Lumparminnen

I söndags var jag som flera gånger förut med då Anton skulle spela några handbollsmatcher.

Denna gång var det i Norrköping. På F13 Bråvalla. En märklig upplevelse för mig för det var ju där jag gjorde lumpen mellan 22 juli 1985 och 19 juni 1986 (som blev 18 juni till slut).

Nu 23 år senare var det en märklig sak att stå där det en gång var inhägnat militärt område. Numera nerlagt och använt av allmänheten. Som gymnastiksalen. Det var samma gamla ställe som vi brukade spela badminton i, Stor-Nisse och jag. Det märktes dessutom att ingen rustat upp stället på sådär 20 år. Hela omklädningsrummet var lite unket och luktade avlopp t ex.

Lillasyster Lina var också med. Hon kunde inte sitta så värst stilla. Så vi gick en promenad hon och jag på området. Till min gamla barack, hus 21:

Jag tror det var femte fönstret på övervåningen vi höll till i. I ett rum som var lite mindre än alla andra. Därför fick vi ha våra skåp i vinkel, och några stod på rad med baksidan mot dörröppning. Detta gjorde att det blev en lite fristad bakom skåpen, vid bordet och vår gemensamt hyrda stereo. Och som ofta besöktes av andra killar, p g a lugnet utom synhåll.

Vi tillhörde första kompaniet. Minns också att det fanns en "BAT-Hasse" som regerade i denna byggnad.

Vi var fem killar i vårt rum. Ulrik Älmefur från Borås. Anders Grudén från Ängelholm. Lill-Nisse, Per-Owe Nilsson från Eskilstuna. Samt Stor-Nisse, Anders Nilsson från Hällorna i Söderköping. Och så jag då... 21 år med fjunig munstach..

Jag undrar medan jag gick med min dotter i handen utanför, vad de andra gjorde idag. Jag ska se om jag kan skicka någon hälsning till dem och ev en länk till detta blogginlägg. Återkommer om någon av dem hör av sig.

Utan hemtelefon och Internet

Igår när jag kom hem från jobbet meddelade sambon att inte hemtelefonen fungerade. Detta brukar hända ibland och lösas av att jag provar alla telfoner i huset tills jag hitar den som barnen (?) inte lagt på luren ordentligt på.

Igår hjälpte inte detta. Trots koll av samtliga sju (!) telefonerna. Jag drog sedan ur varje telefon en, efter en och kollade kvarvarande. Fortfarande ingen signal. Jag stoppade in flera olika telefoner i första jacket hemma. Inte ett liv. Jag mätte med voltmeter i jacket. 0 volt hittat. Och givetvis heller inget ADSL. Men hos våra grannar i parhuset fungerade dock telefonen.

Nu var det dags att felanmäla... Men vart? Normalt hittar jag alla telefonnummer på Internet. Jag blev tvungen att ringa nummerbyrån.. men vad har de för nummer då? 118 118? .. nehej, de hänvisade till 118 228... Fråga.. få svar... 013-90200.. OK..

Ringer dit. Telefonsvarare. Man kunde tala in vad man ville ha hjälp med och telefonumret och det fungerade riktigt bra. När de talat klart sa de dock att det var stängt för dagen och tackade för samtalet.

Imorse ringde jag igen när jag satt i bilen på väg till jobbet. Då hade den plötsligt svårt att skilja på siffrorna. Alla mina "ett" blev "tre" i telefonsvararens "öra". Jag fick till slut knappa in mitt hemnummer. Lite svårt i en mobil, utan glasögon. Dessutom på E4.an i 110...

Hur man än valde och knappade på telefonsvararen så kunde man absolut inte få tala med en riktig människa. Men maskinen konstaterade att det var fel på vår telefonlinje och att "ytterligare åtgärder måste vidtas". Normalt lagades sånt här på upp till 3 arbetsdagar, fick jag också veta.

Så det ser ut att vara stillsamt farmför dator i helgen. Ingen SVT play med "Livet i Fagervik" eller "Oskyldigt dömd" på TV4 play. Ingen facebook. Inte kunna kolla mailen. Hur ska man kunna leva???

Internetberoende? Nä... :-)

En matlåda för mycket

I fredags skickade sambon med en matlåda till jobbet i vanlig ordning. På väg dit drog jag mig till minnes att jag hade lovat träffa några gamla arbetskamrater på lunchen och tänkte mumsa McDonalds.

Så blev också fallet och matlådan blev kvar i kylen på jobbet. När jag lämnade jobbet för dagen så funderade jag en stund över matlådan. Den gick inte in i frysfacket på jobbet. Och om jag kom hem med den full igen kanske sambon blev ledsen. Efter ett kort övervägande hällde jag istället ut maten och tog hem tomlådan.

När jag räckte över lådan till sambon stannade hon upp och tittade på mig, och sa:
- "Det här är inte vår matlåda..."

Varför barn gör som de gör

Visst har man väl många gånger förundrats över vilka bus barnen kan ta sig för, och av till synes helt outgrundlig anledning. Så var det igår morse. Till en början...

Jag var i källaren och hörde arga och ledsna rop på övervåningen. Det visade sig att det var Lina som hade tagit en bläckpenna och ritat en massa kludd på översidan av sin hand. När hon upptäcktes av mamma så skällde hon och tvättade bort bläcket. Lina grät och sökte tröst i storebrors famn. Mellan hulkningarna förklarade hon sitt handlande för honom:
-" Jag ville...hulk.. ha en tatuering...hulk..att visa William hos dagmamman"

Anton tog sig tid att lyssna på henne och kom med förslag. Vitt papper plockades fram, pennor, sax och tejp drogs fram.

Vi hade rikigt ont om tid för att hinna iväg denna morgon, men jag lät barnen hållas. Anton hade ju gjort sin syster glad igen.

Han hjälpte Lina att rita en streckgubbe på ett papper, och så skrev han "WILLIAM" över gubben. Sedan klippte de ut bilden och med hjälp av massor av tejp så tejpade Anton fast den på Linas underarm. Stolt gick hon runt och visade sin nya "tatuering". Men efter en stund så började tejpen klia, och Anton ryckte in igen och tejpade fast den utanpå tröjärmen istället.

En mycket stolt Lina åkte sedan till dagmamman för att visa William.

