Den svåra konsten att sätta upp en parabolantenn

En liten historia i bilder

I mars så skaffade vi en parabol från Expert Stormarknad i Tornby. Vi fick med parabolen i en låda hem och så fick vi själva ringa och boka en tid för att få den monterad. Monteringen ingick i priset. När jag ringer hantverkarna som skulle sätta upp den berättar de att det finns ett förbehåll som försäljaren inte berättat. Parabolen sätter de upp på max 3 meters höjd, annars kostar det extra. Inte så vanligt att man har en parabol så lågt… De tog en vecka innan hantverkarna dök upp. Kändes lite fånigt att gå och titta på den där lådan, för nog skulle jag kunna få upp den själv, men nu kom det ju ett proffs och gjorde det gratis inom kort. När väl monteringsdagen var här kom det två killar och satte upp den medan jag var på jobbet. De ringde mig och undrade om de kunde sätta parabolen på vindbrädan för att slippa borra i teglet, vilket jag OK:ade. När jag kom hem var jag förstummad ute och tittat på resultatet.

Parabolen satt längst ner på vindbrädan, löjligt lågt.

Skruvad över en stor spricka i brädan.
Vad är det för fel på att dra sladden rakt.

Ovanför altantaket hängde sladden och dinglade.

Dragningen runt altandörren var all annat än rak. Och hålet in i huset var gjort i dörrspringan.

Hålet var dessutom bara halvrunt i brädan och resten av sladden låg i dörrspringan, så man får känslan av att klämma sladden när man stänger altanen.

Däremot fungerade parabolen… sådär… Ca var tredje dag fick vi startat om lådan och med ojämna mellanrum var bilden borta en dag eller två i sträck.

Det var först under semestern i juli vi insåg ett samband. Det var bara när det regnade ute som bilden försvann. Vi tog med kvittot och gick ner till Expert igen. De ringde hantverkarna medan jag stod där. Men hantverkarna ansåg att det var Viasats problem. Att det var de som gjorde alla reparationer bet inte alls. Försäljaren gav upp och ringde till Viasat. De skickade ett nytt mikrohuvud åt mig. Och så fick jag med numret till hantverkarna för att själv boka en tid med dem.

Det tog en vecka så dök mikrohuvudet upp. Jag ringde hantverkarna. De svarade att han som hade kalendern var inte inne just nu och tog mitt nummer för att återkomma. En vecka till förflöt och ingen ringde mig. Då ringde jag upp dem igen. Killen som svarade sa att han bara tillfälligt hjälpte till med telefonerna och inte visst något. Dock verkade det vara hans tur att springa runt med kalendern för jag lyckades få honom att boka en tid nästföljande måndag. Han ville komma ”någon gång under eftermiddagen”, men jag svarade att jag fick ju åka från mitt jobb för att släppa in honom och ville ha en mer exakt tid. Vi bestämde då klockan 13.00.

Jag tog min lunch hemma den måndagen och väntade på hantverkaren. Väntade och väntade. Klockan 16.30(!!) ringde jag upp dem igen. De svarade att han som skulle kommit var sjuk idag och att de kanske skulle ha engagerat sig i att meddela detta till kunderna.

Fick en ny tid 3 dagar senare. Denna gång dök reparatören upp. Märkligt nog var det den killen som svarat i telefon veckan innan och inget visste som dök upp. Han förfärades också över kabeldragningen och det visade sig att han var från en annan firma än de som monterat parabolen.

Efter att ha bytt mikrohuvud fungerade boxen.. ett tag… Vi kunde fortfarande bli utan bild på regniga dagar och till slut försvann alla kanaler som hade med TV4 att göra (TV4, TV4 Fakta, TV4 Film och TV4 plus).

En lunch var jag nere på Expert i ett annat ärende och tog upp mina parabolprobem med dem. De ville inte diskutera det eftersom jag inte hade kvittot med mig. Tog mig en vecka att hitta det för jag hade haft det framme så många gånger när hantverkarna (inte) gjort sitt jobb.

