Anton har visat intresse för att spela ishockespel hemma hos farmor. Vi spelar på det spelet jag fick som barn. Det börjar bli lite slitet nu, så här 32 år efter inköpet. Fjädrar har gått av och plexiglaset har inte suttit på plats de sista 25 åren. Vi tyckte därför att det var en bra present när Anton fyllde år, att inköpa ett splitter nytt spel åt honom.
Jag hittade ett på Toys R Us och slog in i massor av blått papper. Dagen när han fyllde fick han det och vi provspelade det. Jag gjorde massor av reflektioner om spelen förr och nu, vilket jag tänkte summera här och nu.
På kartongen jag köpte stod det "Stiga original", vilket är en märklig text. Man får för sig att spelet skulle se ut som det alltid har gjort, vilket det långt ifrån gör. En del saker är positiva, andra negativa i mina ögon.
Plus
Spelarna går inte exakt rakt fram längre. De svänger ofta av in mot varandra. Dessutom går alla över mittlinjen. detta ger många fler platser på banan som man kan kriga om pucken på. Ett stort plus för det.
De klassiska böjda spiralfjädrarna är ersatta av två kugghjul. Ett jätteplus, för de hann båda gå av och bli böjda åt nåt håll på 32 år.
Massor av reklamplats har sålts till företag, både på isen och på sargen. Ger ett trevligt intryck och är en bra kommersiell idé.
Det finns massor av lag att köpa. Nya gubbar i ditt favoritlags färger. Hjälmarna, speciellt målvaktens ser dock ut som de gjorde på 70-talet i nacken.
Minus
Stora nummer ett är att backen numera kan gå runt målburen (och har kunnat i massor av år, jag vet). Detta gör det svårt att styra gubben. Annars styrs ju alltid gubbarna intuitivt, drar man ut spaken kommer spelare mot dig och skjuter man in spaken åker den ifrån dig. Men står backen stilla bakom mål så vet man inte om man ska skjuta in spaken eller dra ut den för att få backen att gå till höger. Även Anton märkte detta och plockade bort våra backar från spelet redan andra dagen. Mamma har dock återfört dem på sina platser senare.
Dessutom har p.g.a. ovan nämnda den lilla trekanten där målräknaren satt försvunnit. Den som var så bra att spänna pucken mot och sen få iväg hårda skott som snyggt damp in i motståndarens mål.
Spelarna har klumpfot. Ser inte klokt ut. men det har sin förklaring. Se nästa punkt.
Själva isen ligger som en lös platta ovanpå bottenkonstruktionen. Jag förstår att den är gjord så för att lätt kunna bytas mot en annan med nya reklambetalande sponsorers namn på. Detta torde vara den direkta orsaken till att spelarna har klumpfot. Helt enkelt för att hålla isen stilla. Detta fungerar inte alltid. Det har redan hänt ett par gånger att isen hamnat snett och spelaren börjar gå märkligt tungt tills man pillar den rätt igen.
Den klassiska målräknaren med en liten rund skiva att flytta fram nya siffror med är ersatt av en rak skala från 0-9 med en röd plastram att flytta fram. Minus får den för att:
a) Det är svårt att flytta exakt en siffra.
b) Man måste resa sig för att läsa hur många mål man gjort. Lite plus att man då även ser motståndarens antal mål, vilket man aldrig såg på gamla spelet.
c) Man kan sätta den åt två håll, vilket förvirrar.
Målet har också begåvats med en vit fyrkantig nätbit i hårdplast. Den ska hänga ner inne i målen precis som ett nät gör i riktiga ishockeymål. Antar att den ska vara bra till att avgöra om pucken var inne, på om den gungar eller inte. Hur som helst har den en förmåga att trilla ner så dem har vi tagit bort.
Mekanisken att skjuta ut pucken med har gått från en metallplatta som täcker hela burbotten till en trattformad design med en liten pinne i mitten som skjuter ut pucken. Fungerar om pucken hamnar i tratten, men ibland hamnar den snett och då får man inte ur pucken.
VAR ÄR DEN RÖDA LAMPAN som lös när man gjort mål? Ja, ja den höll nog inte mer än 10 år, tills man glömde batterier i för länge. Men det var en grej som kunde klassifiera det gamla spelet som "Electric".
Varken Plus eller Minus
Plexiglaset bakom mål har samma kvalitet som då. Dvs att man böjer av nabbarna den sitter fast med och den glappar tills man helt enkelt slänger bort den. Det har redan gått av nabbar på nya spelet redan första veckan.
************
Spontan ser jag ju att det borde finnas en marknad att göra nya spel på det riktiga "originalsättet". Eftersom det trots allt är papporna som köper spelen och gärna gör de jämförelserna som jag just gjort. Förstår dock att det är en marknad på utdöende. Många pappor är yngre än jag är och de har nog haft backar som går bakom mål hela livet. Stackarna.
22 september 2006
14 september 2006
När barn kommer bort
I lördags var vi till Kolmården med barnen. För Anton var det hans tredje resa dit. Fjärde om man räknar att han var i magen på sambon vid första besöket.
Utanför barnens gård så träffade vi annan mamma. Mamman grät. Hennes tvååringa son hade kommit bort.
-"Han är ljushårig och har ljusblå jacka" snyftade hon.
Vi höll ögonen öppna men han fanns verkligen inte någonstans.
Det gick ilningar längs ryggen på oss för detta gav flashbacks till för ett år sedan. Det var då det hände. För första gången någonsin försvann vår Anton.
Jag gick bara tvärs över gatan. En promenad på 5 meter. När jag återkom till sambon var inte Anton hos henne. Hon sa att hon sett honom följa med mig. Men det observerade inte jag. Och mellan oss hade passerat tjogtals med besökare som kommit dit nästan gratis denna dag från Linköpings och Norrköpings kommun.
Jag kände hur jag blev kall inombords och tiden liksom stannade. Både sambon och jag gick med mycket raska steg i olika riktningar och tittade oss omkring. När man gått några steg kändes det som om man var på väg åt fel håll och man vände för att gå åt ett annat håll. Så fortsatte det fram och tillbaka, fram och tillbaka, framoch tillbaka...
Vi visste att Anton inte var stor nog att förklara vem han var, och inte hade han nån lapp på sig med vårt telefonnummer eller nåt.
Det dök upp några bekanta och undrade om vi hade kul på Kolmården. Med andan i halsen motade jag bort dem med några förklarande ord och en beskrivning på vad Anton hade på sig.
Efter en evighet som i verkligheten var mindre än 10 minuter dyker Anton upp igen. han hade följt med folkmassorna uppför en backe.
Detta minns vi fortfarande med skräck.
Sedan dröjde det ett par månader innan han försvann igen. Denna gången på busfabriken. Denna gång hade jag sett till att han hade mitt visitkort i fickan åtminstone. Men hela busfabriken bygger på att barn kryper in i rör och tunnlar och kommer fram nån helt annan
stans.
Så efter bara 10 minuter där så försvann Anton. Det tog bara tre minuter innan jag hittade honom igen. Han kom gråtande i en gång med mitt visitkort i handen.
Efter det tog det bara en kort stund innan han försvann igen. Nu tog det 5 minuter att hitta honom. Vi hade nu gått över till metoden "gå tillbaka dit där vi sists sågs". Den fungerade denna gång.
Även en tredje gång försvann han. Då rejält. jag letade i femton minuter utan att se skymten av honom. Min kamrat Rickard som också var där hjälpte till slut till i letandet och så småningom fann vi honom vid ett air-hockeyspel. Fast nu var vi ganska vana vid detta, både Anton och jag så vi var inte lika oroliga.
Men tillbaka till Kolmården i lördags. Den lilla pojken blev efterlyst bland de som jobbar där och efter ca 20 minuter så dök pojkens pappa upp och sa att:
-"Nu har det hittat honom. Han var inne i en bod långt härifrån."
Vi gick tillbaka till hans mamma. Hon grät ännu mera nu efter det lugnande beskedet.
På vägen därifrån mötte vi pappan med sonen i famnen. Pappan grät inte, men man kunde se på det grepp han fattat runt pojken att han var överlycklig över att ha hittat honom nu ville han verkligen inte tappa bort honom igen.
P.S. Anton och jag ska till busfabriken igen på söndag.
Utanför barnens gård så träffade vi annan mamma. Mamman grät. Hennes tvååringa son hade kommit bort.
-"Han är ljushårig och har ljusblå jacka" snyftade hon.
Vi höll ögonen öppna men han fanns verkligen inte någonstans.
Det gick ilningar längs ryggen på oss för detta gav flashbacks till för ett år sedan. Det var då det hände. För första gången någonsin försvann vår Anton.
Jag gick bara tvärs över gatan. En promenad på 5 meter. När jag återkom till sambon var inte Anton hos henne. Hon sa att hon sett honom följa med mig. Men det observerade inte jag. Och mellan oss hade passerat tjogtals med besökare som kommit dit nästan gratis denna dag från Linköpings och Norrköpings kommun.
Jag kände hur jag blev kall inombords och tiden liksom stannade. Både sambon och jag gick med mycket raska steg i olika riktningar och tittade oss omkring. När man gått några steg kändes det som om man var på väg åt fel håll och man vände för att gå åt ett annat håll. Så fortsatte det fram och tillbaka, fram och tillbaka, framoch tillbaka...
Vi visste att Anton inte var stor nog att förklara vem han var, och inte hade han nån lapp på sig med vårt telefonnummer eller nåt.
Det dök upp några bekanta och undrade om vi hade kul på Kolmården. Med andan i halsen motade jag bort dem med några förklarande ord och en beskrivning på vad Anton hade på sig.
Efter en evighet som i verkligheten var mindre än 10 minuter dyker Anton upp igen. han hade följt med folkmassorna uppför en backe.
Detta minns vi fortfarande med skräck.
Sedan dröjde det ett par månader innan han försvann igen. Denna gången på busfabriken. Denna gång hade jag sett till att han hade mitt visitkort i fickan åtminstone. Men hela busfabriken bygger på att barn kryper in i rör och tunnlar och kommer fram nån helt annan
stans.
Så efter bara 10 minuter där så försvann Anton. Det tog bara tre minuter innan jag hittade honom igen. Han kom gråtande i en gång med mitt visitkort i handen.
Efter det tog det bara en kort stund innan han försvann igen. Nu tog det 5 minuter att hitta honom. Vi hade nu gått över till metoden "gå tillbaka dit där vi sists sågs". Den fungerade denna gång.
Även en tredje gång försvann han. Då rejält. jag letade i femton minuter utan att se skymten av honom. Min kamrat Rickard som också var där hjälpte till slut till i letandet och så småningom fann vi honom vid ett air-hockeyspel. Fast nu var vi ganska vana vid detta, både Anton och jag så vi var inte lika oroliga.
Men tillbaka till Kolmården i lördags. Den lilla pojken blev efterlyst bland de som jobbar där och efter ca 20 minuter så dök pojkens pappa upp och sa att:
-"Nu har det hittat honom. Han var inne i en bod långt härifrån."
Vi gick tillbaka till hans mamma. Hon grät ännu mera nu efter det lugnande beskedet.
På vägen därifrån mötte vi pappan med sonen i famnen. Pappan grät inte, men man kunde se på det grepp han fattat runt pojken att han var överlycklig över att ha hittat honom nu ville han verkligen inte tappa bort honom igen.
P.S. Anton och jag ska till busfabriken igen på söndag.
24 juli 2006
Semestern är slut...
...är en rubrik som är oanständig på många sätt. I alla fall om man får tro min MSN-blogg
Jag försökte skriva:
Semester är slut...
..och jag har anteckninsgblocket fullt av kul citat från Anton.
