långa halsar så har Bas Heymans tecknat. Och då är de extra roliga. Vi har (jag: återigen) lärt oss uppskatta gamla Carl Barks-äventyr. Numera läser vi ifatt veckans serieskörd på ett par tre dagar. Trots att tidningen nuförtiden har 64 sidor.

Övriga kvällar frossar vi i gamla goda album. Såsom Lucky Luke och Asterix. Här har vi lärt oss uppskatta avsnitt skrivna av Uderzo. Ja, han skrev ju både till Asterix och Lucky Luke.

Största lyckruset ges när vi kommit över några album jag läst själv som barn. Farmor har skickat hit en hel bunt. Någonstans långt inne i mig som barn önskade man att få läsa dessa äventyr för sina barn. Nu får jag det!!

När vi läst sådär 20 minuter varje kväll lägger vi ifrån oss tidningen och Anton somnar inom ett par minuter på min arm. Och pappa.. tja.. han somnar han också.. sju kvällar i veckan.. och kommer upp vid sådär 21.30 eller 22.00 alldeles sömndrucken och konstig..

En semesterdag avslutad

2010-07-13T22:05:00.002+02:00

I morse vaknade vi hela familjen i vår säng och mamma frågade Lina om hon gillade svarta vinbär. Lina:

- " Jag gillar dem ibland. Idag är inte ibland."

Linas tankar går dessa dagar mest till att hon ska åka till Stockholm nästa vecka. Det tjatar hon ofta om. Lina vet inte riktigt vad Stockholm är. Men hon har varit pÅ Gran Canaria (eller Gran Canarika som hon säger) och på Teneriffa. Hon har noga proklamerat att hon INTE vill gå på Bamseklubb i Stockholm.

I Stockholm ska hon åka en "Tunnelvagn" som går under jorden. Vi skrattade åt hennes uttryck men vi insåg att det faktiskt var ett mer korrekt ord än att " åka tunnelbana".

Sedan frågade vi varandra vad vi skulle hitta på idag. Anton förslog:

- "Vi kan väl åka till centrum i Norrköping?"

Förslaget godtogs och vi gav oss iväg Väl där förstod man att Antons plan var att leta dataspel där. Han lyckades komma hem med ett Wii-spel och ett PC-spel med cykeltävlingar. Det senare kostade bara nio kronor. Det mest fantastiska med det var att vi erbjöds köpa en försäkring ifall skivan gick sönder. Om vi betalade tio kronor till fick vi en garanti på två år på att vi skulle få ett nytt likadant spel om skivan gick sönder. Värde nio kronor... Vi hoppade det förslaget. :-)

Vi sprang på min kusin Lilian i Norrköping. Lina berättade saker som for i hennes huvud för henne:

- "Vi ska åka till stockholm!" sa hon. Och:

-" Vi ska laga avloppet när vi kommer hem!"

Pappa hade lovat henne att vara med när vi rensade rören under handfaten. Hon älskar teknik och verktyg.

Väl hemma bröt ett åskväder ut och Anton var arg för att vi inte lät hon prova sina nya spel medan det pågick. Men tids nog ebbade det ut och vi kunde testa dem. Så som "kvällsbus så spelade vi Tennis, La Crosse och hann även installera cykelspelet.

Lina och jag hann också rensa vårt avlopp innan hon lade sig. Lina hade också köpte en resväska i Norrköping som hon testade hela kvällen att rulla bakom sig. Den skulle hon givetvis ha med till "Stockholm".

Finns Gud?

2010-07-10T23:09:00.002+02:00

När jag var liten och gick i mellanstadiet så berättade fröken allt om vad Jesus gjorde. Det fanns en tid då man undrade om man skulle tro på att han och Gud någonsin funnits. Jag fastnade för att han inte fanns. Och så tro jag alla jag känner också gjort. Hela min generation.

Sånär som på ett fåtal. Och de anses just därför som lite udda. Lite som Jehovas vittnen. Man kan väl acceptera att de inte tror som oss. Men det där evinnerliga att försöka ändra vår åsikt till deras är så tröttande.

Visst kan jag förstå att folk behöver Gud. Eller Allah. Eller Mohammed. De vill veta att det finns något större som vakar över en så att man kan känna sig trygg.

Nu har min generation fått egna barn. Och jag har absolut inte pratat religion med min son en enda gång. Men mellan raderna kan man höra hans uppfattning.

Min mamma och pappa fick ta bort sin hund, Centa, nyligen. När vi var hos dem en dag så undrade Anton var Centa var nu. Farmor pekade rakt upp i luften. Anton fattade noll.

- "Hon är i himmelen" sa farmor.

Anton förstod ändå inte. Farmor fick ändra taktik och förklara var Centa var begravd. Man såg på farmor att hon blev ledsen av att att tala om det.

Ibland undrar jag om min generations krassa syn att Gud inte existerar är något vi utan att tänka på det tutar i våra barn utan att inse att vi gör faktiskt gör som Jehovas vittnen. Fast tvärtom....

Fundera själv på om du givit ditt barn en valmöjlighet att tro på Gud om det vill...

Härom helgen så såg Anton och jag ett par munkar i Skäggetorp.

- "Vad är det där för några?" sa Anton.

- "Det är Tibetanska munkar" sa jag. "De ägnar sitt liv åt att be till Gud."

- "Men Gud finns ju inte!" sa Anton.

Jag svarade lågt:

- "Säg inte det till dem.."

Buss

2010-07-09T22:03:00.004+02:00

Familjens semester började en vecka innan min. Så denna vecka har de varit kvar hemma medan jag åkt de sista fem dagarna till jobbet innan semestern börjar.

I onsdags kom det önskemål om att jag skulle lämna bilen hemma hos dem. Jag blev lite ställd för jag är lite för lat att cykla de 10 km det är till jobbet. Och buss tar så lång tid, man får byta vid Resecentrum och vänta en stund på nästa.

Jag tog dock bussen. Inte helt problemfritt dock. För jag klev bara på när den dök upp på utsatt tid utanför oss. Men i en korsning längre fram så lade den iväg mot Vikingstad istället. Jag hade ju klivit på FEL buss. Det blev till att pingla i klockan och kasta sig av. Sedan blev det en kort språngmarsch tillbaka och jag hann exakt i tid nr den rätta bussen dök upp.

En kort stund senare fick jag dock en ingivelse. Vi Stora Torget gick jag av och promenerade genom centrum ända ut till mitt jobb. Ca 2,5 km och tog 27 minuter att gå. Men vilken promenad det var. Solen sken och folk i rörelse i stan att titta på. På jobbet såg jag t.o.m. fram emot att få börja gå hem igen.

Så när samma önskemål dök upp hos familjen igen på torsdagen var valet lätt. Jag tog bussen igen följt av en promenad.

På fredagen var det ingen som behövde bilen (fast jag tjatade). Men jag tog bussen i alla fall bara för att det var så trevligt att gå. Och eftersom jag gick genom stan så kom jag nära affärer jag annars drar mig för att åka till, för att det är så jobbigt att jaga parkering i centrum.

Så ikväll kom jag hem med två tekniska prylar jag spontanshoppade på Teknikmagasinet.

Och från och med idag så börjar semestern. Vi får se om jag är lika buss-sugen igen när den är slut.

Handboll i Hallsberg hela helgen

2010-06-01T21:49:00.007+02:00

I fredags kväll började vårt handbollsäventyr vi planerat sedan länge. Anton och nio kompisar i handbollslaget åkte till Hallsberg för att spela handboll på gräs utomhus. Jag och tre andra vuxna, varav två var deras tränare, följde med.

Vi fick sova två nätter utspridda på golvet på ett dagis mycket nära fotbollsplanen.

Lördagen bestod av regn, lera och kladdiga sportkläder. Vårt lag förlorade då alla sina tre matcher. Efter det blev det et besök i badhuset för allihopa.

Det var roligt att studera hur killar i 8-10 årsåldern beter sig i grupp. Flera av dem sov utan föräldrarna för första gången och jag såg en del undrande blickar när de fick gå och lägga sig på golvet om kvällarna. Men på det hela taget var det ingen som klagade.

Saker jag lärt mig i helgen:

Hallsberg är litet.
Golv är hårda att ligga på. Uppblåsbara madrasser verkar mysigare än liggunderlag.
Om man kan snarka får man lätt eget rum.
Snarkningar är ärftligt (Anton fick lite kommentarer han med).
Killar födda år 2000-2001 klarar mycket bra att följa regler om läggdags (22.00) och godisförbud (inget godis förrän finalen var över).
Tjejer börjar bli intressant för killar i den åldern.
Handbollar studsar inte i lera.
Hittar man en TV där tre av fyra fria kanaler fungerar så kan man ge sig den på att det är den med melodifestivalen som inte fungerar.
Killar äter olika mycket.
Handbollsspelare spelar inte sämre även om man proppar dem fulla med glass och läsk.
När du stoppar ner din sovsäck i tygpåsen, se till att det är din påse, och att du inte stulit den från något barn.
Barn törs inte alltid berätta att de måste kissa när man åker bil, även om man säger att det är OK att de gör det.
Facebook är beroendeframkallande.

På söndagen var det utslagningsturnering bland alla lag som kommit trea och fyra i sina grupper. Så fort man förlorade fick man åka hem. Allt var denna dag som en omvänd hand i många avseenden. Solen sken. Laget vann stort. Match efter match avverkades tills den sista matchen gick klockan 15:00. Då var det B-final mot ett av lagen - Norrköping - som de redan mött dagen innan och som kom trea i gruppen. Ettan och tvåan i vår grupp gick båda till A-final, vilket vittnade om nivån på vår grupp på lördagen.

Spelarna var nervösa. Ledarna var nervösa och lite stirriga. Många av spelarna blev kissnödiga just innan start och det vattnades buskar både här och där. Motståndarna var segervissa och ledde ett tag med 10-6. Men strax efter halvleksvilan hade de våra vänt detta till 11-10. Som sedan blev 26-17 när tiden var slut. Lyckan var total och priser delades ut. Även jag fick ett, trots att jag inte deltagit mer än noterat ställningen under några av matcherna.

Hur gick det för Anton då? Ja, som den otursgubbe han är så lyckades han springa ihop med en killes axel på lördagen och få fläskläpp. Och på söndagen halkade han på en rot när han skulle springa och hämta bollen utanför planen och stukade sig kraftigt.

"Roten till det onda", som tränarna sa.

Så pass att han än idag, två dagar senare haltar rejält. Han fick titta på under de sista matcherna.

- ”Dumma rot att ta min final.” sa Anton.

En långhelg på Mensas årsmöte i Norrköping

2010-05-17T21:31:00.004+02:00

I helgen har jag varit med om en udda händelse. Jag har varit med om att hjälpa till när Mensa hade årsmöte.

Nu finns det andra som är bättre ledare än jag (typ 98% av befolkningen) så jag har mest haft rollen av att rycka in där det behövs. Jag har delat ut välkomstpresenter och pekat ut vägar samt delat ut mat.

Vi har varit 4 personer som haft möten och mailkonversation från och till sedan i Juli förra året för att ordna detta. Jag har nog gjort minst, de andra har varit mycket flitigare.

Hela mötet var en fantastisk upplevelse. 120 personer från hela Sverige och några från utlandet, som ockuperade hotell President. Dessa människor gjorde ett starkt intryck på mig. Framför allt deras vänlighet och initiativförmåga. Som när en talare uteblev och vårt program gapade lite tomt första kvällen. Då hoppade några mensaner in med sällskapspel och glatt humör.

På fredagsmorgonen rusade det in fotografer och journalister från bland annat Norrköpings tidningar, Folkbladet, Corren och Östnytt. I Corren och NT gjorde de narr av oss vilket kändes tungt då, men idag tycker jag det mest var kul att vi fick publicitet:

http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=6014178

Vi hade planerat uteaktiviteter varannan dag och så inomhusmöte varannan. Vädret var ju också av varannandagstyp i helgen. TYVÄRR HELT FEL DAGAR BARA! Vi höll på att regna bort under två dagar, samt satt inne när solen sken. Det hjälpte ju inte ett dugg att ha folk från SMHI med i festkommittén. Vems idé var det? J

Sedan var det ju folk som kunde allt (liksom de kan på mitt jobb) . Som när vi hade en föreläsning av en professor från just SMHI. Han blev bombarderad av goda idéer och kunnigt folk som visste svaret på allahanda frågor han ställde. När vi gick därifrån kom han cyklande med den blomsterkvast han fått, fastsatt på pakethållaren. Han stannade in när jag och några mensaner till gick över en bro, Han var upprymd och lyrisk över den stora responsen han fått.

Eller som på Skandiateatern då han som uppträdde efterfrågades en steppare, och en kvinna som jobbade som musikalartist klev upp och steppade brallorna av honom. När uppträdandet var slut så följde en strid ström av begåvade musiker som spontanuppträdde.

När jag berättade om dessa uppträdanden på jobbet idag så undrade de vad jag bidrog med.

- "Jag hällde upp kaffe." kunde jag sanningsenligt berätta.

När söndagen kom kände man sig full av adrenalin över att vi lyckats knåpa ihop allt som skulle göras under dessa fyra dagar. Och idag måndag har man känt saknad efter dessa människor. Nästa år är det i Siljansnäs eller nåt sånt. Som man känner det nu har man god lust att åka dit... helst redan idag...

Arbetskamrater

2010-04-07T22:55:00.002+02:00

Vad gör en arbetsplats till en bra arbetsplats? Efter att jag blev uppsagd på Intentia 2004 så brukar jag envisas med att skicka in nya jobbansökningar dit. Jag funderade häromdagen på varför? Inte är det för att Intentia hade så mycket roligare arbetsuppgifter än någon annanstans. Svaret är helt enkelt folket som jobbar där. Jag gick i skolan med många av dem och när jag flyttade till Linköping var de dem ända jag kände i den staden. Det är dem jag saknar…

Jag har sedan dess bland annat arbetat i gatubrunnar helt själv. Inte jättekul. Jag har arbetat i gatubrunnar med trevliga arbetskamrater. Kan vara riktigt roligt.

Jag älskar dock att göra dataprogram. Jag har också suttit helt ensam i min hyrda kontorlokal och gjort dataprogam. Inte lika kul dock.

När jag för ganska exakt 2 år sedan började jobba på SAAB var det med stor tveksamhet. Jag lämnade Rationell IT och de trevliga kamraterna där. För min inre syn såg jag ett SAAB med vakter, grindar och stämpelklocka. Sen började jag…

På SAAB jobbar en stor samling socialt kompetenta människor med stor portion humor. Som en röd tråd genom alla anställda är att de är oerhört intelligenta. Jag sitter ibland bara i smyg och beundrar hur mycket de vet och undviker att öppna munnen för att inte skämma ut mig och dra ner snittet… J

När jag började på SAAB var det med inriktningen att jag ska ge det en chans.. i 1 till 2 år… Nu har 2 år gott och de goda arbetskamraterna gör att jag känner mig som hemma. Och skickar inga fler ansökningar till Intentia…

Lina kommenterar

2010-03-18T12:43:00.003+01:00

Lina är familjens komiker just nu. Hon pratar och pratar och är aldrig tyst. Om hon säger något kul så är pappa där och antecknar. Tänkte delge er några av hennes kommentarer:

Lina:
- "Pappa, du måste banka i den här skruven. Ska jag hämta en spikmejsel?"

***

Lina:
- "Jag tycker inte om vatten. Det är äckligt."
Mamma:
- "Men det är nyttigt."
Lina:
- "Jag tycker inte om nyttigt."

***
Vi pratar med en kvinnlig banktjänsteman på banken. Plötsligt ställer sig Lina upp och pekar på henne och säger:
-"Tjejen bor här på apoteket."

***

Vi är och tittar på en fotbollsmatch som Anton spelar med i. I halvlek kommer domaren, en kille runt 18 år, fram bredvid oss och rotar i sin väska.
Lina:
- "Vad gör du?"
Domaren svarar inte.
Lina:
- "Gubben!! Vad gör du?"

***

Mamma:
- "Men Lina, har du svalt flourtabletten. Du skulle ju suga på den. Du får ingen ny."
Lina:
- "Joho.. imorgon."

***
En klasskamrat till Anton testar om han kan ha Antons urvuxna skridskor. Han pappa kommer och hämtar dem.
Lina:
- "Vad ska du göra?"
- "Jag ska hämta ett par skridskor."
- "Är du en hämt-skridsko-gubbe?"

***

Lina frågar

2010-03-16T12:21:00.003+01:00

Jag rensade avloppet till handfatet på toaletten på övervåningen i helgen. Lina, som numera är fyra år, var med där inne. Hon gillar att plocka med verktyg och brukar vara med när jag ska fixa nåt.

Jag fick plocka bort skåpet under handfatet. Lina öppnade luckan till skåpet och hittade en liten blå ask där inne. Den var blå och märkt med texten "OB".
- "Vad är det här pappa?"

Jag hade svårt att svara..
- "Eh.. jag vet inte.. det är nåt mamma använder"

Lina öppnade asken och titta ner på de små vita rullarna.
- "jaha.." sa hon "Såna där man stoppar i snippan.."
Obekymrat stängde hon asken igen och stoppade in den i skåpet.

Hur jag inbillar mig att jag påverkar min omvärld

2010-02-14T16:14:00.012+01:00

Jag får ofta idéer. Ofta idéer som skulle kunna förbättre vardagen. Som praxis sedan många år har jag hållit dem för mig själv. "För att inte någon annan ska ta patent på det före mig". Nu har jag kommit fram till att jag kan lika gärna berätta om idéerna via mail eller liknande till lämpliga företag som kan ha nytta av dem. Skulle de nappa så får jag åtminstone se idén användas i verkligheten. Och jag är inte affärsman nog att tjäna pengar på dem i alla fall.

Corren har varit en tidning som fått ta emot en samling förslag genom åren. Trogna läsare minns väl hur ett mail om att de kunde skriva om mitt nya företag genererade en halvsida.

Eller hur mitt svar på en krönika av Carina Glenning gjorde mig till gästkrönikör i tidningen.

I början på september förra året så läste jag en kort annons i Corren att de ville ha in förslag från allmänheten om hur de skulle förnya tidningen.

Jag bläddrade igenom ett nummer och kom fram till ett par förslag. Jag kunde ha skrivit ner dessa i ett mail, men det vore lite för lätt för att passa mig. Istället hittade jag ett trevligt sätt att skapa ett forum på min hemsida. Där skrev jag in förslagen och lade till lite bilder. Sedan mailade jag länken till Corren.

Jag kunde se att de tittat på förslagen, men hörde aldrig något mera från dem, så jag vet inte vad de tyckte.

I förrförra veckan kom Corren med det nya utseendet. Jag tycker mig kunna se att en del av mina förslag finns med och vill gärna inbilla mig att det är jag som gjort att de hamnat där.

Som tex detta förslag. Nere till höger en bild jag klippt ihop i Photoshop:

Som idag ser ut så här i tidningen:

Eller detta:

Som idag ser ut så här:

Den som vill läsa alla idéerna så finns de på min hemsida. Jag har kommenterat och visar med bilder på saker som förändrats liknande mitt förslag:

http://www.oxvalley.com/ideportalen

Uppläst på P3...igen.. och igen

2010-01-31T22:22:00.007+01:00

Av någon anledning har jag alltid fått en kick av att skriva in till P3 och ev få mailet uppläst. Har som hastigast räknat ihop att jag skickat ca 10 mail de sista 10 åren, och fått minst sex upplästa.

De näst senaste exemplet var när jag skickade in ett par anekdoter från gamla kräftskivor jag (nästan inte) minns. Här finns uppläsningen i sin helhet (Varning hög volym):

Båda senaste mailen har haft gemensamt att jag hört något de sagt just när jag parkerat på jobbet och under min 10 minuter långa promenad in till jobbet har jag funderat på vad jag ville säga. Väl framme har jag mailat in det och så har det lästs upp inom ett fåtal minuter.

För två veckor sedan lyckades jag få med ett mail igen. Då gällde det en kommentar på en konstig historia om en man i Storbritannien som ertappats av en parkvakt när han varit närgången mot ett träd. Den historien kommer här:

De lade till och med upp historien på sin hemsida.

Detta fenomen att bli uppläst har ju som de flesta redan vet hänt förr:

Som den där historian om Annika Lantz

Nej.. nu ska jag packa.. Teneriffa väntar mig och barnen om två dagar...

Att starta stora hemprojekt… och slutföra dem

2010-01-25T23:19:00.001+01:00

Här följer en ganska nördig beskrivning av vad man kan ta sig för med tålamod och enbart gratisprogram.

Under semestern för 1,5 år sedan började jag projektet att samla mina mp3-låtar. Jag hade dem på hårddisken på tre olika datorer samt på ca 70 olika brända skivor.

Steg 1 vara att bara sammanföra dem i en mapp. De låg i olika djup ner i undermappar på skivorna så det krävde en del arbete. Förstås gjorde jag ett dataprogram för detta. Med det kunde jag bara mata in skivorna en och en och så kopierades alla filer (.mp3, .flac och .aac) in till angiven mapp. Det hela gick riktigt smidigt. Även om programmet krävde en del att tänka på. Ibland hade jag samma mp3 på två olika skivor fast med olika namn. Ofta hade jag filer med exakt samma namn, men de var två olika versioner av samma sång. Jag löste detta med att kolla om filen var exakt lika etta för etta och nolla för noll som någon annan fil jag redan läst in. Var den det så gjordes ingen kopiering. Och fanns det en med samma namn fick jag lägga på en siffra på slutet.

På detta sätt fick jag in ca 12000 olika låtar till min mapp på hårddisken. Därefter gjorde sig programmet ”Picard” från MusicBrainz nyttigt genom att ge mina filer korrekt filnamn och ID3-taggar.

Och med iTunes kunde jag nu snabbt hitta och spela valda låtar.

**

Nästa projekt handlade om att jag ville samla ihop alla foton från digitalkamerorna. Vi har två stycken samt tre mobiler att fota med. Problemet var ju att filer ofta hette likadant som andra filer, trots att det inte var samma fil. Och att man ibland sparat kort under annat namn fast det var exakt samma bild. Och så låg de spridda över mina många brända skivor. Känns problemet igen? Mitt dataprogram för mp3 var så pass generiskt gjort att jag bara kunde byta ut sökta filtyper i en liten textfil till .jpg och .gp3 istället och så kunde jag snabbt samla alla foton i en mapp. Dock fick man ju med en hel hoper filer från datorerna som var .jpg filer men som inte var mina foton. Dessa fick jag sålla ut manuellt.

Delprojekt 3!

Nu plockade jag fram min gamla skivspelare och programmet Adiograbber och spelade in alla mina vinylskivor till mp3. Audiograbber delade snyggt upp dem i enstaka låtar och allt. Tyvärr med filnamn typ ”låt1” och ”låt2”. 110 vinylskivor blev över 70 timmar musik på mp3, som jag med nostalgiska öron "tvingades" lyssna igenom.

Delprojekt 4!

Alla CD-skivor blev mp3. Gick vansinnigt lätt eftersom man inte behöver spela upp dem. 60 skivor var snart gjorda.

Delprojekt 5!

Mina gamla kassettband med inspelningar från Tracks under åren 1984-2003 borde bli mp3 också. Fick spela upp dem på kassettbandspelaren en och en och spela in dem okså med Audiograbber. 192 timmars lyssnande tog sin tid! Var aktiv med detta i omgångar och senast under julledigheten har radion gått varm. Och alla låtar har vittnat om sin tid. Hur man var på fest i ungdomen i Valdemarsvik. Hur man flyttade till Norrköping med sambo…sju år på byggen... sambon flyttade ut… jag började Universitetet i Linköping.. flyttade till Linköping… fick ny sambo och hus där… allt fanns med i tankarna när man hörde musiken från de daterade kassettbanden.

Så en dag i mitten av januari spelade jag upp sista kassetten. Jag hade längtat efter denna dag. Märkligt nog kände jag mig mest sorgsen när den var slut. Nu var jag igenom hela musikskatten och projektet var över. Jag lär inte lyssna på så många tracksband mer nu när de ligger på datorn. En epok hade gått i graven.

