Under onsdagen och torsdagen har jag och min familj varit en tur till Stockholm. Vi har varit på Naturhistoriska museet och sovit på ett hotell nästan inne i Globen.
Vi checkade ut från hotellet imorse klockan 10:00. Sedan hade vi nästan 6 timmar att fördriva på stan innan tåget skulle gå hem. Barnen tyckte det blev mycket promenerande och enformigt så de protesterade en del. Timmarna gick ganska sakta.
Strax efter 15.00 gick vi ner till Centralstationen i Stockholm för att ta vårt tåg klockan 15:45. Då fick vi till vår fasa höra att en elledning norr om Linköping hade gått sönder och tågen var försenade. Speciellt vårt tåg var noga markerat att avgångstiden var framflyttad till 17:30 istället. Var inte värst roligt att berätta för de trötta barnen.
Skylten som berättade att det fanns en ny avgångstid för tåget skröt också med hur punktliga de var.
Dessa extra timmar lusade sig fram. Det fanns ju ingenstans att sitta så vi spelade kort direkt på marmorgolvet mitt i hallen. Vid ett tillfälle så snubblade min son, till synes på släta golvet. När jag frågade honom vad som hände berättade han en historia om att en kille just gått förbi och släpat en pinne efter sig och som min son snubblat på. Jag skrattade och sa att på Centralstationen så är det inte så många som har en pinne med sig.
-"Jo, där!" sa min son och pekade. Och där stod märkligt nog en kille med en två meter lång pinne i handen.
Det fanns två tåg som bara skulle gå till Linköping som skulle startar efter oss men innan 17:30. Dessa kom av någon märklig anledning iväg normalt. Fattade aldrig varför.
Sedan avgick vårt tåg, trots allt, nästan 17:30 som utlovat. Tågföraren ursäktade sig och sa i högtalaren att eftersom de var två timmar försenade så hade de inte hunnit städa vårt tåg. Jag fick inte ihop det riktigt...
Han berättade också att i Norrköping skulle det bli urlastning till bussar. De skulle finnas många bussar som gick i skytteltrafik och tågvärdar som visade oss vägen.
Så kom vi då till Norrköping. Klockan var då 17:25. Alla travade in mot stationshuset. Men så stannade alla. Ingen var riktigt säker på var bussarna fanns.
Och inga tågvärdar fanns att fråga, trots utfästelserna.
Till slut vågade sig folkmassan bort till bussterminalen och där stod fem bussar och väntade. Den första bussen var redan överbefolkad så vi gick till den andra. Den var också full, så vi gick till den tredje.. och fjärde... och nej, den femte var också full. Tågvärdarna skymtade vi bara men de försvann sedan snabbt från platsen.
Hälften av folket från tåget fick inte plats i bussarna och vi fick snällt slå oss ner och vänta. Två bussar dök upp under de nästkommande 45 minuterna. De var snart fulla de också. Sedan kom folket som åkt med tåget som avgått 18:15 från Stockholm också och trottoarerna i Norrköping började bli överfulla.
Ett fenomen jag ibland observerat är att så fort det händer något ovanligt på en resa, som detta t ex, så börjar medpassagerarna att prata med varandra. Vi pratade med dem också. T ex så gick vi i fatt den där killen vi sett i Stockholm som hade en pinne med sig. Vi var bara tvungna att fråga varför han hade den. Han berättade att hans kompis bett honom köpa en flagga i Stockholm. Och på den satt det en pinne. Men flaggan hade han tagit bort sa han. Hoppas han tagit med sig flaggan till kompisen, annars tror jag han blir lite besviken om han bara får pinnen.
Klockan 18:15 kom så fem nya bussar och jag tror att alla som väntat fick plats denna gång.
På platsen bredvid mig hamnade en blind tjej. Vi småpratade lite. Måste säga att huvudet bubblade av frågor jag skulle vilja ställa till någon blind människa, men jag försökte uppmärksamma människan och inte se handikappet i första hand. Det var inte förrän hon själv drog upp att hon inte ser som jag kunde ställa några av mina frågor. Vi diskuterade hur hennes dator som ut som kunde skriva blindskrift, men där hon hellre använde talsyntes. Sedan ställde jag en fråga som var "på gränsen". Hon berättade hon talat inför en massa andra blind på Konsert & Kongress i Linköping. Frågan som poppade upp i mitt huvud och som jag också ställde var:
-"Behöver man kamma sig innan man gör ett sådant framträdande?"
Hon svarade att det gjorde man. Och hon verkade inte ta allt för illa upp. Jag höll därefter tillbaka mina andra frågor av typen:
"Stänger du ögonlocken när du sover?"
Klockan 19:52 stod vi på resecentrum i Linköping. "Bara" 3 timmar efter utlovad ankomsttid. Vi fick sedan vänta 9 minuter på att vår buss skulle gå ut till Malmslätt. Den fick givetvis motorproblem och de pratade på chaufförens komradio om motorbyte. Men motorn höll i alla fall hem till oss och vi gick av, glada över att äntligen vara hemma igen.