Kommer att redovisa dem några i taget den närmaste tiden. Här kommer ett smakprov (hans kusin hade en liknande kommentar när han var liten faktiskt):
Jag: -"Även vissa vuxna, t ex gamla och sjuka, kan också ha blöjor precis som Lina."
Anton: -"Jag vet det, pappa!"Jag: -"Jaså, visste du det?"
Anton: -"Ja, mamma har det!"
*********
"Lordi är inte så otäcka som dom tror. Dom har bara masker. Dom är inga riktiga monster"
Min son håller alltså fast vid att det finns riktiga monster också.
----------
Håll ögonen öppna på:
http://oxvalley.spaces.msn.com
För jag kommer att fortsätta berätta om Antons citat där den närmaste tiden.
29 juni 2006
Anställd igen
Idag klockan 16.30 bröts trenden av att ha mig som icke anställd av någon annan än mig själv. Trenden har hållit i sig sedan samma tidpunkt den 29 janurai 2004.
Chefen för Rationell IT bad mig ta plats på hans kontor för ett samtal. Vi enades om en lön och gick igenom förmåner och skyldigheter och sen var det dags för stora signeringsrundan.
Så med hem i min lätt spruckna plastkasse från nån klädesbutik, där ja normalt bara har en tom matlåda fanns idag också min kopia av det påskrivna avtalet, där jag tituleras IT-konsult. Jag fick välja på det och titlen Programmerare.
Kändes lite stort och jag var glad. Tog t.o.m. exakt en grogg ikväll för att fira. Så i ruset av den skriver jag ihop dessa rader.
De har sagt två gånger på personalmötena inför alla att de hade som intention att anställa mig och några till. Och chefen har frågat sig för med mig en gång om min inställning till att bli anställd. Jag har svarat att det kan jag tänka mig.
Under samtalets gång med chefen drog jag påfallande ofta paralleller med Intentia och deras lönepolicy. Måste säga att de var ganska identiska. Men förhållandet chef-anställd skiljer sig på en viktig punkt. Chefen här är en skicklig programmerare, så han kan se vad man kan, och inte kan prestera. På Intentia hade vi en chef för flera hundra som man också löneförhandlade med och man hade jättesvårt att uppvisa vad man gjort och kunde för en som inte var insatt i vad jag faktiskt gör på dagarna. Och att de här bara är 21 man mot Intentias 273 gör allt mycket lättare att ha att göra med.
Konjunkturen för programmerar har ju synnerligen svängt och de två företag där jag lämnade pris på konsultjobb sådär en gång om dagen förut, för att sedan inte höra mer om dessa uppdrag, hör nu av sig till mig och undrar om jag inte vill räkna på nya uppdrag för att min profil passar in. Detta kan jag förstås inte nu. T.o.m. Poolia har skickat förslag på uppdrag att söka. De om några borde veta att jag redan har fullt upp på detta uppdrag i deras regi.
Sorgligaste biten är förstås mitt "andra" barn Dataisol. Som försörjt mig i över två år och i praktiken räddat huset. Det känns vemodigt att nu packa ihop det. Jag har ett fåtal timmar kvar med åtaganden som jag nu måste få fart på. En första planering säger att mitt Poolia-kontrakt går över till en anställning den 16 augusti.
Jag måste ringa min revisor imorgon och se hur man bäst gör med företaget. Det får ju ligga i malpåse exakt en gång. Sämre fallskärm har man ju haft.
Chefen för Rationell IT bad mig ta plats på hans kontor för ett samtal. Vi enades om en lön och gick igenom förmåner och skyldigheter och sen var det dags för stora signeringsrundan.
Så med hem i min lätt spruckna plastkasse från nån klädesbutik, där ja normalt bara har en tom matlåda fanns idag också min kopia av det påskrivna avtalet, där jag tituleras IT-konsult. Jag fick välja på det och titlen Programmerare.
Kändes lite stort och jag var glad. Tog t.o.m. exakt en grogg ikväll för att fira. Så i ruset av den skriver jag ihop dessa rader.
De har sagt två gånger på personalmötena inför alla att de hade som intention att anställa mig och några till. Och chefen har frågat sig för med mig en gång om min inställning till att bli anställd. Jag har svarat att det kan jag tänka mig.
Under samtalets gång med chefen drog jag påfallande ofta paralleller med Intentia och deras lönepolicy. Måste säga att de var ganska identiska. Men förhållandet chef-anställd skiljer sig på en viktig punkt. Chefen här är en skicklig programmerare, så han kan se vad man kan, och inte kan prestera. På Intentia hade vi en chef för flera hundra som man också löneförhandlade med och man hade jättesvårt att uppvisa vad man gjort och kunde för en som inte var insatt i vad jag faktiskt gör på dagarna. Och att de här bara är 21 man mot Intentias 273 gör allt mycket lättare att ha att göra med.
Konjunkturen för programmerar har ju synnerligen svängt och de två företag där jag lämnade pris på konsultjobb sådär en gång om dagen förut, för att sedan inte höra mer om dessa uppdrag, hör nu av sig till mig och undrar om jag inte vill räkna på nya uppdrag för att min profil passar in. Detta kan jag förstås inte nu. T.o.m. Poolia har skickat förslag på uppdrag att söka. De om några borde veta att jag redan har fullt upp på detta uppdrag i deras regi.
Sorgligaste biten är förstås mitt "andra" barn Dataisol. Som försörjt mig i över två år och i praktiken räddat huset. Det känns vemodigt att nu packa ihop det. Jag har ett fåtal timmar kvar med åtaganden som jag nu måste få fart på. En första planering säger att mitt Poolia-kontrakt går över till en anställning den 16 augusti.
Jag måste ringa min revisor imorgon och se hur man bäst gör med företaget. Det får ju ligga i malpåse exakt en gång. Sämre fallskärm har man ju haft.
Norstat
Fick en kommentar till på min blogg om marknadsundersäkningar. Denna gång från en ansvarig på Norstat. Jag känner mig smickrad över att någon därifrån hittat och faktiskt läst mitt blogg. Mitt inlägg och hans kommentar finns här:
http://oxvalley2.blogspot.com/2005/12/tjna-pengar-p-marknadsunderskningar.html
Hur fungerar dessa undersökningar för mig idag? Tja, sådär. Jag är med både i Quickwise och Norstat och drar dem gärna över en kam för jag har svårt at skilja dem åt. Fortafarnde rasar det in en krona ibland och nu efter snart ett år så har jag äntligen fått nån lön för mödan.
I början kunde man få ut pengarna i kontanter, men då ville förstås banken ha 25 kronor av dem för besväret. Numera brukar inte det ens vara ett alternativ utan man erbjuds allehanda saker i utbyte såsom nåt konto som "man kan betala överallt med på nätet". OM det är Norstat som har det så skulle jag gärna be om en exempelförteckning på siter man kan betala med detta konto på, för jag har aldrig sprungit på namnet på kontot nån annan stans.
Min belöning blev att jag bytte 90 kronor mot 6 nummer av Se & Hör. En tidning jag normalt inte läser men tidningsutbudet var begränsat. Jag har fått två nummer nu som på förstasidan hävdar i ena numret att Magdalena Graaf och han målvakten är ihop igen. Samt ett andra nummer som på förstasidan berättar att just dessa två inte är nåt par mera.
Fortfarande består undersökningarna mest av "Titta på den här reklamfilmen för ett märke", följt av "Titta på nästa reklamfilm för samma märke" och därefter frågorna "Blir du inte sugen att köpa dessa varor".
Nå, tar jag ett steg tillbaka, vad tycker jag om dessa undersökningar? I stort sett anser jag att de fungerar bra. Åtminstone för de som anlitar er. Jag förstår värdet av folkets röst innan produkten kostat för mycket att utveckla. Och detta är ett smidigt sätt att göra det på. Frågeformuläern är bra utformade och är lätta att fylla i, och tar inte all tid i världen att bli klar med.
Och för att göra detta till den positiva kritik den var menad, vad har jag då för förlag till förbättringar?
1. Höj ersättningen! Inte mycket, men lite. Översätter jag min timlön som anställd så kostar 20 minuter ca 50 kronor. Och eftersom detta inte är ett heltidsjobb utan bara ibland borde det jämföras med att hyra in en firma för jobbet, vilket skulle kosta det dubbla. Men jag förstår att dessa siffror inte kan bli aktuella. Gör istället så här:
Lägg ihop 2 eller 3 undersökningar och skicka 50 spänn för besväret. ICA skickar hem 25 kronor på värdescheck en gång i månaden, och en likadan från er på t ex ICA skulle vara fullgod ersättning. Och viktigast av allt! Lova inte 15 spänn och sen pytsa ut ynka en krona. Låt i så fall de andra undersökningarna i sammanslagningen komma er till del och betala ut utlovad summa.
2. Vill nu betala ut med varor, se till att öka utbudet. Några nummer av Kalle Anka & Co skulle få både mig och min son på humör att besvara många frågor.
Slutligen en grej jag har tänkt på:
-Ersättningen, är den skattepliktig? Borde jag ta upp den i deklarationen och skatta för den? Och sociala avgifterna? Har ni betalat dem eller åker jag på det med? Ni kanske t.o.m. dragit en preliminärskatt redan, vad vet jag???
Vänliga Hälsningar
Lasse Svensson i Malmslätt, Linköping
http://oxvalley2.blogspot.com/2005/12/tjna-pengar-p-marknadsunderskningar.html
Hur fungerar dessa undersökningar för mig idag? Tja, sådär. Jag är med både i Quickwise och Norstat och drar dem gärna över en kam för jag har svårt at skilja dem åt. Fortafarnde rasar det in en krona ibland och nu efter snart ett år så har jag äntligen fått nån lön för mödan.
I början kunde man få ut pengarna i kontanter, men då ville förstås banken ha 25 kronor av dem för besväret. Numera brukar inte det ens vara ett alternativ utan man erbjuds allehanda saker i utbyte såsom nåt konto som "man kan betala överallt med på nätet". OM det är Norstat som har det så skulle jag gärna be om en exempelförteckning på siter man kan betala med detta konto på, för jag har aldrig sprungit på namnet på kontot nån annan stans.
Min belöning blev att jag bytte 90 kronor mot 6 nummer av Se & Hör. En tidning jag normalt inte läser men tidningsutbudet var begränsat. Jag har fått två nummer nu som på förstasidan hävdar i ena numret att Magdalena Graaf och han målvakten är ihop igen. Samt ett andra nummer som på förstasidan berättar att just dessa två inte är nåt par mera.
Fortfarande består undersökningarna mest av "Titta på den här reklamfilmen för ett märke", följt av "Titta på nästa reklamfilm för samma märke" och därefter frågorna "Blir du inte sugen att köpa dessa varor".
Nå, tar jag ett steg tillbaka, vad tycker jag om dessa undersökningar? I stort sett anser jag att de fungerar bra. Åtminstone för de som anlitar er. Jag förstår värdet av folkets röst innan produkten kostat för mycket att utveckla. Och detta är ett smidigt sätt att göra det på. Frågeformuläern är bra utformade och är lätta att fylla i, och tar inte all tid i världen att bli klar med.
Och för att göra detta till den positiva kritik den var menad, vad har jag då för förlag till förbättringar?
1. Höj ersättningen! Inte mycket, men lite. Översätter jag min timlön som anställd så kostar 20 minuter ca 50 kronor. Och eftersom detta inte är ett heltidsjobb utan bara ibland borde det jämföras med att hyra in en firma för jobbet, vilket skulle kosta det dubbla. Men jag förstår att dessa siffror inte kan bli aktuella. Gör istället så här:
Lägg ihop 2 eller 3 undersökningar och skicka 50 spänn för besväret. ICA skickar hem 25 kronor på värdescheck en gång i månaden, och en likadan från er på t ex ICA skulle vara fullgod ersättning. Och viktigast av allt! Lova inte 15 spänn och sen pytsa ut ynka en krona. Låt i så fall de andra undersökningarna i sammanslagningen komma er till del och betala ut utlovad summa.