Mina program på min Vic 20 - nu på Youtube

Den 2 oktober 1982 köpte jag en Vic 20. Då började en ny epok av mitt liv. Att sitta och göra dataprogram var ju jättekul!! Jag lade ner ca 1000 timmar om året på att göra detta under flera år. Ja, faktum är att det timantalet inte har minskat med tiden. Nu 27 år senare lever jag i min önskedröm - att hitta ett företag som är "dumt" nog att betala mig för att göra dataprogram på arbetstid. Något som jag skulle gjort ändå. Kanske inte exakt de program som jag gör på jobbet, men dataprogrammering hade det varit i någon form.

År 1982 ansågs man en smula "udda" som satt så mycket framför sin dator. Idag är det lite annorlunda och jag känner många som sitter framför sin dator stor del av sin lediga tid. Och de är inte så udda. Inte alla i alla fall... :-)

År 1982 började jag producera en mängd dataprogram. Program som kunde köra på min Vic 20. Och bara där! Man kunde stolt visa upp programmen för en kompis, men ingen annan hade ju någon dator, så man kunde inte dela med sig eller göra små hjälpprogram åt någon annan än sig själv.

De program jag en gång gjorde på den datorn blev kvar där i många år. Men sedan klurade jag ut en plan för att rädda dem. Jag hade sedan länge sparat dem på min femtums diskdrive (1542). Därifrån kunde jag år 2002 locka ut dem till min Amiga med en sladd köpte av en kille i Rumänien som lödde ihop den och skickade hit den mot 80 kronor i ett kuvert.

Från Amigan kunde jag PC-formatera mina Amiga-disketter och spara programmen på dem. Och till slut hamnade de i min PC. Nuförtiden finns en hel samling program som simulerar en Vic 20 fullständigt som man kan köra på sin PC. Och plötsligt hade de gamla programmen fått liv igen.

I helgen tog jag ett nytt steg mot att få ut mina program i världen. Jag spelade in datorskärmen medan jag använde mina gamla program och gjorde en film av dem. Tja, flera faktiskt. Och så lade jag ut dem på youtube.

Så idag kan man se vad den då 17-åriga Lasse knåpade med framför sin dator år 1982 fram till våren 1984, då Vic 64:an kom in i mitt liv. Men det är en annan historia...

http://www.youtube.com/results?search_query=oxvalley&search_type=&aq=f

Politik för en sjuåring

Härom helgen när det var EU-val så gick jag den 200 meter långa vägen till vallokalen hemma. Anton ville genast följa med på sin sparkcykel.
-"Ja också jösta!" sa Lina, och så kom hon med hon också. Och hon insisterade på att ta sin trehjuling dit. Så vårt brokiga följe begav oss mot vallokalen.

- "Vad är rösta för någonting?" frågade Anton.

De vindlade lite i mitt huvud. Hur förklarar man grunderna i politik för en sjuåring? Jag vill heller inte färga honom med någon partifärg. För jag vill ju att han ska komma fram till vad han ska rösta på själv, den dagen det är dags för det.

- "Man lägger en röst på det parti man vill ska styra Sverige (eller EU i detta fall)" sa jag.
- "Vad är ett parti för nåt?"
- "Hum.. det är en samling männsikor som alla tycker likadant om hur man ska styra landet."

Anton var tyst en stund och funderade.
- "Så det är som en melodifestival fast utan låtarna?"
- "Ja", sa jag, "precis så är det!"

Gott o Blandat

Förra året var jag med i ett korpfotbollslag på SAAB ett fåtal matcher. I år hoppade vår lagledare av och uppmanade oss att hitta en ny ledare om det skulle bli något lag i år. Med bara timmar till sista anmälningstid och ingen hörde av sig så gjorde till slut jag det.

Vi döpte oss till "Gott o Blandat" för att vi var från så många olika sektioner på SAAB. Första matchen kunde jag själv inte vara med på men jag ordnade målvaktskläder och tog in anmälningar, samt hittade en som tog ansvaret under den matchen.

Andra matchen skulle jag varit med på, men det andra laget lämnade walk over.

Idag var det då äntligen första chansen för mig att få vara med. Vi mötte Styrsystem klockan 17:45. Ingen annan erbjöd sig att stå i mål så jag tog på mig den uppgiften. En uppgift som jag totalt misslyckades med! Jag släppte in hela sex mål under matchen (av ca 12 skott) medan vi bara lyckade göra två. Jag tillskriver själv den stora förlusten på mitt stappliga målvaktsspel.

Under matchens gång gjorde jag misstag efter misstag. Här följer en resumé:

Minut 1: Jag lärde mig att om man tar med en vattenflaska, se till att stoppa den i rätt väska så man får med den. Solen låg på och jag hann bli ordentligt törstig under matchen.

Minut 3: Om man tagit på sig målvaktslångbyxor, se till att knyta dem i midjan, annars hasar de ner under rumpan när man springer. Detta hände mig hela första halvlek innan jag fick en chans att ta av handskarna och hitta snören i pausen.

Minut 10: Om en back passar tillbaka till dig, ta inte upp bollen med händerna. Detta gjorde jag med en farlig frilägesfrispark som följd.

Minut 20: När du tar på dig målvaktströjan en varm sommardag, ta gärna av dig din T-shirt först. Två tröjor blev oerhört varmt under första halvlek.

Minut 30: Packa en keps! När vi bytte sida i halvlek så stod solen rakt i ögonen. Ingen hade keps med sig, men Celine, lagets enda kvinnliga spelare, hittade en hatt. Den var av halm med orange överdel och en rosett i nacken. Den gjorde sitt jobb och hindrade solen att lysa mig i ansiktet, men jag kan inte ha sett klok ut. Som tur var glömde jag att packa en spegel också.

Minut 45: Målvakter skulle kunna suspensor på sig. Ingen ytterligare kommentar på detta...

När matchen var slut och förlusten 2-6 var ett faktum så tackade vi Styrsystem för matchen. De tackade "gottpåsen" och domaren för matchen.

Jag lämnade tillbaka halmhatten till Celine. Hon tyckte att:
- "Vi hade i alla fall snyggaste målvakten."
En av de andra spelarna förtydligade med att:
- "Snyggaste hatten i varje fall."

Vikigt i livet

I morse när jag var klar för att åka till jobbet så var inte Anton det. Han satt i sitt rum och ritade en teckning. Jag tjatatade på att han skulle bli klar.
- "Snart..." sa Anton.

Jag gick efter hans tandborste och kläder. Anton färglade sin teckning där han ritat fröken och några i klassen.
- "Kom nu, Anton!"
- "Snart..."