För att lindra abstinensen så körde jag även över 20 kassettband till jag hade liggande. Men när även dessa var slut så kände jag mig nöjd igen. Jag hade föresatt mig en samling hemmaprojekt och nu var alla klara.

Vad blir nästa projekt då? Tja.. jag har skriva bok 2-projektet… kopiera VHS till DVD, vilket kommit en bra bit på vägen… Och plocka ihop och installera en gammal dator jag köpt delar till på Tradera. Men det är en annan historia…

Lumparminnen

2009-12-09T21:32:00.004+01:00

I söndags var jag som flera gånger förut med då Anton skulle spela några handbollsmatcher.

Denna gång var det i Norrköping. På F13 Bråvalla. En märklig upplevelse för mig för det var ju där jag gjorde lumpen mellan 22 juli 1985 och 19 juni 1986 (som blev 18 juni till slut).

Nu 23 år senare var det en märklig sak att stå där det en gång var inhägnat militärt område. Numera nerlagt och använt av allmänheten. Som gymnastiksalen. Det var samma gamla ställe som vi brukade spela badminton i, Stor-Nisse och jag. Det märktes dessutom att ingen rustat upp stället på sådär 20 år. Hela omklädningsrummet var lite unket och luktade avlopp t ex.

Lillasyster Lina var också med. Hon kunde inte sitta så värst stilla. Så vi gick en promenad hon och jag på området. Till min gamla barack, hus 21:

Jag tror det var femte fönstret på övervåningen vi höll till i. I ett rum som var lite mindre än alla andra. Därför fick vi ha våra skåp i vinkel, och några stod på rad med baksidan mot dörröppning. Detta gjorde att det blev en lite fristad bakom skåpen, vid bordet och vår gemensamt hyrda stereo. Och som ofta besöktes av andra killar, p g a lugnet utom synhåll.

Vi tillhörde första kompaniet. Minns också att det fanns en "BAT-Hasse" som regerade i denna byggnad.

Vi var fem killar i vårt rum. Ulrik Älmefur från Borås. Anders Grudén från Ängelholm. Lill-Nisse, Per-Owe Nilsson från Eskilstuna. Samt Stor-Nisse, Anders Nilsson från Hällorna i Söderköping. Och så jag då... 21 år med fjunig munstach..

Jag undrar medan jag gick med min dotter i handen utanför, vad de andra gjorde idag. Jag ska se om jag kan skicka någon hälsning till dem och ev en länk till detta blogginlägg. Återkommer om någon av dem hör av sig.

Utan hemtelefon och Internet

2009-12-04T12:57:00.002+01:00

Igår när jag kom hem från jobbet meddelade sambon att inte hemtelefonen fungerade. Detta brukar hända ibland och lösas av att jag provar alla telfoner i huset tills jag hitar den som barnen (?) inte lagt på luren ordentligt på.

Igår hjälpte inte detta. Trots koll av samtliga sju (!) telefonerna. Jag drog sedan ur varje telefon en, efter en och kollade kvarvarande. Fortfarande ingen signal. Jag stoppade in flera olika telefoner i första jacket hemma. Inte ett liv. Jag mätte med voltmeter i jacket. 0 volt hittat. Och givetvis heller inget ADSL. Men hos våra grannar i parhuset fungerade dock telefonen.

Nu var det dags att felanmäla... Men vart? Normalt hittar jag alla telefonnummer på Internet. Jag blev tvungen att ringa nummerbyrån.. men vad har de för nummer då? 118 118? .. nehej, de hänvisade till 118 228... Fråga.. få svar... 013-90200.. OK..

Ringer dit. Telefonsvarare. Man kunde tala in vad man ville ha hjälp med och telefonumret och det fungerade riktigt bra. När de talat klart sa de dock att det var stängt för dagen och tackade för samtalet.

Imorse ringde jag igen när jag satt i bilen på väg till jobbet. Då hade den plötsligt svårt att skilja på siffrorna. Alla mina "ett" blev "tre" i telefonsvararens "öra". Jag fick till slut knappa in mitt hemnummer. Lite svårt i en mobil, utan glasögon. Dessutom på E4.an i 110...

Hur man än valde och knappade på telefonsvararen så kunde man absolut inte få tala med en riktig människa. Men maskinen konstaterade att det var fel på vår telefonlinje och att "ytterligare åtgärder måste vidtas". Normalt lagades sånt här på upp till 3 arbetsdagar, fick jag också veta.

Så det ser ut att vara stillsamt farmför dator i helgen. Ingen SVT play med "Livet i Fagervik" eller "Oskyldigt dömd" på TV4 play. Ingen facebook. Inte kunna kolla mailen. Hur ska man kunna leva???

Internetberoende? Nä... :-)

En matlåda för mycket

2009-11-17T13:00:00.004+01:00

I fredags skickade sambon med en matlåda till jobbet i vanlig ordning. På väg dit drog jag mig till minnes att jag hade lovat träffa några gamla arbetskamrater på lunchen och tänkte mumsa McDonalds.

Så blev också fallet och matlådan blev kvar i kylen på jobbet. När jag lämnade jobbet för dagen så funderade jag en stund över matlådan. Den gick inte in i frysfacket på jobbet. Och om jag kom hem med den full igen kanske sambon blev ledsen. Efter ett kort övervägande hällde jag istället ut maten och tog hem tomlådan.

När jag räckte över lådan till sambon stannade hon upp och tittade på mig, och sa:
- "Det här är inte vår matlåda..."

Varför barn gör som de gör

2009-10-08T13:27:00.004+02:00

Visst har man väl många gånger förundrats över vilka bus barnen kan ta sig för, och av till synes helt outgrundlig anledning. Så var det igår morse. Till en början...

Jag var i källaren och hörde arga och ledsna rop på övervåningen. Det visade sig att det var Lina som hade tagit en bläckpenna och ritat en massa kludd på översidan av sin hand. När hon upptäcktes av mamma så skällde hon och tvättade bort bläcket. Lina grät och sökte tröst i storebrors famn. Mellan hulkningarna förklarade hon sitt handlande för honom:
-" Jag ville...hulk.. ha en tatuering...hulk..att visa William hos dagmamman"

Anton tog sig tid att lyssna på henne och kom med förslag. Vitt papper plockades fram, pennor, sax och tejp drogs fram.

Vi hade rikigt ont om tid för att hinna iväg denna morgon, men jag lät barnen hållas. Anton hade ju gjort sin syster glad igen.

Han hjälpte Lina att rita en streckgubbe på ett papper, och så skrev han "WILLIAM" över gubben. Sedan klippte de ut bilden och med hjälp av massor av tejp så tejpade Anton fast den på Linas underarm. Stolt gick hon runt och visade sin nya "tatuering". Men efter en stund så började tejpen klia, och Anton ryckte in igen och tejpade fast den utanpå tröjärmen istället.

En mycket stolt Lina åkte sedan till dagmamman för att visa William.

Mina program på min Vic 20 - nu på Youtube

2009-06-29T22:12:00.003+02:00

Den 2 oktober 1982 köpte jag en Vic 20. Då började en ny epok av mitt liv. Att sitta och göra dataprogram var ju jättekul!! Jag lade ner ca 1000 timmar om året på att göra detta under flera år. Ja, faktum är att det timantalet inte har minskat med tiden. Nu 27 år senare lever jag i min önskedröm - att hitta ett företag som är "dumt" nog att betala mig för att göra dataprogram på arbetstid. Något som jag skulle gjort ändå. Kanske inte exakt de program som jag gör på jobbet, men dataprogrammering hade det varit i någon form.

År 1982 ansågs man en smula "udda" som satt så mycket framför sin dator. Idag är det lite annorlunda och jag känner många som sitter framför sin dator stor del av sin lediga tid. Och de är inte så udda. Inte alla i alla fall... :-)

År 1982 började jag producera en mängd dataprogram. Program som kunde köra på min Vic 20. Och bara där! Man kunde stolt visa upp programmen för en kompis, men ingen annan hade ju någon dator, så man kunde inte dela med sig eller göra små hjälpprogram åt någon annan än sig själv.

De program jag en gång gjorde på den datorn blev kvar där i många år. Men sedan klurade jag ut en plan för att rädda dem. Jag hade sedan länge sparat dem på min femtums diskdrive (1542). Därifrån kunde jag år 2002 locka ut dem till min Amiga med en sladd köpte av en kille i Rumänien som lödde ihop den och skickade hit den mot 80 kronor i ett kuvert.

Från Amigan kunde jag PC-formatera mina Amiga-disketter och spara programmen på dem. Och till slut hamnade de i min PC. Nuförtiden finns en hel samling program som simulerar en Vic 20 fullständigt som man kan köra på sin PC. Och plötsligt hade de gamla programmen fått liv igen.

I helgen tog jag ett nytt steg mot att få ut mina program i världen. Jag spelade in datorskärmen medan jag använde mina gamla program och gjorde en film av dem. Tja, flera faktiskt. Och så lade jag ut dem på youtube.

Så idag kan man se vad den då 17-åriga Lasse knåpade med framför sin dator år 1982 fram till våren 1984, då Vic 64:an kom in i mitt liv. Men det är en annan historia...

http://www.youtube.com/results?search_query=oxvalley&search_type=&aq=f

Politik för en sjuåring

2009-06-26T12:48:00.002+02:00

Härom helgen när det var EU-val så gick jag den 200 meter långa vägen till vallokalen hemma. Anton ville genast följa med på sin sparkcykel.
-"Ja också jösta!" sa Lina, och så kom hon med hon också. Och hon insisterade på att ta sin trehjuling dit. Så vårt brokiga följe begav oss mot vallokalen.

- "Vad är rösta för någonting?" frågade Anton.

De vindlade lite i mitt huvud. Hur förklarar man grunderna i politik för en sjuåring? Jag vill heller inte färga honom med någon partifärg. För jag vill ju att han ska komma fram till vad han ska rösta på själv, den dagen det är dags för det.

- "Man lägger en röst på det parti man vill ska styra Sverige (eller EU i detta fall)" sa jag.
- "Vad är ett parti för nåt?"
- "Hum.. det är en samling männsikor som alla tycker likadant om hur man ska styra landet."

Anton var tyst en stund och funderade.
- "Så det är som en melodifestival fast utan låtarna?"
- "Ja", sa jag, "precis så är det!"

Gott o Blandat

2009-06-01T21:29:00.002+02:00

Förra året var jag med i ett korpfotbollslag på SAAB ett fåtal matcher. I år hoppade vår lagledare av och uppmanade oss att hitta en ny ledare om det skulle bli något lag i år. Med bara timmar till sista anmälningstid och ingen hörde av sig så gjorde till slut jag det.

Vi döpte oss till "Gott o Blandat" för att vi var från så många olika sektioner på SAAB. Första matchen kunde jag själv inte vara med på men jag ordnade målvaktskläder och tog in anmälningar, samt hittade en som tog ansvaret under den matchen.

Andra matchen skulle jag varit med på, men det andra laget lämnade walk over.

Idag var det då äntligen första chansen för mig att få vara med. Vi mötte Styrsystem klockan 17:45. Ingen annan erbjöd sig att stå i mål så jag tog på mig den uppgiften. En uppgift som jag totalt misslyckades med! Jag släppte in hela sex mål under matchen (av ca 12 skott) medan vi bara lyckade göra två. Jag tillskriver själv den stora förlusten på mitt stappliga målvaktsspel.

Under matchens gång gjorde jag misstag efter misstag. Här följer en resumé:

Minut 1: Jag lärde mig att om man tar med en vattenflaska, se till att stoppa den i rätt väska så man får med den. Solen låg på och jag hann bli ordentligt törstig under matchen.

Minut 3: Om man tagit på sig målvaktslångbyxor, se till att knyta dem i midjan, annars hasar de ner under rumpan när man springer. Detta hände mig hela första halvlek innan jag fick en chans att ta av handskarna och hitta snören i pausen.

Minut 10: Om en back passar tillbaka till dig, ta inte upp bollen med händerna. Detta gjorde jag med en farlig frilägesfrispark som följd.

Minut 20: När du tar på dig målvaktströjan en varm sommardag, ta gärna av dig din T-shirt först. Två tröjor blev oerhört varmt under första halvlek.

Minut 30: Packa en keps! När vi bytte sida i halvlek så stod solen rakt i ögonen. Ingen hade keps med sig, men Celine, lagets enda kvinnliga spelare, hittade en hatt. Den var av halm med orange överdel och en rosett i nacken. Den gjorde sitt jobb och hindrade solen att lysa mig i ansiktet, men jag kan inte ha sett klok ut. Som tur var glömde jag att packa en spegel också.

Minut 45: Målvakter skulle kunna suspensor på sig. Ingen ytterligare kommentar på detta...

När matchen var slut och förlusten 2-6 var ett faktum så tackade vi Styrsystem för matchen. De tackade "gottpåsen" och domaren för matchen.

Jag lämnade tillbaka halmhatten till Celine. Hon tyckte att:
- "Vi hade i alla fall snyggaste målvakten."
En av de andra spelarna förtydligade med att:
- "Snyggaste hatten i varje fall."

Vikigt i livet

2009-05-19T21:56:00.004+02:00

I morse när jag var klar för att åka till jobbet så var inte Anton det. Han satt i sitt rum och ritade en teckning. Jag tjatatade på att han skulle bli klar.
- "Snart..." sa Anton.

Jag gick efter hans tandborste och kläder. Anton färglade sin teckning där han ritat fröken och några i klassen.
- "Kom nu, Anton!"
- "Snart..."

Han ville sedan ha en plastficka att stoppa teckningen i. Jag suckade och hastade efter en. Sedan ville han rulla ihop plastfickan och ta med den till skolan.
- "Men vi måste åka nu, Anton. Pappa ska till jobbet!"
- "Snart..."

Sedan ville han ha en gummisnodd att sätta runt den hoprullade plastfickan. Sedan en annan gummisnodd för att den första var för stor.
- "Pappa kommer för sent till jobbet, Anton!"
-"Jag ska bara..."

Pappa kokade lite på insidan av att Anton inte förstod hur viktigt det var att pappa skulle komma iväg till sitt jobb.

När vi äntligen kom ut genom dörren och in i bilen slog mig en tanke. Tänk dig 10 eller 20 år fram i tiden från idag. Vad kommer då att vara viktigast? Att pappa kom till jobbet i tid den där dagen? Eller att vi sparat teckningen med hans fröken och barnen från första klass?

Med lite mer perspektiv på det hela så insåg jag till slut vad som verkligen är viktigt i livet.

Köpa kläder

2009-04-27T17:04:00.003+02:00

Vi var ute och shoppade i Norrköping i lördags. Mamma ville gå in i en klädaffär. Jag sa lite ironisk till Anton:
- "Varför vill mamma köpa mera kläder? Vi har ju redan kläder."
- "Ja.." sa Anton "...på oss till och med..."

Vi gick trots all in i affären och Lina fick två par strumpbyxor. Anton ville då genast ha en leksak för samma summa "så det blev rättvist".

Jag upplyste honom om att i veckan hade han minsann fått ett par byxor när Lina inte fick någonting.
- "Byxor ligger inte för mig" replikerade Anton.

Idag har Markus namnsdag

2009-04-25T23:17:00.004+02:00

Jag tänder ett ljus och sänder en tanke.

När jag var barn var Långfredagen den dagen som vi på allvar flyttade in i Oxdalen för sommaren. Vi lämnade Hagen som vi hyrde och tillbringade helgerna på gården som familjen ägde istället.

Det var dagen då man sov i sin mörkröda sovsäck igen under snedtaket. Ibland förde råttorna så mycket oväsen när de sprang i snedtaket att man inte kunde sova. Då slog man med knytnäven i taket och hörde hur råttorna hasade ner. Och man hade på sig sin långärmade tröja i vuxenstorlek med röda och vita ränder. "Polkagriströjan" kallades den. Minns inte om det var innan dess eller samma tröja som det stod "Jag - en huggare" på, för att min far jobbade i skogen, och fått den som reklamtröja.

Köket hade gröna luckor med små löst hängande mässingsringar man fick stoppa pekfingret i och dra för att få upp luckorna. De öppnades alltid med ett "puff".

Man rusade utomhus i Oxdalen för att hoppa mellan stenarna vid bäcken eller hoppa i höet. Man hade så många aktiviteter för sig som man längtat efter, att dagen verkade lång och gjorde skäl för namnet Långfredag.

Sedan två år tillbaka har Långfredagen återigen fått en stor innebörd som gör att den känns lång. Fast numera av en mer sorglig natur:

http://oxvalley2.blogspot.com/2007/04/till-minne-av-marcus.html

Lina ritar huvudfotingar

2009-04-21T12:59:00.002+02:00

Lina har nu lämnat stadiet där hon bara ritar kludd och har nu börjat rita huvudfotingar. Förra veckan ritade hon mormor. Mormor bestod av en lång oval med en liten cirkel för huvudet ovanpå.
- "Mormor har många armar" sa hon och ritade glatt dit 8 armar på mormor.

Mitt i bröstkorgen ritade hon en nästan rund cirkel.
- "Är det där mormors hjärta?" frågade jag.
- "Det är en köttbulle." sa Lina.

I helgen ritade hon av sina kusiner och hennes morbror med familj. När hon kom till babies-Astrid så gestaltade hon henne med en liten rund ifylld boll. Mitt i ritandet av Astrid stannade hon upp, tittade på mig och frågade:
- "Har hon öron?"

Måndagen den 16 mars - Vad vi gjorde sedan på Kanarieöarna.

2009-04-16T12:43:00.002+02:00

På förmiddagen lämnade vi in Lina på Bamseklubben. Man såg på henne att hon blev lite ledsen när vi andra gick ut. Men Anton var framme och tröstade henne och sa att om hon blev för ledsen så kunde ledarna ringa efter oss.

Vi andra tre lade oss sedan runt poolen i solen. Efter ca en timme ringde det i mobilen och jag hann inte svara. Jag misstänkte ju att det var från Bamseklubben och stegade ner dit. Då ringde det igen och mycket riktigt var det från dem. Jag kunde meddela att jag stod utanför deras låsta dörren och blev genast insläppt. Där inne satt Lina på trappen och ville hem. Hon grät inte, men de sa att hon varit lite ledsen.

Vi tog med oss Lina och uppsökte Coco Loco på nytt för en ny lunch. Idag var det en äldre dam som var servitris. Hon tog vår order med bland annat om en Capricciosa utan svamp till Anton. Hon försvinner ett tag och kommer tillbaka med tallrikar som hon slänger ut och går därifrån. Jag blir tvungen att ropa på henne och meddela att den Capricciosa vi fått ju var full av svamp i alla fall. Hon tittade oförstående på mig, och menade att det var klart att det var svamp i den, det var ju Capricciosa. Anton blev ledsen och vi fick pilla bort så mycket svamp det gick, medan tanten oförstående promenerade ut i köket igen.

När vi ätit upp började det bli knappt om tid igen innan Antons Super Kids skulle börja. Vi bad om notan men inget hände. Efter ca 10 minuter så reste vi oss för att gå fram till kassan själva. Då blev det fart på servitörerna som till slut fick fram en nota. En servitör pekade på mannen i kassan och sa:
- ”Kill him!”

Vi hade ätit identiskt samma meny idag som dagen innan, bortsett från att jag tog en Cola istället för en stor öl. Men idag kostade det 32 Euro, 5 Euro mer än dagen innan. Måste vara Cola-brist i landet…

Vi kom några minuter sent till Super Kids även denna gång. Vi trodde att han skulle spela fotboll, men vi hade läst på fel vecka och istället bjöds de på en Canarias-dag och vandrade nere i de lokala butikerna och bjöds på glass av Super Kids personal. Dessutom var de i samma affär vi hade varit i dagen innan, den med massor av TV-spel. Anton hade fått mersmak för dem när de kom tillbaka och han tjatade på att vi skulle gå dit igen. Efter mycket tjat gav vi efter och tillbringade en timme där igen på kvällen. Där fanns också en av de andra mammorna till barn i Super Kids som var där med sina barn igen av helt samma anledning.

Antons första video på youtube

2009-04-14T22:12:00.003+02:00

Anton berättade i lördags att han hittat på ett eget pappersflygplan. På skolan blev det så populärt att han fick vika 16 kopior till sina kompisar, sa han. Jag förslog att vi kunde filma vikningen och lägga ut den på youtube.

Sagt och gjort. Filmen är klar och godkänd av sambon. Jag själv har varit noga med att hans ansikte inte skulle synas. Det skulle kännas lite olustigt då, tycker jag.

För den nyfikna så finns det en minut och 38 sekunder med origami här:

http://www.youtube.com/watch?v=ep2RZZVlBCI

Antons senaste påhittade ord

2009-04-09T09:34:00.002+02:00

Anton uppfann ett av sina berömda nya ord idag.

"Fusktabletter"

Fundera en stund på vad det kan vara...

Rätt svar: Dopningstabletter

Ekot

2009-04-08T08:24:00.002+02:00

Allt som storebror gör vill Lina också göra. Hon härmar precis allt. Det får mig att minnas att min mor ofta berättat om att min syster gjorde på samma sätt när vi var små. Mamma kallade henne "Ekot".

Innan vi satte oss i bilen i morse för att åka till fritids och dagis så hade Anton och Lina springtävling i trädgården. När de kom i mål utropade Anton:
- "Jag kom tvåa."
- "Jag kom..åtta" sa Lina.
- "Jag vann! " sa Anton, och sträckte händerna i luften.
Lina sträckte då genast upp sina händer och ropade:
- "Jag vann!"

Barnen leker kurragömma

2009-03-27T08:22:00.003+01:00

Tänkte sticka emellan på resebeskrivningen och skildra vad barnen gjorde imorse innan vi åkte till dagis, skola och jobb:

Anton och Lina lekte kurragömma. Anton frågade:
- "Hur mycket ska jag räkna till?"
Lina:
- "Ett, två, tre, fyra, fem, sex, åtta, nie, elva tie, elva, tie..."

Lina gick och gömde sig och Anton räknade:
- "..elva, tie, elva, tie... Nu kommer jag!"
Då hörs en röst från köket:
- "Här är jag!"

Sedan fick Anton gömma sig. Lina gick runt och ropade:
- "Anton, var är du?"
Hon var förvånad över att han inte svarade. Jag hjälpe henne leta en stund och vi hittade Anton bakom hans öppna dörr till hans rum. Lina drog ut honom i armen och kröp själv in bakom dörren och sa:
- "Nu är det min tuouj (tur)."

Hon pekade ut i hallen och menade på att Anton skulle gå ut och räkna...

Söndagen den 15 mars 2009

2009-03-27T08:19:00.003+01:00

Vi åt vår första hotellfrukost på måndagsmorgonen. Den var verkligen jättelik med omeletter, korv, bacon, vita bönor, wienerbröd och chokladdoppade munkar.
Vi insåg ganska snart att vår semesterdag var ganska inrutat trots allt. Lina skulle skriva in sig på Bamseklubben klockan 10.00. Anton vägrade dock skriva in sig på sitt Superkids vi anmält honom, till klockan 13.30. Men när han väl var med Lina på sin inskolning och träffade de superduktiga och kompetenta båda ledaren, Pelle och Cissi, så ändrade han sig genast och ville var med. Som tur var kunde han skrivas in när vi ändå var där, så då fick vi en tid mindre att passa.
Strax därefter var det dags för Linas första besök på Bamseklubben klockan 10.00 till 12.00. Hon kom ut därifrån med pånitade öron på kepsen hon fått och kaninmålad i ansiktet.
Därefter gjorde vi ett djärvt försök att komma utanför hotellområdet för första gången och äta en bit mat på lämplig restaurang. På vägen dit frågade min sambo :
- ”Lina, vem älskar dig?”
- ”Eva” svarade Lina snabbt. ”Eva på lekstugan.”
Eva är en av hennes dagmammor hemma i Linköping. Detta var ett överraskande svar för oss.

