Antons nya passion är tresiffriga tal

I flera veckor nu har Anton rabblat tal i all former.. han räknar personer och ibland poäng i våra uppgjorda brottningmatcher där han alltid ska vinna. Han håller två talserier i huvudet utan problem och kan räkna ut hur många poäng var och en har kvar innan han vinner.

Mest gillar han dock tresiffriga tal. Har har tre källor för sina tal:

1) Bussarnas nummer.
Tyvärr är det nästan alltid buss 213 han ser och han rabblar "två-ett-tre" varje gång han ser den.

2) Klockradion före lunch.
Han väcker pappa på söndagsmorgnarna för att säga:
-"Pappa, klockan är fem-ett-ett nu"
Följt av en nyväckning:
-"Pappa, klockan är fem-ett-två nu"
Detta fortgår i stort sett varje minut under lång tid. Ibland väcker han en bara för att säga:
-"Pappa, vad blir fyra-sju-fem?"
Pappa får då svara med fyrahundrasjuttiofem. Sedan följer en ny tresiffrig talserie som nästa fråga. Och frågan är viktigare än svaret. Jag har en gång svarat på:
-"Pappa, vad blir sju-ett-noll?"
-"Korv och mos"
.. utan att han reagerat över svaret.

3) Bilarnas registreringsskyltar.
Han läser upp siffrorna på alla bilar han ser när vi är ute och åker. Som förra helgen när mamma körde och han mitt i en korsning ropade:
-"mamma, titta! sex-noll-noll! Samma som Disney börjar."
(Disneykanalen börjar ju sina sändningar varje morgon klockan 06.00).

Sen kombinerar han ihop siffrorna på alla möjliga sett. Som igår morse:
-"Pappa, din blå bil har två-sju-fem"
-"Eh.. ja.. jag tror det" sa pappa. Givetvis hade sonen rätt.
-"Samma som här" sa Anton och pekade på temeperaturratten på spisen. (Den hade ju gradantalet 275 utskrivet på ratten)

Jag har blivit gammal

Flera tecken har nu börjat visa sig som indikerar att jag faktiskt är de 41 år gammal som det står i passet.

Luggen har tunnat ut till ett tunt flor som jag numera ber frisören att klippa så lite av som möjligt varje gång jag klipper mig. Ja, den började ju tunnas ut redan när jag var 21 men nu är den så tunn, speciellt uppifrån sett, att jag inte längre törs bocka mig artigt när jag hälsar på någon för att undvika att visa upp min hårbotten.

Nästa tecken på ålder är att jag vissa morgnar har svårt att få ihop bokstäverna i morgontidningen. Nån har utrustat mig med på tok för korta armar för att få ut nåt av den mindre texten.

Mycket hopplöst är det att läsa innehållsförteckning på matvaror. Och allra värst är faktarutorna i reklambladet från Elgiganten. Vem har hittat på att fylla bakgrunden bakom texten med en molning himmel??

Jag har nu vidtagit åtgärder mot detta. På Rusta inhandlade jag ett par läsglasögon för det ringa priset av 15 kronor. När vi kom hem frågade sambon vilken styrka jag tog på glasen, men det hade jag inte ens noterat att det skulle finnas olika, jag bara tog ett par.

Med dessa enkla verktyg kan jag nu läsa alla små texter igen. Och jag har till och med upptäckt att den utsmyckade ringen runt min armbandklocka inte är ett mönster utan text, som givit mitt ur flera nya användbara funktioner.

Så nu slipper jag göra som min forna arbetskamrat gjorde i samma sitation. Han sade helt enkelt upp morgontidningen och läste den på nätet, för där kan man öka textstorleken hur mycket man vill.


******

Anton då, har han sagt nåt klokt på sista tiden. Jodå, massor. Men detta är vad jag drar mig till minnes just nu.

Anton och jag satt en lördag i en snöig lekpark. Anton gungade på ena däckgungan. Jag satte mig på den andra. Anton protesterade över detta och sa att gungan var bara för barn.
-"Men jag är ju ett barn", försökte jag med. "Jag är 4 och ett halvt precis som du".
Svaret kom kort och bestämt:
-"Du är 41, Lasse"

Tror att nån snappat upp mammas ord.