Han ville sedan ha en plastficka att stoppa teckningen i. Jag suckade och hastade efter en. Sedan ville han rulla ihop plastfickan och ta med den till skolan.
- "Men vi måste åka nu, Anton. Pappa ska till jobbet!"
- "Snart..."

Sedan ville han ha en gummisnodd att sätta runt den hoprullade plastfickan. Sedan en annan gummisnodd för att den första var för stor.
- "Pappa kommer för sent till jobbet, Anton!"
-"Jag ska bara..."

Pappa kokade lite på insidan av att Anton inte förstod hur viktigt det var att pappa skulle komma iväg till sitt jobb.

När vi äntligen kom ut genom dörren och in i bilen slog mig en tanke. Tänk dig 10 eller 20 år fram i tiden från idag. Vad kommer då att vara viktigast? Att pappa kom till jobbet i tid den där dagen? Eller att vi sparat teckningen med hans fröken och barnen från första klass?

Med lite mer perspektiv på det hela så insåg jag till slut vad som verkligen är viktigt i livet.

Köpa kläder

Vi var ute och shoppade i Norrköping i lördags. Mamma ville gå in i en klädaffär. Jag sa lite ironisk till Anton:
- "Varför vill mamma köpa mera kläder? Vi har ju redan kläder."
- "Ja.." sa Anton "...på oss till och med..."

Vi gick trots all in i affären och Lina fick två par strumpbyxor. Anton ville då genast ha en leksak för samma summa "så det blev rättvist".

Jag upplyste honom om att i veckan hade han minsann fått ett par byxor när Lina inte fick någonting.
- "Byxor ligger inte för mig" replikerade Anton.

Idag har Markus namnsdag

Jag tänder ett ljus och sänder en tanke.





När jag var barn var Långfredagen den dagen som vi på allvar flyttade in i Oxdalen för sommaren. Vi lämnade Hagen som vi hyrde och tillbringade helgerna på gården som familjen ägde istället.

Det var dagen då man sov i sin mörkröda sovsäck igen under snedtaket. Ibland förde råttorna så mycket oväsen när de sprang i snedtaket att man inte kunde sova. Då slog man med knytnäven i taket och hörde hur råttorna hasade ner. Och man hade på sig sin långärmade tröja i vuxenstorlek med röda och vita ränder. "Polkagriströjan" kallades den. Minns inte om det var innan dess eller samma tröja som det stod "Jag - en huggare" på, för att min far jobbade i skogen, och fått den som reklamtröja.


Köket hade gröna luckor med små löst hängande mässingsringar man fick stoppa pekfingret i och dra för att få upp luckorna. De öppnades alltid med ett "puff".

Man rusade utomhus i Oxdalen för att hoppa mellan stenarna vid bäcken eller hoppa i höet. Man hade så många aktiviteter för sig som man längtat efter, att dagen verkade lång och gjorde skäl för namnet Långfredag.



Sedan två år tillbaka har Långfredagen återigen fått en stor innebörd som gör att den känns lång. Fast numera av en mer sorglig natur:


http://oxvalley2.blogspot.com/2007/04/till-minne-av-marcus.html

Lina ritar huvudfotingar

Lina har nu lämnat stadiet där hon bara ritar kludd och har nu börjat rita huvudfotingar. Förra veckan ritade hon mormor. Mormor bestod av en lång oval med en liten cirkel för huvudet ovanpå.
- "Mormor har många armar" sa hon och ritade glatt dit 8 armar på mormor.

Mitt i bröstkorgen ritade hon en nästan rund cirkel.
- "Är det där mormors hjärta?" frågade jag.
- "Det är en köttbulle." sa Lina.

I helgen ritade hon av sina kusiner och hennes morbror med familj. När hon kom till babies-Astrid så gestaltade hon henne med en liten rund ifylld boll. Mitt i ritandet av Astrid stannade hon upp, tittade på mig och frågade:
- "Har hon öron?"

Måndagen den 16 mars - Vad vi gjorde sedan på Kanarieöarna.

På förmiddagen lämnade vi in Lina på Bamseklubben. Man såg på henne att hon blev lite ledsen när vi andra gick ut. Men Anton var framme och tröstade henne och sa att om hon blev för ledsen så kunde ledarna ringa efter oss.

Vi andra tre lade oss sedan runt poolen i solen. Efter ca en timme ringde det i mobilen och jag hann inte svara. Jag misstänkte ju att det var från Bamseklubben och stegade ner dit. Då ringde det igen och mycket riktigt var det från dem. Jag kunde meddela att jag stod utanför deras låsta dörren och blev genast insläppt. Där inne satt Lina på trappen och ville hem. Hon grät inte, men de sa att hon varit lite ledsen.

Vi tog med oss Lina och uppsökte Coco Loco på nytt för en ny lunch. Idag var det en äldre dam som var servitris. Hon tog vår order med bland annat om en Capricciosa utan svamp till Anton. Hon försvinner ett tag och kommer tillbaka med tallrikar som hon slänger ut och går därifrån. Jag blir tvungen att ropa på henne och meddela att den Capricciosa vi fått ju var full av svamp i alla fall. Hon tittade oförstående på mig, och menade att det var klart att det var svamp i den, det var ju Capricciosa. Anton blev ledsen och vi fick pilla bort så mycket svamp det gick, medan tanten oförstående promenerade ut i köket igen.

När vi ätit upp började det bli knappt om tid igen innan Antons Super Kids skulle börja. Vi bad om notan men inget hände. Efter ca 10 minuter så reste vi oss för att gå fram till kassan själva. Då blev det fart på servitörerna som till slut fick fram en nota. En servitör pekade på mannen i kassan och sa:
- ”Kill him!”

Vi hade ätit identiskt samma meny idag som dagen innan, bortsett från att jag tog en Cola istället för en stor öl. Men idag kostade det 32 Euro, 5 Euro mer än dagen innan. Måste vara Cola-brist i landet…

Vi kom några minuter sent till Super Kids även denna gång. Vi trodde att han skulle spela fotboll, men vi hade läst på fel vecka och istället bjöds de på en Canarias-dag och vandrade nere i de lokala butikerna och bjöds på glass av Super Kids personal. Dessutom var de i samma affär vi hade varit i dagen innan, den med massor av TV-spel. Anton hade fått mersmak för dem när de kom tillbaka och han tjatade på att vi skulle gå dit igen. Efter mycket tjat gav vi efter och tillbringade en timme där igen på kvällen. Där fanns också en av de andra mammorna till barn i Super Kids som var där med sina barn igen av helt samma anledning.