Vi hittade restaurang ”Coco Loco” alldeles nere vid vattnet. Anton sa att det inte var alla restauranter som hade en dörr öppen ut mot Atlanten. Tre figurer utklädda till Bamse, Skalman och Lille Skutt passerade utanför restaurangen och Lina och jag gick ut och hälsade på dem. Linas samlade intryck var att ”Skalman var längst av dem”.
Anton åt sedan en vuxenstorlekav Capriccosa utan champinoner som han formligen älskade. Poco Loco slog däremot rekord i att vara långsamma på att få in notan, så vi var inte tillbaka förrän klockan 14.30, och då hade Superkids redan hållit på i en halvtimma. Anton hoppade dock in och stortrivdes med evenemanget. Vi också för då såg vi till att Lina sov middag under den tiden och deras föräldrar kunde pusta ut i en dryg timma.
När Anton kommit tillbaka drar vi oss ner mot affärerna utanför hotellet igen och vi hittar en spelhall som också hade tillgång till Internet för en halv Euro för 20 minuter. Jag testar det för att kunna läsa mig till i vilken ordning melodierna placerat sig i svenska melodifestivalens final som vi missat kvällen innan eftersom vi satt på flyget då. Allt medan Anton provar några av spelen.
På kvällen tittade vi på TV och båda barnen höll sig vakna till runt 20.00. Då kröp jag och barnen ner i vår dubbelsäng och jag läste Kalle Anka för dem med en på varje arm. För pappa var detta en oerhörd kvalitetstid.

Gran Canaria del 1

2009-03-24T13:10:00.006+01:00

Så var vi då tillbaka från Gran Canaria. Vi har haft en skön semester i en vecka. Jag tänkte portionera ut lite av vad vi har sett och gjort i några blogginlägg. Med början här:

Lördagen den 14 mars 2009

Vår granne körde oss till flygplatsen i Linköping min bil. Det gick lätt att checka in på den lilla flygplatsen vi har. Sedan fick vi vänta i två timmar på att vårt plan först skulle landa och sedan flyga iväg med oss i. Detta var också de ända start och landningar som skedde under dessa timmar. Så liten är flygplatsen.

Vi träffade en arbetskamrat från mitt förra jobb, Lennart. Han satt bakom oss i planet och dök upp flera gånger på resmålet och hemresan också. Det var kul att se honom igen.

Vid ett tillfälle stod Lina utanför en toalettdörr och såg en gammal farbror komma ut. Hon pekade på honom och sa:
- ”Har du bajsat?”
Farbrorn svarade inte utan bara gick. Då frågade hon mig:
- ”Har han bajsat?”
Jag svarade att hon fick väl fråga honom.
- ”OK.” sa Lina och började springa efter honom. Jag fick raskt hejda hennes framfart.

Min sambo var nu i stort sett frisk igen efter sin sjukdom, men Anton hade ont i huvudet och var dålig i magen. Vi tror att det var för att han var nervös för att flyga. Han ville också ha gardinen i flygplansfönstret fördragen hela resan. Lina däremot gillade att flyga och blev istället ledsen när vi var tvungna att gå ur planet efter fem och en halv timmas flygtur.

Men resan gick bra och bussresan till hotellet också. Vårt rum visade sig vara en riktig lyxlägenhet med micro, kaffebryggare, brödrost, kyl och frys samt uteplats. Vi hade också 2 sovrum att sova i.

Dock användes inte rummet som barnen skulle sova i mera än ett par minuter innan de kom intassande till oss. Så resten av resan trängdes vi alla fyra i en dubbelsäng.

Vi lade oss inte heller förrän runt midnatt. T.o.m. Lina orkade att vara uppe så länge utan att klaga. Sedan hjälpte jag henne att borta tänderna. Jag hällde upp ett glas kranvatten att skölja i. Hon tog det och drack upp det. Jag blev iskall när jag insåg att man ju inte ska dricka vattnet här, och att jag nu riskerade att göra henne magsjuk resten av resan. Jag sov dåligt p.g.a. detta hela natten. Men Lina visade sig inte alls få några tecken på sjukdom. Och när jag tänkte efter så hade inte våra guider sagt något om att undvika vattnet som de gjorde för 21 år sedan när jag var här. Kanske har de fått bättre vatten här nere. Jag bör nog kolla upp detta.

En dag kvar...

2009-03-13T16:04:00.002+01:00

Nu är det mindre än 24 timmar till planet ska gå.

Tyvärr har Kerstin drabbats av halsfluss och fått pencillin igår eftermiddag. Hon ligger hemma med feber idag. Vi hoppas innerligt att hon orkar ut till planet imorgon. Vore olyckligt minst sagt om hon är för sjuk. Om ni alla håller tummarna så ska jag försöka ge livstecken från mig (och ehnne) under nästa vecka.

Trevlig Helg allihop.. och heja Alcazar i den där finalen vi missar imorgon...

Fem dagar kvar...

2009-03-10T12:51:00.002+01:00

På lördag klockan 15:35 avgår vårt plan här ifrån Linköping. Destination: Las Palmas. Jag, sambon och barnen ska unna oss en veckas semester.

Det är, utan att vi märkt detta, en av bara tre helger som denna resa kan göras från Linköping.

http://www.corren.se/archive/2009/3/7/k4u2h5gxjacue32.xml

Sparar oss en massa besvär mot att åka tilll t ex Stockholm med allt vad restid och parkeringar innebär. Nu får vi skjuts av vår granne dit och hem.

Största missen är väl att vi just lämnat landet när finalen i Melodifestivalen går. Nåja.. datorn är med.. man kan visst hyra Internetuppkoppling i receptionen på hotellet. Vi kanske ser finalen trots allt därifrån.

Jag är ett listfreak

2009-03-06T12:45:00.003+01:00

Allt jag ska göra mitt liv blir gjorda efter kom-ihåg-listor. Det är mitt sätt att få allt gjort. Det har jag gemensamt med min syster. Vi gör listor på allt.

För mig är det otänkbart att ta det sista – eller nära nog sista – av något i köket utan att skriva upp det på inköpslistan.

När jag hade mitt egna företag för ett par år sedan haglade sakerna att göra in. Jag stod ofta i ett hål i gatan och fick där tid att fundera på vad jag skulle göra när jag kom hem, för firmans räkning och privat. Det var svårt att ha med sig en kom-ihåg-lista i hålet så det löste jag med att jag talade in allt jag kom på i mobilens diktafon.

Vissa dagar laddade jag ur alla meddelanden och skrev ner dem i ett kollegieblock. En sida tog slut... två sidor tog slut.. till sist var listan 3 sidor lång. Den längden gjorde att man blev alldeles apatisk. Man orkade inte börja för det var ändå så mycket kvar.

För att råda bot på detta så skrev jag upp de akuta sakerna jag behövde göra omgående på en lös lapp. Den listan hamnade på ca 25 punkter. Vilket återigen kändes övermäktigt. Till slut skrev jag ner tre saker på en postit-lapp och gjorde dessa innan jag kastade lappen och tog tre nya. Detta fungerade bättre.

Idag är inte listan på saker att göra lika lång. Eller jo, det kanske den är. Mobilen rycker fortfarande in emellanåt och tar emot ett meddelande. På min att-göra-lista finns den stående punkten ”Lyssna av mobilen”.

Jag har hittat den perfekta hemsidan också för sådana som mig:

http://www.rememberthemilk.com/

Där kan man göra ett valfritt antal listor för olika saker. Jag har nio! Alla blogginlägg jag kommer på att skriva om åker in här. Denna blogg kom till genom att jag plockade ut detta ämne från listan.

Man kan logga in från valfri dator och kolla listan. En gratis gadget gör att jag alltid har akuta saker synliga när jag går in på Google. Och kan addera nya därifrån. Bra låtar jag hör på radion hackas in direkt där när jag jobbar.

Man kan sätta upp ett datum när det ska göras och få epost om det. Det går också att eposta in en lista på saker att göra till en speciell e-postadress och så är de med på listorna automatiskt. Man ska t.o.m. kunna SMS:a in dem.

Alla dataprogram jag hackar har alltid en lista, i programmet eller utanför, med kod att göra klart, buggar som ska fixas och nya funktioner som kan läggas till. Dessa prioriteras sedan och grupperas i olika versioner av programmen. Dessa är guld värda när man återkommer till ett program efter att det legat nere en tid.

Bara handhavandet av alla listor tar mycket tid. Ibland står punkten ”Skriv om att-göra-listan” med på att-göra-listan.

Detta är mitt sätt att få saker gjorda? Hur gör ni? Är det någon mer som använder listor?

Lina spekulerar

2009-02-26T17:07:00.002+01:00

Mamma ville att Lina skulle tvätta håret. Detville inte Lina.
- "Om du inte tvättar håret så kan d få löss i håret. Det vill du väl inte ha i håret?"
- "Nej...", sa Lina, "där ska bara pannan och huvudet vara.."

Förra tisdagen i Malmslätt. Jag VABBAR med Lina hemma, som har feber. Genom fönstret tittar vi på en farbror som klipper äppelträd. Farbrorn är gammal med grått hår och skägg. Lina:
- "Är det där jultomten?"

Lina Bubblar på

2009-02-10T17:55:00.002+01:00

I torsdags fyllde min sambo år och hon bjöd på hemlagad middag samt efterrätt, en chokladkaka med vispgrädde. Lina visste dock inte vad hon skulle få till dessert så hon frågade mamma efter maten:
- ”Vad för efterrätt? Gass (Glass)?”
- ”Nej, ” sa mamma ”det är inte glass.”
- ”Jaha… sockerkaka kanske bara?”

Det sista påståendet fick oss att fnissa för vi hade oss veterligen aldrig ätit eller talat om sockerkaka hemma.

Lina är enligt hennes far (mig alltså) väldigt ”pratig och tjatig”. Hon kommenterar allt och upprepar saker hon hör för första gången. Som när mamma för en tid sedan berättade att hon nu ätit upp sin penicillinkur och slapp ta den otäcka medicinen. Eller otäcka och otäcka… Lina protesterade i alla fall högljutt varje gång det kom på tal att hon skulle ta en ny dos. Hon skrek att hon inte ville ta den. Men när hon väl fick inse att hon måste ta den så drack hon upp den flytande lösningen och sa efteråt att den inte smakade otäckt. Detta hindrade henne inte från att protestera lika våldsamt nästa gång det var dags för medicinering.

Men nu hade hon i alla fall fått den sista dosen och Lina undrade om hon slapp medicinen i fortsättningen.
- ”Ja, nu slipper du” sa mamma.
- ”Jag aldrig mer ta medicin?”
- ”Nja.. nästa gång du blir sjuk får du ny medicin. Men just nu slipper du ta den.”
Detta samtal fastnade i Linas huvud och hon upprepade för alla nya hon mötte:
- ” Ja inte ta mer medicinen…”
Varpå hon gick upp i ljus falsett och tillade:
-”..nästa gång ja sjuk, ja ta medicin..”

Folk skrattade åt hennes påstående och sätt att gå upp i röstläge att detta blev kul att säga, och hon fortsatte under en hel vecka att terrorisera folk med detta påstående.

Anton och jag tittar på Mr Bean

2009-02-06T13:20:00.001+01:00

För ett tag sedan så fick Anton upp ögonen för Mr Bean. Han såg några delar av avsnitten på youtube, sedan var intresset väckt. Detta var en stor stund för mig, som själv gillade Mr Bean skarpt (när jag såg dem första gången). På något sätt har man väntat på denna dag när ens barn för första gången ska få uppleva höjdpunkterna man själv varit med om.

Och som den samlings- och (i viss mån) ordningsmänniska jag är så var det lätt för mig att föra handen över den alfabetsordnade videobandshyllan och hitta den uppmärkta kassetten med närapå samtliga Mr Bean-avsnitten på. Jag hade spelat in dem från TV under 1992 så de hade bevarats i 17 år för detta heliga ögonblick. Jag upptäckte snabbt tre saker:

1) Skämten är fortfarande gångbara idag. Anton skrattade gott och jag med honom.
2) P.g.a. de få repliker som han säger så går det alldeles utmärkt för en 7-åring att hänga med trots att det är på engelska.
3) Ett videoband som stått i hyllan i 17 år har mist alla de bästa egenskaperna för att räknas som ett högkvalitativt band. Bilden hoppade och svajade hela tiden. Ibland var bilden svartvitt.

När Mr Bean var på tivoli och råkade få hand om en baby skrattade vi gott åt hur han löst blöjbristen med att gröpa ur en nalle, eller hur han knöt fast banvagnen i en korg på pariserhjulet m.m.

Avsnittet slutade med att babyns mamma fick tillbaka babyn utan att någon märkte att Mr Bean hjälpt till. Bean pep några gånger med babyns kvarglömda leksak och åkte ensam hemåt. När jag tittade till på Anton så hade han två långa gråtränder på kinderna just då.
- ”Vilket sorgligt avsnitt det här var” sa han.

Jag kramade honom hårt och kände att min son har nära till känslorna och ett gott sinne för att förstå djupa undertoner i handlingen.

Stolt höll jag om honom en god stund medan kassettbandet svajade vidare och gjorde bilden svartvit igen.

Lina älskar youtube

2009-01-29T19:09:00.000+01:00

Som jag nämnt tidigare så älskar Lina youtube. Så fort jag kommer hem på kvällarna börjar hon tjata om att hon vill ”ner källarn”. Sedan vill hon sätta sig i mitt knä och beställa filmklipp med barn som sjunger barnvisor.

- ”Bönen hover…men inte pojken mikrofonen huvet”, för den tycker hon är läskig.

För den nyfikna finns den här (klicka på den röda texten).

Andra favoriter är barn som sjunger fel ord i texten. Som den här. Och den här.

Eller bara är fåniga som denna. Och denna.

Hennes envetna tjat om youtube har pågått i ett par veckor nu. Längtan är så stark att jag har märkt att jag kan använda det som påtryckningsmedel.

Som förrförra helgen när hon och Anton satt kvar i bilen utanför huset medan jag bar in veckohandeln. Plötsligt fick hon en ingivelse att dra Anton i håret. Hårt. Anton skrek högt. Jag fick ta mig in i bilen och plocka bort henne. Och då, liksom nästan alltid när vi skäller på henne efter att hon har busat (och det gör hon ofta), så skrattar hon bara åt oss, hur arga vi en låter. Jag hotade med att om hon inte slutade att dra storebror i håret så skulle hon få sova utomhus. Lina bara skrattade. Jag drog då till med att om hon inte var snäll så skulle hon inte få titta på youtube. Då tystnade Lina, tittade upp och sa:
- ”Jag säga förlåt Anton…..pussa med…”

Lina leder dagens gymnastiska övningar

2009-01-26T13:04:00.004+01:00

Lina stod i köket efter maten igår eftermiddag och gjorde gymnastiska övningar. Först ställde hon sig lite extra bredbent och frågade:
- ”Mamma kan du göra så?”
Jo, mamma kunde göra så. Lina stampade då med en fot i golvet.
- ”Mamma, kan du göra så?”
Jo, det kunde mamma med, lovade hon.
- ”Andra foten...” sa Lina och stampade den andra foten i golvet.
När mamma på heder och samvetet intygade att hon kunde göra även detta, tog Lina till nästa övning. Hon ställde sig framåtlutad så mycket att hon balanserade på huvudet. Så tog hon lite fart och slog en kullerbytta. Med följd att hon slog ryggen i ett köksskåp.

Mamma skrek till och tog upp den nu gråtande Lina. Mamma klappade om henne och sa att hon aldrig, aldrig fick gör så igen för hon kunde bryta nacken då. Lina nickade med två långa tårränder på kinderna.

Telefonen ringde. Det var mormor. Mamma frågade om Lina ville prata med henne:
-”JAAAA!!!” skrek Lina och tog luren:
-” Hej mormor. Jag har brutit nacken!”

"Internet är bara en fluga"

2009-01-22T13:02:00.004+01:00

Jag såg i Corren idag att krönikören i Bostadsdelen gått en påtvingd Internetkurs och att hon faktiskt haft en del nytta av den. Jag började fundera hur jag använder Internet själv och har insett att jag aldrig skulle klara mig utan den. Jag blir rastlös om mitt Internet går ner hemma eller på jobbet. Om så bara ett par minuter.

Först och främst är det Google jag använder. Ibland kompletterat med Google Earth.

Dagligen tittar jag på aftonbladet.se, dn.se, metro.se eller di.se (Dagens Industri), och håller stenkoll på vad Obama i USA hittar på. Timme för timme.

Vill jag veta något mer specifikt kollar jag lämplig Wiki och får veta allt. Inte så garanterat sant som när man kollade i ne (Nationalencyklopedin) (stavas det så?) förr, men går en aning fortare att slå i.

Vi beställer biobiljetter på sf.se och sköter alla betalningar genom swedbank. Jag beställer resor genom sj.se, ryanair eller ostgotatrafiken. Skojigt detta med prickarsom försvinner i www-adresser. Undrar vad hemsidan för Mönsterås har för adress... :-)

Jag kör all form av Open Source jag kan hitta. Allt från Eclipse för mitt älskade java, till AVG för antivirus till Open Office. Allt finns som färdiga "downloads", bara att ladda ner och köra. Och fungerar klockrent.

MSN (med tillhörande hotmail förstås) står på nästan hela dagarna och jag håller kontakten med många gamla bekanta bara den vägen numera.

Mycket av de tv-program jag ser hittar jag på svt.se eller på tv4. Och ser när jag vill. På radio lyssnar jag fortfarande på P3 som alltid. Men numera på webben.

Jag läser bloggar dagligen. Eller skriver min egen blogg. Lina, 3 år, älskar redan att titta på youtube och blir arg om vi säger nej. Anton spelar spel på Internet varje dag.

Vill jag köpa något så kollar jag blocket, ebay eller tradera. Sambon kör mest Ellos eller HM.

När jag var arbetslös så var Internet ett ypperligt ställe att placera sin CV eller kolla platsbanken på af.se (arbetsförmedlingen) efter jobb.

Och då har jag inte ens gått in på vad facebook och myspace betyder för andra männsikor.

Så hur skulle jag klara mig utan att få slå in www i lämplig webläsare massor av gånger per dag. Hur gjorde vi förr? Blev vi inte galna? Jag vet att jag i alla fall skulle bli det om Internet försvann.

Blom-empati

2009-01-19T12:53:00.003+01:00

Sambon plockade i ordningen en bukett tulpaner i lördags. Lina tittade på och kommenterade händelserna.

När sambo lade upp alla blommor på diskbänken utropade Lina:
- "Blommorna säger: Vi vill ha vatten, vi vill ha vatten."

Sambon tog upp en sax för att klippa nya snittytor på blomskaften.
Lina:
- "Blommorna säger: Inte klippa, inte klippa!"

Trots detta gjorde sambon färdig hela buketten och satte ner alla blommorna i en vas igen. Lina tittade på buketten och sa:
- "Nu gråter blommorna..."

Hur folk hittar till min blogg

2009-01-16T16:12:00.003+01:00

Jag har skaffat en ny "leksak". En besöksräknare på min blogg som också talar om hur folk hittat hit. Detta är en ganska märklig läsning. Det är otroligt vad som kan leda hit. Exempel:

Googlesökningar:
barnens värld kallhäll
pizza malmslätt
biltema cykel distance
mikrohuvud
hur kommer jag till legoland från stockholm?
Claes Romberg
lap power
marknadsundersökningar du far pengar i fran
köpa laptop
Hur ska kolla värdekort om det finns penga kvar
hur gör man papper

Och kanske ännu märkligare. Att http://www.eniro.se/ ger träffar på min blogg med följande ord:

DÖRR+PLANKOR
resa med tåg till legoland
bygga sågbock

Ca tre om dagen hittar till bloggen med hjälp av sökningar som dessa. Jag får fundera på hur jag ska locka dem att återkomma.

Om någon vill veta hur man sätter upp en egen räknare så hör gärna av er till mig.

I övrigt kan jag meddela att Linas fot är helt återställd igen...

Och jo...

Grattis Christian Flodin, du var först in på min lista "Bloggintresserade".

Trevlig Helg önskar Lasse

Lina har skadat foten

2009-01-12T13:16:00.002+01:00

I måndagskväll så snavade Lina på mattkanten när hon skulle springa till mamma i vardagsrumssoffan. Det hela såg oskyldigt ut och hon var bara ledsen ett kort tag. Men när hon skulle försöka gå igen var det tvärstopp. Hon kunde inte stödja på foten.

Och likadant var det morgonen därpå. Satte hon ner foten så började hon gråta. Jag ringde Sjukvårdsupplysningen. De ansåg att eftersom hon inte hade ont jämt så skulle vi avvakta ”24 timmar sådär”. Så det blev en dag med mycket bärande på henne.

Följande morgon var sceneriet detsamma. Det var också första dagen på vårterminen så jag var ändå hemma med båda barnen för att deras fröknar hade studiedag. Förmiddagen ägnade jag mig åt att få tag i vår vårdcentral. Det var inte lätt. Jag avvaktade tills de öppnade 8.00. Ja, jag var till och med djärv nog att ringa 1 minut innan de öppnade för att vara först i kön. En inspelad röst bad mig ange mitt telefonnummer, och så skulle de ringa tillbaka 9.35. Hur det hunnit bli en och en halvtimme kö innan de ens öppnat är för mig en gåta.

Nästa problem var att när jag knappat in halva mitt telefonnummer så började det tuta i luren och samtalet bröts. Jag gjorde för säkerhets skull om hela proceduren igen men med exakt samma resultat.

Sedan väntade vi på att de skulle ringa tillbaka. Men ingen ringde! Klockan 10.00 letade jag förtvivlat i telefonkatalogen efter något annat nummer till vårdcentralen, men det fanns bara denna röstbrevlåda. En brevlåda som numera deklarerade att nu var kalendern full och man fick återkomma nästföljande vardag.

Det tog mig 30 minuter att ringa sjukvårdsupplysningen och be dem kontakta vårdcentralen. Samt 15 minuter för dem att konstatera att jag inte alls fanns med på deras listor och istället ringde de tillbaka till mig. Jag fick en läkartid 13.15.

Så barnen och jag hann åka en sväng till Coop för att få tiden att gå. Där hamstrade vi på oss godis och en lång nybakad painriche så vi skulle kunna få något i magen om det dröjde länge på sjukbesöket.

Jag kastade ihop lite lunch till oss medan Anton bredde nio mackor, tre åt oss var. Han älskar att göra detta när mamma är borta. Att få förtroendet med en vass kniv och själv få välja pålägg åt oss.

Klockan 13.15 var vi på plats på vårdcentralen. Lina storgrät för hon vill inte ”gå doktorn”. Men när doktorn pratade om hennes fot så sträckte hon fram den och doktorn fick klämma på den.

Nästa steg blev en röntgen av foten på sjukhuset. Vi transporterade dit oss i vår bil. Återigen storgrät Lina när vi kom in på sjukhuset. Och när röntgen skulle ske så fick pappa sitta med medan de röntgade en hulkande dam i treårsåldern.

Anton hade redan på morgonen förklarat för lillasyster att röntgen bara var en kamera, och han hade för säkerhets skull övningsfotograferat henne med familjens digitalkamera.

När röntgen var gjord så bad de oss sitta ner medan doktorn tittade på korten. Lina uppfattade detta på sitt sätt och varje man i vit rock som passerade oss frågade hon:
- ”Ska du ta kort?”

Till slut kom en sköterska ut och meddelade att inget var brutet. Jag svämmade över av följdfrågor som ”Vad är det då” och ”Hur ska vi behandla foten”. Sköterskan hade dock inga svar utan hänvisade oss tillbaka till vårdcentralen.

Vi tog ingen ny kontakt med dem igen utan gick hem med Lina och nu, en vecka efter händelsen har hon gradvis börjat gå normalt på foten igen. Det var ju för väl…

Nytt svar från Östgötatrafiken

2009-01-12T12:48:00.001+01:00

Hej igen!

