Anton regerar fortfarande

När Anton föddes så försköts centrum i vår familj. Innan födseln så var min sambo det viktigaste för mig. Och jag antar att jag var det viktigaste för henne.

Samma sekund som Anton föddes så blev han det viktigaste för mig. Och givetvis viktigast för sambon med. Nu var han mitten i vår familj. I fyra år har det varit så. Anton får som han vill och alla tar sig tid att vara med Anton.

Nu när Lina har fötts så var vi givetvis oroliga för att Anton skulle bli undanskuffad, tyst och ledsen. Så det första veckorna gjorde vi allt han ville för att visa att vi fortfarande hade tid för honom. Men med tiden så har vi påvisat att ibland måste vi ta hand om Lina och han kan inte få all uppmärksamhet. Antons sätt att tackla detta är just nu lite förvånande. Han viker inte en tum! Han kräver sin tid. Har pappa Lina i famnen så kan han komma och kräva att pappa ska brottas med honom.
-"Mamma ta bebisen." säger han bara.

Hans vanligast ord är just nu:
-"Jag nill" (jag vill).
Dessa upprepar han högre och högre tills han till slut skriker ut orden. Vi har fått börja sätta gränser och det har blivit som en ny trotsålder och han blir ständig hänvisad till sitt rum.

Däremot älskar han sin lillasyster. Han gullar med henne och vill ofta ha henne i famnen eller vill bära henne. I lördags låg han på rygg i mormors säng och hade i smyg dragit upp Lina på sin mage och låg och sjöng för henne. Mormor, jag och sambon turades om att smygtitta på dem för att inte störa.

När pappa är hemma så vaktas han varje minut för att se om han ätit frukost klart eller borstat sina tänder färdigt. Har han det blir han obönhörligen ledd med ett finger i Antons hårt knutna hand till lämplig plats för att leka. Och sen ska det brottas, bygga lego, springas ikapp och leka kurragömma utan avbrott och helst flera saker samtidigt. Jag har fått börja säga ifrån ibland vilket jag alltid haft svårt att göra och han har svårt att acceptera detta.

Lina får däremot en hårdare behandling från början. Hon har haft oturen att födas av redan härdade föräldrar. Hon får sitta mycket i sin babysitter och vi kommer inte medsamma när hon gråter. Allt för att härda henne för framtiden.

Men Lina är en tuffing. Hon tar ingen napp mer än just när hon ska somna in. Och hon gråter just aldrig. Hon ligger och knölar när hon vaknar om nätterna, vilket vi vaknar av.

Första tiden med Anton så gick vi upp på natten när han vaknade, bytte hans blöjor och matade honom i en stol i vardagsrummet. Med Lina kör vi det så smidigt som möjligt. Jag matar henne inte längre om nätterna. Jag går bara upp när hon vaknar första gången, hämtar henne och ger henne till sambon i sängen. Och där får hon ligga resten av natten och hon ammar när hon vaknar 1-2 gånger till.

Både Anton och Lina vaknar till mellan 23.00 och midnatt, man vet aldrig vem som vaknar först. Jag hämtar båda, men när det är klart sover jag resten av natten. Och efterspm Lina inte gråter om nätterna så blir det en ostörd vila för mig.

Till sist fyller vi väl på med några till av Antons egna sammansatta ord:

Matpinne - Tandpetare

Hockeyboll - Puck

När vi testade självscanning

I Corren i torsdags så kunde man läsa ett kul kåseri av Carina Glenning om hur hon använde självscanning i matvarubutiken, åkte dit med oscannade varor, men ändå älskade konceptet.

Jag tänkte dela med mig av min erfarenhet av dessa tingestar.

När självscanningen kom så ville man ju trots allt prova. Första gången jag ryckte till mig ett sådant där handtag hindrades jag p.g.a. att jag inte var medlem i butiken. Jag lät detta bli en orsak att bli medlem och promenerade stolt in i butiken en vecka senare med ett nytryckt medlemskort. Sambon var med och vi båda fick tag i ett handtag.

Det tog en stund att komma på hur man skulle hålla den och framför allt hur man tog bort de saker man i ren förtjusning testat den på, men som man inte tänkt handla. Men sedan gick det av bara farten.

Tills jag blev sugen på soltorkade tomater...