2. Vill nu betala ut med varor, se till att öka utbudet. Några nummer av Kalle Anka & Co skulle få både mig och min son på humör att besvara många frågor.
Slutligen en grej jag har tänkt på:
-Ersättningen, är den skattepliktig? Borde jag ta upp den i deklarationen och skatta för den? Och sociala avgifterna? Har ni betalat dem eller åker jag på det med? Ni kanske t.o.m. dragit en preliminärskatt redan, vad vet jag???
Vänliga Hälsningar
Lasse Svensson i Malmslätt, Linköping
16 juni 2006
Språket, världen och livsmedlen har förändrats sedan jag var barn
Satt och borstade tänderna på Anton igår och vi pratade om godis. Jag frågade om han ätit några sega gubbar, men han visste inte vad det var. Insåg då att sättet vi pratar på har förändrats.
Hemkola säger inte så mycket för Anton heller. Foxkola finns men är inte fyrkantiga längre. Men Dixi har försvunnit liksom tuggummina Riff och Toy. Shake, Jenka och vad nu den tredje sorten hette har jag för mig går att uppbringa idag med. Och Pop-rocks fick ju inte ens vi tugga på så värst länge. Det kunde ju förstöra tänderna. Har jag räknat upp nån sort du glömt eller är för ung för att minnas? Hör av dig så förklarar jag mera.
Och Raketosten är ju en klassiker som försvann. Och Oboy med blåbärssmak eller jordgubbssmak. Varför försvann det? Det var ju gott! Och tog man bort papperet på oboyburken fanns ett "vackert" mönster så man kunde återvinna burken som förvaringsburk. Det tänkandet finns inte idag. Bara refill.
Var det inte nån av Pommac eller Champis som försvann också? Har om sanningen ska fram inte sett en fruktsoda heller på år och dag. Eller nån annan läsk från Apotekarnes. De som hade kapsyler som man drog en flärp ett varv runt halsen innan de lossnade. Följt av de som man det stod "drag rakt upp och upp över kapsylen" på. De som man skar sig så ofta på. Märkligt att alla gick över till en sort som kräver verktyg för att avlägsna.
Ett tag var alla som var dumma "CP", tills nån förklarade att det var en muskelsjukdom. Tack mamma!
När vi gick i skolan så hade ingen damp! Och ingen hade ADHD! Jag undrar om några hade det utan att veta det, eller om det kommit nyligen.
Vidare så var det ingen som gick in i väggen. Man sa mera att "Han är sjuk. Det är nåt med nerverna."
Och hur mycket jag pluggade huvudstäder i europa och lärde mig dem utantill vilket jag minns än idag så har plötsligt länder som Ukraina, Lettland, Estland, Litauen, Serbien Montenegro, Bosnien, Slovakien, Tjeckien och Vitryssland dykt upp. Och ingen har kallat tillbaka oss för att plugga deras huvudstäder fast det kunde vara behövligt.
Kan inte säga om det är bättre eller sämre nu. Bara annorlunda. Fast nu har vi ju datorer förstås.
Hemkola säger inte så mycket för Anton heller. Foxkola finns men är inte fyrkantiga längre. Men Dixi har försvunnit liksom tuggummina Riff och Toy. Shake, Jenka och vad nu den tredje sorten hette har jag för mig går att uppbringa idag med. Och Pop-rocks fick ju inte ens vi tugga på så värst länge. Det kunde ju förstöra tänderna. Har jag räknat upp nån sort du glömt eller är för ung för att minnas? Hör av dig så förklarar jag mera.
Och Raketosten är ju en klassiker som försvann. Och Oboy med blåbärssmak eller jordgubbssmak. Varför försvann det? Det var ju gott! Och tog man bort papperet på oboyburken fanns ett "vackert" mönster så man kunde återvinna burken som förvaringsburk. Det tänkandet finns inte idag. Bara refill.
Var det inte nån av Pommac eller Champis som försvann också? Har om sanningen ska fram inte sett en fruktsoda heller på år och dag. Eller nån annan läsk från Apotekarnes. De som hade kapsyler som man drog en flärp ett varv runt halsen innan de lossnade. Följt av de som man det stod "drag rakt upp och upp över kapsylen" på. De som man skar sig så ofta på. Märkligt att alla gick över till en sort som kräver verktyg för att avlägsna.
Ett tag var alla som var dumma "CP", tills nån förklarade att det var en muskelsjukdom. Tack mamma!
När vi gick i skolan så hade ingen damp! Och ingen hade ADHD! Jag undrar om några hade det utan att veta det, eller om det kommit nyligen.
Vidare så var det ingen som gick in i väggen. Man sa mera att "Han är sjuk. Det är nåt med nerverna."
Och hur mycket jag pluggade huvudstäder i europa och lärde mig dem utantill vilket jag minns än idag så har plötsligt länder som Ukraina, Lettland, Estland, Litauen, Serbien Montenegro, Bosnien, Slovakien, Tjeckien och Vitryssland dykt upp. Och ingen har kallat tillbaka oss för att plugga deras huvudstäder fast det kunde vara behövligt.
Kan inte säga om det är bättre eller sämre nu. Bara annorlunda. Fast nu har vi ju datorer förstås.
12 juni 2006
På Cirkus
I söndags kom vi äntligen iväg på Cirkus trots hindren jag skrivit om i min "lilla" blogg på MSN.
Det var Cirkus Olympia som stod för underhållningen i Lambohov. Personligen ansåg jag nog att kvaliten ofta var ganska låg, men Anton var lycklig och att med hans ögon uppleva sin första cirkus räcker långt.
Anton har just allergitestat sig, och han tål inte hundar och katter. Det gör inte pappa heller, och pappa tål inte hästar och kor heller, så vi båda garderade oss med att ta lite extra allerginmedicin. Anton var lite arg att han inte fick ta Clarityn som pappa, men den är från 6 år, så det gick inte. För säkerhets skull plockade jag på mig hans allergispray i fickan också. Den kunde ju vem som helst av oss två ta i nödfall.
Det var vansinnigt varmt denna dag och jag lämnade jackan hemma. Jag fick därför stoppa ner allergisprayen och en 10-pack näsdukar i min ena framficka på mina trånga jeans. I andra fickan åkte stora nyckelknippan och mobilen ner. I bakfickan stoltserade plånboken med mycket mynt i. Detta hade en märklig fördel som jag inte tänkt så noga på förut.
Cirkusen hade en ovanligt tråkig och intetsägande clown och några kameler som hade märkliga skavsår på kroppen. Dessa delar av programmet var lite B-betonade. Men akrobaterna och hon som klättrade i ett rep i taket förhöjde stämningen. De var riktiga proffs.
På cirkusen fanns också en ficktjuv från Danmark. Det var ont om folk i publiken och jag åkte på att vara en av tre "offer" som ficktjuven skulle plocka saker från. Anton grät i sin stol för han ville inte att "de skulle ta pappas plånbok".
Men mina trånga fickor gjorde det besvärligt för honom. jag kände mycket tydligt hur han kämpade med min plånbok men fick låtsas som ingenting för showens skull. Han plockade av armbandsklockan också, men även där fick jag spela ovetande. Efter det så blev jag förpassad ner igen och så fick de båda andra offren bli plockade desto mer istället.
I pausen red Anton på en kamel liksom hans kusin Dennis som också visade sig vara där. Kusin Louisa red på en ponny. Anton beskrev ridturen på kamelen som "väldigt stickig".
Även Lina var förstås med på cirkusen och hon följde i huvudsak ljudet från orkestern med stor förundran, men utan att bli ledsen. Det var mest det faktum att vi skulle sitta stilla i två timmar som satte myror i baken på båda barnen.
Efter cirkusen var barnen så uppspelta att pappa satt med Lina i knät fram till 21.00 innan hon somnade. Normalt gör hon det ca 19.30. Anton höll ut en halvtimma längre innan även han slocknade i soffan.
Till slut skjuter jag in ett nytt ord Anton satt ihop. Han fick nämligen prova en boxboll hos min syster och hennes man och hans ord för boxhandskar blev "handskvantar"
Det var Cirkus Olympia som stod för underhållningen i Lambohov. Personligen ansåg jag nog att kvaliten ofta var ganska låg, men Anton var lycklig och att med hans ögon uppleva sin första cirkus räcker långt.
Anton har just allergitestat sig, och han tål inte hundar och katter. Det gör inte pappa heller, och pappa tål inte hästar och kor heller, så vi båda garderade oss med att ta lite extra allerginmedicin. Anton var lite arg att han inte fick ta Clarityn som pappa, men den är från 6 år, så det gick inte. För säkerhets skull plockade jag på mig hans allergispray i fickan också. Den kunde ju vem som helst av oss två ta i nödfall.
Det var vansinnigt varmt denna dag och jag lämnade jackan hemma. Jag fick därför stoppa ner allergisprayen och en 10-pack näsdukar i min ena framficka på mina trånga jeans. I andra fickan åkte stora nyckelknippan och mobilen ner. I bakfickan stoltserade plånboken med mycket mynt i. Detta hade en märklig fördel som jag inte tänkt så noga på förut.
Cirkusen hade en ovanligt tråkig och intetsägande clown och några kameler som hade märkliga skavsår på kroppen. Dessa delar av programmet var lite B-betonade. Men akrobaterna och hon som klättrade i ett rep i taket förhöjde stämningen. De var riktiga proffs.
På cirkusen fanns också en ficktjuv från Danmark. Det var ont om folk i publiken och jag åkte på att vara en av tre "offer" som ficktjuven skulle plocka saker från. Anton grät i sin stol för han ville inte att "de skulle ta pappas plånbok".
Men mina trånga fickor gjorde det besvärligt för honom. jag kände mycket tydligt hur han kämpade med min plånbok men fick låtsas som ingenting för showens skull. Han plockade av armbandsklockan också, men även där fick jag spela ovetande. Efter det så blev jag förpassad ner igen och så fick de båda andra offren bli plockade desto mer istället.
I pausen red Anton på en kamel liksom hans kusin Dennis som också visade sig vara där. Kusin Louisa red på en ponny. Anton beskrev ridturen på kamelen som "väldigt stickig".
Även Lina var förstås med på cirkusen och hon följde i huvudsak ljudet från orkestern med stor förundran, men utan att bli ledsen. Det var mest det faktum att vi skulle sitta stilla i två timmar som satte myror i baken på båda barnen.
Efter cirkusen var barnen så uppspelta att pappa satt med Lina i knät fram till 21.00 innan hon somnade. Normalt gör hon det ca 19.30. Anton höll ut en halvtimma längre innan även han slocknade i soffan.
Till slut skjuter jag in ett nytt ord Anton satt ihop. Han fick nämligen prova en boxboll hos min syster och hennes man och hans ord för boxhandskar blev "handskvantar"
27 maj 2006
I London med familjen
Nu har vi kommit hem från London. 4 dagar med hela familjen. Jag har haft denna blogg i tankarna hela tiden och så fort Anton sagt nåt kul så har jag talat in det på min mobiltelefon för att komma ihåg det. Här följer hela historien:
Kort reseskildring
När vi kört bil från klockan 03.45 på morgonen, flugit, åkt tåg och tunnelbana så var vi till slut på en tunnelbanestation nära hotellet. Vi gick gatan upp och tittade på stan. Anton hade fullt upp med att nämna vilka färger på taxibilar han såg och fråga oss vart varje buss skulle åka. Och att utryckningsfordonen hade ett annat ljud på sina sirener fascinerade honom mycket.