Vi förstår absolut din synpunkt kring möjligheten att betala med bankkort ombord på våra fordon. Vår ambition var att ha denna utrustning på plats till den 1 januari men dessvärre lyckades vi inte. Det beror på att bankerna höjde säkerhetskraven väsentligt under förra året så den lösning vi redan hade tagit fram var inte längre godkänd.
Anledningen till att bankerna höjde sina krav var den kraftiga ökning av kortbedrägerier som man haft och har.

Dessutom var vi först ut i landet att ta fram en lösning för kortbetalning i kollektivtrafiken så mycket av det arbete som gjorts har varit nytt för alla parter. Bl a har det krävts en rad olika godkännanden och certifieringar av olika parter för att vi ska få ta betalt med kort.

Precis som du hade vi med andra ord helst sett att vi redan hade kortbetalningslösningen på plats. Tiden för stoppet för kontanter var sedan tidigare redan överenskommet så det datumet hade vi mycket svårt att skjuta på. Det vi trots allt kunde skjuta lite på var tiden för när all trafik är kontantfri. Idag gäller bara stoppet för kontant betalning i vår trafik i Norrköping, Linköping och Motala. I den övriga trafiken kan du betala som tidigare.

Som svar på din sista fråga kring rabatt och värdekort finns fortfarande möjligheten att köpa en kontant resa men då inte i städerna jag nu nämnde. Därav vår vd:s svar på insändaren du läste.
Hoppas dessa svar har rätat ut dina frågetecken, välkommen att höra av dig igen annars.

Med Vänlig Hälsning
Sylvia
Informationschef

Goddag igen Östgötatrafiken!

2009-01-08T13:43:00.004+01:00

Nu har jag varit ute och åkt buss igen i mellandagarna. Det är ett smidigt sätt att förflytta sig från Malmslätt till Klockartorpet i Norrköping, måste sägas på det hela taget.

Bussen hemifrån var visserligen 5 minuter försenad och jag fick därför springa genom hela Resecentrum för att hinna med tåget som stod inne när jag klev av bussen. Men med kom jag. Dock andfådd.

Och sedan var det lite förvirrat på returresan att komma ner till tågstationen i Norrköping ett par minuter i midnatt och se att skyltarna angav att nästa tåg skulle avgå klockan 01.01 till Linköping. Och när det sedan dök upp ett tåg FRÅN Linköping en timme tidigare än detta så kändes det lite osäkert att kliva på detta oannonserade tåg, men det bytte snabbt skyltarna till att det skulle åka mot Tranås och därmed passera Linköping.

Fast det var inte detta jag ville diskutera idag.

Istället märkte jag tydligt på samtliga bussar och busshållplatsskyltar jag passerade att nu kunde man inte betala med kontanter alls längre, så som ni annonserat om tidigare. Detta ansåg jag helt OK nu när nya betalsystemet med att använda kontokort kommer istället. DOCK FANNS DET INGA KONTOKORTSMASKINER ÄNNU!! Inte en enda! Ingen hos er som tänkt på det självklara i att sätta upp dem först innan man förbjuder kontanter??

Om man ser resandet ur ert perspektiv så måsta jag väl anse att den resenär ni borde måna mest om är den som t ex fått fel på bilen på morgonen och får hoppa på första bästa buss. Sköter ni detta bra och han ser vilket OK sätt det är att åka kommunalt till jobbet så kan ni ju ha en kund för livet här.

Hur tror ni detta scenario skulle utspela sig idag? Han blir motad i dörren med orden att hans pengar inte duger att åka buss för, och att han inte kan köpa biljett på riktigt sätt annat än att först ta sig till stationen för egen maskin för att köpa värdekort där. Tror ni han kommer att överge bilåkandet och börja åka buss i fortsättningen? Tror inte det…

Sedan har jag en fråga om en helt annan sak. Såg ett svar till en insändare i Corren om varför det inte fanns fritidskort längre. Svaret var skrivet av en VD hos e som jag tror hette Leif. Han framhöll att värdekortet var det bästa för kunden för ”där får man dessutom rabatt på varje resa”.

Jag undrar hur den rabatten fungerar. Tidigare så var det ju så att en resa man betalade 20 kronor kontant för bara kostade 15 kronor med värdekortet. Eller några liknande siffror i alla fall...

Men nu när man inte får använda kontanter, mot vilket annat sätt att betala får man en rabatt om man betalar med värdekort??

Hoppas dock ni får ett trevligt 2009

Östgötatrafiken svarar

2008-12-30T13:15:00.005+01:00

Fick ett svar från Östgötatrafiken, som jag kommenterade och sedan fick jag ett svar till. Här kommer hela fortsättingen:

Hej Lars!
Vår informations chef Sylvia svarar dig:
"Skälet till att du inte har möjlighet att köpa ett dygnskort med värdekort är den tid som det handhavandet tar föraren. Det har alltså inget med ombordavgiften att göra (de 100 kronorna du nämner). Det här är en "regel" som funnits ett tag, det är möjligt att vi har skäl att se över den i och med lanseringen av vårt nya betalsystem (2009). Skälet till att regeln finns är helt enkelt att processes kan bli tidskrävande för föraren, vilket medföljer att vi får svårt att hålla tidtabell. I och med att vi jobbar väldigt hårt för att minimera hanteringen av kontanter ombord på fordonen är det möjligt att vi har skäl att se över den regeln".

***

Hej igen Östgötatrafiken och God Fortsättning!

Känns jättebra att någon tar sig tid att svara på mitt mail. Verkar ju också som om ni hittar en del att se över.

Om nu systemet ändå byggs om så finns det kanske utrymme för mig att spåna fritt om hur jag skulle vilja att ett betalsystem på bussen skulle kunna se ut:

* Idealet vore att kunna dra sitt bankkort direkt på bussen. För att förhindra att folk slutar köpa värdekort så skulle det kunna finnas en regel att man måste köpa för minst 100 kronor, vilket man får i form av ett värdekort att använda flera gånger.

* Om man tjuvkikar lite på tågbiljetthanteringen så skulle jag kunna tänka mig att betala mitt värdekort/dygnskort/månadskort via Internet och som bevis få en kod att visa busschauffören eller slå in i era automater på stationen. Alternativt få biljetterna hemskickade.

Ett sekundärt alternativ vore:

* Förbjud inte kontanter, förbjud att kunna få växel tillbaka. Låt betalningar åka ner i en säkrad låda som ingen kan öppna utom ansvariga på busstationen. Om resenären ska ha växel, ge honom ett värdekort.

SMS-biljetterna är bra men det finns några (däribland jag) som bara har jobbmobil och där arbetsgivaren spärrat just detta.

Till sist vill jag bara kommentera lite av ert svar:

” Skälet till att regeln finns är helt enkelt att processes kan bli tidskrävande för föraren, vilket medföljer att vi får svårt att hålla tidtabell”

” vi jobbar väldigt hårt för att minimera hanteringen av kontanter ombord”

…så för att inte tillåta det ”tidskrävande” i att chauffören trycker ner knappen ”dygnsbiljett” innan jag drar värdekortet, så kan man istället hala upp summan plus 100 kronor i kontanter att betala med istället. Känns som om detta bryter mot båda era önskade riktlinjer ovan…

*****

Bäste kund!

Vår informations chef Sylvia svarar:

"Hej igen!
Som svar på flera av dina önskemål så är såväl bankkortsbetalning som internetladdning på gång. Bankkortsbetalning kommer dock inte att erbjudas i tätortstrafiken eftersom vi är rädda för att få väldiga förseningar om man kan betala med kort här. Vi har ju vårt största resande i tätorterna och redan idag är vi väldigt känsliga för förseningar. I tätorterna finns även fler alternativ för att köpa och ladda sina kort än vad som kommer finnas på landsbygden.
Vad det gäller lägsta belopp för att ladda ett värdekort så är det redan idag 100 kronor. I och med att du även har det som förslag tar vi det som en bekräftelse på att vi lagt beloppet bra.
Internetladdning kommer att komma under 2009 så snart vi har igång vårt nya betalsystem. Tanken är då att du ska kunna ladda alla former av kort och sköta betalningen på samma sätt som när du betalar dina räkningar via nätet.

Tanken om att ha boxar ombord på bussar och spårvagnar för att kunna betala kontant, är ett förslag vi tidigt lämnade till fackförbundet Kommunal men som de inte godtog. Om jag inte minns helt fel menade man att kontanterna inte då skulle försvinna från föraren utan det skulle finnas kvar en rånrisk. Därför blir det inga s k säkerhetsboxar.
Vad det gäller dina sista synpunkter kan jag bara hålla med om att det inte alltid blir helt bra lösningar beroende på hur man väljer att betala sin biljett/sitt kort. När alla former av kontant betalning är borta kommer flera av de, ibland kanske märkliga hanteringarna från vår sida, försvinna. Under övergångsperioden kan vi bara be om ursäkt för att du som kund kan drabbas".

God fortsättning och en förhoppning om ett gott nytt år!

****

Verkar ju som våra tankegångar har gått åt samma håll på varje punkt. Kan man sen bara betala sitt dygnskort med värdekort utan tilläggsavgifter i framtiden så kommer resandet att upplevas mycket behagligare snart.

Ha nu ett Trevligt Nytt År så stänger vi det här ärendet och går hem och firar.

Hälsningar

Lasse Svensson, Linköping

P.S. Var bara beredda på att inkörningsperioden på nya betalsystemen kommer att vara lång och att säkert en hel del småbuggar kommer att göra folket upprört en tid framöver innan det stabiliserat sig och folk förstår vilket fint nytt system de fått.

***

Hej Lars!

Vi på Östgötatrafiken vill önska dig ett gott nytt år!

****

Ja, det var hela fortsättningen.

God Fortsättning på er allihopa

och

Gott Nytt År

Åka buss

2008-12-19T13:41:00.002+01:00

I morse tog jag bussen till jobbet. Jag skulle hälsa på en kamrat i Norrköping efter jobbet och festa till det lite, så det var bäst att lämna bilen hemma.

Jag har hört talas om bussens nya regler om att neka kontanter så jag var lite förvarnad på vad som komma skulle. Jag spekulerade lite i om jag hade tillräckligt med pengar på mitt värdekort för att köpa ett dygnskort. Detta framförde jag också till busschauffören när jag steg på. Han kollade mitt kort i automaten och sa:
- ”Du har 132 kronor på kortet.”
- ”Och vad kostar ett dygnskort?”
- ”110 kronor.”
- ”Så bra, då tar jag ett sådant.”
- ”Det går inte. Ska du köpa det här på bussen så kostar det 100 kronor extra.”

Klart överraskad fick jag rådet att betala denna resa enskilt och köpa dygnskortet på stationen. Jag bara gapade. Hur skulle jag betala resan nu då? Jo, med värdekortet. Då gick det plötsligt bra utan tillägg.

Detta är hel obegripligt för mig. Varför kan man inte längre betala med kontanter på bussen? Jo, för at busschaufförerna riskerar att rånas. Därför har man betalt i förväg och satt pengarna på ett värdekort. Varför kan jag inte betala med det då?? Rånrisken blir ju inte större av att jag gör det? Och om nu reglerna säger att jag måste betala 100 kronor extra för att få betala med värdekortet, varför behövde jag inte göra det för att betala 20 kronor till stationen.

Jag menar, var går gränsen? Hur mycket får jag betala med värdekortet innan den extra hundralappen infaller?? Detta system har ingen logisk grund för mig.

Liksom det nya de hittat på att pensionärsrabatt får man inte förrän man fyllt 70. Hur tänker de då??

Väl framme på stationen fick jag gå in på stationen och ställa mig i kön för att köpa mitt dygnskort. Den buss jag skulle ha tagit därifrån hann därmed försvinna och min resa blev 20 minuter försenad.

Dock gav historien ett litet plus i att när jag väl begärt och fått ett dygnskort och betalat med kortet så hoppade kassörskan till över att hon just debiterat mig en dygnsbiljett för en vuxen utan att fråga. Jag svarade att:
- ”Det där tar jag som en komplimang.”

Om det inte var så att det var seniorsrabatt hon funderade över om jag skulle ha. I så fall var komplimangen inte lika stor…

Hos tandläkaren igen

2008-12-11T13:21:00.002+01:00

I tisdags var det dags igen för återbesök hos tandläkaren. Sin vana trogen var han inte på plats på avtalad tid 07.30. 07.40 gick sköterskan ut och letade efter honom. Bara för att återkomma med orden att "han var i telefon". Vet inte vad det samtalet rörde, men det känns inte som om han skulle ha telefontid 10 minuter in på min avtalade tid. 07.43 dök dock tandläkaren upp.

Han började med att fråga om jag ville behålla tanden. Lite förvånat svarade jag att det ville jag. Tänkte att det var lite sent att fråga detta nu, när han redan lagat upp den för över två tusen kronor.

Han började laga och det hela gick ganska smärtfritt (ha-ha). Tisdagens övning slutade när tandrötterna blivit fyllda och en ny provisorisk lagning lagts in i kronan. Denna gång kostade det 1900 kronor.

Ska bli intressant att se om verkligen sista besöket om en månad (nu sex månader efter att jag först kom i kontakt med dem), verkligen blir gratis (2400+1900=4300). Om inte så får jag upplysa om att han offererat mig 4300 totalt för detta jobb. Ska bli spännande att se hur det avlöper.

Efter avslutat jobb så passade tandläkaren på att fråga mig om jag ville ha en plastlagning, som kanske inte skulle hålla, eller om jag skulle lägga dit en porslinskrona. Den skulle kosta ytterligare mellan 6000 och 7000 kronor. Jag bad att få återkomma om detta vid nästa besök.

Jag tycker att inriktningen för vad som skulle göras har förändrats vid varje besök. Från att komma dit och tro att man ska göra en vanlig lagning till att rotfylla för 4300 kronor. Till att denna gång förslås en porslinskrona och i så fall hamna på 11000 kronor totalt för en enda tand. Och lägger man sedan till att de som standard verkar kalla alla två gånger till tandhygienisten för att ta bort tandsten. Och de som gick ut med i sin marknadsföring att de var billigare än andra tandläkare. Jag vet inte om det bara är jag som är paranoid, men ibland känns det som man blir bondfångad.

Fika med barnen

2008-12-04T13:23:00.000+01:00

I onsdags blev Lina sjuk mitt på dagen och jag fick åka hem till henne. När vi hämtat Anton så passade vi på att åka iväg och handla lite på ICA Maxi. Vi stannade också till i deras lilla kondis och tog lite fika. Lina döpte genast om kondiset till ”Fika Maxi”. Riktigt fyndigt tyckte jag.

Hur man gör papper

2008-12-04T13:21:00.000+01:00

Jag brukar ju fylla denna blogg med kul barncitat från mina barn. Här kommer dock ett jag läste på Internet för flera år sedan.

Det handlade om hur den lilla familjen, pappa, mamma och deras lilla son på sådär fyra år, var ute och åkte bil. Plötsligt frågar sonen:

- ”Hur gör man papper?”

Föräldrarna börjar genast beskriva hur man fäller träd och flisar sönder och stoppar i syrabad osv. Sonen lyssnar förvånat.
- ”Är det sant? Är det så man gör papper?”
- ”Ja!” svarar föräldrarna i kör.
- ”Hur gör man mammer då?”

Med Larson på toaletten

2008-12-02T13:42:00.000+01:00

När jag jobbade på Intentia insåg jag ganska snart att jag saknade ett par saker. På toaletten, t ex, så hade jag svårt att klara mig utan någon tidning att titta i när jag... medan jag… när jag satt där!

Eftersom jag sedan många år lever under devicen ”Vill man ha något gjort får man göra det själv”, så samlade jag ihop ett antal Larson-tidningar med lämpliga dass-serier och tog med till jobbet. Vi hade sex toaletter i en liten grupp där jag satt så det blev ett pysslande med att fördela och ibland byta ut tidningarna. Det var riktigt trevligt att höra vilka skämt mina kollegor just läst och fnissade åt när de kom tillbaka från toaletterna.

En annan sak som saknades på det jobbet var ett kylskåp. Jo, det fanns ett i matsalen, men då fick man åka hiss tre våningar ner för att använda det. Och jag ville ju ha min elvaläsk kall (Kommer att avhandla elvaläsken i ett kommande blogginlägg). Följden blev att jag köpte ett begagnat kylskåp och körde in lite diskret i företagets lokaler. Där kunde jag ha min läsk och mina kamrater hyrde in sig på hyllorna för att kyla läsk eller hålla chokladgodis svalt.

När jag sedan började på rationell IT så flyttade jag över Larson-förrådet på deras toaletter. Denna gång helt anonymt och i smyg. Det gick bra i några månader tills de skickade ut ett argt mail om att tidningana förfulade miljön för våra kunder och att de genast skulle plockas bort. Jag smög genast iväg och hämtade dem och det var slutet på den eran.

Nu har jag börjat på SAAB och här är behovet av allt möjligt desto större. Larson-tidningarna kom med igen och ligger på våra tre toaletter. Dessutom saknades saker i köket som jag på eget bevåg tagit med, mest för att jag känner att jag själv behöver ha dessa i ett kök jag ska vara i, men gärna delar med mig av till de övriga. Jag har plockat dit ketchup, senap, grillkrydda, soya, svartpeppar samt en peppar- och saltströare.

Dessutom insåg jag ganska snart att när jag åker till jobbet på morgonen så har jag just läst Corren. Och min sambo har redan varit uppe runt 05.00 och läst den. Därför brukade jag förut ta med tidningen ner i pappersåtervinningslådan. Tills jag kom på att när jag ändå passerar min jobbarväska på väg ner till tidningslådan så kunde jag ju ta med den till jobbet (tidningen då, inte återvinningslådan). Detta har jag gjort i snart ett halvår. Det är roligt att se hur ofta den läses. Och märkligare än det är att om det ligger en reklamfolder i tidningen så läses den av någon anledning ännu flitigare än tidningen.

Av en slump så har det aldrig blivit av att berätta att det är jag som tar med dessa grejor. Ibland har det kommenterats runt fikabordet, men bara de gånger de frågat direkt om det är jag som har med mig tidningen så har jag inte berättat om detta. Och så länge de inte läser detta på Internet så lär väl det förbli en hemlighet… :-)

Lidls öppningserbjudanen varade i mindre än 30 sekunder

2008-11-30T22:13:00.000+01:00

I torsdags öppnade Lidl i Skäggetorp. Deras reklamfolder hade en digitalbox med hårddisk och en digitalkamera på 8 MP för bara 499 kronor styck.

Dessa erbjudanden ville jag givetvis inte missa. Jag körde därför upp Anton extra tidigt i torsdags och lämnade honom på dagis en kvart tidigare än vanligt. Sedan åkte jag in till Lidl strax för 8.00, då de skulle öppna.

Jag var där 07:55 och då hade redan ca 25 personer samlats utanför grindarna.

Klockan 07:59 började de sakta hissa upp gallergrinden till butiken. I en strid ström klev jag och de andra in i butiken. 30 sekunder över 8 fick jag tag i en anställd och frågade efter digitalboxen.

- ”Den är slut.” blev svaret.
- ”Oj! När kommer den in igen?”
- ”Den kommer aldrig in mera.”
- ”Men ni har ju bara haft öppet i 30 sekunder.. Hur många hade ni då?”
- ”Tja… en 10-20 stycken”
- ”Den här digitalkameran då?”
- ”Tyvärr också slut.”

Detta trots att annonserna inte säger ett ord om ”Begränsat parti”, eller ”Så längre lagret räcker”. Man får intrycket av att detta ingår i Lidls sortiment. Och så har man bara köpt 10 stycken sådär för att locka dit folket. Dåligt Lidl!

Kokande av ilska gick jag tomhänt ut genom kassan, och det lär dröja innan jag har lust att gå in där igen.

Fortsatta tandproblem

2008-11-25T13:06:00.000+01:00

I sviterna efter mitt tandläkarbesök så har jag haft problem med tanden. På ett för mig helt nytt sätt. Den värker inte alls om jag inte använder den, men om jag biter i något lite hårdare så ger den en impuls av smärta. Som hårda matvaror räknas t ex en skiva slanggurka.

Det som gör det hela ännu märkligare är att jag har ännu inte vågat bita med tanden, utan smärtan kommer oavsett var i munnen jag biter. Även på helt motsatta sidan än där lagningen är. Även saker som att öppna munnen för stort eller gäspa ger smärtimpulser.

Som en följd av detta har jag, en vecka efter tandläkarbesöket, börjat knapra i mig mina penicillintabletter. Eller knapra och knapra. Tabletterna är de största jag svalt i mitt liv. De är över två cm långa och ca en halv centimeter breda.
Jag har provat att svälja dem ”på längden”. Känns synnerligen obehagligt. Jag har testat att dela dem i fyra delar. De går då ner lättare, men blir lite vassare i snittytan och så får man hålla på att svälja fyra halvor istället för två hela varje morgon och kväll.

En kväll provade jag att pulverisera tabletterna med en (hyfsat ren) tång, och dricka upp pulvret med vatten. Smakade hemskt illa och så fastnade pulvret i botten på glaset. Till slut har jag fastnat (ha-ha) för att svälja dem hela på tvären. Det känns om att svälja en banan med skalet på, men fungerar bäst. Imorgon kväll tar jag de sista tabletterna (nummer 39 och 40). Och dag för dag har smärtan minskat, och är idag knappt märkbar. Hurra!

Och som en följd av tabletterna så har jag undvikit alkohol i en dryg vecka nu. Jag har visserligen läst att en öl eller så inte gör någon skada, men jag ser det dessutom som ett experiment för att testa min egen självbehärskning.

Måste säga att jag tänkt på det både före och under helgen att denna helg skulle bli ”vit”, för första helgen på mycket länge. Men när fredag och lördag kom så försåg jag mig med övriga attribut i form av Coca-cola, ölkorv (riktigt, riktigt aj-aj för tanden var det) samt ostbågar. Och givetvis ett antal avsnitt av C/O Segemyhr. Jag var själv förvånad morgnarna efter att jag faktiskt inte hade saknat att få späda ut min Cola med något som jag brukar.

Till nästa helg är tabletterna slut och jag kommer inte att fortsätta experimentera i de alkoholfria zonerna. Anton har visserligen handbollsmatch på lördagsmorgonen, men en grogg eller två hinner jag nog med på fredag. Skål!

Skoningslös

2008-11-24T13:18:00.001+01:00

Sambon frågade Lina igår:
- "Känns dina skor för trånga?"
- "Ja.." sa Lina "de biter mig i tårna."

Gulligt...

Att lita på sin tandläkare

2008-11-13T13:14:00.003+01:00

När jag jobbade i Norrköping 2004 -2006 så kunde jag omöjligt gå till min tandläkare här i Linköping, eftersom han bara hade öppet när jag var i Norrköping. När jag väl var tillbaka i Linköping igen på dagarna var det svårt at motivera sig att anmäla sig till någon tandläkare igen. Det var som att frivilligt be någon om att få ont.

Följden blev att jag inte gick till tandläkaren på över 4 år. Men under sommaren i år kände jag att nu borde det vara dags. En lösning dök upp nere på stan en dag under semestern. Ett tandvårdsföretag delade ut tandborstar och letade nya kunder. De låg på s:t Larsgatan så min första fråga var om man kunde hitta någon parkering där. Men det hade dem sa de. Jag anmälde mig genast och bad dem kalla mig med detsamma.

Det dröjde dock två månader innan de hörde av sig, och då för att de hade fått ett återbud. Jag kunde inte komma ifrån då men bad om at få boka en tid klockan 07:30, deras tidigaste morgontid. Så dags ville många andra också boka så det skulle dröja en månad till innan jag skulle få komma. Och då till en tandhygienist! Jag protesterad lite, för det var ju till en tandläkare jag ville. Men de förklarade att det var tandhygienisten som tog alla röntgenbilder och som tog bort tandsten och sånt.

Då bad jag att få boka en tid hos tandläkaren också, för jag visste ju att jag tappat en lagning och skadat en tand. Men det kunde man inte få sa de. De var ju tvungna att lämna kostnadsförslag och så först.