Antons första video på youtube

Anton berättade i lördags att han hittat på ett eget pappersflygplan. På skolan blev det så populärt att han fick vika 16 kopior till sina kompisar, sa han. Jag förslog att vi kunde filma vikningen och lägga ut den på youtube.

Sagt och gjort. Filmen är klar och godkänd av sambon. Jag själv har varit noga med att hans ansikte inte skulle synas. Det skulle kännas lite olustigt då, tycker jag.

För den nyfikna så finns det en minut och 38 sekunder med origami här:

http://www.youtube.com/watch?v=ep2RZZVlBCI

Antons senaste påhittade ord

Anton uppfann ett av sina berömda nya ord idag.

"Fusktabletter"

Fundera en stund på vad det kan vara...















Rätt svar: Dopningstabletter

Ekot

Allt som storebror gör vill Lina också göra. Hon härmar precis allt. Det får mig att minnas att min mor ofta berättat om att min syster gjorde på samma sätt när vi var små. Mamma kallade henne "Ekot".

Innan vi satte oss i bilen i morse för att åka till fritids och dagis så hade Anton och Lina springtävling i trädgården. När de kom i mål utropade Anton:
- "Jag kom tvåa."
- "Jag kom..åtta" sa Lina.
- "Jag vann! " sa Anton, och sträckte händerna i luften.
Lina sträckte då genast upp sina händer och ropade:
- "Jag vann!"

Barnen leker kurragömma

Tänkte sticka emellan på resebeskrivningen och skildra vad barnen gjorde imorse innan vi åkte till dagis, skola och jobb:

Anton och Lina lekte kurragömma. Anton frågade:
- "Hur mycket ska jag räkna till?"
Lina:
- "Ett, två, tre, fyra, fem, sex, åtta, nie, elva tie, elva, tie..."

Lina gick och gömde sig och Anton räknade:
- "..elva, tie, elva, tie... Nu kommer jag!"
Då hörs en röst från köket:
- "Här är jag!"

Sedan fick Anton gömma sig. Lina gick runt och ropade:
- "Anton, var är du?"
Hon var förvånad över att han inte svarade. Jag hjälpe henne leta en stund och vi hittade Anton bakom hans öppna dörr till hans rum. Lina drog ut honom i armen och kröp själv in bakom dörren och sa:
- "Nu är det min tuouj (tur)."

Hon pekade ut i hallen och menade på att Anton skulle gå ut och räkna...

Söndagen den 15 mars 2009

Vi åt vår första hotellfrukost på måndagsmorgonen. Den var verkligen jättelik med omeletter, korv, bacon, vita bönor, wienerbröd och chokladdoppade munkar.
Vi insåg ganska snart att vår semesterdag var ganska inrutat trots allt. Lina skulle skriva in sig på Bamseklubben klockan 10.00. Anton vägrade dock skriva in sig på sitt Superkids vi anmält honom, till klockan 13.30. Men när han väl var med Lina på sin inskolning och träffade de superduktiga och kompetenta båda ledaren, Pelle och Cissi, så ändrade han sig genast och ville var med. Som tur var kunde han skrivas in när vi ändå var där, så då fick vi en tid mindre att passa.
Strax därefter var det dags för Linas första besök på Bamseklubben klockan 10.00 till 12.00. Hon kom ut därifrån med pånitade öron på kepsen hon fått och kaninmålad i ansiktet.
Därefter gjorde vi ett djärvt försök att komma utanför hotellområdet för första gången och äta en bit mat på lämplig restaurang. På vägen dit frågade min sambo :
- ”Lina, vem älskar dig?”
- ”Eva” svarade Lina snabbt. ”Eva på lekstugan.”
Eva är en av hennes dagmammor hemma i Linköping. Detta var ett överraskande svar för oss.


Vi hittade restaurang ”Coco Loco” alldeles nere vid vattnet. Anton sa att det inte var alla restauranter som hade en dörr öppen ut mot Atlanten. Tre figurer utklädda till Bamse, Skalman och Lille Skutt passerade utanför restaurangen och Lina och jag gick ut och hälsade på dem. Linas samlade intryck var att ”Skalman var längst av dem”.
Anton åt sedan en vuxenstorlekav Capriccosa utan champinoner som han formligen älskade. Poco Loco slog däremot rekord i att vara långsamma på att få in notan, så vi var inte tillbaka förrän klockan 14.30, och då hade Superkids redan hållit på i en halvtimma. Anton hoppade dock in och stortrivdes med evenemanget. Vi också för då såg vi till att Lina sov middag under den tiden och deras föräldrar kunde pusta ut i en dryg timma.
När Anton kommit tillbaka drar vi oss ner mot affärerna utanför hotellet igen och vi hittar en spelhall som också hade tillgång till Internet för en halv Euro för 20 minuter. Jag testar det för att kunna läsa mig till i vilken ordning melodierna placerat sig i svenska melodifestivalens final som vi missat kvällen innan eftersom vi satt på flyget då. Allt medan Anton provar några av spelen.
På kvällen tittade vi på TV och båda barnen höll sig vakna till runt 20.00. Då kröp jag och barnen ner i vår dubbelsäng och jag läste Kalle Anka för dem med en på varje arm. För pappa var detta en oerhörd kvalitetstid.

Gran Canaria del 1

Så var vi då tillbaka från Gran Canaria. Vi har haft en skön semester i en vecka. Jag tänkte portionera ut lite av vad vi har sett och gjort i några blogginlägg. Med början här:

Lördagen den 14 mars 2009

Vår granne körde oss till flygplatsen i Linköping min bil. Det gick lätt att checka in på den lilla flygplatsen vi har. Sedan fick vi vänta i två timmar på att vårt plan först skulle landa och sedan flyga iväg med oss i. Detta var också de ända start och landningar som skedde under dessa timmar. Så liten är flygplatsen.

Vi träffade en arbetskamrat från mitt förra jobb, Lennart. Han satt bakom oss i planet och dök upp flera gånger på resmålet och hemresan också. Det var kul att se honom igen.

Vid ett tillfälle stod Lina utanför en toalettdörr och såg en gammal farbror komma ut. Hon pekade på honom och sa:
- ”Har du bajsat?”
Farbrorn svarade inte utan bara gick. Då frågade hon mig:
- ”Har han bajsat?”
Jag svarade att hon fick väl fråga honom.
- ”OK.” sa Lina och började springa efter honom. Jag fick raskt hejda hennes framfart.