Jag öste upp en liten burk med de förvridna grönsakerna och satte på ett lock. Sedan vred vi våra nackar runt för att komma på hur man skulle bli med en streckkod på burken. Vi fick fråga oss fram om de hänvisade oss till fruktdiskarna för att få en lapp. Det var en extra bit att gå för detta men det kunde det vara värt. Väl framför vågen började vi bläddra på pekskärmen för att hitta tomaterna. De fanns inte som jag trodde under grönsaker. Och inte under nån annan kategori heller bland de vi testade. Vi beslutade oss för att be om hjälp i kassan.

Kassakön var ett par personer lång men den gick ju snabbt när alla bara skulle betala och gå. När det var vår tur lade jag upp tomaterna och bad om en streckkod.
-"Ni har en våg där borta" sa expiditen och pekade ett par meter bort.
-"Ja, men vi kan inte hitta soltorkade tomater någonstans på skärmen" sa jag.
-"De finns under godis" var det ganska förvånande svaret.

Vi fick sedan ta oss bort till vågen, leta upp godis och förtorkade grönsaksavdelningen på vågens skärm och sedan kunde vi äntligen väga burken och få vår streckkod.

Givetvis hade inte kassörskan väntat på oss utan vi fick snällt ställa oss sist i kön igen. Men återigen gick det ganska snabbt.
-"Så behöver 4 fyra plastpåsar också" sa jag världsvant.
-"Dem skulle ni ha tagit vid ingången" snäste kassörskan.
Och några extra påsar att ge oss hade hon inte. Hon hänvisade till den manuella kassan bredvid. Jag ställde mig i ren protest sist i den kassan, bakom 2 kundvagnar för att påvisa hur dålig service och korkat system det här med självscanningen var. Sambon pekade och ropade att jag skulle gå före folket i kön, men jag väntade snällt på min tur.

Efter denna upplevelse så lovade jag mig själv att aldrig självscanna igen. Detta var när detta påfund var nytt och kanske har servicen och rutinerna blivit bättre, men mig har de inte kunnat locka att prova igen. Dessutom smakade de soltorkade tomaterna gräsligt. Jag tog en tugga i en, spottade ut den och slängde resten. Mycket besvär för ingenting.


Carina Glennings kåseri hittar ni här.

Lina har fått RS-viruset

Förra veckan fick Lina sin livs första sjukdom. En förkylning. Hon blev allt snuvigare och efter ett par dagar så fick hon en enveten hosta.

Natten mot torsdag var hostan envis hela natten där hon låg under sin mammas täcke och ömsom sov, ömsom ammade och ömsom hostade. När Kerstin vaknade klockan fyra på morgonen för att besöka toaletten gjorde hon en otäck upptäckt. Hennes nattlinne hade flera stora blodfläckar där Lina hade legat. Vi blev förstås oroliga och tände lampan rakt i ansiktet på den lilla damen och undersökte henne noga i jakten på vart blodet kom ifrån. Men vi kunde inte se nåt blod på henne mer än en liten prick på ena armen. Vi släckte igen och med en rysning så tänkte både sambon och jag att hon kunde ha hostat upp blodet. Men så illa var det inte, som tur var. En noggrannare koll konstaterade att hon hade torkat blod inne i näsan och att det var näsblod hon hade haft.

Jag for iväg till jobbet trots detta men vi enades om att sambon skulle ringa BVC och ville de skicka henne vidare till sjukhuset så skulle jag komma hem och skjutsa familjen. Så blev det också. Klockan 10.10 ringde sambon och sa att hon fått en tid på sjukhuset klockan 11.00. Jag var i Norrköping och hade 40 minuters bilresa hem. Men som tur var stod min chef/kund bredvid mig när sambon ringde och när jag förklarat situationen tyckte han att jag gott kunde kasta mig i bilen och fara hem. Jobbet fick vänta och den killen utan körkort som skulle jobbat med mig blev hemskickad med tidigarelagd helgledighet.

Jag for hem i ilfart och vi lastade in hela familjen i nya Volvon och tog oss till sjukhuset. På sjukhuset var de en smula överlastade av alla barn som var förkylda. De tog dock emot oss genast trots att vi var en kvart efter utsatt tid. De undersökte och undersökte lilla Lina. Läkaren såg små bubblor komma ur munnen på Lina och konstaterade att hon fått RS-virus. Ett mycket vanligt virus men ändå farligt om man drabbas för hårt. De mätte syrehalten i Linas blod men den var oförändrad på 100%. De gav henne adrenalin och pulmikort genom ett rör söm de höll utanför hennes mun så hon kunde andas in ångorna. Sköterskorna och läkaren gick hela tiden in och ut genom dörrarna och ibland fick vi sitta ensamma och vänta. Och som jag beskrev det i ett mail nyligen:
"Anton hade som väntat svårast att sitta still, men han och jag hittade en elbil någon ställt i korridoren. Det är inte klokt vad mycket man kan ha sönder med en sån på kort tid. Nästa gång ska jag t.o.m. låta Anton prova den."