En månad gick och jag ringde dagen innan och kollade vilken tid det var. Passade då också på att igen fråga om deras parkeringar. De var utanför deras port meddelade de. Dagen därpå åkte jag ner till dem strax före utsatt tid. Snurrade lite utanför deras port och hittade massor med parkeringar med företagsnamn på, men ingen med tandvårdsföretagets namn. Fick istället ställa mig på gatan och betala en slant. Väl inne hos tandhygienisten frågade jag igen var deras parkeringsplatser var. Hon svarade, lite överraskande, att det var många som undrade det, men de hade ju inga parkeringsplatser, utan det var gatan som gällde.

Tandhygienisten gjorde sitt jobb. Tog bilder och tog bort tandsten. Hon hittade mycket riktigt de två tänderna jag visste var trasiga. Då satte hon upp mig på en tid hos tandläkaren. Skulle givetvis ta en månad till. Och sedan satte hon upp mig på en ny tid hos henne, ungefär samtidigt. Jag undrade varför, men hon sa att hon skulle ta bort lite mera tandsten. Jag undrade i mitt stilla sinne varför hon inte tog bort dessa med en gång. Började se alla turerna som en uttänkt ekonomisk plan.

En månad till gick och tandläkartiden var kommen. Jag var nervös hela kvällen innan. Likaså på morgonen. 25 minuter kvar och dags att åka. Då ringer de från tandvårdsbolaget och säger att tandläkaren är sjuk. Ett vansinnigt antiklimax. Nu var man ju mentalt förberedd och så blir det inget. Istället fick jag en ny tid ytterligare en månad senare.

Så gick väl ytterligare en månad då och i måndags var det dags att äntligen få laga sina tänder. Jag kommer dit. Sköterskan kommer dit. Men ingen tandläkare. Det tar minst tio minuter innan han dyker upp. Och eftersom jag var första tiden för dagen så kunde han ju inte ens skylla på att förra patienten tog tid. Vet inte än idag var han hade varit.

Tandläkaren påvisar att min ena tand behöver rotfyllas. Han ger en offert på 4300 och jag ger klartecken.

Han ger mig bedövning. Meddelar sedan att denna bedövning tar väldigt snabbt. 30 sekunder senare undrar han om jag känner mig bedövad. Det gör jag inte. Inte ett dugg. Han väntar ytterligare en minut och frågar igen. Nu har det börjat pirra ute i läppen, inget mer.
- ”Då kör vi!” säger tandläkaren och sätter igång. Han sätter sin borr i tanden…
- ”AAAJJJJ!!”

Tanden är inte det minsta bedövad. Tandläkaren säger att då får han ge lite lokalbedövning. Han sticker ner en ny spruta nära, om inte mitt i, tanden.
-”AAAAJJJ!!!” igen. Mitt ben far reflexmässigt ut utanför stolen av smärtan.

Efter en stund fungerar bedövningen dock och han kan börja borra utan att jag känner det. Jag retar mig dock på att han hela tiden frågar sköterskan vad han borde göra härnäst och var tredje ord i hans meningar är ”kanske”. Ger inget vidare förtroligt intryck.

Sedan lyckas han bryta av borren när han borra, men borrbiten fastar i alla fall inte i tanden.

Plötsligt kommer en ny smärta:
-”Aaajjj!”

Tandläkaren förklarar att nu passar han på att laga tanden bredvid också. Men den hade han ju inte bedövat. Han fortsätter dock obekymrat utan bedövning.

När det hela är över sticker han ett recept på penicillin i handen på mig och säger att jag bör ta tre tabletter på en gång. När han förklarat en stund så förstår jag att detta är ett värsta-falls-scenario ifalljag skulle få inflammation i tanden. Jag har ännu idag, tre dagar senare, inte behövt eller ens löst ut receptet.

Nästa tid är givetvis om en månad igen. Då ska rotfyllningen göras klar. Efter det tror jag att jag ska se mig om efter en annan tandläkare. En som inger lite mer förtroende.

Världen enligt E

2008-10-27T10:36:00.000+01:00

I söndags var jag en timme och tittade på min son som spelade innebandy. På bänken bredvid mig satt en liten tje, E, fem år. Hon pratade med mig hela tiden och gav mig en kort inblick i femårings fantastiska och smått galna värld.

Först synade mitt hår. Jag hade svart hår, sa hon. Åtminstone på sidorna. Uppe på huvudet började det bli grått, påstod hon.

E hade egenskapen att om jag berättade något jag varit med om så hade hon genast varit med om samma sak fast lite värre. Så var det när jag berättade att jag en gång glömt min klubba till en innebandyträning jag själv varit på. Jag fick åka hem efter klubban och missade en del av träningen.

- ”En gång..” sa E genast. ”..för länge, länge sedan, när jag var fyra år, så var jag också på en innebandyträning. Då glömde alla sina klubbor, så alla fick åka efter dem. När alla kom tillbaka så var hela träningen slut.

Sedan filosoferade hon en stund över att hennes pappa hade både mustasch och skägg. Fast hennes favoritmustascher var sådana man kunde sitta och skruva på i mungiporna.
- ”Jag skulle vilja ha sådana mustascher” sa E.
Jag tror att hon kan komma att bli besviken.

Därefter läste hon några bokstäver för mig på en vattenflaska. Jag var förvånad över att en femåring kunde läsa och frågade om hon kunde alla bokstäverna.
- ”Nej,” sa E. ”inte alla. Jag vet inte hur B ser ut…”

Hjälp att köpa boken lättare

2008-10-27T10:28:00.002+01:00

Redan nu finns en liten skara som kommit över min bok och läst den. Och antalet växer.

Många har tyckt det var lite krångligt att beställa boken via länken.

För att förenkla kan jag ta på mig att sammanföra eventuella beställningar och se till att boken kommer fram fortare och enklare.

Jag har t ex ett fåtal böcker kvar i hyllan hemma som den som inte kan vänta kan få bli med. Först till kvarn...

En bok kostar 188 kronor och beställer man direkt genom förlaget tillkommer frakt. Om jag bara lyckas räcka över boken personligen eller genom ombud, så ska jag försöka hålla frakten borta från priset.

Hör av er på mammablojaSnabel-Aoxvalley.com
(Ni byter givetvis ut ordet Snabel-A ovan mot tecknet @)

Sömnlöst

2008-10-27T10:23:00.001+01:00

Jag kom hem sent efter at ha spelat korpfotboll efter jobbet en kväll. Dörren till Linas rum var då nästan hel tillsluten och lampan var släckt där inne. Ett säkert tecken på att hon gått och lagt sig. Dock hördes en röst där inifrån:
- ”Hej pappa! Jag hover (sover)..”
Man hade lust att svara:- ”Ska vi slå vad?”

Geografi

2008-10-27T10:20:00.001+01:00

Anton frågade en morgon:
- ”Hur långt är det till Kina!”
- ”Tja” sa jag ”det är ju på andra sidan jorden så nästan 2000 mil är det nog.”
- ”Oj!” sa Anton, ”tror du att han som köpte vår gamla bil har kommit fram nu?”
Jag skrattade till och förklarade att han kom från Kisa, inte Kina…

Min bok finns att köpa

2008-10-12T21:48:00.002+02:00

Om ni undrat ibland varför det sällan uppdateras på denna blogg? Detta har flera förklaringar:
1) Jag har hamstrat undan en del inlägg till boken
2) Min tid har delvis gått åt till att skriva och redigera boken

Men nu är den här. Låt mig presentera boken "Mamma har blöja ibland"

Jag har själv beställt 10 exemplar som kom hem i brevlådan i tordags. Riktigt bra kvalitet på tryckningen (också) måste jag säga.

Boken innehåller 125 sidor väl utvalda favoritinlägg från denna och andra bloggar jag skrivit. Samt ytterligare 65 sidor helt opublicerade inlägg som jag knåpat ihop under de senaste 14 månaderna. Allt med en tydlig inriktning på att skapa denna bok.

I boken kan man läsa bland annat:

* Om du skulle skriva ett brev till dina gamla lärare från låg och mellanstadiet, vad skulle du skriva??" Jag har gjort just detta! Läs brevet och vad de svarade.

* Varför simmar jag så dåligt?

* Hur jag blivit lurad av bilförsäljare och reklamtryckare.

* Hur det gick till när jag sålde min firmabil och företaget.

Jag har påbörjat en tidigare "hemlig" blogg om bokens tillkomst:

http://blog.oxvalley.com/

Boken finns att beställa på:

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=14851

Kortspel med Lina

2008-10-09T13:35:00.000+02:00

Lina spelade kort med pappa en dag. Hon gjorde ungefär som hon sett oss göra. Hon delade ut ett kort till henne och ett till mig. När hon tittade på sitt kort hade hon fått det här:

Hon utropade glatt:
- ”Jag har fått Pippi Långstrump!”

Tjuv och polis

2008-10-09T13:28:00.000+02:00

När Anton var sådär fyra år gammal lekte vi med bilar på golvet i hans rum. Han var polis och jag fick vara bov. Jag hade just rånat en bank och han stoppade mig.
- ”Du körde för fort” sa Anton. ”Det blir 100 000 kronor i böter”.
- ”Oj..” sa jag. ”Då måste jag nog råna en bank till för att ha råd”
- ”Det går bra, sa polisman Anton. Det finns en bank där borta…”

Ajen

2008-10-09T13:26:00.000+02:00

Sambon berättade att hon hade fått en ny ”Kommunalarbetare”(tidningen från facket) på jobbet. Anton replikerade att det hade också fått en ”kommunalarbetare” i skolan. Han hette Ajen och var "mörkhyad", sa han. Jag försökte diplomatiskt säga att det kunde vara spännande att höra berättelser från andra länder så jag bad honom fråga var han kom ifrån.
- "Det har jag redan gjort.", sa Anton, ”Han kommer från Motala.”

Med ambulans till Vrinnevisjukhuset

2008-09-20T22:48:00.002+02:00

Lördagen den 20 september 2008. Vi är i Norrköping och träffar Antons allra nyaste kusin, Astrid, 6 dagar gammal. Hon är nyfödd dotter till min sambos bror. Hon var givetvis huvudperson denna dag. Fram tills att det hände...

Jag sitter i soffan och pratar med min svåger. Hans mamma, min svärmor ropar:
- "Lasse!"
Jag reser mig sakta för att gå och titta vad hon vill. Hinner inte långt innan hon upprepar:
- "Lasse!"
Följt av:
- "Det är något fel på Lina. Jag får ingen kontakt med henne"

Lina hade suttit i mormors knä inne på toaletten och glidit ur famnen som om hon ville gå ner. Väl nere faller hon bara i hög på golvet.

Vi hastar alla in i lägenheten och möts i hallen. Jag får en i stort sett medvetslös dotter i famnen. Vi samlas alla runt henne och ropar hennes namn. När hon hör oss öppnar hon ibland ögon men de åker ihop lika snabbt, ungefär som när man är väldigt, väldigt trött.

Jag ser framför mig de små leksaker hon envisats med att stoppa i munnen tidigare under dagen. Har något fastnat i halsen? Jag dunkar henne i ryggen, håller hennes huvud lågt och kör till och med in fingrarna långt in i svaljet på henne. Men inget sitter där. Hon verkar andas även om hon knappt är medveten.

Min svåger rycker rättrådigt åt sig telefonen och ringer 112. Han beskriver med lugna och sansade ord att Lina mår dåligt och att vi behöver hjälp. Folk i min närhet ropar att han måste be dem skicka en ambulans. Han meddelar att den redan är på väg. Han ser också till att någon går ner och möter ambulansen.

Bara fem minuter senare dyker två ambulanskillar upp. Då har Lina börjat återfå medvetandet betydligt mera. De undersöker henne och konstaterar att hon är relativt OK, men har 38,5 i feber. De beslutar att ta med henne "till doktorn". Lina inser vad de säger, och utbrister:
- "Inte jag..."

Men vi lastar givetvis in henne och mamma i ambulansen. Anton dyker upp i trapphuset. Han har varit ute och gungat och sett ambulansen men inte insett vem det gällde. Snabbt beslutar vi att han och jag följer efter ambulansen till Vrinnevisjukhuset, bara en knapp kilometer bort. Mormor stannar hos min svåger under tiden.

När Anton och jag går till bilen är första gången jag ger mig själv tid att tänka på vad jag själv känner, istället för att försöka bemästra situationen hela tiden. Chocken kommer då över mig och känslorna svallar. Jag brister ut i gråt emellanåt. Fortsätter så under den fem minuter långa resan fram till sjukhuset. Anton hör mig säkert, men han nämner det inte.

Väl på sjukhuset hittar vi ganska snabbt rummet där Lina och mamma är. Sjuksköterskorna har redan hunnit ta tempen på henne igen och nu har hon 39,0. Hon får Alvedon och när vi anländer så börjar hon piggna till så pass att hon sätter sig på golvet och leker som vanligt.

Sedan vidtar en två och en halv timme lång väntan på doktorn. Lina busar omkring och vi gläds åt varje nytt tilltag hon hittar på.

Vi får träffa en läkaraspirant först och sedan en doktor. De hittar inga andra fel på henne och utgår från att det var en så kallad "feber-kramp" Lina har varit med om. Hon hade aldrig någon riktig kramp, men det finns tydligen fler sorter där man blir bortdomnad, precis som hon blev. Efter samtalet med doktorn blir vi utskrivna och vi åker och hämtar svärmor.

Vi åker sedan hem till Linköping och gör oss redo för kvällen. Lina har fortfarande feber och får mera Alvedon. Både sambon och jag tänker tillbaka på dagen och hoppas att vi slipper att vara med om något liknande igen. Jag sätter mig vid datorn och skriver denna blogg för att sätta ord på min rädsla...

Servett och etikett

2008-09-15T13:37:00.000+02:00

Lina kom på ett nytt trick vid frukostbordet häromdagen. Hon lade servetten på bordet framför sig och böjde ner huvudet och strök munnen mot den när hon skulle torka munnen. Vi skrattade åt henne och då var det roligt att visa detta för alla.
-”Anton se!” sa hon och visade det för honom.
-”Mamma se!” och proceduren upprepades. Följt av:
-”Pappa se!”

Sedan blev det brist på nya personer att visa tricket för. Hon funderade ett kort ögonblick men sa sedan:
-”Jag se!” och gjorde det en gång till.

Som dag och natt

2008-09-15T13:36:00.000+02:00

Vi satt en eftermiddag och försökte få Anton att förstå några engelska ord. Vi provade med ”night”, och det kunde han gissa sig till att det betydde ”natt”. Men när vi provade med ”day” blev det svårare. För att hjälpa honom så gav sambon honom ledtråden:
-”Det är den tiden när du går till sexårs.”

Anton sken upp och svarade:
-”Jaha…åtta och tjugo…

Mållös

2008-09-15T13:34:00.000+02:00

Anton har följt ishockeyn både i SM-serien och under ishockey-VM. Han frågade en dag om en detalj han funderat på:
-”Får målvakten gå och bajsa under matchen om han behöver det?”
-”Eh..he-he.. jo, det kan de ju inte hindra honom. De får kanske ta in reservmålvakten då” svarade jag.
-”Men… sitter han där inne på toan med masken och benskydden då?”

Tåg till Legoland

2008-09-01T21:37:00.005+02:00

Vår tågtripp till Stockholm var bara generalrepetition för vår stora tågresa till Legoland i Danmark.

Jag hade valt tåg framför bil eftersom min AC är trasig i bilen samt otryggheten med att ha sin gamla Volvo i Danmark om den skulle råka gå sönder. Skulle den hamna på verkstad där kunde det bli knepigt båda att ta sig hem och att hämta den igen när den var hel.

Har ännu inte hört talas om någon mer som rest med tåget från Sverige till Legoland. Men det kan faktiskt rekommenderas.

Jag hade bokat via http://www.sj.se/ samt på Danmarks motsvarighet http://www.rejseplanen.dk/bin/query.exe/en

Biljetten till och från Köpenhamn var superbillig eftersom vi köpte just nu-biljetter när de släpptes 3 månader innan. Vi fyra kunde åka tur och retur för bara 660 kronor. Slå det med bil och tillhörande broavgifter över Öresundsbron.

På måndagen vecka 32 bar det av. Redan på morgonen stod det i tidningen om att en bro fastnat i Norsholm och att folk fick byta till bussar nu igen. Jag kände det tryggt att vi faktiskt skulle åka åt andra hållet i dag och aldrig passera Norsholm. Tyvärr gjorde jag en tankevurpa där för tåget vi skulle åka med skulle ju passera Norsholm innan det kom fram till oss i Linköping. Så tåget var försenat. Vi satt på perrongen och kallsvettades för om det blev för sent skulle vi missa nästa tåg i Köpenhamn. Men förseningen blev ”bara” 20 minuter och sedan kom vi iväg.

Vår packning bestod av en jättestor väska på hjul, en sittvagn till Lina samt 3 axelväskor. Det var tungt att bära och om vi gör om denna tripp kommer vi att byta ut småväskorna mot en väska till på hjul.

Lina och Anton trivdes bra på tåget. Svalt och skönt och så kunde de ju gå på toaletten och till restaurangvagnen om de fick tråkigt. Anton tittade dessutom på en film på min jobbardator samt lyssnade på radio ur tågets radiouttag och med pappas datorhörlurar.

Första stopp var Köpenhamn. Där stod vi lite frågande innan vi kom på att man måste gå längs trottoarerna en bit och in på stationen igen för att åka vidare. Vår plan att äta lunch där innan nästa avresa komprimerades p.g.a. att vi fick leta en stund och att vårt tåg kom 20 minuter sent. Det fick bli McDonalds i påsar som vi åt på nästa perrong.

Nästa tåg åkte till staden Veijle, rakt västerut från Köpenhamn. Det kändes lite otryggt att gå på ett tåg mot Fredrikshamn. Låg Fredrikshamn åt samma håll? Men väl på tåget så insåg man hur kluriga de kan vara i Danmark. Vid varje plats fanns en liten display som talade om att denna plats är bokad mellan Köpenhamn och Veijle. Bra för oss så att vi visste att vi hamnat rätt och att tåget kommer att stanna där vi ville. Bra för konduktören som lätt såg om man var nypåstigen. Och bra för passagerare utan plastbiljett som kunde se att det inte var någon idé att sitta här, för denna plats är bokad.

Efter två och en halv timmes resa var vi framme.Veilje visade sig vara en lite sömnig stad. Och vi hade tur som hittade rätt buss i samma stund som den skulle avgå. Bussen åkte vi med i 2,5 mil och så var vi framme vid hotellet. Ca 8,5 timmar tog det varav 6,5 var restid och resten väntetid.

Vi tog en kvällspromenad upp till Legolands entré på kvällen och Anton och sambon tog sedan en simtur i poolen vårt hotell hade i källaren.

Morgonen därpå tog vi en stadig hotellfrukost med alla tillbehör man kunde tänka sig. Såsom färska wienerbröd och bacon och äggröra. Därefter hägrade Legoland! Vi hade med oss några gratis entrébiljetter från en Kalla Anka-tidning och en från Rusta. Efter att ha stått ca 30 minuter i kö och de hade ringt sin chef för att kolla vad det där Rusta i Sverige kunde vara för något så kom vi in. Ca 650 svenska kronor för oss fyra i två dagar kostade det, efter att rabatterna dragits av. Annars hade det nog landat på runt tusenlappen.

På Legoland var vi i leksaksaffärerna och byggde lite med Lego på några stationer. Både vanligt lego, Duplo och tekniklego fanns det att prova. Samt några spelstationer med Lego Star Wars och Lego Indiana Jones. Anton hade nog velat stanna längre här, men vi insåg hur stor parken var och att vi fick korta ner varje ”station” för att hinna med den på två dagar.

Lunchen blev på en Pizza-och-allt-du-orkar-äta-buffé. Detta var den dyraste lunchrestarang jag besökt alla kategorier. Lunch för oss fyra hamnade på smått fantastiska 650 svenska kronor. Tur att sambon valt att bjuda på lunch denna gång.. J

Dessutom var det ett märkligt ställe för när jag tagit lite kokt potatis och några skivor fläskkött så hittade jag ingen mera mat.. bara ett grönsaksbord. Och pizzorna var antingen salami eller med hela prinskorvar på. Så dessa provade jag bara små bitar av.

Det enda som frestade var barnens buffé där de hade pommes frites och kycklinglår m.m. Jag öste på ett lass därifrån under min sambos protester. Detta gjorde flera andra också. Hälften av de som öste upp mat från barnbuffén var vuxna.

Sedan hittade vi radiostyrda bilar som Anton älskade att köra samt en ”flumride”-liknande bana som Anton och mamma prövade med stor förtjusning.

Efter detta ansåg vi oss nöjda med dag ett på Legoland. Vi återgick till hotellet och Anton om mamma badade i poolen igen. Allt medan Lina och jag sprang i korridorerna (mest Lina) och åkte hiss upp och ner.

Efter badet så fick jag lust att prova den lilla grusvägen bakom hotellet. Skyltarna där påstod att den ledde till Billunds centrum och ”shopping” ca 1000 meter bort. Efter lite velande så beslutade sig hela familjen att följa med. Barnen blev trötta i benen, men vi lyckades trycka ner båda i samma sittvagn, Lina i knäet på Anton. Centrumet för shopping visade sig bestå av en mataffär, en pizzeria och en leksaksaffär. Vi passade på att handla lite billigt vin och ett pennskrin till Anton inför skolstarten.

Dag 3 liknade dagen innan med stor hotellfrukost och sedan promenad tillbaka till Legoland. Vi tog ytterligare en åktur i ”Flumriden”. Denna gång fick pappa följa med. Sedan blev det också en otäck åktur för mamma och Anton i en berg-och-dalbana.

Resten av parken gick vi igenom ganska raskt och kände oss nöjda runt 15.00. Därefter tog vi en ny promenad till det lilla köpcentret och åt på den lilla restaurangen. God mat och inte alltför dyr.

Hemkomna därfrån så började vi känna att resan gick mot sitt slut. Nu var det bara en natt kvar innan återtåget (ha-ha). När barnen somnat gick jag bort till busshållplatsen och kollade busstiderna. Lyckades också springa på ett lekrum på vårt hotell med bordtennisbord, biljard och bollhav. Tråkigt att vi hade missat detta hela tiden vi bott här. Nu var det knappt om tid att hinna utnyttja detta.

Morgonen därpå åt vi vår sista jättefrukost på hotellet och på tillbakavägen tittade vi in ett fåtal minuter i lekrummet och lät barnen roa sig lite, innan vi gick upp och packade våra väskor och checkade ut.

Sedan vandrade vårt lilla följe ner till busshållplatsen och väntade på bussen som strax kom och tog oss tillbaka till Veijle. I Veijle blev det en knapp timmes väntan innan tåget kom och körde oss till Köpenhamn. Detta tåg var lite långsammare än det på ditresan så det tog drygt tre timmar på sig att komma fram. Men sällskapet runt omkring var trevligt. Många barnfamiljer var det. Vi satt på allra första platsen bakom lokföraren så när de öppnade för att servera kaffe till honom passade vi på att kika in för at se hur ett lok såg ut. Verkade vara en häftig arbetsplats. Efter det såg Anton på film på datorn en dryg timma och sedan var vi framme i Köpenhamn.

Vi kände igen oss lite mer nu så vi hittade snart rätt plats för att vänta på nästa tåg. Denna gång med stopp i Lund. Detta tåg var det enda på hela resan där man inte kunde boka platsbiljett via nätet, så vi fick sitta lite otryggt på slumpvis valda platser, men ingen kom och bad oss flytta oss. I Lund dök ett X2000-tåg upp. Eller två egentligen, som de satt ihop för att det var så många som ville åka med. En ganska matt samling resenärer åkte de två och en halv sista timmarna hem till Linköping. Men det var ändå småmysigt. I en kvart satt jag t ex och höll en åttamånaders baby medan hans mamma var på toaletten. Sånt hade man inte fått uppleva om man åkt sin egen bil…

Väl framme i Linköping så var man rätt nöjd på resandet när man satte sig på buss 13 sista biten hem. En reskostnad på ca 2000 kr tur och retur för 4 personer var helt OK, Vi hade avrest 9.45 från hotellet och nu var klockan 19.30. Vi var hemma, vi hade mycket packning och två barn att släpa på. Men inte alls avskräckta från att ta tåget flera gånger…

Tågförseningar

2008-07-18T09:55:00.003+02:00

Under onsdagen och torsdagen har jag och min familj varit en tur till Stockholm. Vi har varit på Naturhistoriska museet och sovit på ett hotell nästan inne i Globen.