Min sambo var nu i stort sett frisk igen efter sin sjukdom, men Anton hade ont i huvudet och var dålig i magen. Vi tror att det var för att han var nervös för att flyga. Han ville också ha gardinen i flygplansfönstret fördragen hela resan. Lina däremot gillade att flyga och blev istället ledsen när vi var tvungna att gå ur planet efter fem och en halv timmas flygtur.

Men resan gick bra och bussresan till hotellet också. Vårt rum visade sig vara en riktig lyxlägenhet med micro, kaffebryggare, brödrost, kyl och frys samt uteplats. Vi hade också 2 sovrum att sova i.

Dock användes inte rummet som barnen skulle sova i mera än ett par minuter innan de kom intassande till oss. Så resten av resan trängdes vi alla fyra i en dubbelsäng.

Vi lade oss inte heller förrän runt midnatt. T.o.m. Lina orkade att vara uppe så länge utan att klaga. Sedan hjälpte jag henne att borta tänderna. Jag hällde upp ett glas kranvatten att skölja i. Hon tog det och drack upp det. Jag blev iskall när jag insåg att man ju inte ska dricka vattnet här, och att jag nu riskerade att göra henne magsjuk resten av resan. Jag sov dåligt p.g.a. detta hela natten. Men Lina visade sig inte alls få några tecken på sjukdom. Och när jag tänkte efter så hade inte våra guider sagt något om att undvika vattnet som de gjorde för 21 år sedan när jag var här. Kanske har de fått bättre vatten här nere. Jag bör nog kolla upp detta.

En dag kvar...

Nu är det mindre än 24 timmar till planet ska gå.

Tyvärr har Kerstin drabbats av halsfluss och fått pencillin igår eftermiddag. Hon ligger hemma med feber idag. Vi hoppas innerligt att hon orkar ut till planet imorgon. Vore olyckligt minst sagt om hon är för sjuk. Om ni alla håller tummarna så ska jag försöka ge livstecken från mig (och ehnne) under nästa vecka.

Trevlig Helg allihop.. och heja Alcazar i den där finalen vi missar imorgon...

Fem dagar kvar...

På lördag klockan 15:35 avgår vårt plan här ifrån Linköping. Destination: Las Palmas. Jag, sambon och barnen ska unna oss en veckas semester.

Det är, utan att vi märkt detta, en av bara tre helger som denna resa kan göras från Linköping.

http://www.corren.se/archive/2009/3/7/k4u2h5gxjacue32.xml

Sparar oss en massa besvär mot att åka tilll t ex Stockholm med allt vad restid och parkeringar innebär. Nu får vi skjuts av vår granne dit och hem.

Största missen är väl att vi just lämnat landet när finalen i Melodifestivalen går. Nåja.. datorn är med.. man kan visst hyra Internetuppkoppling i receptionen på hotellet. Vi kanske ser finalen trots allt därifrån.

Jag är ett listfreak

Allt jag ska göra mitt liv blir gjorda efter kom-ihåg-listor. Det är mitt sätt att få allt gjort. Det har jag gemensamt med min syster. Vi gör listor på allt.

För mig är det otänkbart att ta det sista – eller nära nog sista – av något i köket utan att skriva upp det på inköpslistan.

När jag hade mitt egna företag för ett par år sedan haglade sakerna att göra in. Jag stod ofta i ett hål i gatan och fick där tid att fundera på vad jag skulle göra när jag kom hem, för firmans räkning och privat. Det var svårt att ha med sig en kom-ihåg-lista i hålet så det löste jag med att jag talade in allt jag kom på i mobilens diktafon.

Vissa dagar laddade jag ur alla meddelanden och skrev ner dem i ett kollegieblock. En sida tog slut... två sidor tog slut.. till sist var listan 3 sidor lång. Den längden gjorde att man blev alldeles apatisk. Man orkade inte börja för det var ändå så mycket kvar.

För att råda bot på detta så skrev jag upp de akuta sakerna jag behövde göra omgående på en lös lapp. Den listan hamnade på ca 25 punkter. Vilket återigen kändes övermäktigt. Till slut skrev jag ner tre saker på en postit-lapp och gjorde dessa innan jag kastade lappen och tog tre nya. Detta fungerade bättre.

Idag är inte listan på saker att göra lika lång. Eller jo, det kanske den är. Mobilen rycker fortfarande in emellanåt och tar emot ett meddelande. På min att-göra-lista finns den stående punkten ”Lyssna av mobilen”.

Jag har hittat den perfekta hemsidan också för sådana som mig:

http://www.rememberthemilk.com/

Där kan man göra ett valfritt antal listor för olika saker. Jag har nio! Alla blogginlägg jag kommer på att skriva om åker in här. Denna blogg kom till genom att jag plockade ut detta ämne från listan.

Man kan logga in från valfri dator och kolla listan. En gratis gadget gör att jag alltid har akuta saker synliga när jag går in på Google. Och kan addera nya därifrån. Bra låtar jag hör på radion hackas in direkt där när jag jobbar.

Man kan sätta upp ett datum när det ska göras och få epost om det. Det går också att eposta in en lista på saker att göra till en speciell e-postadress och så är de med på listorna automatiskt. Man ska t.o.m. kunna SMS:a in dem.

Alla dataprogram jag hackar har alltid en lista, i programmet eller utanför, med kod att göra klart, buggar som ska fixas och nya funktioner som kan läggas till. Dessa prioriteras sedan och grupperas i olika versioner av programmen. Dessa är guld värda när man återkommer till ett program efter att det legat nere en tid.

Bara handhavandet av alla listor tar mycket tid. Ibland står punkten ”Skriv om att-göra-listan” med på att-göra-listan.

Detta är mitt sätt att få saker gjorda? Hur gör ni? Är det någon mer som använder listor?

Lina spekulerar

Mamma ville att Lina skulle tvätta håret. Detville inte Lina.
- "Om du inte tvättar håret så kan d få löss i håret. Det vill du väl inte ha i håret?"
- "Nej...", sa Lina, "där ska bara pannan och huvudet vara.."

Förra tisdagen i Malmslätt. Jag VABBAR med Lina hemma, som har feber. Genom fönstret tittar vi på en farbror som klipper äppelträd. Farbrorn är gammal med grått hår och skägg. Lina:
- "Är det där jultomten?"