Strax efter att vi hittat vårt hotell den första dagen så gick vi ut och åt på en lokal pub. Anton ville ha spagetti Bolanaise och fick en vuxenportion. När han ätit upp den gick han in själv och bad att få mera spagetti. De trodde honom inte. Till slut kom de ut och frågade om det verkligen stämde. Vi intygade detta och han fick en portion till som han åt upp ca halva av. Pubpersonalen var så imponerade att de bjöd på den andra portionen.
För 3 år sedan var jag i London med några kamrater. Vi var då på Hamley’s 6 våningar stora leksaksvaruhus. Hela tiden gick man runt med känslan av att detta ville man visa sin son när han blev större. I onsdags var vi där. Även om Anton kallade det för ”Leksaksladan” efter leksaksvaruhuset i ”Toy Story 2”. Där sprang Anton saligt runt och lekte med allt. Han fick med sig en liten radiostyrd bil hem och Lina fick en sköldpadda som spelade olika melodier. Hela denna upplevelse kan inte toppas… nånsin…
Hela England har drabbats av fotbollsfeber inför det stundande VMet. De kunde inte sälja hörlurar utan att det följde med en liten boll med svarta och vita rutor. Och på McDonalds gick de runt och ville sälja matchtröjor i miniformat. Och i TV-affärerna visades gamla klassiska landskamper med det svartvita hemmalaget.
Hemma i Sverige brukar Anton charma alla genom att springa runt och prata med dem. Jag var lite undrande över hur det skulle gå i London när han inte kunde språket. Men han lyckades nästa lika bra där. Hans ”Fankju” charmade många. Även om pappa var rädd att de inte skulle höra bokstaven ”n” i ordet och tro att han sa nåt helt annat.
Men han fick svår konkurrens av lillasyster denna gång. Många tittade på henne och log där hon låg i vagnen och följde med på alla utfärder upp till 10 timmar i sträck utan att klaga. Och hennes fotografi på passet var så gulligt att flera passkontrollanter höll upp det för att visa sina kollegor.
Vi åkte dubbeldäckare en gång också. Anton hade längtat. Han och jag satt där uppe, mamma och Lina fick vänta där nere. Men efter 5 minuter sov Anton gott i pappas knä och jag fick bära ner honom för trappan.
Näst sista dagen var vi på Harrods. Där lekte Anton nästan lika mycket som på Hamley’s. Fast där var försäljningstekniken mera aggressiv. Värst var en kvinna som visade små bilar som följde den linje man ritade med en tuschpenna. Hon frågade Anton vilken bil han tyckte bäst om och tryckte den hela kartongen hårt i hans famn och sa att hon tyckte att han skulle ta hem den. Pappa skakade på huvudet och lade tillbaka kartongen. De var alldeles för dyra. Anton blev givetvis ledsen och lunkade iväg med sänkta axlar, men jag kunde snabbt locka iväg honom att titta på andra leksaker.
Pappas funderingar
Varför hatar de barnfamiljer i Londons tunnelbanor?? Varje plattform hade ca 15 steg ner utan hiss. Vi fick kånka och bära på Lina och barnvagnen varje gång. Skulle man byta tåg vid en station fick man bära upp för en trappa, gå en bit och sen bära ner för en annan trappa igen. Att färdas på detta sätt med 5 väskor och Anton som fick lämna ståbrädan och gå i trapporna var en pärs och sambon och jag var genomsvetta varje gång.
En fråga bara; Varför kan man inte passera Picadilly Circus utan att få den där fåniga melodin från 80-talet i huvudet???
Vilken pärs det är att betala med mynt i England. Är det för mycket begärt att ha siffrorna på mynten, inte bara beloppet skrivet med bokstäver??”
Vi hade inget diskmedel på hotellrummet och beslutade oss för att köpa lite på stan.
Pappa: ”Jag undrar vad ’Yes’ heter på engelska?”
Antons kommentarer
När tåget lämnade Stanstedts flygplats fick vi genom fönstren för första gången titta på Englands landskap tillsammans. Pappa förklarade att nu är vi i England och även fast det ser likadant ut som hemma så är t ex hästarna där engelska hästar. Anton kommenterade:
-”Ser engelska hästar ut sådär.”
Pappa: -”Om du kommer bort hemma så kan du ju i alla fall säga vart du bor. Men här så förstår de inte vad du säger.”
Anton: -”Pappa, vad heter Höglyckegatan på engelska?”
Antons benämning på propellrar i singularis:
-”En propell”
Anton blev upprörd över att han hörde en pojke som var mindre än honom prata bra engelska.
-Jag kan ju inte prata så bra som han och jag är 4 år.
Att pojken var född i England ansåg inte Anton hörde dit.
-”Finns det postbilar här också?”
Anton såg sin första gula taxibil i London.
Jag satt en kväll och berättade om hur jag spelade fotboll som barn i en turnering för juniorer. Att vi vann och så tyckte inte Anton var viktigt. Hans enda fråga var:
-”Vems boll spelade ni med?”
Pappa: -”Anton, tycker du verkligen om morotsjouice?”
Anton: -”Ja.”
Pappa: -”Men har du druckit det förut?”
Anton: -”Ja. Jag har ätit morot.”
Lina mössa hade åkt ner för hennes ögon när vi åkte tunnelbana.
Anton: -”Pappa. Hon känner sig som ett spöke.”
Anton frågade om han hade några engelska pengar i sin plånbok. Vi svarade att det hade han ju inte för den låg ju kvar hemma i Sverige. Märkligt nog fick detta svar honom att storgråta i fem minuter.
Anton: -”Jag har drömt inatt.”
Pappa: -”Vad drömde du om då?”
Anton: -”Kommer inte ihåg.”
Anton: -”Te börjar på T.. det är konstigt.”
-”Stackars mig!!” sa Anton, när han hade hittat nära 10 godispåsar i matbutiken i London som låg på fel plats. Hans ordningssinne får honom att hänga tillbaka allt sånt på rätt plats och han fick jobba en bra stund.
-”Stanna, pappa.” Anton var alldeles fnissig och hoppade av ståbrädan.
-”Jag såg en liten kille som hade skjorta på sig. Och fägg (skägg).”
Detta var Antons första möte med en dvärg.
Anton tittade sig i spegeln i en klädaffär.
-”Så där ser inte jag ut”
Han tar av sig kepsen.
-”Så här ser jag ut.”
-”Pappa, de har såna som kan panga”
En fin omskrivning för pistoler, när Anton såg gamla Magnumavsnitt dubbade till tyska. Språket spelade ju inte honom nån roll. Han fattade ju inte vad de sa på nån kanal.
När vi skulle flyga hem stod vi bakom planet och försökte stoppa in barnvagnen i en stor sopsäck i den starka vinden. Flygplansmotorerna var på och det luktade bränd flygbensin.
Anton: -”Vem är det som grillar?”
Anton och jag stod på flygets minimala toalett. Framför oss var en skylt vid papperskorgen för dambindor. Skylten visade en kvinna och en papperspåse. Anton pekade på kvinnosymbolen och sa uppskärrat:
-”Pappa, det är en damtoalett.”
Vi lämnade Skavsta flygplats men stannade ganska medsamma på McDonalds i Nyköping.
Pappa: -”Det var inte länge vi åkte, va?”
Anton: -”Nej, bara en centiliter.”
Kort reseskildring
När vi kört bil från klockan 03.45 på morgonen, flugit, åkt tåg och tunnelbana så var vi till slut på en tunnelbanestation nära hotellet. Vi gick gatan upp och tittade på stan. Anton hade fullt upp med att nämna vilka färger på taxibilar han såg och fråga oss vart varje buss skulle åka. Och att utryckningsfordonen hade ett annat ljud på sina sirener fascinerade honom mycket.
Strax efter att vi hittat vårt hotell den första dagen så gick vi ut och åt på en lokal pub. Anton ville ha spagetti Bolanaise och fick en vuxenportion. När han ätit upp den gick han in själv och bad att få mera spagetti. De trodde honom inte. Till slut kom de ut och frågade om det verkligen stämde. Vi intygade detta och han fick en portion till som han åt upp ca halva av. Pubpersonalen var så imponerade att de bjöd på den andra portionen.
För 3 år sedan var jag i London med några kamrater. Vi var då på Hamley’s 6 våningar stora leksaksvaruhus. Hela tiden gick man runt med känslan av att detta ville man visa sin son när han blev större. I onsdags var vi där. Även om Anton kallade det för ”Leksaksladan” efter leksaksvaruhuset i ”Toy Story 2”. Där sprang Anton saligt runt och lekte med allt. Han fick med sig en liten radiostyrd bil hem och Lina fick en sköldpadda som spelade olika melodier. Hela denna upplevelse kan inte toppas… nånsin…
Hela England har drabbats av fotbollsfeber inför det stundande VMet. De kunde inte sälja hörlurar utan att det följde med en liten boll med svarta och vita rutor. Och på McDonalds gick de runt och ville sälja matchtröjor i miniformat. Och i TV-affärerna visades gamla klassiska landskamper med det svartvita hemmalaget.
Hemma i Sverige brukar Anton charma alla genom att springa runt och prata med dem. Jag var lite undrande över hur det skulle gå i London när han inte kunde språket. Men han lyckades nästa lika bra där. Hans ”Fankju” charmade många. Även om pappa var rädd att de inte skulle höra bokstaven ”n” i ordet och tro att han sa nåt helt annat.
Men han fick svår konkurrens av lillasyster denna gång. Många tittade på henne och log där hon låg i vagnen och följde med på alla utfärder upp till 10 timmar i sträck utan att klaga. Och hennes fotografi på passet var så gulligt att flera passkontrollanter höll upp det för att visa sina kollegor.
Vi åkte dubbeldäckare en gång också. Anton hade längtat. Han och jag satt där uppe, mamma och Lina fick vänta där nere. Men efter 5 minuter sov Anton gott i pappas knä och jag fick bära ner honom för trappan.
Näst sista dagen var vi på Harrods. Där lekte Anton nästan lika mycket som på Hamley’s. Fast där var försäljningstekniken mera aggressiv. Värst var en kvinna som visade små bilar som följde den linje man ritade med en tuschpenna. Hon frågade Anton vilken bil han tyckte bäst om och tryckte den hela kartongen hårt i hans famn och sa att hon tyckte att han skulle ta hem den. Pappa skakade på huvudet och lade tillbaka kartongen. De var alldeles för dyra. Anton blev givetvis ledsen och lunkade iväg med sänkta axlar, men jag kunde snabbt locka iväg honom att titta på andra leksaker.
Pappas funderingar
Varför hatar de barnfamiljer i Londons tunnelbanor?? Varje plattform hade ca 15 steg ner utan hiss. Vi fick kånka och bära på Lina och barnvagnen varje gång. Skulle man byta tåg vid en station fick man bära upp för en trappa, gå en bit och sen bära ner för en annan trappa igen. Att färdas på detta sätt med 5 väskor och Anton som fick lämna ståbrädan och gå i trapporna var en pärs och sambon och jag var genomsvetta varje gång.
En fråga bara; Varför kan man inte passera Picadilly Circus utan att få den där fåniga melodin från 80-talet i huvudet???
Vilken pärs det är att betala med mynt i England. Är det för mycket begärt att ha siffrorna på mynten, inte bara beloppet skrivet med bokstäver??”
Vi hade inget diskmedel på hotellrummet och beslutade oss för att köpa lite på stan.
Pappa: ”Jag undrar vad ’Yes’ heter på engelska?”
Antons kommentarer
När tåget lämnade Stanstedts flygplats fick vi genom fönstren för första gången titta på Englands landskap tillsammans. Pappa förklarade att nu är vi i England och även fast det ser likadant ut som hemma så är t ex hästarna där engelska hästar. Anton kommenterade:
-”Ser engelska hästar ut sådär.”