Vi checkade ut från hotellet imorse klockan 10:00. Sedan hade vi nästan 6 timmar att fördriva på stan innan tåget skulle gå hem. Barnen tyckte det blev mycket promenerande och enformigt så de protesterade en del. Timmarna gick ganska sakta.

Strax efter 15.00 gick vi ner till Centralstationen i Stockholm för att ta vårt tåg klockan 15:45. Då fick vi till vår fasa höra att en elledning norr om Linköping hade gått sönder och tågen var försenade. Speciellt vårt tåg var noga markerat att avgångstiden var framflyttad till 17:30 istället. Var inte värst roligt att berätta för de trötta barnen.

Skylten som berättade att det fanns en ny avgångstid för tåget skröt också med hur punktliga de var.

Dessa extra timmar lusade sig fram. Det fanns ju ingenstans att sitta så vi spelade kort direkt på marmorgolvet mitt i hallen. Vid ett tillfälle så snubblade min son, till synes på släta golvet. När jag frågade honom vad som hände berättade han en historia om att en kille just gått förbi och släpat en pinne efter sig och som min son snubblat på. Jag skrattade och sa att på Centralstationen så är det inte så många som har en pinne med sig.
-"Jo, där!" sa min son och pekade. Och där stod märkligt nog en kille med en två meter lång pinne i handen.

Det fanns två tåg som bara skulle gå till Linköping som skulle startar efter oss men innan 17:30. Dessa kom av någon märklig anledning iväg normalt. Fattade aldrig varför.

Sedan avgick vårt tåg, trots allt, nästan 17:30 som utlovat. Tågföraren ursäktade sig och sa i högtalaren att eftersom de var två timmar försenade så hade de inte hunnit städa vårt tåg. Jag fick inte ihop det riktigt...

Han berättade också att i Norrköping skulle det bli urlastning till bussar. De skulle finnas många bussar som gick i skytteltrafik och tågvärdar som visade oss vägen.

Så kom vi då till Norrköping. Klockan var då 17:25. Alla travade in mot stationshuset. Men så stannade alla. Ingen var riktigt säker på var bussarna fanns.

Och inga tågvärdar fanns att fråga, trots utfästelserna.

Till slut vågade sig folkmassan bort till bussterminalen och där stod fem bussar och väntade. Den första bussen var redan överbefolkad så vi gick till den andra. Den var också full, så vi gick till den tredje.. och fjärde... och nej, den femte var också full. Tågvärdarna skymtade vi bara men de försvann sedan snabbt från platsen.

Hälften av folket från tåget fick inte plats i bussarna och vi fick snällt slå oss ner och vänta. Två bussar dök upp under de nästkommande 45 minuterna. De var snart fulla de också. Sedan kom folket som åkt med tåget som avgått 18:15 från Stockholm också och trottoarerna i Norrköping började bli överfulla.

Ett fenomen jag ibland observerat är att så fort det händer något ovanligt på en resa, som detta t ex, så börjar medpassagerarna att prata med varandra. Vi pratade med dem också. T ex så gick vi i fatt den där killen vi sett i Stockholm som hade en pinne med sig. Vi var bara tvungna att fråga varför han hade den. Han berättade att hans kompis bett honom köpa en flagga i Stockholm. Och på den satt det en pinne. Men flaggan hade han tagit bort sa han. Hoppas han tagit med sig flaggan till kompisen, annars tror jag han blir lite besviken om han bara får pinnen.

Klockan 18:15 kom så fem nya bussar och jag tror att alla som väntat fick plats denna gång.

På platsen bredvid mig hamnade en blind tjej. Vi småpratade lite. Måste säga att huvudet bubblade av frågor jag skulle vilja ställa till någon blind människa, men jag försökte uppmärksamma människan och inte se handikappet i första hand. Det var inte förrän hon själv drog upp att hon inte ser som jag kunde ställa några av mina frågor. Vi diskuterade hur hennes dator som ut som kunde skriva blindskrift, men där hon hellre använde talsyntes. Sedan ställde jag en fråga som var "på gränsen". Hon berättade hon talat inför en massa andra blind på Konsert & Kongress i Linköping. Frågan som poppade upp i mitt huvud och som jag också ställde var:
-"Behöver man kamma sig innan man gör ett sådant framträdande?"

Hon svarade att det gjorde man. Och hon verkade inte ta allt för illa upp. Jag höll därefter tillbaka mina andra frågor av typen:
"Stänger du ögonlocken när du sover?"

Klockan 19:52 stod vi på resecentrum i Linköping. "Bara" 3 timmar efter utlovad ankomsttid. Vi fick sedan vänta 9 minuter på att vår buss skulle gå ut till Malmslätt. Den fick givetvis motorproblem och de pratade på chaufförens komradio om motorbyte. Men motorn höll i alla fall hem till oss och vi gick av, glada över att äntligen vara hemma igen.

Att cykla till jobbet

2008-06-10T12:00:00.001+02:00

I våras föll jag för frestelsen att köpa en ny cykel. Min gamla hederliga Monark som jag köpte begagnad för 700 kronor för 18 år sedan börjar se lite hängig ut med alla sina ståltrådar och plåtbleck som behövs för att hålla ihop den.

En dag när Lina och jag var ensamma hemma så passade jag på att åka till Biltema och köpa en stor kartong med en cykel jag gått och tittat på ett tag (cykeln alltså, inte kartongen). Den heter Yosemite Distance, är svart och kostade 1399 kronor. Sedan följde en timme av montering av densamma i garaget. Gick ganska bra. Fick bara 4-5 delar över.

Så nu har jag för första gången en cykel med växlar på styret. Tog bara 43 och ett halvt år att skaffa det. Den har dock en massa moderniteter som jag inte är riktigt van med ännu.

Begreppet fotbroms är bortplockat och ersatt av handbroms. Direkt livsfarligt. Om en biltillverkare skulle komma på idén att ta bort fotbromsen på en bil, men behålla pedalen och istället så skulle bilisterna bara använda handbromsen så tro jag inte att de skulle få sälja så många bilar. Förstår inte varför vi cykelägare gått på en sån fint utan uppror.

Sedan har den 21 växlar. Är ett elände att hinna få i alla 21 i turordning mellan rödljusen. Speciellt som 7:an ligger 8 snäpp på handtagen för att komma åt 8:an.

Nå, skämt åsido. Man har mest beslutsångest:
"Nu vill jag ta en högre växel. Ska jag öka ett snäpp på bakdrevet eller ta i med nästa växel på framdrevet direkt (= 7 växlar upp)?". Bara trafikfarligt att stirra på dessa handtag istället för på vägen.

På framdrevets växelförare är hög och låg utmärkt, medan mellanväxeln ligger på en omarkerad plats ca 6 snäpp emellan dessa. Lite oprecists att växla, och man har god lust att ta med sig en svart tuschpenna och fylla var växlarna ligger.

I onsdags hade vi aktiviteter efter jobbet med arbetskamraterna. Vi skulle spela Boule. Jag cyklade till SAAB på morgonen. En mil på ca 35 minuter. Var riktigt behagligt. Liksom hemresan, även om det då var kallare ute.

Detta gav blodad tand (inte bokstavligt) och i helgen rusade jag tillbaka till Biltema och köpte en hastighetsmätare till cykeln. De var billiga. Jag valde den med 9 funktioner för 69:90. Jag avstod då från "lyx"-versionen som hade 11 funktioner för 89:90. Man kunde på den dyrare få veta hur många kalorier man gjort av med samt använda den som ett separat stoppur. Detta kunde jag vara utan.

När jag monterade den gick det snabbt och smidigt. Där kom mätaren på plats. Och så kabeln. Och sedan den lilla magneten man skulle skruva fast på en eker..Ojsan, då sprack den i två delar. Det blev en ny tur till Biltema och byta ut den.

Med så mycket satsat på min cykel beslutade jag mig för att cykla hela veckan. På måndagsmorgonen så cyklade Anton och jag till hans sexårs först. Jag nollställde trippräknaren. Då hoppade den loss från hållaren och vägrade sitta på plats igen. Anton och jag fick stanna ett tag och fippla med den innan den hjälpligt satt fast igen. Väl framme på sexårs (dit var det bara 285 meter berättade trippräknaren) så hade jag glömt våra slanglås till cyklarna. Anton fick vänta vid cykelstället medan jag cyklade hem. Väl tillbaka sa jag "Hej då" till Anton och påbörjade veckans första cykeltur till SAAB. Men först skulla jag nollställa trippräknaren igen. Och där slant den loss igen, ja. Hur mycket jag sedan trixade med den så ville den inte på plats igen. Till slut hade det gått så lång tid att jag fick ge upp och ta cykeln hem igen, kasta in den i garaget och ta bilen.

Idag är det tisdag och jag åker bil idag med. Måste nu ta ytterligare en tur till Biltema och reklamera igen. Har inte bstämt mig ännu, men denna gång tror jag att jag tar pengarna tillbaka. För hastighetsmätaren då, inte hela cykeln. Även om jag är frestad av det också...

Mensa-test

2008-05-02T21:42:00.002+02:00

Det finns en förening i Sverige som heter Mensa (www.mensa.se). De har ett IQ-test man kan få göra. De som klarar att hamna bland de 2 översta procenten av befolkningen får vara med i deras förening om man vill.

Detta har varit något som jag tyckte skulle var kul att testa någon gång i livet, så redan för två år sedan så letade jag upp att de faktiskt hade tester här i Linköping. Jag anmälde mig och gick dit. Testet kostade 300 kronor, var på 36 frågor och varje fråga hade 6 svarsalternativ. En timme hade man på sig. I stort sett handlar det om en matris med tre gånger tre rutor där de åtta första figurerna är ifyllda med geometriska figurer och man ska kunna tänka ut hur den nionde bör se ut.

Jag gjorde testet och fick till svar att jag hade klarat 28 av de 36 frågorna rätt. Detta var en bra bit från att klara gränsen till Mensa, men kul ändå som IQ-test. Man fick en siffra också på sin IQ, men jag minns inte vilken. Runt 120 tror jag det var. En genomsnittslig person ska ha 100 och gränsen för mensa ligger på 131.

Man fick dock göra testet 3 gånger om man ville. Sedan har dessa tankar om att göra om testet funnits men det har tagit mig två år att komma till skott igen. Men den 6 april i år kom jag mig äntligen för att gå dit oanmäld på vinst och förlust.

Det visade sig att testet hade gjorts om rejält under dessa två år. Man fick ett frågeformulär där det frågades om man gjort "Test A" förut och jag skrev dit att det vet jag inte om det hette.

Hela testet bestod numera av 45 frågor med 6 svarsalternativ. Och tiden hade kortats ner till 20 minuter.

Vi gick först igenom två exempel som lästes innantill för att det ska bli lika för alla. Testledaren läste exempel ett och så fort han frågade vilket som var rätt svar så ropade någon "B". Jag hade ingen aning om varför tills de förklarade hur man skulle tänka.

Fråga två lästes upp och någon ropade "C" utan att jag fattade något. Jag ville bara gå hem. Men även den frågan förklarades och märkligt nog så gav detta mig en klarhet om hur de hade tänkt och som jag använde mig av genom provet. Jag besvarade fråga efter fråga fram till jag var på fråga 39. Då återstod det plötsligt bara sekunder av provtiden och jag fick kryssa i vad jag trodde på fråga 39, samt kryssa i blindo på de 6 sista frågorna som jag aldrig ens hann bläddra fram. Provsvaren skulle ta 3-4 veckor, så jag gick hem utan förhoppningar.

Två veckor senare ringde en farbror från Mensa i Göteborg och undrade om jag hade skrivit detta test förut eller inte. Jag förklarade som det var och han insåg att det var ett helt annat prov jag skrev förra gången och hade därför rätt att skriva detta. Det nya fick man nämligen bara göras en gång. När han skulle lägga på så hördes det att han inte riktigt kunde hålla sig:
-"Vill du veta vad du hade på provet?"
-"OK" sa jag.
-"Du hade 40 av 45, vilket motsvarar en IQ på 131 och prickar in gränsen för Mensa."

Detta telefonsamtal kom för en och en halv vecka sedan. Men jag har avvaktat att berätta detta förrän jag fick bekräftelsen på posten. Men idag kom det ett tjusigt diplom samt ansökningspapper till Mensa-föreningen. Jag kommer att betala in deras avgift med glädje. Inte för at jag tror mig ha något utbyte av deras träffar, om jag ens går på någon. Men man känner sig lite stolt över att vara med i Mensa numera.

Finalfrossa

2008-04-16T13:12:00.002+02:00

Nu råder det hockeyfeber i hemmet. Anton håller sig vaken så länge det behövs på kvällarna för att vara uppe och se matcherna mellan LHC och HV71. Han har fällt en del skojiga kommentarer medan vi tittat:

I måndags intervjuades en av spelarna efter första perioden. Spelaren hade ett rött kraftigt slutspelsskägg. Varpå Anton utbrister:
-"Jag tycker det ser ut som om han har en snitsel i ansiktet!"

***

Vi berättade för honom att Andreas Pihl i Linköping inte får vara med mera i slutspelet för att han slog ut två tänder på en annan spelare. Anton funderade och kom sedan med en kommentar med glimten i ögat:
-"Fick han några guldtior i glaset för tänderna?"

***

Idag har Patrik namnsdag. Anton tycke det är kul för då har Patrik Blomdahl i LHC namnsdag. Det är rättvist också, för i lördags hade alla som heter "Liv" namnsdag, och då enligt honom, även HV71s målvakt Stefan Liv.

Förlorad i Lost

2008-04-09T12:59:00.000+02:00

Jag har aldrig tittat på serien Lost förut. Men när de hade säsongsavslutning som också verkade vara det sista de någonsin skulle sända i början på året så tittade jag. Och fastnade för serien.

Följden blev att jag tittar troget varje onsdag på de nya avsnitten. Samtidigt har jag börjat se de gamla avsnitten från början. Dessa är i Divx-format och det ska DVD-spelaren på min hårddiskDVD klara. Det gjorde den också. Helt OK bild. Bra ljud också. Tyvärr var bilden ca 5 sekunder före ljudet.

Om jag tittade på samma filer på datorn så var ljud och bild i synk. Därför blev det att dra ut en 10 meter lång sladd längs golvet från datorn till TVn varje gång jag skulle titta. Men detta är en smula obekvämt. Dels att linda in sladden mellan tittningarna så att man inte snubblar på den. Dels att man inte kan trycka på Paus om man ska gå på toan.

Därför har det istället blivit att jag vissa nätter spelar över block med 6 timmar Lost i taget till hårddiskDVDn. Det blir ca 9 avsnitt per gång.

Nu har jag tittat i knappt en månad och sett 39 gamla avsnitt. Samt 7 nya. Där emellan är det 30 avnitt jag inte har sett. Det blir en smula förvirrat. Mest för att personer som är med i de gamla avsnitten inte finns med i de nya. Och ännu märkligare; en del nya personer finns med i de nya avsnitten som aldrig var med i flygplanskraschen i första avsnittet. Var sjutton kommer de ifrån??

En annan märklig parallell utspelade sig hemma för ca en månad sedan. Vi kom att prata om filmen Alive över middagen en dag. Anton ville veta vad vi pratade om och vi berättade att filmen bygger på en verklig händelse och att de överlevande åt av de döda. Anton tyckte förstås att det verkade lite otäckt.

Dagen därpå när han och jag gjorde oss färdiga för dagis så sa han plötsligt:
-"Jag har funderat på den där filmen vi pratade om igår. Jag undrar en sak. Var fick de tag i kniven för att skära upp de döda?"

Med detta i tankarna fick jag googla mig fram om den verkliga händelsen. Ett rugbylag i Peru kraschade i Anderna, och japp, där stod det. En kvinna hade använt en glasbit från ett krossat fönster för att skära kötstycken av de döda.

Vidare stod det att många överlevde, att de började lukta i planet av alla döda. Samt att de gjort små utfärder, bland annat för att hitta en annan av flygplansdelarna och där eventuellt hitta en komradio eller batterier.

För mig som just börjat se Lost så var detta lite förstummande. Detta var den exakta handlingen av de första avsnitten av Lost! Ren plagiering!! Allt som hänt i resten av avsnitten är dock tagna ur fantasin. I annat fall så skulle det nog ha stått lite mera rubriker i tidningarna och historieböckerna om den verkliga händelsen...

Mina barns syn på omvärlden

2008-04-08T12:38:00.000+02:00

Anton och jag spelade fotboll i källaren förra helgen. Anton kastade sig för att rädda en boll på golvet. Han skrek till lite. Jag frågade om det gick bra.
-"Jadå" sa Anton och pekade på sitt långfinger.
-"Jag fick bara lite ont i det här fingret man gör fuckoff med.."

****

Lina vaknade en morgon och mamma visade henne att det hade kommit snö ute under natten. Lina pekade på det och sa:
-"Gädde!" (grädde).

****

Anton undrade i fredags kväll om hur många gåtor det fanns. Jag svarade att jag minns en bok i barndomen vi alltid använde på roliga timmen som hettet 777 gåtor. Så minst så många finns det. Han bad mig att berätta en och plötsligt kom jag inte ihåg en ända av alla dessa gåtor. Bara en, och den minns jag inte om den ens var med i boken:
-"Vad är det för likhet och skillnad mellan en tandläkare och en brandman? "
-"Båda rycker ut, den ena tänder och den andra släcker"

Anton förstod just inget av den vitsen.

Istället satte han sig för att hitta på egna gåtor. Den här t ex:
-"Vad är det som har fyra ben och luktar bäver?"

Svar: En bäver.

Vi var på Öppet Hus på Corren i lördags

2008-03-19T15:01:00.002+01:00

I Lördags firade Corren att deras Bostadsbilaga fyllde 5 år. Jag och familjen åkte dit.

Mest åkte vi hiss.

När vi kom in fick sambon kämpa in Linas sittvagn genom snurrdörren. Den kom till slut in. Visserligen baklänges efter att ha släpats med dörren en stund, men in kom den.

Första våningen låg en halvtrappa upp så vi valde hissen för att ta oss dit. Correnmedarbetare i röda overaller hjälpte oss. De drog nåt kort och tryckte på en av knapparna. Vi kom upp. Alldelles för långt upp. Två reportrar fick mota ut oss i hissen igen eftersom vi hamnat uppe på redaktionen. De hjälpte oss att trycka ner oss på ett plan längre ner och åkte själva med i hissen.

När hissen stannade igen så sa våra medresenärer till oss att vi borde åka en våning till. Det gjorde vi. Då hamnade vi på samma plan om vi först kom in i huset på. In i hissen igen och upp en våning. Denna gång kom vi rätt.

Där uppe bjöds det på gratis tårta och fika. Vi mumsade allihopa. Trångt var det dock. Så trångt att vår vagn blev kvar vid hissen för att det inte gick att komma fram.

Runt om i lokalen surrade det av röster. Det vanligaste ordet var "Helggubben". Den term som flitigt avvänts av en krönikör i Corren då hon menar sin pojkvän. Han skulle visst vara där i källaren någonstans och flera stycken berättade för sina sällskap att de sett honom.

Efter det hämtade vi gratis korv från IKEA. De körde den något ovanliga modellen "Ta emot en gratiskorv så får du ett presentkort på en annan gratiskorv på IKEA". Jag fiskade upp 3 stycken korvar med bröd så det räckte till mig och barnen. Sambon ville inte ha.

Anton berättade att en farbror i röd overall sagt att det fanns en fiskdamm i källaren.
"Han spottade på mig när han sa det" berättade Anton.

Jag försökte inflika att han kanske jobbade på spo(r)tredaktionen, men Anton förstod inte skämtet.

Istället gick han ner halvtrappan igen för att titta på en farbror som med motorsåg karvade ut figurer ur stockar. Han hade gjort en 2 meter hög gråmålad Hälge, serieälgen i Corren.

"Den var nog svår att göra" sa Anton. Speciellt undrade han över:
"Var fick han färgen ifrån?"

Sedan ville vi hitta ner till fiskdammen. Så det var in med familjen och vagnen i hissen igen. Knapp "-2" var vår gissning att den skulle skicka ner oss till källaren. Den var låst om man inte använde kort. Så det blev "-1" istället och så var vi i nere vid ytterdörren igen. Och ingen trappa ledde vidare ner i källaren. Ett tips sa oss att det fanns en trappa från planet vi just var på. Denna gången bar vi upp vagnen för halvtrappan. Väl där kom en rödoverall och hjälpte till med sitt kort så vi kunde åka neråt igen till "-2".

Där nere var det också trångt, men vi sprang på Helgubben samt hans sambo som också är liktydig med den kvinna som lät mig skriva ett kåseri i hennes spalt i höstas. Jag handhälsade på henne och berättade vem jag var. Sedan även på Helgubben. Det var lite stort.

Sedan hittade vi fiskdammen och Anton och Lina blev med var sitt påskägg.

Efter det hittade Anton ett videorum som han inte ville lämna. Inte förrän pappa tipsade om att hans arbetskamrater körde Gokartfinal strax. Det ville han gärna med och titta på, så då kom vi i väg, efter en kort förhållandevis lyckad hissfärd upp.

Jag berättade under bilresan att vi kommer att passera SAAB på resan, där jag ska börja arbeta om två veckor.
-"Då kanske de vinkar åt oss." sa Anton.

Hur mår Anton idag?

2008-02-22T13:13:00.000+01:00

Jodå.. Anton hankar sig fram.

Han är OK när han går, sitter och står. Men ligga är ingen hit. I natt lade jag mig vid midnatt och han låg och sa "Aj" hela tiden.

Klockan 01.00 fick jag hämta en Alvedon till åt honom.

Klockan 03.00 ville han kissa, vilket var svårt, för han kom knappt ur sängen.

Klockan 05.00 gjorde vi om samma procedur när han ville kissa igen. Klockan 06.00 fick pappa gå upp och sätta på TVn åt honom.

Klockan 07.00 klev pappa upp. Trött och ca 30 minuter senare än han borde gått upp.

Imorgon ska vi åka till Norrköping och handla och sedan sova på Grand Hotell. Hoppas han klarar påfrestningarna hela helgen.

Vi var på akuten med Anton igår

2008-02-21T08:29:00.000+01:00

Onsdag förmiddag. Massor att göra på jobbet för mig och kunder som väntar på resultatet. Sambon ringer:
-"Hej! Stör jag?"
-"Ja" blir svaret.
-"De ringde från 6-års. Anton har visst ramlat och slagit sig..."

Plötsligt stannar min jobbvardag upp. Man inser plötsligt vad man egentligen prioriterar. Sambon vet inte mycket mera än så, utan hon lägger på och ringer tillbaka till 6-års igen.

Klockan 13.00 ringer hon igen och berättar att:
-"Nej, han kan inte röra armen alls."

Hon erbjuder sig att cykla dit och hämta honom och köra honom till vårdcentralen. Men vårdcentralen hade inga doktorer där utan hade någon typ av möte. Vi blir hänvisade till akuten.

Jag erbjuder mig att ta med honom dit, jag som har bil. Så blir det och jag beger mig iväg från jobbet med en påse frukt min chef skickar med mig.

På väg dit så ringer sambon. Hon vill också följa med. Jag svänger förbi och hämtar henne på hennes jobb. Klockan 13.15 är vi inne på 6-års och hämtar upp Anton. I bilen berättar han att han satt fart på en snurrkarusell i Trädgårdsföreningen och försökt hoppa upp på den. Men han tappar taget och faller ner igen på sin högra axel.