Med kvittot i hand gick jag ner till butiken igen. Då äntligen konsulterade de sina datorer och gav mig instruktionerna att jag skulle gå hem och ringa Viasats support.

Jag gjorde det och de var mycket skickliga. De gick igenom mjukvaruversion och installerade om boxen. Dock utan att kanalerna kom tillbaka. En av deras experter förklarade att om parabolen var riktad fel lite grann i höjdled så kunde dessa kanaler försvinna. Dessutom blir då signalen svag och påverkad av t ex moln. Som när det regnar. Han undrade om den satt fast ordentligt, och jag förklarade hur den satt. Följden blev att han skrev en reklamation till första firman och en ny hantverkare kom ut. När han tog tag i vindbrädan lossnade den och han höll på at ramla ner från stegen. Han undrade också vem som satt upp den så dåligt. När vi beskrev killarna så visste han åtminstone att det var hans firma som gjort jobbet.

Han fick återkomma 3 dagar senare och skruvade upp den på stången till antennen högst uppe på taket. Och från och med nu fungerar parabolen. Tog bara 6 månader…

Vore nästan kul om de försökte få extrabetalt för att den nu sitter högre än 3 meter upp. Då vet jag en länk till en blogg jag ska skicka.

Om du har en superkraft, använd den!

Jag har sett 7 avsnitt av Heroes fram till idag. Varje minut de visat hittills i TV4. Reklamen för serien innan den började haussade upp serien så jag ville absolut inte missa den. Visst är den bra! Om man inte tänker efter…

Alla dessa personer som har såna superkrafter. Varför använder de dem inte då? Det är ju det alla väntar på. Som mannen som är politiker. Han är med mycket i handlingen. Han kan flyga. Vi har sett honom flyga. Två gånger, totalt ca 30 sekunder. På 7 timmar…

Men Hiro. Han är min favvo. Han är så skönt töntig, men ändå så handlingskraftig.
Som då när han fick veta at han visat sig på tunnelbanan, ditrest från framtiden, med ett svärd i handen. Hans replik:
-”I had a sword?” anser jag vara en av seriens bästa. Och framför allt, han använder sina krafter i nästan varje avsnitt.

I avsnittet 7 jag såg senast så använde Hiro sina krafter (förstås),men sen var det rätt tunt på 60 minuter. Det var bara en som stack in handen genom plåten på en kraschad bil. Så de slapp slå sönder sidorutan på bilen innan de skickade den till skroten.

Och sen var det hejarklacksledaren som tog bort en nit från en nitpistol hon fått i handen. Och det slutade blöda. Wow, vilken superkraft.

En annan kvinnas superkrafter är att hon är schizofren. Är det en superkraft.

Visst fattar man att det händer så lite för att handlingen ska räcka till alla avsnitt. Men borde man inte ha färre antal avsnitt då. Eller som X-men, bara en långfilm (eller 3). Då tvingas de upptäcka sina krafter, hitta varandra och tillsammans rädda världen på under 2 timmar. Då skulle det kanske bli lite fart på våra nya superhjältar.

Jag har skrivit en gästkrönika i Corren

Det började med att jag läste en krönika i Corren, om hur konstiga män är. Jag mejlade henne några exempel på hur konstiga kvinnor kan vara. Hon svarade (bland annat):
” Kul! Tack! Glad höst! ”

Efter 39 minuter kom det ytterligare ett mejl:
” Du! Kan jag inte få publicera den här i Bostadsbilagan? Det är så roliga -- och typiska! -- könsskillnader du tar upp. En gästkrönikor i Bostad, det vore väl fräckt? ”

Jag accepterade varpå hon replikerade:
” Kul! Det blir första gången i världshistorien som Bostad har en gästkrönikör på sidan A2”

Så gjordes planerna upp för en publicering. I torsdags, den 20 september 2007, var det dags. Krönikan finns med i sin helhet här (tyvärr har bilden på mig av nån anledning fått en fläck i vissa tidningar, bland annat min):

Som bonus för mina bloggläsare finns också en unik bild på vår TV här, med sugrör och allt här:

Anton ser på nyheterna

Ett par gånger under förra veckan så satt Anton och jag ner framför TVn när det råkade visas nyheter. Anton hade svårt att hänga med ibland om vad de pratade om och jag försökte riktigt detaljrikt att förklara vad de pratade om. Jag gör ofta det och jag antar att det säger mer om mig än om Anton. Jag har just ingen annan jag diskuterar världspolitiken med så jag utsätter min 6-åriga son för dessa långa beskrivningar av min åsikt och kunskap om omvärlden.