Pappa: -”Om du kommer bort hemma så kan du ju i alla fall säga vart du bor. Men här så förstår de inte vad du säger.”
Anton: -”Pappa, vad heter Höglyckegatan på engelska?”
Antons benämning på propellrar i singularis:
-”En propell”
Anton blev upprörd över att han hörde en pojke som var mindre än honom prata bra engelska.
-Jag kan ju inte prata så bra som han och jag är 4 år.
Att pojken var född i England ansåg inte Anton hörde dit.
-”Finns det postbilar här också?”
Anton såg sin första gula taxibil i London.
Jag satt en kväll och berättade om hur jag spelade fotboll som barn i en turnering för juniorer. Att vi vann och så tyckte inte Anton var viktigt. Hans enda fråga var:
-”Vems boll spelade ni med?”
Pappa: -”Anton, tycker du verkligen om morotsjouice?”
Anton: -”Ja.”
Pappa: -”Men har du druckit det förut?”
Anton: -”Ja. Jag har ätit morot.”
Lina mössa hade åkt ner för hennes ögon när vi åkte tunnelbana.
Anton: -”Pappa. Hon känner sig som ett spöke.”
Anton frågade om han hade några engelska pengar i sin plånbok. Vi svarade att det hade han ju inte för den låg ju kvar hemma i Sverige. Märkligt nog fick detta svar honom att storgråta i fem minuter.
Anton: -”Jag har drömt inatt.”
Pappa: -”Vad drömde du om då?”
Anton: -”Kommer inte ihåg.”
Anton: -”Te börjar på T.. det är konstigt.”
-”Stackars mig!!” sa Anton, när han hade hittat nära 10 godispåsar i matbutiken i London som låg på fel plats. Hans ordningssinne får honom att hänga tillbaka allt sånt på rätt plats och han fick jobba en bra stund.
-”Stanna, pappa.” Anton var alldeles fnissig och hoppade av ståbrädan.
-”Jag såg en liten kille som hade skjorta på sig. Och fägg (skägg).”
Detta var Antons första möte med en dvärg.
Anton tittade sig i spegeln i en klädaffär.
-”Så där ser inte jag ut”
Han tar av sig kepsen.
-”Så här ser jag ut.”
-”Pappa, de har såna som kan panga”
En fin omskrivning för pistoler, när Anton såg gamla Magnumavsnitt dubbade till tyska. Språket spelade ju inte honom nån roll. Han fattade ju inte vad de sa på nån kanal.
När vi skulle flyga hem stod vi bakom planet och försökte stoppa in barnvagnen i en stor sopsäck i den starka vinden. Flygplansmotorerna var på och det luktade bränd flygbensin.
Anton: -”Vem är det som grillar?”
Anton och jag stod på flygets minimala toalett. Framför oss var en skylt vid papperskorgen för dambindor. Skylten visade en kvinna och en papperspåse. Anton pekade på kvinnosymbolen och sa uppskärrat:
-”Pappa, det är en damtoalett.”
Vi lämnade Skavsta flygplats men stannade ganska medsamma på McDonalds i Nyköping.
Pappa: -”Det var inte länge vi åkte, va?”
Anton: -”Nej, bara en centiliter.”
17 maj 2006
Att se världen med nya ögon
Som jag skrivit tidgare börjar jag att se sämre med åren.
Som ung har jag alltid undvikit alla former av glasögon med ett gott minne. Om man bara går in på en läkarundersökning och läser sista raden när man passerar skylten på nära håll och memorerar den kan man klara sig förvånandsvärt länge utan att någon begär att man ska skaffa glasögon.
Jag vet inte hur jag skulle ha klara ett syntest som ung, troligtvis bra, men jag ville inte ta risken. Tror att det var mest stämpeln som "glasögonorm" som skrämde mig.
Men när jag nu hamnat framför en dataskärm igen på dagarna så säger ögonen ifrån. Första två veckrna hade jag huvudvärk när jag slutade för dagen och jag såg lite oskarpt ett par timmar efteråt. Men när två veckor hade gått hade tydligen ögon vant sig och jag fick inga sådanan symptom mera. Trots det tyckte jag att det kunde vara dags att kolla ögonon.
Så en dag i förra veckan gick jag till Zebraoptik i Ikanohuset. Varje steg dit skrek en inre röst att jag borde vända medan jag hade chansen. Men jag tog mig dit och bokade en tid. Den tiden var i måndags kl. 17.15.
Väl där den tiden gjorde jag mitt livs första noggranna synundersökning. Resultatet var lite förvånande. Han sa att min grundsyn var helt perfekt och att jag troligtvis aldrig kommer att behöva glasögon på heltid. Däremot såg han ju vad jag misstänkte att på nära håll så fick ögonen jobba.
Så han förslog ett par terminalglasögon, vilket jag accepterade. jag hittade de billigaste men ändå fina bågarna jag kunde i hans sortiment och beställde dessa. Kalaset stannade på 1240 krornor, vilket jag dessutom kan dra av på firman.
Idag har jag provat glasögonen på jobbet för första gången. men det blir inte långa stunder. jag blir så åksjuk så jag vill kräkas. Däremot får jag en osedvanligt skarp bild av tillvaron. Jag ser varje damkorn på tangentbordet jätteskarpt. jag återkommer senare med hur min anpassning till glasögonorm fortlöper.
Ni glömmer väl inte att det finns mer av mina bloggar att hämta på MSN:
http://spaces.msn.com/oxvalley
Som ung har jag alltid undvikit alla former av glasögon med ett gott minne. Om man bara går in på en läkarundersökning och läser sista raden när man passerar skylten på nära håll och memorerar den kan man klara sig förvånandsvärt länge utan att någon begär att man ska skaffa glasögon.
Jag vet inte hur jag skulle ha klara ett syntest som ung, troligtvis bra, men jag ville inte ta risken. Tror att det var mest stämpeln som "glasögonorm" som skrämde mig.
Men när jag nu hamnat framför en dataskärm igen på dagarna så säger ögonen ifrån. Första två veckrna hade jag huvudvärk när jag slutade för dagen och jag såg lite oskarpt ett par timmar efteråt. Men när två veckor hade gått hade tydligen ögon vant sig och jag fick inga sådanan symptom mera. Trots det tyckte jag att det kunde vara dags att kolla ögonon.
Så en dag i förra veckan gick jag till Zebraoptik i Ikanohuset. Varje steg dit skrek en inre röst att jag borde vända medan jag hade chansen. Men jag tog mig dit och bokade en tid. Den tiden var i måndags kl. 17.15.
Väl där den tiden gjorde jag mitt livs första noggranna synundersökning. Resultatet var lite förvånande. Han sa att min grundsyn var helt perfekt och att jag troligtvis aldrig kommer att behöva glasögon på heltid. Däremot såg han ju vad jag misstänkte att på nära håll så fick ögonen jobba.
Så han förslog ett par terminalglasögon, vilket jag accepterade. jag hittade de billigaste men ändå fina bågarna jag kunde i hans sortiment och beställde dessa. Kalaset stannade på 1240 krornor, vilket jag dessutom kan dra av på firman.
Idag har jag provat glasögonen på jobbet för första gången. men det blir inte långa stunder. jag blir så åksjuk så jag vill kräkas. Däremot får jag en osedvanligt skarp bild av tillvaron. Jag ser varje damkorn på tangentbordet jätteskarpt. jag återkommer senare med hur min anpassning till glasögonorm fortlöper.
Ni glömmer väl inte att det finns mer av mina bloggar att hämta på MSN:
http://spaces.msn.com/oxvalley
04 maj 2006
Jag är en Poolian
Mitt arbete på Rationell IT går bra. Jag har kommit över första etappen och ombetts vara där på heltid om jag kan. Har dock fortfarande behov att vara borta en dag i veckan ett tag till. Förhandlingar fortgår.
Vad jag däremot aldrig tänker på är att jag faktiskt är inhyrd där via Poolia. Så en samling Poolia-ansvariga brukar ringa mig och fråga hur det går. Jag blir mest besvärad för jag känner inte att jag har nåt med dem att göra.
Fast igår var ett trendbrott. Poolia har ringt och tjatat att jag skulle följa med på en månadsträff med andra Pooliaanställda. Till slut gick jag med på det. Klockan 18.00 var det mat på en restaurang i Collegium i Mjärdevi. I samma restaurang som vi brukade få frukost på av Intentia efter innebandypasset på fredagsmorgnarna, så det kändes lite konstigt.
Den första jag sprang på på mötet var en man som också heter Lars och som jobbar på Rationell IT. VIsade sig att han börjat samtidigt som jag för en knapp månad sedan. Ingen av oss två visste tidigare att den andre också var på Poolia.
Maten de serverade var fin. Fläskhare och klyftpotatis. Sen följde ett föredrag om att undvika stress. En och en halv timma höll det på. De tristaste var att minst tre gånge under föredraget fick vi ut stenciler med frågor som skulle svaras på i grupp. Sen skulle varje grupp redovisa. Det sistnämna gjorde att jag kände "Aldrig mer" inför hela den här grejen.
Sedan berättade att om en månad var det träff igen. Skeet-skytte i Norrköping följt av pubrunda. En tisdagskväll! Tror att jag avstår...
Vad jag däremot aldrig tänker på är att jag faktiskt är inhyrd där via Poolia. Så en samling Poolia-ansvariga brukar ringa mig och fråga hur det går. Jag blir mest besvärad för jag känner inte att jag har nåt med dem att göra.
Fast igår var ett trendbrott. Poolia har ringt och tjatat att jag skulle följa med på en månadsträff med andra Pooliaanställda. Till slut gick jag med på det. Klockan 18.00 var det mat på en restaurang i Collegium i Mjärdevi. I samma restaurang som vi brukade få frukost på av Intentia efter innebandypasset på fredagsmorgnarna, så det kändes lite konstigt.
Den första jag sprang på på mötet var en man som också heter Lars och som jobbar på Rationell IT. VIsade sig att han börjat samtidigt som jag för en knapp månad sedan. Ingen av oss två visste tidigare att den andre också var på Poolia.
Maten de serverade var fin. Fläskhare och klyftpotatis. Sen följde ett föredrag om att undvika stress. En och en halv timma höll det på. De tristaste var att minst tre gånge under föredraget fick vi ut stenciler med frågor som skulle svaras på i grupp. Sen skulle varje grupp redovisa. Det sistnämna gjorde att jag kände "Aldrig mer" inför hela den här grejen.
Sedan berättade att om en månad var det träff igen. Skeet-skytte i Norrköping följt av pubrunda. En tisdagskväll! Tror att jag avstår...
Att köpa laptop hos Elgiganten
Jag har ju berätta historien om hur jag (inte) köpte en bärbar dator från Dell. Och har dessutom varit inne på hur det gick till när jag ville köpa en på Elgiganten. Jag kör en summering i repris innan jag berättar hur det fortlöpte.
***
...däremot var det svårare när jag bad om att få titta på en bärbar dator de också annonserat ut riktigt billigt. Där köpte kunden innan just det sista exemplaret. Men p.g.a. deras garanti var de ju tvugna att ha nåt hemma. De berättade då att de skulle få ett mail från huvudkontoret som berättade vilken vara de skulle erbjuda istället. Mailet skulle komma i eftermiddag eller senast imorgon bitti. Imorgon är också deras sista dag på kampanjen.
Jag bad dem att ringa mig när den kom in, men de sa att det var ju mycket enklare att jag ringde dem(?). Jag fick försäljarens visitkort.
-"Fast," sa han, "jag slutar om en timma och kommer tillbaka på torsdag." (då kapanjen är över) Jag tjatade då istället till mig numret till nån annan i butiken...