Vi är framme på akuten 13:30. Anton får Alvedon och vi ombeds sitta ner. En läkare kommer in och presenterar sig och säger att de ska röntga honom. Bara vi väntar lite.

Ingen av oss tre har ätit sedan 12.00 och Anton tjatar om att han är hungrig, så jag går fram till informationen och undrar om det är OK om Anton äter något. Sköterskan ska kolla med vår doktor och återkomma.

16:15, två timmar och 45 minuter senare sticker två sköterskor in huvudet och säger att de nu ser att vi är tillbaka från röntgen. Vi svarar givetvis att här har inte röntgats något, vi har bara suttit här. Då blir det lite förvirring men lite högre fart mot röntgen sätts det i alla fall.

Vi får se hans röntgenbilder och vi ber också att Anton ska få se dem. Något han saknade när han röntgade höften för några år sedan. På bilderna kan både sköterskorna och vi se att hans nyckelben är av på höger sida. Sköterskan på röntgen berättar att nyckelben gör man inget åt, det läker självt. Men vi ombeds sitta ner till doktorn kommer.

Sedan vänar vi. Och väntar vi. 19:30, sex timma efter att vi kommit dit så får vi komma in på ett undersökningsrum. En timma senare kommer doktorn. Då har Anton sovit på sin brits i en halvtimma. Doktorn ber om ursäkt för den första doktorn hade gått hem 16:00 utan att berätta att vi satt och väntade. Därför hade vi fått vänta i sju timmar totalt innan en doktor pratade med oss. Givetvis med beskedet att detta gör vi inget åt, utan ni kan åka hem.

Klockan 20:40 är vi hos mormor och hämtar den sovande Lina. Klockan 21:05 är vi hemma. Hon i informationen kom ju aldrig tillbaka och berättade om han fick äta, så ingen har ätit på nio timmar nu. Därför är v så hungriga nu att mamma kokar makaroner. 21:45 äter vi. 22:00 går vi tre och lägger oss. Anton med hjälp av Alvedon. Alla lät upprörda över de långa väntetiderna på sjukhuset. Finns det ingen som kan ryta i och ge patienterna människovärdet tillbaka??

Den svåra konsten att sätta upp en parabolantenn

2007-11-05T22:57:00.000+01:00

En liten historia i bilder

I mars så skaffade vi en parabol från Expert Stormarknad i Tornby. Vi fick med parabolen i en låda hem och så fick vi själva ringa och boka en tid för att få den monterad. Monteringen ingick i priset. När jag ringer hantverkarna som skulle sätta upp den berättar de att det finns ett förbehåll som försäljaren inte berättat. Parabolen sätter de upp på max 3 meters höjd, annars kostar det extra. Inte så vanligt att man har en parabol så lågt… De tog en vecka innan hantverkarna dök upp. Kändes lite fånigt att gå och titta på den där lådan, för nog skulle jag kunna få upp den själv, men nu kom det ju ett proffs och gjorde det gratis inom kort. När väl monteringsdagen var här kom det två killar och satte upp den medan jag var på jobbet. De ringde mig och undrade om de kunde sätta parabolen på vindbrädan för att slippa borra i teglet, vilket jag OK:ade. När jag kom hem var jag förstummad ute och tittat på resultatet.

Parabolen satt längst ner på vindbrädan, löjligt lågt.

Skruvad över en stor spricka i brädan.
Vad är det för fel på att dra sladden rakt.

Ovanför altantaket hängde sladden och dinglade.

Dragningen runt altandörren var all annat än rak. Och hålet in i huset var gjort i dörrspringan.

Hålet var dessutom bara halvrunt i brädan och resten av sladden låg i dörrspringan, så man får känslan av att klämma sladden när man stänger altanen.

Däremot fungerade parabolen… sådär… Ca var tredje dag fick vi startat om lådan och med ojämna mellanrum var bilden borta en dag eller två i sträck.

Det var först under semestern i juli vi insåg ett samband. Det var bara när det regnade ute som bilden försvann. Vi tog med kvittot och gick ner till Expert igen. De ringde hantverkarna medan jag stod där. Men hantverkarna ansåg att det var Viasats problem. Att det var de som gjorde alla reparationer bet inte alls. Försäljaren gav upp och ringde till Viasat. De skickade ett nytt mikrohuvud åt mig. Och så fick jag med numret till hantverkarna för att själv boka en tid med dem.

Det tog en vecka så dök mikrohuvudet upp. Jag ringde hantverkarna. De svarade att han som hade kalendern var inte inne just nu och tog mitt nummer för att återkomma. En vecka till förflöt och ingen ringde mig. Då ringde jag upp dem igen. Killen som svarade sa att han bara tillfälligt hjälpte till med telefonerna och inte visst något. Dock verkade det vara hans tur att springa runt med kalendern för jag lyckades få honom att boka en tid nästföljande måndag. Han ville komma ”någon gång under eftermiddagen”, men jag svarade att jag fick ju åka från mitt jobb för att släppa in honom och ville ha en mer exakt tid. Vi bestämde då klockan 13.00.

Jag tog min lunch hemma den måndagen och väntade på hantverkaren. Väntade och väntade. Klockan 16.30(!!) ringde jag upp dem igen. De svarade att han som skulle kommit var sjuk idag och att de kanske skulle ha engagerat sig i att meddela detta till kunderna.

Fick en ny tid 3 dagar senare. Denna gång dök reparatören upp. Märkligt nog var det den killen som svarat i telefon veckan innan och inget visste som dök upp. Han förfärades också över kabeldragningen och det visade sig att han var från en annan firma än de som monterat parabolen.

Efter att ha bytt mikrohuvud fungerade boxen.. ett tag… Vi kunde fortfarande bli utan bild på regniga dagar och till slut försvann alla kanaler som hade med TV4 att göra (TV4, TV4 Fakta, TV4 Film och TV4 plus).

En lunch var jag nere på Expert i ett annat ärende och tog upp mina parabolprobem med dem. De ville inte diskutera det eftersom jag inte hade kvittot med mig. Tog mig en vecka att hitta det för jag hade haft det framme så många gånger när hantverkarna (inte) gjort sitt jobb.

Med kvittot i hand gick jag ner till butiken igen. Då äntligen konsulterade de sina datorer och gav mig instruktionerna att jag skulle gå hem och ringa Viasats support.

Jag gjorde det och de var mycket skickliga. De gick igenom mjukvaruversion och installerade om boxen. Dock utan att kanalerna kom tillbaka. En av deras experter förklarade att om parabolen var riktad fel lite grann i höjdled så kunde dessa kanaler försvinna. Dessutom blir då signalen svag och påverkad av t ex moln. Som när det regnar. Han undrade om den satt fast ordentligt, och jag förklarade hur den satt. Följden blev att han skrev en reklamation till första firman och en ny hantverkare kom ut. När han tog tag i vindbrädan lossnade den och han höll på at ramla ner från stegen. Han undrade också vem som satt upp den så dåligt. När vi beskrev killarna så visste han åtminstone att det var hans firma som gjort jobbet.

Han fick återkomma 3 dagar senare och skruvade upp den på stången till antennen högst uppe på taket. Och från och med nu fungerar parabolen. Tog bara 6 månader…

Vore nästan kul om de försökte få extrabetalt för att den nu sitter högre än 3 meter upp. Då vet jag en länk till en blogg jag ska skicka.

Om du har en superkraft, använd den!

2007-09-30T22:25:00.000+02:00

Jag har sett 7 avsnitt av Heroes fram till idag. Varje minut de visat hittills i TV4. Reklamen för serien innan den började haussade upp serien så jag ville absolut inte missa den. Visst är den bra! Om man inte tänker efter…

Alla dessa personer som har såna superkrafter. Varför använder de dem inte då? Det är ju det alla väntar på. Som mannen som är politiker. Han är med mycket i handlingen. Han kan flyga. Vi har sett honom flyga. Två gånger, totalt ca 30 sekunder. På 7 timmar…

Men Hiro. Han är min favvo. Han är så skönt töntig, men ändå så handlingskraftig.
Som då när han fick veta at han visat sig på tunnelbanan, ditrest från framtiden, med ett svärd i handen. Hans replik:
-”I had a sword?” anser jag vara en av seriens bästa. Och framför allt, han använder sina krafter i nästan varje avsnitt.

I avsnittet 7 jag såg senast så använde Hiro sina krafter (förstås),men sen var det rätt tunt på 60 minuter. Det var bara en som stack in handen genom plåten på en kraschad bil. Så de slapp slå sönder sidorutan på bilen innan de skickade den till skroten.

Och sen var det hejarklacksledaren som tog bort en nit från en nitpistol hon fått i handen. Och det slutade blöda. Wow, vilken superkraft.

En annan kvinnas superkrafter är att hon är schizofren. Är det en superkraft.

Visst fattar man att det händer så lite för att handlingen ska räcka till alla avsnitt. Men borde man inte ha färre antal avsnitt då. Eller som X-men, bara en långfilm (eller 3). Då tvingas de upptäcka sina krafter, hitta varandra och tillsammans rädda världen på under 2 timmar. Då skulle det kanske bli lite fart på våra nya superhjältar.

Jag har skrivit en gästkrönika i Corren

2007-09-23T21:47:00.001+02:00

Det började med att jag läste en krönika i Corren, om hur konstiga män är. Jag mejlade henne några exempel på hur konstiga kvinnor kan vara. Hon svarade (bland annat):
” Kul! Tack! Glad höst! ”

Efter 39 minuter kom det ytterligare ett mejl:
” Du! Kan jag inte få publicera den här i Bostadsbilagan? Det är så roliga -- och typiska! -- könsskillnader du tar upp. En gästkrönikor i Bostad, det vore väl fräckt? ”

Jag accepterade varpå hon replikerade:
” Kul! Det blir första gången i världshistorien som Bostad har en gästkrönikör på sidan A2”

Så gjordes planerna upp för en publicering. I torsdags, den 20 september 2007, var det dags. Krönikan finns med i sin helhet här (tyvärr har bilden på mig av nån anledning fått en fläck i vissa tidningar, bland annat min):

Som bonus för mina bloggläsare finns också en unik bild på vår TV här, med sugrör och allt här:

Anton ser på nyheterna

2007-08-27T22:10:00.000+02:00

Ett par gånger under förra veckan så satt Anton och jag ner framför TVn när det råkade visas nyheter. Anton hade svårt att hänga med ibland om vad de pratade om och jag försökte riktigt detaljrikt att förklara vad de pratade om. Jag gör ofta det och jag antar att det säger mer om mig än om Anton. Jag har just ingen annan jag diskuterar världspolitiken med så jag utsätter min 6-åriga son för dessa långa beskrivningar av min åsikt och kunskap om omvärlden.

En dag så pratade de om att sex Irakier skulle utvisas till Irak. Jag satte genast igång med en förklaring at de hade kommit hit när det var krig i deras land, och fått stanna ganska länge i Sverige. Men nu, trots oroligheter i hemlandet, sa folk i Sverige att de måste flytta hem igen.
Anton sköt in sin egen teori i samtalet:
_”Vet du varför jag tror att de får flytta dit igen för? För att det är så kallt här. Där är det mycket varmare.”

En annan dag tittade vi på de sex stora bränderna i Grekland på nyheterna. Dagen därpå tittade vi på sjukampen i Friidrotts-VM i Osaka. När Greklands flagga visades – flaggor och länder har Anton bra koll på- så sa han:
-”Hon är med i det där brinnande laget.”

Fråga:Vad betyder enligt Anton ”Visbok”?

Svar: Visbok är enligt Anton en användarmanual

Antons första månadspeng

2007-08-27T22:07:00.000+02:00

Anton fick sin första månadspeng i söndags. Han ska få 50 kronor den första varje månad har vi lovat honom. I söndags var inte den första men han hade födelsedagskalas i lördags och fick 100 kronor. Och tillsammans med hans småpengar och den där femtilappen en vecka i förskott skulle det räcka till den fotbollsspelare han länge pratat om att spara till.

Nu köpte han den och han räknade ut att om han bara lämnade in sin lilla kundvagn först så fick han råd att köpa en Fanta för tian han haft i kundvagnen. Dessutom hade han en och femtio kvar som brände lite i fickan. Han hittade en liten, liten tub med genomskinlig vätska i somkostade en krona.
-”Här finns ju nåt för en krona. Det kan jag köpa.” utropade han.
-”Vet du vad det är då?”
-”Neej…”
-”Det står att det är ”axelfett för din jojo” på den.”
Anton tittade frågande på mig och pekade sedan längst upp på armen, på sin axel, och sa:
-”Ska jag använda den här då?”

Anton funderar över döden igen

2007-06-05T13:05:00.000+02:00

Anton: -Jag har bytt batterier i min lampa.
Mamma: -Mamma skulle också behöva byta batterier ibland så jag blev lite piggare.
Anton: -Pappa! Kan man det? Finns det batterier i människor?
Pappa: -Nej, inte normalt. Men faktum är att vissa människor har ett batteri som hjälper till så hjärtat slår i lagom takt. Det kallas pacemaker.
Anton funderade en stund.
Anton: -När batteriet är slut.. då dör man.... det var det som hände Marcus...

****

Anton: -Vad var det för sånger de sjöng i kyrkan? Jag fattade inget.
(Pappa försöker summera religion för en femåring)
Pappa: -De sjöng om Gud och Jesus. En del tror på dem och att när man dör kommer man till himlen. Om man inte varit snäll så kommer man till en varm plats under jorden.
Anton funderade en stund på sin kusin Nora, som dog innan hon fyllt 2 år och som har sin grav utanför kyrkan vi just varit i.
Anton: -Pappa! Var Nora elak? Eller varför finns hon under jorden?

Till minne av Marcus

2007-04-28T23:33:00.000+02:00

Mitt i natten på långfredagsnatten mot lördagen, klockan 02.50 ringde telefonen hemma hos oss. Det tog en stund innan jag fattade vad det var som lät. Till slut insåg jag vad det var och tog telefonen. Det var Micke! Han sa:
-”Jag har tråkiga nyheter om en för oss närstående person…”

Sen försvann täckningen på hans mobiltelefon och samtalet bröts. I fem minuter hann min sambo och jag skissa upp scenarier om vem han menade. Han nyfödda son? Hans far? Nån i hans band?

Sen ringde han igen och vi fick beskedet:
”Marcus är död!”
Marcus? Vår barndomskamrat? Allt slog ner som en chock för mig och jag kunde bara be om detaljerna.

-”Han och Gurkan hade varit ute en stund på fredagskvällen”
-”En bilolycka” hann jag tänke.
Men det var det inte. Han hade i stort sett bara segnat ner och dött. Nåt med hjärtat. Tankarna rusade i mitt huvud då och gör det fortfarande.
Kan man det? Kan man bara dö så där. Han var ju bara 35 år. Och inte hade han varit sjuk heller, vad jag vet. Konstiga tankar kom flygande. Som den att jag samma dag flyttat ut digitalboxen jag köpte av honom, i garaget. Den ligger där än idag och avbryter min vardag så fort jag ser den, och sprider en dyster stämning inom mig.

Nästa tanke gick till det där forbollsspelet, FIFA 2003, som vi bad att få kopiera men som vi fick av honom. Anton och jag var och hämtade det medan hans bil var på service här i stan. Och det var sista gången vi såg honom. Tänk om vi vetat…

Marcus har två barn, två pojkar på 2 och 5 år. Nästan jämngamla med våra. Sambon och jag pratade om dem och hans stackars sambo i över en timma innan vi somnade den natten. Under samtalet märkte jag själv att jag stundvis bara kunde svara sambon med enstaviga svar. Allt för att kväva gråten. Men när frågan kom:
-”Är du inte ens ledsen?” så svarde jag
-”Jo…” och så brast det för mig. Jag grät och sambon tröstade en lång stund.

Nästkommande 3 dagar gick vi runt som i ett töcken. Vi återkom till att prata om hans familj gång på gång, oavsett vad vi just då annars hade börjat prata om. Vi enades om att skicka blommor till dem så fort det blev vardag.

Vi ringde våra barndomskamrater för att få veta mera. Våra barndomskamrater ringde oss. Alla lika chockade och frågande. Jag själv ringde Micke, Gurkan och Marcus sambo. För att undersöka hur det var med dem. Och för att finna svar på hur han kunnat dö.

Jag fick en stark insikt om allas vår dödlighet. Marcus var 7 år yngre än mig och jag kände det som om jag levde 7 år på övertid. Mina barn fick extra långa kramar av pappa de första dagarna utan att de fattade varför.

Hela första veckan gick jag runt med en inre övertygelse:
-”Han svimmade nog bara av. Ambulansen hämtade honom och där kvickande han nog till igen.”

Men detaljerna fortsatte strömma in. I mer och mer detalj fick jag klart för mig att detta har faktiskt hänt. Eller inte. Än idag, 3 veckor senare förväntar jag mig att telefonen ska ringa:
-”Hej, det är Marcus”

Eller att vi ska åka hem till de gamla hemtrakterna och att han och hans sambo ska dyka upp sådär ur lövsnåret som han brukar, när de tar genvägen från sin stuga.

På söndagen, 5 dagar innan detta hände hade Marcus ringt mig. 2 gånger. Jag tog mig inte tid att ringa upp. Men dagen efter ringde han igen. Jag svarade och vi pratade i över en timma. Marcus berättade om hur han skulle bygga om huset. Vad han skulle göra på midsommar. Och så berättade han att han skulle till museet ett stenkast från oss, kommande vecka. Jag bjöd hem honom till oss, vilket han accepterade.

Så Marcus, om du mot förmodan läser detta:
Tack för att du ringde! Hade för evigt undrat vad du ville och hur då mådde om jag inte pratat med dig då. Nu vet jag lite mer. Du hade ingen aning! Inte det minsta! Du fick leva ditt liv fram till slutet utan en susning om att det skulle ta slut så snart och så plötsligt.

Igår var det begravning. En oerhört smärtsam upplevelse. Jag och mina barndomskamrater satt uppradade i prydliga svarta kläder och bara stirrade på kistan. Mina tårar rann. Det gjorde det på de flesta andar i kyrkan också. För mig var stegen fram mot kistan för att lägga ner handblommorna svårast. Jag fick blunda hårt de sista stegen. Allt blev plötsligt så verkligt. Hans kista stod där. Det måste vara sant alltså, inte bara ett rykte. Mina tårar strömmade längs kinderna men jag lät dem rinna på väg tillbaka till bänken.

På samkvämet efteråt var det starka känslor i alla riktningar. Massor av min barndomsvänner var där. Det var kul att se dem. Och ändå inte. Vi stod som en flock pingviner runt varandra och ingen fick fram ett ord. Vad säger man? Men alla visste ändå och vi stod ibland bara och tittade på varandra och nickade. Men det kändes ändå att jag behövde detta. Få samlas med folk i samma situation som jag. Få utbyta de tankar vi haft och de känslor vi känt.

Mitt humör pendlar fortfarande upp och ner. Ibland är jag glad som vanligt. Ibland går det ner i en uppgivenhet, sorg och förvånande ofta i ilska. Många dagar slutar med en dipp neråt när båda barnet somnat och jag sitter kvar och tittar på sonen. Det känns så orättvist att jag får sitta där och se mina barn sova, men att Marcus inte får det. Jag brukar smyga ut på toaletten och blöta ansiktet efter nattningen.

Andra bra tips är duschen. Man får stå ensam och vem ser om man är ovanligt blöt i ansiktet när man duschar. Och man har en handduk att gömma ansiktet i efteråt.

”Marcus blev 35 år. Han efterlämnade sambo och två barn. Och han fattas mig.”

Linas Dagis - Lång natts färd mot dag

2007-04-18T22:17:00.000+02:00

Våra föräldrapengar tog slut i slutet av januari. Men om vi höll ut till 2 april kunde Lina få gå hos samma dagmamma som Anton, har vi gjort upp med dagmmman.

Så vi beslutade oss för att stå ut de 8-10 veckorna som skillde utan nån ersättning. För tre veckor sedan ringde högsta ansvariga för daghemsplatserna och tog tillbaka alla löften. Hon skyllde på att vår dagmamma lovat mer än hon fick, på att de hade lokalbrist och därför inte kunde återanställa de dagmammor som blivit uppsagda (och som jobbade i sitt eget hem), samt skyllde på att inga byggjobbare kunde bygga nya dagis i 12 minusgrader (ha-ha, jag har varit byggjobbare i 16 år och ingen har någonsin kommit på tanken om att vi inte skulle jobba nån dag för att det var för kallt).

Men mest överdrivet var nog frasen "Jag är lika ledsen som ni är". Vi har grälat, gråtit och legat sömnlösa sedan detta hände, och jag tror inte samma scenario har utspelat sig i högsta ansvarigs hem.

Dagmamman hade föstås dubbelkollat de löften hon gett oss med högsta ansvariga och hon hade godkänt det, fast det ville hon inte låtsas om nu. Men nu fanns det barn före oss i kön och vi fick ingen plats förrän i AUGUSTI meddelade de. Trist för då har storebror slutat där, och de missar chansen att gå ihop.

Och så fick vi veta vad det innebär med syskonförtur. Vi har ansökt om dagbarnsplats från 19 mars 2007. Om nån mer ansöker SAMMA DAG så har vi syskonförtur. Men har de ansökt om att få dagen innan så har de förtur. Lite kraftlös förtur alltså.

Sen gav de oss möjlighet att få en garantiplats. Från garantifolket fick vi erbjudande om en plats i Lambohov. När sambon ringde till Lambohov så fanns det ingen plats där. Hon ringde tillbaka till garantimänniskorna och de sa att det var visst fel, vi hade inte blivit erbjudna nån plats där. De lovade dock att höra av sig med en plats veckan därpå.

Två veckor senare ringde jag dem igen och undrade var de tog vägen. De svarade att en av sambons chefer som också jobbade med detta pratat med sambon veckan innan och erbjudit en plats på Ellen Key, dit vi gärna ville, och som de hade jobbat extra mycket på för att fixa, men min sambo hade tackat nej, sa de. "Pratar ni inte med varandra?", "Bor ni inte ihop?", var andra fraser jag minns från det samtalet.

Jag fick ringa sambon och kolla och hon hade givetvis inte pratat med nån. Sambon ringer Ellen Key direkt, men de har inte hört talas om nån plats till oss, och ingen av garantimänniskorna hade ens hört av sig till dem.

Åter till garantifolket och då var sambons chef på konferens hela veckan. En vecka senare går inte damen jag pratat med (Dam 1 hädanefter) att få tag i på flera dagar. Vi hinner fram till den 19 mars då Lina skulle börja skolas in, men ingen hör av sig. Jag ringer upp hennes arbetskamrat (Dam 2), men hon säger att hon vill inte blanda sig i, utan hänvisar till Dam 1. Ett dygn senare får jag tag i Dam 1 och hon säger att det är bara sambons chef som jobbar med detta, så hon vet inget. Jag ringer sambons chef och hon säger att hon går och väntar på att Dam 2 skulle komma in med en plats att erbjuda oss. Hennes chef har heller inte varit i kontakt med Ellen Key får vi nu veta. Men hon skulle försöka den dagen.

På eftermiddagen ringer sambons chef upp sambon och berättar att på Ellen Key hade de ingen plats.

Vår reservplan blir att sambons mamma tar hand om Lina ena veckan samt måndagen veckan därpå. Sen kommer min mamma upp från Valdemarsvik och bor hos oss den andra veckan. Jag får ta pappaledigt varannann fredag och sambon går ner från 85% till 80% på sitt jobb. Sambon skriver ihop tidscheman för oss, min mamma, hennes mamma och på Antons dagis.

Sambon börjar jobba 2 april och min mamma kommer hit och tar hand om Lina den allra första veckan.

På torsdagen den veckan blir vi anvisade en garantiplats i Jägarvallen. Nu har vi ju rullat igång en reservplan, så vi är klart motvilliga att ens titta på den. Men vi kommer ändå iväg under en lunchrast på fredagen. Och det är bara ett helt perfekt dagis! Det låg helt avskilt intill en skog och en fotbollsplan. Vi kan inte göra annat än att tacka ja.

