I somras var det 40 år sedan jag slutade mellanstadiet. Men jag har ingen svårighet att i minnet ta mig tillbaka till den tiden. Och ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det är ljuden som har fastnat. Det tydliga metallskramlet av den nersänkta skeva fotskrapan när man gick in genom entrén. Ljudet av ytterdörren. Ekot i korridoren och ljudet av svängdörrarna som agerade innerdörrar i korridoren.
Det fräsande ljudet av dricksvattenfontänen. Om man bara vred på den blixtsnabb så sköt den upp med en stråle minst 3 meter upp i luften. Jag har aldrig sett någon annan vattenkran göra så sedan dess. Dessutom hade den en liten spak vid sidan av som inte hade någon funktion. Den som stod i kön stod ofta och drog i den så det klickade rytmiskt.
Jag minns också ljudet av tramporgeln. Pedalernas pumpande och reglage som sköts ut och in. Ljudet av träbänkar med lock. Hur det stora locket skramlade metalliskt p.g.a. det lilla metalljärnet som man kunde ställa upp locket med. Pennfackens läte. Ljudet av pennvässare.
Matbespisningens tvålautomat helt i metall. Hur den chippade när när någon tog tvål. Runda trebenta pallar som flyttades. Vita muggar i backelit som ställdes ner på de vita borden med blått rutnätsmönster.
Det ihåligt metalliska ljudet av en boll i stolpen eller när någon dunkade någon annan under kurragömma.
En grön, vit eller orange folkabuss som gör en 180-graders vändning i det till synes övermäktigt tjocka gruset för att slutligen stanna på asfaltssträngen närmast skolbyggnaden.
Ljudet av att någon sparkar på cykelstället helt i metall med plåttak.. Och ljudet av en lång rad barnsben som bara var tvungna att stampa på det välvda plåtlocket som låg mitt i gruset utanför matbespisningen.
Ljudet av en pingisboll som frekvent studsar mellan golvet och den utskjutande kanten på träslöjdens verktygsskåp.
Ljudet av barn som spelar fotboll alla rasterna. Och ofta även på gymnastiken. Magister Erik brukade ibland hoppa med in i matchen.
"Jag går ner på backen!" sa han alltid.
Men efter en stund kunde han inte hålla sig utan kom uppdribblande bland barn, hälften så höga som honom själv. I lågskor skjorta och slips. Ivrigt utropande "uj..uj..uj" likt ett mantra.
Ett barn av idag skulle dock mest märka ljuden som INTE finns. Lugnet och arbetsron i en klass med bara 14-15 elever fördelade på de samtliga tre årskurserna i mellanstadiet. Den möjlighet till koncentration och studiemöjlighet, men även studiekrav, det innebar att bara vara mellan 2 och 4 personer i just min årskurs. Fördelar från en svunnen värld.
Ljud som ekat ut och tystnat. Ersatts av dagens stökiga lektioner. Och för barn där nere, många mil hemifrån, efter att skolan lagts ner.