En dag så pratade de om att sex Irakier skulle utvisas till Irak. Jag satte genast igång med en förklaring at de hade kommit hit när det var krig i deras land, och fått stanna ganska länge i Sverige. Men nu, trots oroligheter i hemlandet, sa folk i Sverige att de måste flytta hem igen.
Anton sköt in sin egen teori i samtalet:
_”Vet du varför jag tror att de får flytta dit igen för? För att det är så kallt här. Där är det mycket varmare.”

En annan dag tittade vi på de sex stora bränderna i Grekland på nyheterna. Dagen därpå tittade vi på sjukampen i Friidrotts-VM i Osaka. När Greklands flagga visades – flaggor och länder har Anton bra koll på- så sa han:
-”Hon är med i det där brinnande laget.”


Fråga:Vad betyder enligt Anton ”Visbok”?







Svar: Visbok är enligt Anton en användarmanual

Antons första månadspeng

Anton fick sin första månadspeng i söndags. Han ska få 50 kronor den första varje månad har vi lovat honom. I söndags var inte den första men han hade födelsedagskalas i lördags och fick 100 kronor. Och tillsammans med hans småpengar och den där femtilappen en vecka i förskott skulle det räcka till den fotbollsspelare han länge pratat om att spara till.

Nu köpte han den och han räknade ut att om han bara lämnade in sin lilla kundvagn först så fick han råd att köpa en Fanta för tian han haft i kundvagnen. Dessutom hade han en och femtio kvar som brände lite i fickan. Han hittade en liten, liten tub med genomskinlig vätska i somkostade en krona.
-”Här finns ju nåt för en krona. Det kan jag köpa.” utropade han.
-”Vet du vad det är då?”
-”Neej…”
-”Det står att det är ”axelfett för din jojo” på den.”
Anton tittade frågande på mig och pekade sedan längst upp på armen, på sin axel, och sa:
-”Ska jag använda den här då?”

Anton funderar över döden igen

Anton: -Jag har bytt batterier i min lampa.
Mamma: -Mamma skulle också behöva byta batterier ibland så jag blev lite piggare.
Anton: -Pappa! Kan man det? Finns det batterier i människor?
Pappa: -Nej, inte normalt. Men faktum är att vissa människor har ett batteri som hjälper till så hjärtat slår i lagom takt. Det kallas pacemaker.
Anton funderade en stund.
Anton: -När batteriet är slut.. då dör man.... det var det som hände Marcus...

****

Anton: -Vad var det för sånger de sjöng i kyrkan? Jag fattade inget.
(Pappa försöker summera religion för en femåring)
Pappa: -De sjöng om Gud och Jesus. En del tror på dem och att när man dör kommer man till himlen. Om man inte varit snäll så kommer man till en varm plats under jorden.
Anton funderade en stund på sin kusin Nora, som dog innan hon fyllt 2 år och som har sin grav utanför kyrkan vi just varit i.
Anton: -Pappa! Var Nora elak? Eller varför finns hon under jorden?

Till minne av Marcus

Mitt i natten på långfredagsnatten mot lördagen, klockan 02.50 ringde telefonen hemma hos oss. Det tog en stund innan jag fattade vad det var som lät. Till slut insåg jag vad det var och tog telefonen. Det var Micke! Han sa:
-”Jag har tråkiga nyheter om en för oss närstående person…”

Sen försvann täckningen på hans mobiltelefon och samtalet bröts. I fem minuter hann min sambo och jag skissa upp scenarier om vem han menade. Han nyfödda son? Hans far? Nån i hans band?

