Räcker hjärtat till en baby till?

Ju närmare vi kommer födelsen av vårt andra barn, ju mer känslomässig börjar jag känna mig. Just nu går jag och grubblar över vilka känslor man har och får för nya babisen.

Jag älskar Anton mer än allt annat. Min rädsla består mycket i att jag är rädd att inte kunna älska nya parveln lika mycket, åtminstone i början.

Redan tiden innan födseln har ju varit ganska annorlunda. Jag tänker inte varje dag på att vi ska ha barn. Förra gången var det många gånger om dagen. Jag bär inga tunga kassar eller på annat sätt underlättar för min gravida sambo. Vi har inte ens heller diskuterat att ta havandeskapspenning innan födseln. Förra gången jobbade hon bara på halvtid mer än en månad innan. Betyder detta att jag anser att barn 2 inte är lika mycket värt?

Både Kerstin och jag anser att en tjej vore roligt nu efter att ha fått en pojke tidigare. Men om det skulle bli en son, sänder jag då signaler till honom att han inte är önskvärd?

Likaså, blir det en tjej och jag inte omedelbart älskar det skrynkliga knytet lika mycket som Anton, säger då detta till min dotter att jag anser söner mer värda.

Sådan frågor far runt i mitt huvud just nu. Jag önskar bara att dessa 1 till 5 veckor ska gå så jag får börja avguda nästa barn på samma sätt som Anton och försöka älska ifatt det på nåt sätt.

Min son ser mig som en superhjälte

Under en lek med Anton härom veckan så utsåg han mig att vara en superhjälte under leken. Jag fick vara Syltmannen. Superkraft - han slänger sylt på folk.

Antons arm har hoppat ur led

Det hela började på onsdagen klockan 15.

Jag stod i isoleringsaffären i Norrköping och hade börjat plocka ihop lite isolering. Då ringer Sambon och berättar att Anton har skadat armen på dagis. Hon säger att hon ska ringa tillbaka när hon kollat om vi kan få nån tid på vårdcentralen. Jag börjar plocka lite med mina varor men jag har rysligt svårt att koncentrera mig nu.

Sambon ringer igen och säger att vi fått en tid.
"Kan jag komma hem" frågar hon.
Självfallet lägger jag bara mina hopplockade varor åt sidan och kastar mig i bilen.

Kerstin ringer en tredje gång efter ett par minuter och säger att de tror att hans axel har hoppat ur led. Jag skriker "Ajjj!" rakt ut för jag kan känna hans smärta i min egen kropp.

Jag kommer på mig själv med att få två stycken "hulkningar" och jag känner hur tårarna börjar rinna i mitt ansikte. Jag kör genom stan och sitter rastlös i bilköerna. Två gånger kör jag om inte mot rött så i alla fall ljusrött. Jag känner starka sympatismärtor i min högra arm vilket gör det svårt för mig att växla.

Jag är hemma efter 30 minuter. Jag öppnar upp garaget för att ta fram Volvon så vi alla får plats. Sambon sitter där hemma på helspänn. Anton är ju ännu kvar hos dagmamman för att ingen haft nån bil att köra honom i.

Vi tar oss raskt hem till henne. En granne stannar och pratar med min sambo. Han har varit inne och försökt hjälpa vår dagmamma med Anton. Men själv stannar jag inte upp. Jag känner att har jag skyndat mig så här långt så inte ställer jag mig utanför och pratar. Nu vill jag bara in till Anton.

Inne hos dagmamman ligger Anton hjälplös på en filt med vänster arm rak utmed sidan av kroppen. Han ser ynkligt på oss och ropar "Ajj" flera gånger när vi lyfter honom till bilen.

Vi kör mycket mjukt och sakta ner till vårdcentralen. Jag går ensam in för att kolla läget. Det är folk i kön men jag rusar fram till disken och säger högt "Ursäkta!!". Jag förklara läget och de ber mig bära in Anton. Ingen bår på hjul eller nåt, fast de har sådana. Bära in honom!

Han får komma in på ett rum direkt. En kvinnlig doktor lirkar med honom och frågar var han har ont. Det visar sig mest vara i armbågen. Den verkar ha hoppat ur led. Hon tar ett vant handgrepp runt den och försöker få tillbaka armen rätt. Anton gnäller och klagar. Efter detta vill hon att vi ska se om Anton börjar använda armen igen. Det gör han inte! Han klagar på att han har ont.

Efter ca 40 minuter får vi en remiss till Sjukhuset. Men först är Anton hungrig och vi köper en banan och ett chokladägg åt honom. Själv känner jag att jag skulle köpt en hel låda choklad om han ville ha det i detta läge.

Vi packar in familjen i bilen igen och åker till sjukhuset. Där får vi sitta ner och vänta i totalt över en timma. De ber mig flytta min bil utanför och jag gör det. När jag kommer tillbaka har Anton ritat en teckning åt mig som han håller upp. Det är den underbaraste syn jag sett på länge, för han håller upp den med vänster hand. Värken har tydligen släppt och armen är som den ska igen. Vi väntar lugna i ca 30 minuter och bara myser åt att se honom leka med armen. Läkaren tittar in som hastigast, konstaterar förbättringen och skickar hem oss.

Dagen därpå bjuder Anton de andra barnen på glass, alla är så glada att han är bra igen. Inte minst hans pappa.