Efter allt detta så fick vi åka hem igen. Lina hostade i tre dagar, men sedan gav hostan med sig. Numera hostar hon bara när hon har vaknat. Och inte särskilt länge då heller jämfört med rekordet hon satte med 15 minuters oavbrutet hostande några dagar tidigare.

RS är den absolut vanligaste förkortningen som används mellan småbarnsföräldrar just nu. Vi har pratat med massor av mammor vars barn har fått samma diagnos. Några har blivit riktigt dåliga (av barnen alltså), men inte vår Lina. Men en pärs har det varit ändå. Nu får väl barn inga fler sjukdomar under sin uppväxt, va? Eller?

Dissa mitt företag. Del 3.

Jag ville köpa mig en laptop förra hösten. De är trots allt billigast hos Dell så jag beställde en på nätet av dem, trots den här erfarenheten.

Under en period så fick man en skrivare med på köpet. Jag hade redan en bra sådan så jag avvaktade ett tag. Men när de sedan erbjöd extra minne i datorn kostnadsfritt så slog jag till. Man konfiguerade helt enkelt sina egna komponenter direkt på nätet. Min dator skulle kosta 13,000 kronor. De skrev på hemsidan att nu när ordern var klar så skickade de räkningen, och när den var betald kom datorn.

Jag väntade. Och väntade, men ingen räkning kom. Efter en vecka så mailade jag supporten. De svarade inte. Efter ytterligare en vecka skickade jag ett fax till dem med texten "Den som ser det här, ring mig genast".

Ytterligare 10 dagar senare hade inget hänt. Det var då jag upptäckte att jag har en epost-personlighet. Den personen är mycket otrevligare i tonen än vad jag är privat. Denna epostpersonlighet skrev ihop och skickade detta mail:

Hej!

Jag har fortfarande inte hört från någon på Dell fast det var 10 dagar sedan jag skickade ett fax, 17 dagar sedan jag skrev till supporten och 24 dagar sedan jag gjorde en beställning på en Inspiron hos er. Om nu nån mot förmodan skulle hitta en sån order så anullera den omedelbart. Jag vill inte handla hos någon där supporten skulle vara lika obefintlig som den respons man får när man vill handla hos er. Jag är bara ledsen för att jag spillt bort över tre veckor på att jag trodde mig skaffat en bra laptop. Nu går jag ut till OnOff och handlar en i stället.

Ha en bra dag önskar

Lars Svensson


Men då blev det fart. Dagen efter blev jag uppringd av en kille från Dell.
-"Vi har fått ett fax av dig" sa han.

Jag fick förklara hur jag gjort beställningen och berättade att jag kommit till sidan där det stod "Ordern är nu klar. Vi skickar ut en faktura till dig."

-"Jaha", sa försäljare, "Var du på den sidan. Då måste du trycka på en knapp till innan ordern läggs"

Alltså inte alls som texten sa.

Försäljaren avslutade med orden:
-"Då kan jag inte hjälpa dig"
Inte:
-"Jag kan hjälpa dig skapa en ny order"
eller liknande, bara:
-"Då kan jag inte hjälpa dig"

Jag svarade uppgivet:
-"Jag är nöjd med detta. Nu är jag fri att gå till en riktig (jag tryckte på det ordet) affär och köpa mig en laptop"

Och så blev det. Dock med en del strul där också. Men det tar vi en annan gång.

Anton pratar på

Anton fortsätter komma med nya ord när hans ordförråd sviker. Här är några till:

Blåsbubblor - Såpbubblor
Överpå - Överst (som i överst i en hög)
Snöbil (Vägbil har också förekommit) - Snöplog
Tankbensin - Bensinstation

Så får jag väl runda av med en kul kommentar Anton gjorde häromdagen.

Vi åkte förbi Beijers häromdagen och de har en jättelik gul låda på stålbalkar utanför för att symbolisera sin logotyp. Anton tittade på konstruktionen och utbrast:
-"Här säljer dem jättestora lådor.....Vad skrattar du för, pappa?"