Sen ringde han igen och vi fick beskedet:
”Marcus är död!”
Marcus? Vår barndomskamrat? Allt slog ner som en chock för mig och jag kunde bara be om detaljerna.

-”Han och Gurkan hade varit ute en stund på fredagskvällen”
-”En bilolycka” hann jag tänke.
Men det var det inte. Han hade i stort sett bara segnat ner och dött. Nåt med hjärtat. Tankarna rusade i mitt huvud då och gör det fortfarande.
Kan man det? Kan man bara dö så där. Han var ju bara 35 år. Och inte hade han varit sjuk heller, vad jag vet. Konstiga tankar kom flygande. Som den att jag samma dag flyttat ut digitalboxen jag köpte av honom, i garaget. Den ligger där än idag och avbryter min vardag så fort jag ser den, och sprider en dyster stämning inom mig.

Nästa tanke gick till det där forbollsspelet, FIFA 2003, som vi bad att få kopiera men som vi fick av honom. Anton och jag var och hämtade det medan hans bil var på service här i stan. Och det var sista gången vi såg honom. Tänk om vi vetat…

Marcus har två barn, två pojkar på 2 och 5 år. Nästan jämngamla med våra. Sambon och jag pratade om dem och hans stackars sambo i över en timma innan vi somnade den natten. Under samtalet märkte jag själv att jag stundvis bara kunde svara sambon med enstaviga svar. Allt för att kväva gråten. Men när frågan kom:
-”Är du inte ens ledsen?” så svarde jag
-”Jo…” och så brast det för mig. Jag grät och sambon tröstade en lång stund.

Nästkommande 3 dagar gick vi runt som i ett töcken. Vi återkom till att prata om hans familj gång på gång, oavsett vad vi just då annars hade börjat prata om. Vi enades om att skicka blommor till dem så fort det blev vardag.

Vi ringde våra barndomskamrater för att få veta mera. Våra barndomskamrater ringde oss. Alla lika chockade och frågande. Jag själv ringde Micke, Gurkan och Marcus sambo. För att undersöka hur det var med dem. Och för att finna svar på hur han kunnat dö.

Jag fick en stark insikt om allas vår dödlighet. Marcus var 7 år yngre än mig och jag kände det som om jag levde 7 år på övertid. Mina barn fick extra långa kramar av pappa de första dagarna utan att de fattade varför.

Hela första veckan gick jag runt med en inre övertygelse:
-”Han svimmade nog bara av. Ambulansen hämtade honom och där kvickande han nog till igen.”

Men detaljerna fortsatte strömma in. I mer och mer detalj fick jag klart för mig att detta har faktiskt hänt. Eller inte. Än idag, 3 veckor senare förväntar jag mig att telefonen ska ringa:
-”Hej, det är Marcus”

Eller att vi ska åka hem till de gamla hemtrakterna och att han och hans sambo ska dyka upp sådär ur lövsnåret som han brukar, när de tar genvägen från sin stuga.

På söndagen, 5 dagar innan detta hände hade Marcus ringt mig. 2 gånger. Jag tog mig inte tid att ringa upp. Men dagen efter ringde han igen. Jag svarade och vi pratade i över en timma. Marcus berättade om hur han skulle bygga om huset. Vad han skulle göra på midsommar. Och så berättade han att han skulle till museet ett stenkast från oss, kommande vecka. Jag bjöd hem honom till oss, vilket han accepterade.

Så Marcus, om du mot förmodan läser detta:
Tack för att du ringde! Hade för evigt undrat vad du ville och hur då mådde om jag inte pratat med dig då. Nu vet jag lite mer. Du hade ingen aning! Inte det minsta! Du fick leva ditt liv fram till slutet utan en susning om att det skulle ta slut så snart och så plötsligt.

Igår var det begravning. En oerhört smärtsam upplevelse. Jag och mina barndomskamrater satt uppradade i prydliga svarta kläder och bara stirrade på kistan. Mina tårar rann. Det gjorde det på de flesta andar i kyrkan också. För mig var stegen fram mot kistan för att lägga ner handblommorna svårast. Jag fick blunda hårt de sista stegen. Allt blev plötsligt så verkligt. Hans kista stod där. Det måste vara sant alltså, inte bara ett rykte. Mina tårar strömmade längs kinderna men jag lät dem rinna på väg tillbaka till bänken.