Lina Bubblar på

I torsdags fyllde min sambo år och hon bjöd på hemlagad middag samt efterrätt, en chokladkaka med vispgrädde. Lina visste dock inte vad hon skulle få till dessert så hon frågade mamma efter maten:
- ”Vad för efterrätt? Gass (Glass)?”
- ”Nej, ” sa mamma ”det är inte glass.”
- ”Jaha… sockerkaka kanske bara?”

Det sista påståendet fick oss att fnissa för vi hade oss veterligen aldrig ätit eller talat om sockerkaka hemma.

Lina är enligt hennes far (mig alltså) väldigt ”pratig och tjatig”. Hon kommenterar allt och upprepar saker hon hör för första gången. Som när mamma för en tid sedan berättade att hon nu ätit upp sin penicillinkur och slapp ta den otäcka medicinen. Eller otäcka och otäcka… Lina protesterade i alla fall högljutt varje gång det kom på tal att hon skulle ta en ny dos. Hon skrek att hon inte ville ta den. Men när hon väl fick inse att hon måste ta den så drack hon upp den flytande lösningen och sa efteråt att den inte smakade otäckt. Detta hindrade henne inte från att protestera lika våldsamt nästa gång det var dags för medicinering.

Men nu hade hon i alla fall fått den sista dosen och Lina undrade om hon slapp medicinen i fortsättningen.
- ”Ja, nu slipper du” sa mamma.
- ”Jag aldrig mer ta medicin?”
- ”Nja.. nästa gång du blir sjuk får du ny medicin. Men just nu slipper du ta den.”
Detta samtal fastnade i Linas huvud och hon upprepade för alla nya hon mötte:
- ” Ja inte ta mer medicinen…”
Varpå hon gick upp i ljus falsett och tillade:
-”..nästa gång ja sjuk, ja ta medicin..”

Folk skrattade åt hennes påstående och sätt att gå upp i röstläge att detta blev kul att säga, och hon fortsatte under en hel vecka att terrorisera folk med detta påstående.

Anton och jag tittar på Mr Bean

För ett tag sedan så fick Anton upp ögonen för Mr Bean. Han såg några delar av avsnitten på youtube, sedan var intresset väckt. Detta var en stor stund för mig, som själv gillade Mr Bean skarpt (när jag såg dem första gången). På något sätt har man väntat på denna dag när ens barn för första gången ska få uppleva höjdpunkterna man själv varit med om.

Och som den samlings- och (i viss mån) ordningsmänniska jag är så var det lätt för mig att föra handen över den alfabetsordnade videobandshyllan och hitta den uppmärkta kassetten med närapå samtliga Mr Bean-avsnitten på. Jag hade spelat in dem från TV under 1992 så de hade bevarats i 17 år för detta heliga ögonblick. Jag upptäckte snabbt tre saker:

1) Skämten är fortfarande gångbara idag. Anton skrattade gott och jag med honom.
2) P.g.a. de få repliker som han säger så går det alldeles utmärkt för en 7-åring att hänga med trots att det är på engelska.
3) Ett videoband som stått i hyllan i 17 år har mist alla de bästa egenskaperna för att räknas som ett högkvalitativt band. Bilden hoppade och svajade hela tiden. Ibland var bilden svartvitt.

När Mr Bean var på tivoli och råkade få hand om en baby skrattade vi gott åt hur han löst blöjbristen med att gröpa ur en nalle, eller hur han knöt fast banvagnen i en korg på pariserhjulet m.m.

Avsnittet slutade med att babyns mamma fick tillbaka babyn utan att någon märkte att Mr Bean hjälpt till. Bean pep några gånger med babyns kvarglömda leksak och åkte ensam hemåt. När jag tittade till på Anton så hade han två långa gråtränder på kinderna just då.
- ”Vilket sorgligt avsnitt det här var” sa han.

Jag kramade honom hårt och kände att min son har nära till känslorna och ett gott sinne för att förstå djupa undertoner i handlingen.

Stolt höll jag om honom en god stund medan kassettbandet svajade vidare och gjorde bilden svartvit igen.

Lina älskar youtube

Som jag nämnt tidigare så älskar Lina youtube. Så fort jag kommer hem på kvällarna börjar hon tjata om att hon vill ”ner källarn”. Sedan vill hon sätta sig i mitt knä och beställa filmklipp med barn som sjunger barnvisor.

- ”Bönen hover…men inte pojken mikrofonen huvet”, för den tycker hon är läskig.

För den nyfikna finns den här (klicka på den röda texten).

Andra favoriter är barn som sjunger fel ord i texten. Som den här. Och den här.

Eller bara är fåniga som denna. Och denna.

Hennes envetna tjat om youtube har pågått i ett par veckor nu. Längtan är så stark att jag har märkt att jag kan använda det som påtryckningsmedel.

Som förrförra helgen när hon och Anton satt kvar i bilen utanför huset medan jag bar in veckohandeln. Plötsligt fick hon en ingivelse att dra Anton i håret. Hårt. Anton skrek högt. Jag fick ta mig in i bilen och plocka bort henne. Och då, liksom nästan alltid när vi skäller på henne efter att hon har busat (och det gör hon ofta), så skrattar hon bara åt oss, hur arga vi en låter. Jag hotade med att om hon inte slutade att dra storebror i håret så skulle hon få sova utomhus. Lina bara skrattade. Jag drog då till med att om hon inte var snäll så skulle hon inte få titta på youtube. Då tystnade Lina, tittade upp och sa:
- ”Jag säga förlåt Anton…..pussa med…”

Lina leder dagens gymnastiska övningar

Lina stod i köket efter maten igår eftermiddag och gjorde gymnastiska övningar. Först ställde hon sig lite extra bredbent och frågade:
- ”Mamma kan du göra så?”
Jo, mamma kunde göra så. Lina stampade då med en fot i golvet.
- ”Mamma, kan du göra så?”
Jo, det kunde mamma med, lovade hon.
- ”Andra foten...” sa Lina och stampade den andra foten i golvet.
När mamma på heder och samvetet intygade att hon kunde göra även detta, tog Lina till nästa övning. Hon ställde sig framåtlutad så mycket att hon balanserade på huvudet. Så tog hon lite fart och slog en kullerbytta. Med följd att hon slog ryggen i ett köksskåp.

