Svensexan

Jag var på Svensexa i fredags. Kerstins halvkusin Camilla ska gifta sig så
jag var och firade hennes pojkvän Rikard. Jag skulle ta tåget till Boxholm
för att vara med vid kidnappningen. Därefter skulle vi bowla i Mjölby.

Klockan 16.20 tog jag en buss utanför vår lägenhet i Malmslätt för att åka
till tåget. När bussen kommit halvvägs noterade jag förvånat att nu skulle
tåget gå om bara 2 minuter. Jag slet upp min tidtabell och insåg till min
förfäran att jag tagit bussen åt fel håll. Turen jag skulle åka borde jag
tagit bussen till Vikingstads station och inte till Resecentrum i
Linköping.

Jag fick ju snällt åka ner till Resecentrum i alla fall och ta nästa tåg.
Det tåget hade slutstation Mjölby så där klev jag av. Jag letade upp en
telefonkiosk och läste på anslagstavlan i den. Inget nummer hade jag med
mig, ingen telefonkatalog fanns i kiosken, Kerstin var inte hemma, inget
telefonkort hade jag och inget hittade jag att läsa om numret till
nummerbyrån. Jo, där! 118 188 som jag först provade gick inte men 118 888
gick att slå, om jag först stoppade i mitt Visa-kort.

Det visade sig vara en automatisk nummerupplysning.
-"Till vilket område?", frågade rösten.
-"Oppunda" sa jag för där visste jag att han som skulle kidnappa bodde. Jag
visst dock inte om det var en by eller hans gård som hette så.
-"Sa du Haparanda" sa rösten.
-"Nej" sa jag.
-"Till vilket område?"
-"..eh..Mjölby"
"-Vad heter personen du söker i efternamn?"
-"Nilsson"
-"Vad heter personen du söker i förnamn?"
-"Peter"
-"Sa du Gösta Nilsson?"
-"Nej!!!"
-"Jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Samtalet avslutas."

Det hela kostade 13 kronor... Han visade sig heta Peter Karlsson
dessutom...


Jag satte mig istället på en bänk vid en busshållplats. Jag hade med mig ca
5 dl färdigblandad grogg i en Pepsiflaska, samt en plastmugg så jag satt
och läppjade lite på den i en halvtimma innan mina kamrater plötsligt dök
upp i en gammal amerikanare av märket Chevrolet. I den åkte vi runt hela
gänget, 7 personer (!) i 45 minuter innan vi åkte till bowlinghallen.
Mjölby visade sig inte vara så stort så jag såg samma Mekonomen-butik tre
gånger under resan.

Bowlingen gick bra, förutom att den jag bowlade mot hade tagit sig lite väl
många glas innan och fick mest liggande ettor i sitt protokollet.

Efter det var vi på en restaurang som hette Zeb Machahan och åt mat.

Största kalabaliken uppstod när en person i gänget (icke namngiven, men
inte jag) insåg att han behövde vara med och betala Rikards mat. Han sade
till den som ringt runt och bjudit in alla att han uppfattat att bara han
som ringde runt skulle betala maten. Till slut gick vi andra med på att han
skulle bara betala sin egen mat och dryck, så bjöd vi andra den kommande
brudgummen. Det visade sig att han inte hade riktigt råd med detta heller
så vi fick skjuta till lite där också. Denna infekterade diskussion lade
lite lock på stämningen. Ca 1 timme efter detta tog jag tåget hem igen.

På tåget var det fulla tonårsflickor som skulle åka till Linköping, liksom
jag. Inte för att sova utan för att gå på disco. Man börjar känna sig lite
gammal. Speciellt som en av dem sa till sin tjejkompis "Ska du inte köpa
den där skivan. Den kan ju vara kul att ha när du blir gammal. Tänk om du
vill lyssna på låten när du blir typ 25".

Våra första guldfiskar

När Kerstin fyllde 31 så hade ett litet kaffekalas. Hon fick en
guldfiskskål med 2 guldfiskar i av mig. Romeo och Julia heter dem. Julia är
liten och modig. Romeo är feg.

Julia, var sjuk i måndags. troligtvis förstoppning sa de
på djuraffären. Hon var uppblåst som en zeppelinare (en liten, liten,
zeppelinare). Efter ett par timmar började hon få fart på avföringen och
blev normal igen.

Kerstin och jag ser fiskarna som en liten nybörjarkurs i att ta hand om
barn tillsammans. Om vi i inte kan klara två små fiskar, hur ska vi då
kunna klara av att ha barn.

Men igår var det dags igen. När vi kom hem så såg Julia ut som Marty
Feldtman ungefär, dvs hennes ögon hade nästan poppat ut ur huvudet på
henne. Efter ett par timmar så började hon simma konstigt och ett par
minuter senare var det hela över. Jag gav henne en begravning till sjöss
och sjöng "Fiskarna i havet" för henne.


Vi har sedemera bytt ut båda fiskarna, alla tre växterna (+2 till) och skålen
(som Kerstin diskade sönder av misstag).
Efter att första fisken dött började den andra få symptom av sjukdomar. Den tappade hela stjärfenan, bit för bit. Konstigt nog kunde den simma hyggligt ändå. Men när den började få en massa vita prickar i ansiktet så fick den simma ut via kloaksystemet så den inte skulle smitta den nyinköpta fisken.
Vi har inhandlat en fjärde guldfisk nu som är nästan grå i färgen. De två
nyaste mår bra - än så länge.