På samkvämet efteråt var det starka känslor i alla riktningar. Massor av min barndomsvänner var där. Det var kul att se dem. Och ändå inte. Vi stod som en flock pingviner runt varandra och ingen fick fram ett ord. Vad säger man? Men alla visste ändå och vi stod ibland bara och tittade på varandra och nickade. Men det kändes ändå att jag behövde detta. Få samlas med folk i samma situation som jag. Få utbyta de tankar vi haft och de känslor vi känt.

Mitt humör pendlar fortfarande upp och ner. Ibland är jag glad som vanligt. Ibland går det ner i en uppgivenhet, sorg och förvånande ofta i ilska. Många dagar slutar med en dipp neråt när båda barnet somnat och jag sitter kvar och tittar på sonen. Det känns så orättvist att jag får sitta där och se mina barn sova, men att Marcus inte får det. Jag brukar smyga ut på toaletten och blöta ansiktet efter nattningen.

Andra bra tips är duschen. Man får stå ensam och vem ser om man är ovanligt blöt i ansiktet när man duschar. Och man har en handduk att gömma ansiktet i efteråt.

”Marcus blev 35 år. Han efterlämnade sambo och två barn. Och han fattas mig.”

Linas Dagis - Lång natts färd mot dag

Våra föräldrapengar tog slut i slutet av januari. Men om vi höll ut till 2 april kunde Lina få gå hos samma dagmamma som Anton, har vi gjort upp med dagmmman.

Så vi beslutade oss för att stå ut de 8-10 veckorna som skillde utan nån ersättning. För tre veckor sedan ringde högsta ansvariga för daghemsplatserna och tog tillbaka alla löften. Hon skyllde på att vår dagmamma lovat mer än hon fick, på att de hade lokalbrist och därför inte kunde återanställa de dagmammor som blivit uppsagda (och som jobbade i sitt eget hem), samt skyllde på att inga byggjobbare kunde bygga nya dagis i 12 minusgrader (ha-ha, jag har varit byggjobbare i 16 år och ingen har någonsin kommit på tanken om att vi inte skulle jobba nån dag för att det var för kallt).

Men mest överdrivet var nog frasen "Jag är lika ledsen som ni är". Vi har grälat, gråtit och legat sömnlösa sedan detta hände, och jag tror inte samma scenario har utspelat sig i högsta ansvarigs hem.

Dagmamman hade föstås dubbelkollat de löften hon gett oss med högsta ansvariga och hon hade godkänt det, fast det ville hon inte låtsas om nu. Men nu fanns det barn före oss i kön och vi fick ingen plats förrän i AUGUSTI meddelade de. Trist för då har storebror slutat där, och de missar chansen att gå ihop.

Och så fick vi veta vad det innebär med syskonförtur. Vi har ansökt om dagbarnsplats från 19 mars 2007. Om nån mer ansöker SAMMA DAG så har vi syskonförtur. Men har de ansökt om att få dagen innan så har de förtur. Lite kraftlös förtur alltså.

Sen gav de oss möjlighet att få en garantiplats. Från garantifolket fick vi erbjudande om en plats i Lambohov. När sambon ringde till Lambohov så fanns det ingen plats där. Hon ringde tillbaka till garantimänniskorna och de sa att det var visst fel, vi hade inte blivit erbjudna nån plats där. De lovade dock att höra av sig med en plats veckan därpå.

Två veckor senare ringde jag dem igen och undrade var de tog vägen. De svarade att en av sambons chefer som också jobbade med detta pratat med sambon veckan innan och erbjudit en plats på Ellen Key, dit vi gärna ville, och som de hade jobbat extra mycket på för att fixa, men min sambo hade tackat nej, sa de. "Pratar ni inte med varandra?", "Bor ni inte ihop?", var andra fraser jag minns från det samtalet.