***
Här fortsätter historien:
Jag ringde numret på lappen redan dagen därpå. Killen som svarade blev väldigt förundrad över hur jag kunde ha hans nummer. Jag berättade hur det förehöll sig. Men nån dator hade inte kommit in då heller. Och inget meddelande om vilken dator man skulle erbjuda istället. Eftersom detta var kampanjens sista dag bad jag att få boka mig för en sån dator. Det kunde jag inte få för ingen visste ju vilken datormodell det skulle bli och då kunde jag ju inte reservera nån dator.
Efter jobbets slut samma dag gick jag personligen tillbaka till affären. De sa att de kanske skulle få hem nya datorer på söndag, en vecka efter kampanjens början. Jag frågade hur det var med deras 3-dagars garanti att varan skulle finnas i lager. De svarade att den bara gällde för de som hade bokat varan om den var slut. Hade de det och inte varan kom in på en vecka skulle man få en annan bättre modell till samma pris. Med den motiveringen blev jag ihärdigare på mitt tjat att få beställa varan nu, annars missade jag ju hela garanti-prylen. Försäljaren funderade en kort stund men försvann sedan ut på lagret. Och kom sedan tillbaka med en dator av den modellen som annonsen gällde. Verkade för mig som om taktiken var att endast i nödfall sälja nån av denna annonsvara. Kan inte förklara det på annat sätt.
Nåväl, datorn inköptes. Det var den mest insnålade dator jag varit med om. T ex så installerades Windows när man först öppnade datorn och man hade en klisterlapp på undersidan med lisensnyckeln. Men man fick ingen installationsskiva med! Så om datorn skulle krascha så vet jag inte hur jag ska installera om den. Dessutom fattades de flesta uttag i form av tangentbordsuttag, musuttag, serieport och parallellport och absolut inget TV-out-uttag. Den hade dessutom bara 256 MB minne som tog slut när man startade upp den.
Norton Antivirus ingick dock.. i tre månader...
Trots detta är den nu min jobbdator och fungerar utmärkt. Den har fått 512 i minne till som fått mera fart på den. Kostade bara 600 kr på min favoritbutik Dataref i Norrköping. Och med en mus och tangentbord med USB (båda för under 200 kr, samma butik) och en gammal skärm så blev den riktigt trevlig att ha på kontoret.
***
...däremot var det svårare när jag bad om att få titta på en bärbar dator de också annonserat ut riktigt billigt. Där köpte kunden innan just det sista exemplaret. Men p.g.a. deras garanti var de ju tvugna att ha nåt hemma. De berättade då att de skulle få ett mail från huvudkontoret som berättade vilken vara de skulle erbjuda istället. Mailet skulle komma i eftermiddag eller senast imorgon bitti. Imorgon är också deras sista dag på kampanjen.
Jag bad dem att ringa mig när den kom in, men de sa att det var ju mycket enklare att jag ringde dem(?). Jag fick försäljarens visitkort.
-"Fast," sa han, "jag slutar om en timma och kommer tillbaka på torsdag." (då kapanjen är över) Jag tjatade då istället till mig numret till nån annan i butiken...
***
Här fortsätter historien:
Jag ringde numret på lappen redan dagen därpå. Killen som svarade blev väldigt förundrad över hur jag kunde ha hans nummer. Jag berättade hur det förehöll sig. Men nån dator hade inte kommit in då heller. Och inget meddelande om vilken dator man skulle erbjuda istället. Eftersom detta var kampanjens sista dag bad jag att få boka mig för en sån dator. Det kunde jag inte få för ingen visste ju vilken datormodell det skulle bli och då kunde jag ju inte reservera nån dator.
Efter jobbets slut samma dag gick jag personligen tillbaka till affären. De sa att de kanske skulle få hem nya datorer på söndag, en vecka efter kampanjens början. Jag frågade hur det var med deras 3-dagars garanti att varan skulle finnas i lager. De svarade att den bara gällde för de som hade bokat varan om den var slut. Hade de det och inte varan kom in på en vecka skulle man få en annan bättre modell till samma pris. Med den motiveringen blev jag ihärdigare på mitt tjat att få beställa varan nu, annars missade jag ju hela garanti-prylen. Försäljaren funderade en kort stund men försvann sedan ut på lagret. Och kom sedan tillbaka med en dator av den modellen som annonsen gällde. Verkade för mig som om taktiken var att endast i nödfall sälja nån av denna annonsvara. Kan inte förklara det på annat sätt.
Nåväl, datorn inköptes. Det var den mest insnålade dator jag varit med om. T ex så installerades Windows när man först öppnade datorn och man hade en klisterlapp på undersidan med lisensnyckeln. Men man fick ingen installationsskiva med! Så om datorn skulle krascha så vet jag inte hur jag ska installera om den. Dessutom fattades de flesta uttag i form av tangentbordsuttag, musuttag, serieport och parallellport och absolut inget TV-out-uttag. Den hade dessutom bara 256 MB minne som tog slut när man startade upp den.
Norton Antivirus ingick dock.. i tre månader...
Trots detta är den nu min jobbdator och fungerar utmärkt. Den har fått 512 i minne till som fått mera fart på den. Kostade bara 600 kr på min favoritbutik Dataref i Norrköping. Och med en mus och tangentbord med USB (båda för under 200 kr, samma butik) och en gammal skärm så blev den riktigt trevlig att ha på kontoret.
24 april 2006
Frosseri i bloggande
Om det finns nån som bara inte kan få nog av att läsa bloggar så kan jag tipsa om att jag startat en ny blogg via MSN också. Tanken är den att skriva något kort nästan varje dag där. Som i en dagbok ungefär. Denna blogg kommer att finnas kvar för längre utsvävningar med något tema.
Bloggen via MSN hittar man på:
http://spaces.msn.com/oxvalley/blog/
Eller för de som har mig på MSN - som en länk vid mitt namn och med en symbol varje gång bloggen är uppdaterad.
Bloggen via MSN hittar man på:
http://spaces.msn.com/oxvalley/blog/
Eller för de som har mig på MSN - som en länk vid mitt namn och med en symbol varje gång bloggen är uppdaterad.
Antons samlade citat från helgen
Anton sitter i pappas knä framför datorn.
Pappa: -"Nu får mamma snart komma och ta dig, jag är bajsnödig så jag håller på att svimma av."
Anton: -"Pappa, jag är också bajsnödig.. men jag kan inte svimma av."
Mamma försöker öva ord som mer, mindre och minst med Anton vid frukostbordet.
Mamma: -"Nu har pappa ätit tre smörgåsar, du har ätit två och jag en. Vem har då ätit minst antal smörgåsar?
Anton: -"Lina."
Helt korrekt men en smula överraskande.
Anton drar ner sina kalsonger och visar stjärten.
Mamma: -"Stoppa in den där rumpan igen. Den får ingen titta på. Bara du själv."
Anton: -"Men jag kan ju inte se min rumpa."
Några ord Anton slänger sig med:
Blodtryck - Den vassa nålen man tar blodprov med på sjukhuset.
Prataren - Berättarrösten på film.
"Ola" eller "Doffa" - Att räkna ole dole doff om någonting
Pappa: -"Nu får mamma snart komma och ta dig, jag är bajsnödig så jag håller på att svimma av."
Anton: -"Pappa, jag är också bajsnödig.. men jag kan inte svimma av."
Mamma försöker öva ord som mer, mindre och minst med Anton vid frukostbordet.
Mamma: -"Nu har pappa ätit tre smörgåsar, du har ätit två och jag en. Vem har då ätit minst antal smörgåsar?
Anton: -"Lina."
Helt korrekt men en smula överraskande.
Anton drar ner sina kalsonger och visar stjärten.
Mamma: -"Stoppa in den där rumpan igen. Den får ingen titta på. Bara du själv."
Anton: -"Men jag kan ju inte se min rumpa."
Några ord Anton slänger sig med:
Blodtryck - Den vassa nålen man tar blodprov med på sjukhuset.
Prataren - Berättarrösten på film.
"Ola" eller "Doffa" - Att räkna ole dole doff om någonting
10 april 2006
Ny världsordning i mitt liv.
Idag har jag påbörjat en provanställning på rationell It på Tornby i Linköping.
Många tankar far genom huvudet angående det. Den mest ihärdiga är förstås att med det så kommer Dataisol AB att gå i graven... åtminstone packas ner och sparas till en regnig dag. Sämre fallskärm kan man ju ha.
Nu är det ingen fast anställning jag fått. Snarare en provanställning till en provaanställning. I en månad kommer jag att vara varannan dag på mitt nya jobb och varannan på mitt gamla. Som gamla jobb räknas då det datakonsultjobb jag åtagit mig under vintern till Henrik Dahlgrens fondsäljarfirma i Stockholm. Jag kommer att sitta på mitt alldeles nyss införskaffade kontor och meka med det dataprogrammet.
Mitt kontor är annars nåt som går till Dataisols historia över onyttiga utgifter. Det kostar visserligen bara 750 kr + moms (=938 kr) i månaden. Men jag skrev kontraktet på den för en vecka sedan och kontraktet löper på 2 år. Och det kontoret ligger också på Tornby, bara ett par hundra meter från min nya arbetsplats. Snart kommer jag inte att behöva vara där värst mycket, jag kan ju sitta på nya jobbet istället.
Den dubbla provanställningen beror på att jag är här inhyrd via Poolia. De hyrde in en annan kille för två månader sedan, men han höll inte måttet. Därför är de lite misstänksamma på nya killar från Poolia. Jag har två veckor på mig att bevisa att jag kan få fortsätta hans 4-månaders inhyrning. Klarar jag dessa kan jag få bli anställd av företaget direkt.
Men de hackat VB6, vilket är mitt "modersmål" inom programmeringen, så jag är inte så nervös.
Rörisolerandet lämnade jag , åtminstone tills vidare, i fredags. Det blev ett kort varsel för min stackars kund. jag kunde ju inte gärna berätta i förväg om mitt jobbsökande för att inte skrämma bort kunderna. Så i torsdags kväll fick han veta att jag bara skulle återkomma en dag till i hans tjänst. han har lyckats fylla min plats, så jag är inte så orolig för honom längre.
Många tankar far genom huvudet angående det. Den mest ihärdiga är förstås att med det så kommer Dataisol AB att gå i graven... åtminstone packas ner och sparas till en regnig dag. Sämre fallskärm kan man ju ha.
Nu är det ingen fast anställning jag fått. Snarare en provanställning till en provaanställning. I en månad kommer jag att vara varannan dag på mitt nya jobb och varannan på mitt gamla. Som gamla jobb räknas då det datakonsultjobb jag åtagit mig under vintern till Henrik Dahlgrens fondsäljarfirma i Stockholm. Jag kommer att sitta på mitt alldeles nyss införskaffade kontor och meka med det dataprogrammet.
Mitt kontor är annars nåt som går till Dataisols historia över onyttiga utgifter. Det kostar visserligen bara 750 kr + moms (=938 kr) i månaden. Men jag skrev kontraktet på den för en vecka sedan och kontraktet löper på 2 år. Och det kontoret ligger också på Tornby, bara ett par hundra meter från min nya arbetsplats. Snart kommer jag inte att behöva vara där värst mycket, jag kan ju sitta på nya jobbet istället.
Den dubbla provanställningen beror på att jag är här inhyrd via Poolia. De hyrde in en annan kille för två månader sedan, men han höll inte måttet. Därför är de lite misstänksamma på nya killar från Poolia. Jag har två veckor på mig att bevisa att jag kan få fortsätta hans 4-månaders inhyrning. Klarar jag dessa kan jag få bli anställd av företaget direkt.
Men de hackat VB6, vilket är mitt "modersmål" inom programmeringen, så jag är inte så nervös.