Tyngsta biten med denna kursändring blev att meddela detta till min mamma, som glatt sig åt att få träffa sina barnbarn lite mer. Men vi fick ta tjuren vid hornen och berättade.

Sedan får jag ju meddela mitt jobb att nu är sambons föräldradagar slut, så nu får jag ta ledigt 2 veckor på studs för att skola in Lina. Detta lyckas också även om det är en smula hög belastning på mitt jobb. Milt uttryckt.

Så börjar inskolningen i ett makligt tempo. Måndagen är Annandag Påsk och ledigt. Tisdagen är vi där en timma. Onsdagen har de planneringsmöte och vi får inte komma alls.

På onsdagseftermiddagen får vi höra ett rykte att Lina trots allt kommer att få komma till Antons dagis, redan om en månad. Men ryktet är inte bekräftat och jag får skola in två dagar till med en känsla av att jag inte hörde dit.

På fredagen är erbjudandet i vår postlåda. Vi ringer och tackar ja, säger upp garantiplatsen omedelbart och går tillbaka till vår reservplan och låter våra mammor hjälpa till igen.

Så nu har vi min mamma på besök här igen. Och om 3,5 veckor börjar Lina hos Antons dagmamma. Om de inte hinner ändra sig igen...

Samlade citat från Anton

2007-02-07T21:51:00.000+01:00

Anton:
-"Pappa, hur gammal är du när jag är 70 år?"
-"Eh.. 107..."
-"När jag är 76 år då?"
-"Eh.. få se... 113..."
-"Pappa... dör du aldrig?"

När jag, Anton, min svåger och hans dotter skulle gå till ICA en lördagsmorgon så mötte vi en ung tjej som kom joggande.
Precis när hon mötte oss sa Anton med mycket hög röst:
-"Hon är ute och springer. Hon är för tjock."
Man skäms ibland...

Vi stannade till på en parkering utanför en affär på Tornby förra söndagen. Bredvid oss stod en gammal svart Volvo 145:a. Ägaren till bilen kom just tillbaka till den när vi gick ifrån vår. Anton skyndade sig fram och frågade saker om bilen:
-"Du.. hur gammal är din bil?"
-"37 år" svarade mannen, "Det är en 70:a."

Anton pekade på alla de små fyrkantiga, röda färgfläckarna på bilen.
-"Har du gjort de här fläckarna?"
-"Ja" sa mannen, "jag ska lacka om den."

Anton tittade eftertänksamt på bilen och sedan såg han upp på mannen.
-"Men du måste nog tvätta den först..."

Lina

2007-01-04T13:05:00.000+01:00

Har bloggat spaltkilometer om min son, men just inte mycket om Lina.

Tänkte gottgöra lite här och berätta för världen hur hon är.

Lina är full av "partytrick". Hon "pruttar" med munnen och nyper i alla näsor hon kommer åt. Och drar storebror i håret tills han skriker.

Dessutom är hon synnerligen envis och ger sig inte om hon fått för sig att hon vill kolla nån grej. Hon pekar och gasta långa stunder om det behövs och häver sig ner i famnen åt det hållet hon vill.

Kroppsligt ligger hon dock rejält efter. Trots att hon idag är 14 månader har hon inte börjat krypa än. Vill hon nånstans så lägger hon sig ner och rullar dit istället. Pappa är inte speciellt orolig för detta faktum. Anton kröp aldrig heller, han uppfann en speciell hoppstil istället där han tog fart med båda händerna i golvet och hjälp av ena foten. Först efter 17 månader kunde han stå och gå. Lina börjar också bli stadig i benen om man försöker ställa henne, så det kommer.

En annan sak som utmärker Lina är hennes känsla för rutiner. Hon har massor av saker för sig varje dag. På morgonen följer hon med pappa ut i badrummet efter frukosten. Där ska hon ha tre eller fyra tuber, bl a min tandkrämstub, att titta på på golvet. Första gången hon lånade dem så trodde hon att jag skulle lyfta upp henne när jag var klar och böjde mig ner, men jag tog upp tuberna först. Morgonen därpå när jag böjde mig fram mötes jag av en tub som Lina sträckte fram till mig. Följt av tub två och tre, en tub i taget. Detta gör vi nu varje dag när jag gör iordning mig i badrummet.

När mamma säger at hon ska säga godnatt till oss så vinkar hon automatiskt.

Och när vi bytt blöjan (som tar tid, för hon är Linköpings snabbaste blöj-öppnare, så man får göra om det 3-4 gånger) så pekar hon genast på tandborsten. Hon skrattar när hon blir borstad och sen ska hon själv prova lite.

På morgonen ska hon krama min barndomsnalle och sen lyssna i telefonluren på nattduksbordet. Varje morgon.

Mat är annars nåt Lina älskar. Men bara det hon själv bestämt. När hon blev serverad banangröt varje morgon vägrade hon öppna munnen. Men när vi efter en vecka provade med äpple och pärongröt så åkte munnen upp och hon åt med god aptit. Fram till att hon kom på att vi andra åt smörgås. Då vägrade hon den gröten med om hon inte fick ett fat med smörgåsbitar först som hon själv åt med fingrarna, och fortfarande äter varje morgon. När bitarna är slut går det bra att äta gröt igen.

Men nätterna är den största frälsningen fortfarande. Hon somnar klockan 19.00 och sover till morgonen. Det har hänt att vi fått väcka henne strax före 8 på morgonen.

Hennes största idol är storebror. Allt han gör vill hon också göra. Hon sliter hejdlöst i hans astmaspray om inte hon också får prova att stoppa den i munnen.

Och storebror vaktar sin lillasyster. Även om hon tar mycket av vår tid han annars varit bortskämd med att få själv. Han har stått ut med henne många gånger.

Fram till den dag när han tycke det var nog. Han bad att få viska i Linas öra:
-"Jag är trött på dig, Lina. Jag vill inte vara din storebror längre."

Och hur mycket vi försökte lirka var han betämd på den punkten. Till slut gick sambon och jag ut i nästa rum. Och ifrån det andra rummet hörde vi hur Anton smög fram till Lina och viskade tyst:
-"Jag kan inte leva utan dig, Lina."

På riktiga hockeyspel kan inte backen gå bakom målet.

2006-09-22T12:55:00.000+02:00

Anton har visat intresse för att spela ishockespel hemma hos farmor. Vi spelar på det spelet jag fick som barn. Det börjar bli lite slitet nu, så här 32 år efter inköpet. Fjädrar har gått av och plexiglaset har inte suttit på plats de sista 25 åren. Vi tyckte därför att det var en bra present när Anton fyllde år, att inköpa ett splitter nytt spel åt honom.

Jag hittade ett på Toys R Us och slog in i massor av blått papper. Dagen när han fyllde fick han det och vi provspelade det. Jag gjorde massor av reflektioner om spelen förr och nu, vilket jag tänkte summera här och nu.

På kartongen jag köpte stod det "Stiga original", vilket är en märklig text. Man får för sig att spelet skulle se ut som det alltid har gjort, vilket det långt ifrån gör. En del saker är positiva, andra negativa i mina ögon.

Plus

Spelarna går inte exakt rakt fram längre. De svänger ofta av in mot varandra. Dessutom går alla över mittlinjen. detta ger många fler platser på banan som man kan kriga om pucken på. Ett stort plus för det.

De klassiska böjda spiralfjädrarna är ersatta av två kugghjul. Ett jätteplus, för de hann båda gå av och bli böjda åt nåt håll på 32 år.

Massor av reklamplats har sålts till företag, både på isen och på sargen. Ger ett trevligt intryck och är en bra kommersiell idé.

Det finns massor av lag att köpa. Nya gubbar i ditt favoritlags färger. Hjälmarna, speciellt målvaktens ser dock ut som de gjorde på 70-talet i nacken.

Minus

Stora nummer ett är att backen numera kan gå runt målburen (och har kunnat i massor av år, jag vet). Detta gör det svårt att styra gubben. Annars styrs ju alltid gubbarna intuitivt, drar man ut spaken kommer spelare mot dig och skjuter man in spaken åker den ifrån dig. Men står backen stilla bakom mål så vet man inte om man ska skjuta in spaken eller dra ut den för att få backen att gå till höger. Även Anton märkte detta och plockade bort våra backar från spelet redan andra dagen. Mamma har dock återfört dem på sina platser senare.

Dessutom har p.g.a. ovan nämnda den lilla trekanten där målräknaren satt försvunnit. Den som var så bra att spänna pucken mot och sen få iväg hårda skott som snyggt damp in i motståndarens mål.

Spelarna har klumpfot. Ser inte klokt ut. men det har sin förklaring. Se nästa punkt.

Själva isen ligger som en lös platta ovanpå bottenkonstruktionen. Jag förstår att den är gjord så för att lätt kunna bytas mot en annan med nya reklambetalande sponsorers namn på. Detta torde vara den direkta orsaken till att spelarna har klumpfot. Helt enkelt för att hålla isen stilla. Detta fungerar inte alltid. Det har redan hänt ett par gånger att isen hamnat snett och spelaren börjar gå märkligt tungt tills man pillar den rätt igen.

Den klassiska målräknaren med en liten rund skiva att flytta fram nya siffror med är ersatt av en rak skala från 0-9 med en röd plastram att flytta fram. Minus får den för att:
a) Det är svårt att flytta exakt en siffra.
b) Man måste resa sig för att läsa hur många mål man gjort. Lite plus att man då även ser motståndarens antal mål, vilket man aldrig såg på gamla spelet.
c) Man kan sätta den åt två håll, vilket förvirrar.

Målet har också begåvats med en vit fyrkantig nätbit i hårdplast. Den ska hänga ner inne i målen precis som ett nät gör i riktiga ishockeymål. Antar att den ska vara bra till att avgöra om pucken var inne, på om den gungar eller inte. Hur som helst har den en förmåga att trilla ner så dem har vi tagit bort.

Mekanisken att skjuta ut pucken med har gått från en metallplatta som täcker hela burbotten till en trattformad design med en liten pinne i mitten som skjuter ut pucken. Fungerar om pucken hamnar i tratten, men ibland hamnar den snett och då får man inte ur pucken.

VAR ÄR DEN RÖDA LAMPAN som lös när man gjort mål? Ja, ja den höll nog inte mer än 10 år, tills man glömde batterier i för länge. Men det var en grej som kunde klassifiera det gamla spelet som "Electric".

Varken Plus eller Minus

Plexiglaset bakom mål har samma kvalitet som då. Dvs att man böjer av nabbarna den sitter fast med och den glappar tills man helt enkelt slänger bort den. Det har redan gått av nabbar på nya spelet redan första veckan.

************

Spontan ser jag ju att det borde finnas en marknad att göra nya spel på det riktiga "originalsättet". Eftersom det trots allt är papporna som köper spelen och gärna gör de jämförelserna som jag just gjort. Förstår dock att det är en marknad på utdöende. Många pappor är yngre än jag är och de har nog haft backar som går bakom mål hela livet. Stackarna.

När barn kommer bort

2006-09-14T16:07:00.000+02:00

I lördags var vi till Kolmården med barnen. För Anton var det hans tredje resa dit. Fjärde om man räknar att han var i magen på sambon vid första besöket.

Utanför barnens gård så träffade vi annan mamma. Mamman grät. Hennes tvååringa son hade kommit bort.
-"Han är ljushårig och har ljusblå jacka" snyftade hon.

Vi höll ögonen öppna men han fanns verkligen inte någonstans.

Det gick ilningar längs ryggen på oss för detta gav flashbacks till för ett år sedan. Det var då det hände. För första gången någonsin försvann vår Anton.

Jag gick bara tvärs över gatan. En promenad på 5 meter. När jag återkom till sambon var inte Anton hos henne. Hon sa att hon sett honom följa med mig. Men det observerade inte jag. Och mellan oss hade passerat tjogtals med besökare som kommit dit nästan gratis denna dag från Linköpings och Norrköpings kommun.

Jag kände hur jag blev kall inombords och tiden liksom stannade. Både sambon och jag gick med mycket raska steg i olika riktningar och tittade oss omkring. När man gått några steg kändes det som om man var på väg åt fel håll och man vände för att gå åt ett annat håll. Så fortsatte det fram och tillbaka, fram och tillbaka, framoch tillbaka...

Vi visste att Anton inte var stor nog att förklara vem han var, och inte hade han nån lapp på sig med vårt telefonnummer eller nåt.

Det dök upp några bekanta och undrade om vi hade kul på Kolmården. Med andan i halsen motade jag bort dem med några förklarande ord och en beskrivning på vad Anton hade på sig.

Efter en evighet som i verkligheten var mindre än 10 minuter dyker Anton upp igen. han hade följt med folkmassorna uppför en backe.

Detta minns vi fortfarande med skräck.

Sedan dröjde det ett par månader innan han försvann igen. Denna gången på busfabriken. Denna gång hade jag sett till att han hade mitt visitkort i fickan åtminstone. Men hela busfabriken bygger på att barn kryper in i rör och tunnlar och kommer fram nån helt annan
stans.

Så efter bara 10 minuter där så försvann Anton. Det tog bara tre minuter innan jag hittade honom igen. Han kom gråtande i en gång med mitt visitkort i handen.

Efter det tog det bara en kort stund innan han försvann igen. Nu tog det 5 minuter att hitta honom. Vi hade nu gått över till metoden "gå tillbaka dit där vi sists sågs". Den fungerade denna gång.

Även en tredje gång försvann han. Då rejält. jag letade i femton minuter utan att se skymten av honom. Min kamrat Rickard som också var där hjälpte till slut till i letandet och så småningom fann vi honom vid ett air-hockeyspel. Fast nu var vi ganska vana vid detta, både Anton och jag så vi var inte lika oroliga.

Men tillbaka till Kolmården i lördags. Den lilla pojken blev efterlyst bland de som jobbar där och efter ca 20 minuter så dök pojkens pappa upp och sa att:
-"Nu har det hittat honom. Han var inne i en bod långt härifrån."

Vi gick tillbaka till hans mamma. Hon grät ännu mera nu efter det lugnande beskedet.

På vägen därifrån mötte vi pappan med sonen i famnen. Pappan grät inte, men man kunde se på det grepp han fattat runt pojken att han var överlycklig över att ha hittat honom nu ville han verkligen inte tappa bort honom igen.

P.S. Anton och jag ska till busfabriken igen på söndag.

Semestern är slut...

2006-07-24T09:09:00.000+02:00

...är en rubrik som är oanständig på många sätt. I alla fall om man får tro min MSN-blogg

Jag försökte skriva:

Semester är slut...

..och jag har anteckninsgblocket fullt av kul citat från Anton.

Kommer att redovisa dem några i taget den närmaste tiden. Här kommer ett smakprov (hans kusin hade en liknande kommentar när han var liten faktiskt):

Jag: -"Även vissa vuxna, t ex gamla och sjuka, kan också ha blöjor precis som Lina."

Anton: -"Jag vet det, pappa!"Jag: -"Jaså, visste du det?"

Anton: -"Ja, mamma har det!"

*********

"Lordi är inte så otäcka som dom tror. Dom har bara masker. Dom är inga riktiga monster"
Min son håller alltså fast vid att det finns riktiga monster också.

----------

Håll ögonen öppna på:

http://oxvalley.spaces.msn.com

För jag kommer att fortsätta berätta om Antons citat där den närmaste tiden.

Anställd igen

2006-06-29T22:27:00.000+02:00

Idag klockan 16.30 bröts trenden av att ha mig som icke anställd av någon annan än mig själv. Trenden har hållit i sig sedan samma tidpunkt den 29 janurai 2004.

Chefen för Rationell IT bad mig ta plats på hans kontor för ett samtal. Vi enades om en lön och gick igenom förmåner och skyldigheter och sen var det dags för stora signeringsrundan.

Så med hem i min lätt spruckna plastkasse från nån klädesbutik, där ja normalt bara har en tom matlåda fanns idag också min kopia av det påskrivna avtalet, där jag tituleras IT-konsult. Jag fick välja på det och titlen Programmerare.

Kändes lite stort och jag var glad. Tog t.o.m. exakt en grogg ikväll för att fira. Så i ruset av den skriver jag ihop dessa rader.

De har sagt två gånger på personalmötena inför alla att de hade som intention att anställa mig och några till. Och chefen har frågat sig för med mig en gång om min inställning till att bli anställd. Jag har svarat att det kan jag tänka mig.

Under samtalets gång med chefen drog jag påfallande ofta paralleller med Intentia och deras lönepolicy. Måste säga att de var ganska identiska. Men förhållandet chef-anställd skiljer sig på en viktig punkt. Chefen här är en skicklig programmerare, så han kan se vad man kan, och inte kan prestera. På Intentia hade vi en chef för flera hundra som man också löneförhandlade med och man hade jättesvårt att uppvisa vad man gjort och kunde för en som inte var insatt i vad jag faktiskt gör på dagarna. Och att de här bara är 21 man mot Intentias 273 gör allt mycket lättare att ha att göra med.

Konjunkturen för programmerar har ju synnerligen svängt och de två företag där jag lämnade pris på konsultjobb sådär en gång om dagen förut, för att sedan inte höra mer om dessa uppdrag, hör nu av sig till mig och undrar om jag inte vill räkna på nya uppdrag för att min profil passar in. Detta kan jag förstås inte nu. T.o.m. Poolia har skickat förslag på uppdrag att söka. De om några borde veta att jag redan har fullt upp på detta uppdrag i deras regi.

Sorgligaste biten är förstås mitt "andra" barn Dataisol. Som försörjt mig i över två år och i praktiken räddat huset. Det känns vemodigt att nu packa ihop det. Jag har ett fåtal timmar kvar med åtaganden som jag nu måste få fart på. En första planering säger att mitt Poolia-kontrakt går över till en anställning den 16 augusti.

Jag måste ringa min revisor imorgon och se hur man bäst gör med företaget. Det får ju ligga i malpåse exakt en gång. Sämre fallskärm har man ju haft.

Norstat

2006-06-29T22:03:00.000+02:00

Fick en kommentar till på min blogg om marknadsundersäkningar. Denna gång från en ansvarig på Norstat. Jag känner mig smickrad över att någon därifrån hittat och faktiskt läst mitt blogg. Mitt inlägg och hans kommentar finns här:

http://oxvalley2.blogspot.com/2005/12/tjna-pengar-p-marknadsunderskningar.html

Hur fungerar dessa undersökningar för mig idag? Tja, sådär. Jag är med både i Quickwise och Norstat och drar dem gärna över en kam för jag har svårt at skilja dem åt. Fortafarnde rasar det in en krona ibland och nu efter snart ett år så har jag äntligen fått nån lön för mödan.

I början kunde man få ut pengarna i kontanter, men då ville förstås banken ha 25 kronor av dem för besväret. Numera brukar inte det ens vara ett alternativ utan man erbjuds allehanda saker i utbyte såsom nåt konto som "man kan betala överallt med på nätet". OM det är Norstat som har det så skulle jag gärna be om en exempelförteckning på siter man kan betala med detta konto på, för jag har aldrig sprungit på namnet på kontot nån annan stans.

Min belöning blev att jag bytte 90 kronor mot 6 nummer av Se & Hör. En tidning jag normalt inte läser men tidningsutbudet var begränsat. Jag har fått två nummer nu som på förstasidan hävdar i ena numret att Magdalena Graaf och han målvakten är ihop igen. Samt ett andra nummer som på förstasidan berättar att just dessa två inte är nåt par mera.

Fortfarande består undersökningarna mest av "Titta på den här reklamfilmen för ett märke", följt av "Titta på nästa reklamfilm för samma märke" och därefter frågorna "Blir du inte sugen att köpa dessa varor".

Nå, tar jag ett steg tillbaka, vad tycker jag om dessa undersökningar? I stort sett anser jag att de fungerar bra. Åtminstone för de som anlitar er. Jag förstår värdet av folkets röst innan produkten kostat för mycket att utveckla. Och detta är ett smidigt sätt att göra det på. Frågeformuläern är bra utformade och är lätta att fylla i, och tar inte all tid i världen att bli klar med.

Och för att göra detta till den positiva kritik den var menad, vad har jag då för förlag till förbättringar?

1. Höj ersättningen! Inte mycket, men lite. Översätter jag min timlön som anställd så kostar 20 minuter ca 50 kronor. Och eftersom detta inte är ett heltidsjobb utan bara ibland borde det jämföras med att hyra in en firma för jobbet, vilket skulle kosta det dubbla. Men jag förstår att dessa siffror inte kan bli aktuella. Gör istället så här:

Lägg ihop 2 eller 3 undersökningar och skicka 50 spänn för besväret. ICA skickar hem 25 kronor på värdescheck en gång i månaden, och en likadan från er på t ex ICA skulle vara fullgod ersättning. Och viktigast av allt! Lova inte 15 spänn och sen pytsa ut ynka en krona. Låt i så fall de andra undersökningarna i sammanslagningen komma er till del och betala ut utlovad summa.

2. Vill nu betala ut med varor, se till att öka utbudet. Några nummer av Kalle Anka & Co skulle få både mig och min son på humör att besvara många frågor.

Slutligen en grej jag har tänkt på:
-Ersättningen, är den skattepliktig? Borde jag ta upp den i deklarationen och skatta för den? Och sociala avgifterna? Har ni betalat dem eller åker jag på det med? Ni kanske t.o.m. dragit en preliminärskatt redan, vad vet jag???

Vänliga Hälsningar

Lasse Svensson i Malmslätt, Linköping

Språket, världen och livsmedlen har förändrats sedan jag var barn

2006-06-16T23:12:00.000+02:00

Satt och borstade tänderna på Anton igår och vi pratade om godis. Jag frågade om han ätit några sega gubbar, men han visste inte vad det var. Insåg då att sättet vi pratar på har förändrats.
Hemkola säger inte så mycket för Anton heller. Foxkola finns men är inte fyrkantiga längre. Men Dixi har försvunnit liksom tuggummina Riff och Toy. Shake, Jenka och vad nu den tredje sorten hette har jag för mig går att uppbringa idag med. Och Pop-rocks fick ju inte ens vi tugga på så värst länge. Det kunde ju förstöra tänderna. Har jag räknat upp nån sort du glömt eller är för ung för att minnas? Hör av dig så förklarar jag mera.

Och Raketosten är ju en klassiker som försvann. Och Oboy med blåbärssmak eller jordgubbssmak. Varför försvann det? Det var ju gott! Och tog man bort papperet på oboyburken fanns ett "vackert" mönster så man kunde återvinna burken som förvaringsburk. Det tänkandet finns inte idag. Bara refill.

Var det inte nån av Pommac eller Champis som försvann också? Har om sanningen ska fram inte sett en fruktsoda heller på år och dag. Eller nån annan läsk från Apotekarnes. De som hade kapsyler som man drog en flärp ett varv runt halsen innan de lossnade. Följt av de som man det stod "drag rakt upp och upp över kapsylen" på. De som man skar sig så ofta på. Märkligt att alla gick över till en sort som kräver verktyg för att avlägsna.

Ett tag var alla som var dumma "CP", tills nån förklarade att det var en muskelsjukdom. Tack mamma!

När vi gick i skolan så hade ingen damp! Och ingen hade ADHD! Jag undrar om några hade det utan att veta det, eller om det kommit nyligen.

Vidare så var det ingen som gick in i väggen. Man sa mera att "Han är sjuk. Det är nåt med nerverna."

Och hur mycket jag pluggade huvudstäder i europa och lärde mig dem utantill vilket jag minns än idag så har plötsligt länder som Ukraina, Lettland, Estland, Litauen, Serbien Montenegro, Bosnien, Slovakien, Tjeckien och Vitryssland dykt upp. Och ingen har kallat tillbaka oss för att plugga deras huvudstäder fast det kunde vara behövligt.

Kan inte säga om det är bättre eller sämre nu. Bara annorlunda. Fast nu har vi ju datorer förstås.