Jag fick ringa sambon och kolla och hon hade givetvis inte pratat med nån. Sambon ringer Ellen Key direkt, men de har inte hört talas om nån plats till oss, och ingen av garantimänniskorna hade ens hört av sig till dem.

Åter till garantifolket och då var sambons chef på konferens hela veckan. En vecka senare går inte damen jag pratat med (Dam 1 hädanefter) att få tag i på flera dagar. Vi hinner fram till den 19 mars då Lina skulle börja skolas in, men ingen hör av sig. Jag ringer upp hennes arbetskamrat (Dam 2), men hon säger att hon vill inte blanda sig i, utan hänvisar till Dam 1. Ett dygn senare får jag tag i Dam 1 och hon säger att det är bara sambons chef som jobbar med detta, så hon vet inget. Jag ringer sambons chef och hon säger att hon går och väntar på att Dam 2 skulle komma in med en plats att erbjuda oss. Hennes chef har heller inte varit i kontakt med Ellen Key får vi nu veta. Men hon skulle försöka den dagen.

På eftermiddagen ringer sambons chef upp sambon och berättar att på Ellen Key hade de ingen plats.

Vår reservplan blir att sambons mamma tar hand om Lina ena veckan samt måndagen veckan därpå. Sen kommer min mamma upp från Valdemarsvik och bor hos oss den andra veckan. Jag får ta pappaledigt varannann fredag och sambon går ner från 85% till 80% på sitt jobb. Sambon skriver ihop tidscheman för oss, min mamma, hennes mamma och på Antons dagis.

Sambon börjar jobba 2 april och min mamma kommer hit och tar hand om Lina den allra första veckan.

På torsdagen den veckan blir vi anvisade en garantiplats i Jägarvallen. Nu har vi ju rullat igång en reservplan, så vi är klart motvilliga att ens titta på den. Men vi kommer ändå iväg under en lunchrast på fredagen. Och det är bara ett helt perfekt dagis! Det låg helt avskilt intill en skog och en fotbollsplan. Vi kan inte göra annat än att tacka ja.

Tyngsta biten med denna kursändring blev att meddela detta till min mamma, som glatt sig åt att få träffa sina barnbarn lite mer. Men vi fick ta tjuren vid hornen och berättade.

Sedan får jag ju meddela mitt jobb att nu är sambons föräldradagar slut, så nu får jag ta ledigt 2 veckor på studs för att skola in Lina. Detta lyckas också även om det är en smula hög belastning på mitt jobb. Milt uttryckt.

Så börjar inskolningen i ett makligt tempo. Måndagen är Annandag Påsk och ledigt. Tisdagen är vi där en timma. Onsdagen har de planneringsmöte och vi får inte komma alls.

På onsdagseftermiddagen får vi höra ett rykte att Lina trots allt kommer att få komma till Antons dagis, redan om en månad. Men ryktet är inte bekräftat och jag får skola in två dagar till med en känsla av att jag inte hörde dit.

På fredagen är erbjudandet i vår postlåda. Vi ringer och tackar ja, säger upp garantiplatsen omedelbart och går tillbaka till vår reservplan och låter våra mammor hjälpa till igen.

Så nu har vi min mamma på besök här igen. Och om 3,5 veckor börjar Lina hos Antons dagmamma. Om de inte hinner ändra sig igen...

Samlade citat från Anton

Anton:
-"Pappa, hur gammal är du när jag är 70 år?"
-"Eh.. 107..."
-"När jag är 76 år då?"
-"Eh.. få se... 113..."
-"Pappa... dör du aldrig?"



När jag, Anton, min svåger och hans dotter skulle gå till ICA en lördagsmorgon så mötte vi en ung tjej som kom joggande.
Precis när hon mötte oss sa Anton med mycket hög röst:
-"Hon är ute och springer. Hon är för tjock."
Man skäms ibland...



Vi stannade till på en parkering utanför en affär på Tornby förra söndagen. Bredvid oss stod en gammal svart Volvo 145:a. Ägaren till bilen kom just tillbaka till den när vi gick ifrån vår. Anton skyndade sig fram och frågade saker om bilen:
-"Du.. hur gammal är din bil?"
-"37 år" svarade mannen, "Det är en 70:a."