Rörisolerandet lämnade jag , åtminstone tills vidare, i fredags. Det blev ett kort varsel för min stackars kund. jag kunde ju inte gärna berätta i förväg om mitt jobbsökande för att inte skrämma bort kunderna. Så i torsdags kväll fick han veta att jag bara skulle återkomma en dag till i hans tjänst. han har lyckats fylla min plats, så jag är inte så orolig för honom längre.
09 april 2006
Mera siffror i Antons värld
Anton sysslar med siffror dagarna i ända. Pappa är oerhört stolt över hans kunnande men samtidigt lite rädd för att han ska tröttna på sånt här i framtiden nu när han börjat så tidigt. Han är trotts allt bara 4 och ett halvt år.
Han hittar fortfarande tresifferkombinationer överallt. 21,3 grader på den digitala inomhustermometern blir genast "213" för honom, vilket är bussens nummer hem till oss. Tidpunkten 7:09 på morgonen ser han att de har samma siffror som på pappas jobbarbil. Detta stämmer givetvis. Och en bil ropade han glatt när han såg den:
-"Titta pappa! 110! Min storlek."
Han kan läsa av vissa klockslag på både digital och vanlig urtavla om klockslagen är tillräckligt viktiga för honom. Som när Disney börjar på morgonen, när Trollz börjar på Nickelodeon eller när han ska ta på sig pyjamasen.
Han håller oftast koll på vilken veckodag det är också. Ibland har han fel mitt i veckan, men helgdagarna vet han alltid vilken som är vilken. Dessutom kan han varje dag vilket datum det är. Av nån anledning.
Rekordet togs i lördags när en granntant pratade om att hon sett honom när han var och klippte sig tre veckor tidigare.
-"Två, noll" sa Anton?
-"Vadå?" sa vi.
-"I almenackan! Det var två noll då."
Vi kollade detta och vist var det den 20:e han varit och klippt sig.
På det har han ett fantastiskt minne. Som i helgen när jag pratade om Mathias på pappas jobb. Han kunde då berätta att vi hälsat på honom, att vi fick låna en leksakstraktor att sitta på, vilken färg den hade, att han bjöd på glass och vilken smak Anton ville ha, men som han inte hade. Och detta skedde för 1 till 1,5 år sedan...
Han hittar fortfarande tresifferkombinationer överallt. 21,3 grader på den digitala inomhustermometern blir genast "213" för honom, vilket är bussens nummer hem till oss. Tidpunkten 7:09 på morgonen ser han att de har samma siffror som på pappas jobbarbil. Detta stämmer givetvis. Och en bil ropade han glatt när han såg den:
-"Titta pappa! 110! Min storlek."
Han kan läsa av vissa klockslag på både digital och vanlig urtavla om klockslagen är tillräckligt viktiga för honom. Som när Disney börjar på morgonen, när Trollz börjar på Nickelodeon eller när han ska ta på sig pyjamasen.
Han håller oftast koll på vilken veckodag det är också. Ibland har han fel mitt i veckan, men helgdagarna vet han alltid vilken som är vilken. Dessutom kan han varje dag vilket datum det är. Av nån anledning.
Rekordet togs i lördags när en granntant pratade om att hon sett honom när han var och klippte sig tre veckor tidigare.
-"Två, noll" sa Anton?
-"Vadå?" sa vi.
-"I almenackan! Det var två noll då."
Vi kollade detta och vist var det den 20:e han varit och klippt sig.
På det har han ett fantastiskt minne. Som i helgen när jag pratade om Mathias på pappas jobb. Han kunde då berätta att vi hälsat på honom, att vi fick låna en leksakstraktor att sitta på, vilken färg den hade, att han bjöd på glass och vilken smak Anton ville ha, men som han inte hade. Och detta skedde för 1 till 1,5 år sedan...
07 april 2006
Den slumpartade glädjen av att åka tåg
Jag har det senaste året åkt 3 gånger fram och tillbaka till Stockholm från Linköping med tåg. Och jag förfasas av den totala slumpmässighet med vilken man får en bra plats eller inte.
Låt mig bara först nämna att jag älskar att det finns en tågförbindelse som tar mig till Stockholm på 1 timme och 35 minuter. Även under rusningstid. Man kan sitta och sova och slipper ju köra själv och allting. Det är väl mest mina besvärligheter att boka som jag hakat upp mig på.
Första resan var i oktober förra året. Anton, sambon och jag skulle åka till Stockholm. Vi bokade, som alltid, via Internet. Vi beställde två vuxna och fick då jätterabatt på barnbiljetten. Bara 20 kronor. Vi kryssade i att vi ville sitta vid ett bord så vi kunde underhålla Anton lite. Jag fick sitta då vid ett bord. Sambon fick däremot sitta vid ett helt annat bord. Och Anton, tja han fick ett tredje bord att hålla sig till. Inte helt lätt för honom som bara är fyra år. Vilket vi ju markerat i vår bokning och allt. Tycker de borde kolla sånt lite bättre. Både hem och ditresan hade vi fått dessa konstiga placeringar. Och det var inte det att det var så fullbokat att de bara hade dessa platser kvar, för på hemresan satt en dam bredvid mig som var lika förvånad som jag att hon inte fick sitta bredvid sin kompis. Hennes kompis var placerad bredvid min sambo. Vi fick byta plats med dem för att få det drägligt. Anton fick vi ha i knäet hela resan.
Andra resan har jag berättat om förut. Resan upp gick i det där nya tåget och vi satt vända mot varandra, fyra stycken, men inget bord fanns. Sämsta sittplatsen hittills. Detta var andra klass. Resan hem hade jag första klass, och där satt man ensam med ett bord och ett mycket krånglande Internet. De hade en bruksanvisning hur man skulle koppla in Internetet. Den satt på den uppfällda brickan framför mig. Jättesvår att läsa när man fällt ner brickan och lagt dit datorn.
Så vis av dessa erfarenheter så bokade jag min tredje resa med andra klass upp och första klass hem igen. Jag kryssade i "Plats vid bord" och för säkerhets skull också "pc-plats" för att kunna använda min dator. Detta val gjorde man bara en gång fast det var en tur och returresa jag bokade. Det var ont om platser och jag provade många olika klasstyper innan jag hittade en resa. När jag hämtade ut biljetterna stod inget platsnummer alls. Jag gick på tåget och frågade konduktören var det var tänkt att jag skulle sitta. Hon berättade att jag valt "2 klass, öppen". Detta visade sig innebära att den var billigare men man fick försöka låna nån ledig plast om det fanns. Borde man inte varnas för detta när man valt pc-plats och sånt? Jag gick på sista vagnen som det stod "obokat" på. Detta visade sig vara bästa platsen på någon av resorna. De hade bra avstånd mellan sätena som man kunde använda datorn och t.o.m. vägguttag. Dessutom, fanns det 20 lediga platser och vi var bara 3 stycken i hela vagnen.
Hemresan sedan i 1:a klass var även den en plats vunnen på lotteriet. Faste en nitlott. Denna gång fick jag en PC-plats. Däremot hade den inget vägguttag. När jag frågade konduktören sa hon att jag kanske kunde låna platsen bakom som hade uttag, fast bara till nån från Norrköping skulle ha den. Och 1:a klass där det ingår fritt Internet och allting, och så har de inte vägguttag till pc-platsen?
Jag sänder en länk till den här bloggen till SJ och ser om nån kan förklara detta lotteri för mig.
Låt mig bara först nämna att jag älskar att det finns en tågförbindelse som tar mig till Stockholm på 1 timme och 35 minuter. Även under rusningstid. Man kan sitta och sova och slipper ju köra själv och allting. Det är väl mest mina besvärligheter att boka som jag hakat upp mig på.
Första resan var i oktober förra året. Anton, sambon och jag skulle åka till Stockholm. Vi bokade, som alltid, via Internet. Vi beställde två vuxna och fick då jätterabatt på barnbiljetten. Bara 20 kronor. Vi kryssade i att vi ville sitta vid ett bord så vi kunde underhålla Anton lite. Jag fick sitta då vid ett bord. Sambon fick däremot sitta vid ett helt annat bord. Och Anton, tja han fick ett tredje bord att hålla sig till. Inte helt lätt för honom som bara är fyra år. Vilket vi ju markerat i vår bokning och allt. Tycker de borde kolla sånt lite bättre. Både hem och ditresan hade vi fått dessa konstiga placeringar. Och det var inte det att det var så fullbokat att de bara hade dessa platser kvar, för på hemresan satt en dam bredvid mig som var lika förvånad som jag att hon inte fick sitta bredvid sin kompis. Hennes kompis var placerad bredvid min sambo. Vi fick byta plats med dem för att få det drägligt. Anton fick vi ha i knäet hela resan.
Andra resan har jag berättat om förut. Resan upp gick i det där nya tåget och vi satt vända mot varandra, fyra stycken, men inget bord fanns. Sämsta sittplatsen hittills. Detta var andra klass. Resan hem hade jag första klass, och där satt man ensam med ett bord och ett mycket krånglande Internet. De hade en bruksanvisning hur man skulle koppla in Internetet. Den satt på den uppfällda brickan framför mig. Jättesvår att läsa när man fällt ner brickan och lagt dit datorn.
Så vis av dessa erfarenheter så bokade jag min tredje resa med andra klass upp och första klass hem igen. Jag kryssade i "Plats vid bord" och för säkerhets skull också "pc-plats" för att kunna använda min dator. Detta val gjorde man bara en gång fast det var en tur och returresa jag bokade. Det var ont om platser och jag provade många olika klasstyper innan jag hittade en resa. När jag hämtade ut biljetterna stod inget platsnummer alls. Jag gick på tåget och frågade konduktören var det var tänkt att jag skulle sitta. Hon berättade att jag valt "2 klass, öppen". Detta visade sig innebära att den var billigare men man fick försöka låna nån ledig plast om det fanns. Borde man inte varnas för detta när man valt pc-plats och sånt? Jag gick på sista vagnen som det stod "obokat" på. Detta visade sig vara bästa platsen på någon av resorna. De hade bra avstånd mellan sätena som man kunde använda datorn och t.o.m. vägguttag. Dessutom, fanns det 20 lediga platser och vi var bara 3 stycken i hela vagnen.
Hemresan sedan i 1:a klass var även den en plats vunnen på lotteriet. Faste en nitlott. Denna gång fick jag en PC-plats. Däremot hade den inget vägguttag. När jag frågade konduktören sa hon att jag kanske kunde låna platsen bakom som hade uttag, fast bara till nån från Norrköping skulle ha den. Och 1:a klass där det ingår fritt Internet och allting, och så har de inte vägguttag till pc-platsen?
Jag sänder en länk till den här bloggen till SJ och ser om nån kan förklara detta lotteri för mig.
18 mars 2006
Antons nya passion är tresiffriga tal
I flera veckor nu har Anton rabblat tal i all former.. han räknar personer och ibland poäng i våra uppgjorda brottningmatcher där han alltid ska vinna. Han håller två talserier i huvudet utan problem och kan räkna ut hur många poäng var och en har kvar innan han vinner.
Mest gillar han dock tresiffriga tal. Har har tre källor för sina tal:
1) Bussarnas nummer.
Tyvärr är det nästan alltid buss 213 han ser och han rabblar "två-ett-tre" varje gång han ser den.
2) Klockradion före lunch.
Han väcker pappa på söndagsmorgnarna för att säga:
-"Pappa, klockan är fem-ett-ett nu"
Följt av en nyväckning:
-"Pappa, klockan är fem-ett-två nu"
Detta fortgår i stort sett varje minut under lång tid. Ibland väcker han en bara för att säga:
-"Pappa, vad blir fyra-sju-fem?"
Pappa får då svara med fyrahundrasjuttiofem. Sedan följer en ny tresiffrig talserie som nästa fråga. Och frågan är viktigare än svaret. Jag har en gång svarat på:
-"Pappa, vad blir sju-ett-noll?"