Sambon ser på fotboll

Jag bänkade mig framför Sverige-Kroatien i fotboll härom veckan. För ovanlighetens skull så fick jag sällskap av sambon.

Hennes först fråga var vad matchen gällde.

-Om Sverige vinner så är de klara för fotbolls-VM, svarade jag.
-Jaha, så matchen gäller ingenting då?
-Eh.. jo, om de vinner så får de vara med i VM...
-ja, men VM har de ju varit med i förut, så det gäller inget nytt alltså?

Nåväl, vi började titta. När de visade en närbild på en av spelarna frågade hon:
-Vem var det där?
-Det var Teddy Lucic.
-Nej, jag menade svensken.
-Han är svensk.
-Honom har jag aldrig hört talas om.

Hon av slutade med att undra vad som hänt med Henrik Larsson? Hade han klippt av sig håret??

Efter 30 minuters spel så "tittade" hon på matchen med ögonen stängda. Och i halvlek gick hon och lade sig. Och lika bra hade det kanske varit för det var visst nån svensk framme och började spela handboll istället och förstörde kvällen...

Det finns ingen som bor i Kallhäll

Under vår kortsemester till Stockholm i helgen hade vi hittat nåt som verkligen skulle passa Anton. De hade ett "Barnens Värld" med rutschbanor, bollhav och hoppborgar i nåt som hette Kallhäll i Järfälla.

Vi hittade ett pendeltåg som tog oss till kallhäll på 23 minuter. Väl där packade jag fram min kartutskrift från deras hemsida och för säkerhets skull även en stadskarta över hela Stockholm.

Vi åkte upp med hissen från tågets plattform och tittade oss sedan fånigt omkring. Vi var mitt på en gångbro och visste inte åt vilket håll vi skulle börja gå. Vi hoppade på de första bästa förbipasserande och frågade om vägen. De berättade att de inte bodde i Kallhäll, utan bara var på besök. Men de hade gått förbi en skylt med "Barnens Värld" under sin promenad. Vi skulle bara gå av bron och hålla vänster, sa de.

Det gjorde vi! Länge!

Kerstin och jag turades om att dra vagnen med Anton i. Kerstin pustade med sin mage som ju numera är i nionde månaden. Det var också fruktansvärt kallt den morgonen. Det stora berg vi passerade såg verkligen ut som en kall-häll.

Vi hamnade ganska omgående i en motionsslinga i skogen. Där fanns inga skyltar på gatunamn som vi kunde matcha mot vår karta. De hade visserligen en översiktskarta över ett jättestort motionsområde, men den hade ingen punkt som berättade var vi var just nu, så den sa oss inget. Efter ca 500 meter frågade vi en kvinnlig joggare om vi var på rätt väg. Hon bodde inte i Kallhäll sa hon, hon var bara där över sommaren (?) (I oktober?).

Vi frågade därför en äldre dam med gåstavar. Hon sa att hon hade hört talas om "Barnens Värld" nån gång. Vi visade kartan och hon berättade att vi gått åt helt fel efter bron. Vi fick gå tillbaka igen och gå åt andra hållet. Nu stämde gatunamnen med kartan. På kartan fanns också en tjock blå prick där det skulle ligga, men vi såg ingenting där. Vi passerade pricken utan att ha sett nåt. Vi frågade en kille som bodde där, men han hade ingen aning. Istället frågade vi ett äldre par, men de bodde inte där sa de, de var bara på besök.

En bil stannade och någon vevade ner rutan och frågade oss efter Fabriksvägen 10. Vi kunde inte svara eftersom vi inte bodde i Kallhäll.

På min utskrift stod adressen "Fabriksvägen" men inget nummer på gatan. Jag insåg plötsligt att även telefonnumret till "Barnens Värld" också stod där. Jag tog upp mobilen och ringde dit. En ung kille som uppenbarligen var på platsen förklarade i 10 minuter utan att jag fattade ett dugg. Han bodde inte i Kallhäll förklarade han. Han gick själv från pendeltåget till jobbet men han visste inte hur man skulle förklara vägen. Ett tag gick föklaringen att man skulle gå av tåget och ta en trappa neråt, trots att det bara fanns en trappa uppåt. Jag berättade att jag visste att de fanns på Fabriksvägen, men att de inte angivit nåt nummer. Det numret hade han heller ingen aning om. Jag kände flera gånger att jag bara ville lägga på luren. Till slut trodde jag mig dock fatta att vi måste gå tillbaka till stationen och gå åt andra hållet.

Nästan tillbaka till stationen träffade vi på en man som faktiskt hade varit på "Barnens Värld". Han gick med oss en bit och förklarade vägen. Vi fick gå tillbaka nästan hela vägen vi nyss hade gått och fick svänga av ner i ett industriområde. Det fanns inga skyltar om "Barnens Värld" där. Vidare fick man gå in mellan två magasinshus och svänga höger. Fortfarande inte en skylt om att man närmade sig. Men där låg det till slut. En skylt på huset hade de i alla fall.

Stället var oerhört litet, men Anton blev nöjd efter 3 timmar där.

På vägen tillbaka till stationen blev vi stannade av ett par som ville veta vägen till centrum. Kerstin och jag svarade i kör att vi inte bodde i Kallhäll.