Anton pekade på alla de små fyrkantiga, röda färgfläckarna på bilen.
-"Har du gjort de här fläckarna?"
-"Ja" sa mannen, "jag ska lacka om den."

Anton tittade eftertänksamt på bilen och sedan såg han upp på mannen.
-"Men du måste nog tvätta den först..."

Lina

Har bloggat spaltkilometer om min son, men just inte mycket om Lina.

Tänkte gottgöra lite här och berätta för världen hur hon är.

Lina är full av "partytrick". Hon "pruttar" med munnen och nyper i alla näsor hon kommer åt. Och drar storebror i håret tills han skriker.

Dessutom är hon synnerligen envis och ger sig inte om hon fått för sig att hon vill kolla nån grej. Hon pekar och gasta långa stunder om det behövs och häver sig ner i famnen åt det hållet hon vill.

Kroppsligt ligger hon dock rejält efter. Trots att hon idag är 14 månader har hon inte börjat krypa än. Vill hon nånstans så lägger hon sig ner och rullar dit istället. Pappa är inte speciellt orolig för detta faktum. Anton kröp aldrig heller, han uppfann en speciell hoppstil istället där han tog fart med båda händerna i golvet och hjälp av ena foten. Först efter 17 månader kunde han stå och gå. Lina börjar också bli stadig i benen om man försöker ställa henne, så det kommer.

En annan sak som utmärker Lina är hennes känsla för rutiner. Hon har massor av saker för sig varje dag. På morgonen följer hon med pappa ut i badrummet efter frukosten. Där ska hon ha tre eller fyra tuber, bl a min tandkrämstub, att titta på på golvet. Första gången hon lånade dem så trodde hon att jag skulle lyfta upp henne när jag var klar och böjde mig ner, men jag tog upp tuberna först. Morgonen därpå när jag böjde mig fram mötes jag av en tub som Lina sträckte fram till mig. Följt av tub två och tre, en tub i taget. Detta gör vi nu varje dag när jag gör iordning mig i badrummet.

När mamma säger at hon ska säga godnatt till oss så vinkar hon automatiskt.

Och när vi bytt blöjan (som tar tid, för hon är Linköpings snabbaste blöj-öppnare, så man får göra om det 3-4 gånger) så pekar hon genast på tandborsten. Hon skrattar när hon blir borstad och sen ska hon själv prova lite.

På morgonen ska hon krama min barndomsnalle och sen lyssna i telefonluren på nattduksbordet. Varje morgon.

Mat är annars nåt Lina älskar. Men bara det hon själv bestämt. När hon blev serverad banangröt varje morgon vägrade hon öppna munnen. Men när vi efter en vecka provade med äpple och pärongröt så åkte munnen upp och hon åt med god aptit. Fram till att hon kom på att vi andra åt smörgås. Då vägrade hon den gröten med om hon inte fick ett fat med smörgåsbitar först som hon själv åt med fingrarna, och fortfarande äter varje morgon. När bitarna är slut går det bra att äta gröt igen.

Men nätterna är den största frälsningen fortfarande. Hon somnar klockan 19.00 och sover till morgonen. Det har hänt att vi fått väcka henne strax före 8 på morgonen.

Hennes största idol är storebror. Allt han gör vill hon också göra. Hon sliter hejdlöst i hans astmaspray om inte hon också får prova att stoppa den i munnen.

Och storebror vaktar sin lillasyster. Även om hon tar mycket av vår tid han annars varit bortskämd med att få själv. Han har stått ut med henne många gånger.

Fram till den dag när han tycke det var nog. Han bad att få viska i Linas öra:
-"Jag är trött på dig, Lina. Jag vill inte vara din storebror längre."


Och hur mycket vi försökte lirka var han betämd på den punkten. Till slut gick sambon och jag ut i nästa rum. Och ifrån det andra rummet hörde vi hur Anton smög fram till Lina och viskade tyst:
-"Jag kan inte leva utan dig, Lina."