Mamma skrek till och tog upp den nu gråtande Lina. Mamma klappade om henne och sa att hon aldrig, aldrig fick gör så igen för hon kunde bryta nacken då. Lina nickade med två långa tårränder på kinderna.

Telefonen ringde. Det var mormor. Mamma frågade om Lina ville prata med henne:
-”JAAAA!!!” skrek Lina och tog luren:
-” Hej mormor. Jag har brutit nacken!”

"Internet är bara en fluga"

Jag såg i Corren idag att krönikören i Bostadsdelen gått en påtvingd Internetkurs och att hon faktiskt haft en del nytta av den. Jag började fundera hur jag använder Internet själv och har insett att jag aldrig skulle klara mig utan den. Jag blir rastlös om mitt Internet går ner hemma eller på jobbet. Om så bara ett par minuter.

Först och främst är det Google jag använder. Ibland kompletterat med Google Earth.

Dagligen tittar jag på aftonbladet.se, dn.se, metro.se eller di.se (Dagens Industri), och håller stenkoll på vad Obama i USA hittar på. Timme för timme.

Vill jag veta något mer specifikt kollar jag lämplig Wiki och får veta allt. Inte så garanterat sant som när man kollade i ne (Nationalencyklopedin) (stavas det så?) förr, men går en aning fortare att slå i.

Vi beställer biobiljetter på sf.se och sköter alla betalningar genom swedbank. Jag beställer resor genom sj.se, ryanair eller ostgotatrafiken. Skojigt detta med prickarsom försvinner i www-adresser. Undrar vad hemsidan för Mönsterås har för adress... :-)

Jag kör all form av Open Source jag kan hitta. Allt från Eclipse för mitt älskade java, till AVG för antivirus till Open Office. Allt finns som färdiga "downloads", bara att ladda ner och köra. Och fungerar klockrent.

MSN (med tillhörande hotmail förstås) står på nästan hela dagarna och jag håller kontakten med många gamla bekanta bara den vägen numera.

Mycket av de tv-program jag ser hittar jag på svt.se eller på tv4. Och ser när jag vill. På radio lyssnar jag fortfarande på P3 som alltid. Men numera på webben.

Jag läser bloggar dagligen. Eller skriver min egen blogg. Lina, 3 år, älskar redan att titta på youtube och blir arg om vi säger nej. Anton spelar spel på Internet varje dag.

Vill jag köpa något så kollar jag blocket, ebay eller tradera. Sambon kör mest Ellos eller HM.

När jag var arbetslös så var Internet ett ypperligt ställe att placera sin CV eller kolla platsbanken på af.se (arbetsförmedlingen) efter jobb.

Och då har jag inte ens gått in på vad facebook och myspace betyder för andra männsikor.

Så hur skulle jag klara mig utan att få slå in www i lämplig webläsare massor av gånger per dag. Hur gjorde vi förr? Blev vi inte galna? Jag vet att jag i alla fall skulle bli det om Internet försvann.

Blom-empati

Sambon plockade i ordningen en bukett tulpaner i lördags. Lina tittade på och kommenterade händelserna.

När sambo lade upp alla blommor på diskbänken utropade Lina:
- "Blommorna säger: Vi vill ha vatten, vi vill ha vatten."

Sambon tog upp en sax för att klippa nya snittytor på blomskaften.
Lina:
- "Blommorna säger: Inte klippa, inte klippa!"

Trots detta gjorde sambon färdig hela buketten och satte ner alla blommorna i en vas igen. Lina tittade på buketten och sa:
- "Nu gråter blommorna..."

Hur folk hittar till min blogg

Jag har skaffat en ny "leksak". En besöksräknare på min blogg som också talar om hur folk hittat hit. Detta är en ganska märklig läsning. Det är otroligt vad som kan leda hit. Exempel:


Googlesökningar:
barnens värld kallhäll
pizza malmslätt
biltema cykel distance
mikrohuvud
hur kommer jag till legoland från stockholm?
Claes Romberg
lap power
marknadsundersökningar du far pengar i fran
köpa laptop
Hur ska kolla värdekort om det finns penga kvar
hur gör man papper

Och kanske ännu märkligare. Att http://www.eniro.se/ ger träffar på min blogg med följande ord:

DÖRR+PLANKOR
resa med tåg till legoland
bygga sågbock

Ca tre om dagen hittar till bloggen med hjälp av sökningar som dessa. Jag får fundera på hur jag ska locka dem att återkomma.

Om någon vill veta hur man sätter upp en egen räknare så hör gärna av er till mig.

I övrigt kan jag meddela att Linas fot är helt återställd igen...

Och jo...

Grattis Christian Flodin, du var först in på min lista "Bloggintresserade".


Trevlig Helg önskar Lasse

Lina har skadat foten

I måndagskväll så snavade Lina på mattkanten när hon skulle springa till mamma i vardagsrumssoffan. Det hela såg oskyldigt ut och hon var bara ledsen ett kort tag. Men när hon skulle försöka gå igen var det tvärstopp. Hon kunde inte stödja på foten.

Och likadant var det morgonen därpå. Satte hon ner foten så började hon gråta. Jag ringde Sjukvårdsupplysningen. De ansåg att eftersom hon inte hade ont jämt så skulle vi avvakta ”24 timmar sådär”. Så det blev en dag med mycket bärande på henne.

Följande morgon var sceneriet detsamma. Det var också första dagen på vårterminen så jag var ändå hemma med båda barnen för att deras fröknar hade studiedag. Förmiddagen ägnade jag mig åt att få tag i vår vårdcentral. Det var inte lätt. Jag avvaktade tills de öppnade 8.00. Ja, jag var till och med djärv nog att ringa 1 minut innan de öppnade för att vara först i kön. En inspelad röst bad mig ange mitt telefonnummer, och så skulle de ringa tillbaka 9.35. Hur det hunnit bli en och en halvtimme kö innan de ens öppnat är för mig en gåta.

Nästa problem var att när jag knappat in halva mitt telefonnummer så började det tuta i luren och samtalet bröts. Jag gjorde för säkerhets skull om hela proceduren igen men med exakt samma resultat.

Sedan väntade vi på att de skulle ringa tillbaka. Men ingen ringde! Klockan 10.00 letade jag förtvivlat i telefonkatalogen efter något annat nummer till vårdcentralen, men det fanns bara denna röstbrevlåda. En brevlåda som numera deklarerade att nu var kalendern full och man fick återkomma nästföljande vardag.

Det tog mig 30 minuter att ringa sjukvårdsupplysningen och be dem kontakta vårdcentralen. Samt 15 minuter för dem att konstatera att jag inte alls fanns med på deras listor och istället ringde de tillbaka till mig. Jag fick en läkartid 13.15.

Så barnen och jag hann åka en sväng till Coop för att få tiden att gå. Där hamstrade vi på oss godis och en lång nybakad painriche så vi skulle kunna få något i magen om det dröjde länge på sjukbesöket.

Jag kastade ihop lite lunch till oss medan Anton bredde nio mackor, tre åt oss var. Han älskar att göra detta när mamma är borta. Att få förtroendet med en vass kniv och själv få välja pålägg åt oss.

Klockan 13.15 var vi på plats på vårdcentralen. Lina storgrät för hon vill inte ”gå doktorn”. Men när doktorn pratade om hennes fot så sträckte hon fram den och doktorn fick klämma på den.

Nästa steg blev en röntgen av foten på sjukhuset. Vi transporterade dit oss i vår bil. Återigen storgrät Lina när vi kom in på sjukhuset. Och när röntgen skulle ske så fick pappa sitta med medan de röntgade en hulkande dam i treårsåldern.

Anton hade redan på morgonen förklarat för lillasyster att röntgen bara var en kamera, och han hade för säkerhets skull övningsfotograferat henne med familjens digitalkamera.

När röntgen var gjord så bad de oss sitta ner medan doktorn tittade på korten. Lina uppfattade detta på sitt sätt och varje man i vit rock som passerade oss frågade hon:
- ”Ska du ta kort?”

Till slut kom en sköterska ut och meddelade att inget var brutet. Jag svämmade över av följdfrågor som ”Vad är det då” och ”Hur ska vi behandla foten”. Sköterskan hade dock inga svar utan hänvisade oss tillbaka till vårdcentralen.

Vi tog ingen ny kontakt med dem igen utan gick hem med Lina och nu, en vecka efter händelsen har hon gradvis börjat gå normalt på foten igen. Det var ju för väl…

Nytt svar från Östgötatrafiken

Hej igen!

Vi förstår absolut din synpunkt kring möjligheten att betala med bankkort ombord på våra fordon. Vår ambition var att ha denna utrustning på plats till den 1 januari men dessvärre lyckades vi inte. Det beror på att bankerna höjde säkerhetskraven väsentligt under förra året så den lösning vi redan hade tagit fram var inte längre godkänd.
Anledningen till att bankerna höjde sina krav var den kraftiga ökning av kortbedrägerier som man haft och har.

Dessutom var vi först ut i landet att ta fram en lösning för kortbetalning i kollektivtrafiken så mycket av det arbete som gjorts har varit nytt för alla parter. Bl a har det krävts en rad olika godkännanden och certifieringar av olika parter för att vi ska få ta betalt med kort.

Precis som du hade vi med andra ord helst sett att vi redan hade kortbetalningslösningen på plats. Tiden för stoppet för kontanter var sedan tidigare redan överenskommet så det datumet hade vi mycket svårt att skjuta på. Det vi trots allt kunde skjuta lite på var tiden för när all trafik är kontantfri. Idag gäller bara stoppet för kontant betalning i vår trafik i Norrköping, Linköping och Motala. I den övriga trafiken kan du betala som tidigare.

Som svar på din sista fråga kring rabatt och värdekort finns fortfarande möjligheten att köpa en kontant resa men då inte i städerna jag nu nämnde. Därav vår vd:s svar på insändaren du läste.
Hoppas dessa svar har rätat ut dina frågetecken, välkommen att höra av dig igen annars.

Med Vänlig Hälsning
Sylvia
Informationschef

Goddag igen Östgötatrafiken!

Nu har jag varit ute och åkt buss igen i mellandagarna. Det är ett smidigt sätt att förflytta sig från Malmslätt till Klockartorpet i Norrköping, måste sägas på det hela taget.

Bussen hemifrån var visserligen 5 minuter försenad och jag fick därför springa genom hela Resecentrum för att hinna med tåget som stod inne när jag klev av bussen. Men med kom jag. Dock andfådd.

Och sedan var det lite förvirrat på returresan att komma ner till tågstationen i Norrköping ett par minuter i midnatt och se att skyltarna angav att nästa tåg skulle avgå klockan 01.01 till Linköping. Och när det sedan dök upp ett tåg FRÅN Linköping en timme tidigare än detta så kändes det lite osäkert att kliva på detta oannonserade tåg, men det bytte snabbt skyltarna till att det skulle åka mot Tranås och därmed passera Linköping.

Fast det var inte detta jag ville diskutera idag.

Istället märkte jag tydligt på samtliga bussar och busshållplatsskyltar jag passerade att nu kunde man inte betala med kontanter alls längre, så som ni annonserat om tidigare. Detta ansåg jag helt OK nu när nya betalsystemet med att använda kontokort kommer istället. DOCK FANNS DET INGA KONTOKORTSMASKINER ÄNNU!! Inte en enda! Ingen hos er som tänkt på det självklara i att sätta upp dem först innan man förbjuder kontanter??

Om man ser resandet ur ert perspektiv så måsta jag väl anse att den resenär ni borde måna mest om är den som t ex fått fel på bilen på morgonen och får hoppa på första bästa buss. Sköter ni detta bra och han ser vilket OK sätt det är att åka kommunalt till jobbet så kan ni ju ha en kund för livet här.

Hur tror ni detta scenario skulle utspela sig idag? Han blir motad i dörren med orden att hans pengar inte duger att åka buss för, och att han inte kan köpa biljett på riktigt sätt annat än att först ta sig till stationen för egen maskin för att köpa värdekort där. Tror ni han kommer att överge bilåkandet och börja åka buss i fortsättningen? Tror inte det…

Sedan har jag en fråga om en helt annan sak. Såg ett svar till en insändare i Corren om varför det inte fanns fritidskort längre. Svaret var skrivet av en VD hos e som jag tror hette Leif. Han framhöll att värdekortet var det bästa för kunden för ”där får man dessutom rabatt på varje resa”.

Jag undrar hur den rabatten fungerar. Tidigare så var det ju så att en resa man betalade 20 kronor kontant för bara kostade 15 kronor med värdekortet. Eller några liknande siffror i alla fall...

Men nu när man inte får använda kontanter, mot vilket annat sätt att betala får man en rabatt om man betalar med värdekort??

Hoppas dock ni får ett trevligt 2009