-"Korv och mos"
.. utan att han reagerat över svaret.
3) Bilarnas registreringsskyltar.
Han läser upp siffrorna på alla bilar han ser när vi är ute och åker. Som förra helgen när mamma körde och han mitt i en korsning ropade:
-"mamma, titta! sex-noll-noll! Samma som Disney börjar."
(Disneykanalen börjar ju sina sändningar varje morgon klockan 06.00).
Sen kombinerar han ihop siffrorna på alla möjliga sett. Som igår morse:
-"Pappa, din blå bil har två-sju-fem"
-"Eh.. ja.. jag tror det" sa pappa. Givetvis hade sonen rätt.
-"Samma som här" sa Anton och pekade på temeperaturratten på spisen. (Den hade ju gradantalet 275 utskrivet på ratten)
Mest gillar han dock tresiffriga tal. Har har tre källor för sina tal:
1) Bussarnas nummer.
Tyvärr är det nästan alltid buss 213 han ser och han rabblar "två-ett-tre" varje gång han ser den.
2) Klockradion före lunch.
Han väcker pappa på söndagsmorgnarna för att säga:
-"Pappa, klockan är fem-ett-ett nu"
Följt av en nyväckning:
-"Pappa, klockan är fem-ett-två nu"
Detta fortgår i stort sett varje minut under lång tid. Ibland väcker han en bara för att säga:
-"Pappa, vad blir fyra-sju-fem?"
Pappa får då svara med fyrahundrasjuttiofem. Sedan följer en ny tresiffrig talserie som nästa fråga. Och frågan är viktigare än svaret. Jag har en gång svarat på:
-"Pappa, vad blir sju-ett-noll?"
-"Korv och mos"
.. utan att han reagerat över svaret.
3) Bilarnas registreringsskyltar.
Han läser upp siffrorna på alla bilar han ser när vi är ute och åker. Som förra helgen när mamma körde och han mitt i en korsning ropade:
-"mamma, titta! sex-noll-noll! Samma som Disney börjar."
(Disneykanalen börjar ju sina sändningar varje morgon klockan 06.00).
Sen kombinerar han ihop siffrorna på alla möjliga sett. Som igår morse:
-"Pappa, din blå bil har två-sju-fem"
-"Eh.. ja.. jag tror det" sa pappa. Givetvis hade sonen rätt.
-"Samma som här" sa Anton och pekade på temeperaturratten på spisen. (Den hade ju gradantalet 275 utskrivet på ratten)
14 mars 2006
Jag har blivit gammal
Flera tecken har nu börjat visa sig som indikerar att jag faktiskt är de 41 år gammal som det står i passet.
Luggen har tunnat ut till ett tunt flor som jag numera ber frisören att klippa så lite av som möjligt varje gång jag klipper mig. Ja, den började ju tunnas ut redan när jag var 21 men nu är den så tunn, speciellt uppifrån sett, att jag inte längre törs bocka mig artigt när jag hälsar på någon för att undvika att visa upp min hårbotten.
Nästa tecken på ålder är att jag vissa morgnar har svårt att få ihop bokstäverna i morgontidningen. Nån har utrustat mig med på tok för korta armar för att få ut nåt av den mindre texten.
Mycket hopplöst är det att läsa innehållsförteckning på matvaror. Och allra värst är faktarutorna i reklambladet från Elgiganten. Vem har hittat på att fylla bakgrunden bakom texten med en molning himmel??
Jag har nu vidtagit åtgärder mot detta. På Rusta inhandlade jag ett par läsglasögon för det ringa priset av 15 kronor. När vi kom hem frågade sambon vilken styrka jag tog på glasen, men det hade jag inte ens noterat att det skulle finnas olika, jag bara tog ett par.
Med dessa enkla verktyg kan jag nu läsa alla små texter igen. Och jag har till och med upptäckt att den utsmyckade ringen runt min armbandklocka inte är ett mönster utan text, som givit mitt ur flera nya användbara funktioner.
Så nu slipper jag göra som min forna arbetskamrat gjorde i samma sitation. Han sade helt enkelt upp morgontidningen och läste den på nätet, för där kan man öka textstorleken hur mycket man vill.
******
Anton då, har han sagt nåt klokt på sista tiden. Jodå, massor. Men detta är vad jag drar mig till minnes just nu.
Anton och jag satt en lördag i en snöig lekpark. Anton gungade på ena däckgungan. Jag satte mig på den andra. Anton protesterade över detta och sa att gungan var bara för barn.
-"Men jag är ju ett barn", försökte jag med. "Jag är 4 och ett halvt precis som du".
Svaret kom kort och bestämt:
-"Du är 41, Lasse"
Tror att nån snappat upp mammas ord.
Luggen har tunnat ut till ett tunt flor som jag numera ber frisören att klippa så lite av som möjligt varje gång jag klipper mig. Ja, den började ju tunnas ut redan när jag var 21 men nu är den så tunn, speciellt uppifrån sett, att jag inte längre törs bocka mig artigt när jag hälsar på någon för att undvika att visa upp min hårbotten.
Nästa tecken på ålder är att jag vissa morgnar har svårt att få ihop bokstäverna i morgontidningen. Nån har utrustat mig med på tok för korta armar för att få ut nåt av den mindre texten.
Mycket hopplöst är det att läsa innehållsförteckning på matvaror. Och allra värst är faktarutorna i reklambladet från Elgiganten. Vem har hittat på att fylla bakgrunden bakom texten med en molning himmel??
Jag har nu vidtagit åtgärder mot detta. På Rusta inhandlade jag ett par läsglasögon för det ringa priset av 15 kronor. När vi kom hem frågade sambon vilken styrka jag tog på glasen, men det hade jag inte ens noterat att det skulle finnas olika, jag bara tog ett par.
Med dessa enkla verktyg kan jag nu läsa alla små texter igen. Och jag har till och med upptäckt att den utsmyckade ringen runt min armbandklocka inte är ett mönster utan text, som givit mitt ur flera nya användbara funktioner.
Så nu slipper jag göra som min forna arbetskamrat gjorde i samma sitation. Han sade helt enkelt upp morgontidningen och läste den på nätet, för där kan man öka textstorleken hur mycket man vill.
******
Anton då, har han sagt nåt klokt på sista tiden. Jodå, massor. Men detta är vad jag drar mig till minnes just nu.
Anton och jag satt en lördag i en snöig lekpark. Anton gungade på ena däckgungan. Jag satte mig på den andra. Anton protesterade över detta och sa att gungan var bara för barn.
-"Men jag är ju ett barn", försökte jag med. "Jag är 4 och ett halvt precis som du".
Svaret kom kort och bestämt:
-"Du är 41, Lasse"
Tror att nån snappat upp mammas ord.
25 februari 2006
Vad-träning
Nu tror ni kanske jag ska berätta om motion, men så är inte fallet. Snarare om frågeord som "vad" och "hur". Anton struntar helt i att använda dem. Han säger bara:
-"Heter du?" och "Många år är du?"
Talpedagogen har bett oss öva på frågeord, så i lördags morse låg hela familjen i sängen och Anton provade sina nya färdigheter.
-"Pappa, vad heter du?"
-"Mamma, vad väger du?" (Mamma ville inte svara.)
-"Vad många år är du?"
Till sist ett ord till som Anton hittat på
Långbennöt - Ståljordnöt
(för er som minns StålLångben, var tog han vägen?)
-"Heter du?" och "Många år är du?"
Talpedagogen har bett oss öva på frågeord, så i lördags morse låg hela familjen i sängen och Anton provade sina nya färdigheter.
-"Pappa, vad heter du?"
-"Mamma, vad väger du?" (Mamma ville inte svara.)
-"Vad många år är du?"
Till sist ett ord till som Anton hittat på
Långbennöt - Ståljordnöt
(för er som minns StålLångben, var tog han vägen?)
Anton hejar på Sverige
Under OS i Turin så har Anton blivit medveten om att det finns nåt som heter Sverige och att vi kommer därifrån, att de oftast har gula kläder och vi hejar på dem.
Han har följt ishockeyn för både herrar och damer såväl som damcurlingen.
Svårast var det i ishockeymatchen mot USA. Plötsligt hade de man skulle heja på blå kläder. Knepigt, tyckte Anton.
När vi var på McDonalds i söndags så satte sig Anton vid ett bord medan vi stod i kön. I hörnet stod en TV som visade hockey mellan Schweiz och Canada. Tvärs igenom lokalen ropade han plötslig:
-"Pappa! På TVn... de vita kramas."
En kväll hade han sett på hockey utan att jag var med. Han beskrev vad som hände för mig. Jag fick för mig att han lade till lite ur fantasin också, eller så var det en sevärd match jag hade missat.
-"En kom fri och då hällde de andra silverfärg över huvudet på honom."
-"En annan började slåss och då kom polisen och hämtade honom... sen kom hans mamma och pappa och skjutsade honom till sjukhuset."
Ikväll var det första gången på mycket länge som de visade Melodifestivalen redan klockan 19:00. Detta innebar att Anton för första gången var vaken och kunde se när det började. jag förklarade att det var en tävling och den sång som var bäst skulle vinna. Anton utbrast:
-"Heja Sverige!"
Pappa skrattade. Anton tittade förvånat på sin far och sa:
-"Va, är Sverige inte med??"
Han har följt ishockeyn för både herrar och damer såväl som damcurlingen.
Svårast var det i ishockeymatchen mot USA. Plötsligt hade de man skulle heja på blå kläder. Knepigt, tyckte Anton.
När vi var på McDonalds i söndags så satte sig Anton vid ett bord medan vi stod i kön. I hörnet stod en TV som visade hockey mellan Schweiz och Canada. Tvärs igenom lokalen ropade han plötslig:
-"Pappa! På TVn... de vita kramas."
En kväll hade han sett på hockey utan att jag var med. Han beskrev vad som hände för mig. Jag fick för mig att han lade till lite ur fantasin också, eller så var det en sevärd match jag hade missat.
-"En kom fri och då hällde de andra silverfärg över huvudet på honom."
-"En annan började slåss och då kom polisen och hämtade honom... sen kom hans mamma och pappa och skjutsade honom till sjukhuset."
Ikväll var det första gången på mycket länge som de visade Melodifestivalen redan klockan 19:00. Detta innebar att Anton för första gången var vaken och kunde se när det började. jag förklarade att det var en tävling och den sång som var bäst skulle vinna. Anton utbrast:
-"Heja Sverige!"
Pappa skrattade. Anton tittade förvånat på sin far och sa:
-"Va, är Sverige inte med??"
14 februari 2006
Antons funderingar i helgen
I söndags hittade vi vår gamla biobiljett hemma. Jag frågade Anton om han skulle vilja gå på bio igen. Det ville han.
-"Mamma och Lina mä också"
-"Fast du vet, små barn kan störa andra på bion. Om du vill kan vi skaffa barnvakt till Lina och så kan du, jag och mamma gå", sa jag.
"Neeej" utropade Anton, "Jag saknar Lina när hon är borta så mycket."
******
Anton brukar vara "polis" i bilen och se till att alla har satt på sig bilbältet när vi ska åka någonstans. I söndags var vi till en grillkiosk i Boxholm och köpte korv. Jag satte in påsen med mat i baksätet. Anton och jag satt fram. Anton vände sig bak och tittade på påsen. Så sa han:
-"Påsar kan inte ha bälte".
*******
Anton och jag tittade på när dameran spelade ishockey i OS. Jag förklarade att de som spelade var från samma ställe som oss, Sverige, och att det var kvinnor allihop han såg på TVn. Anton funderade och frågade:
-"Mamma är inte med och spelar?"
-"Nej (hi-hi), du vet mamma måste ju ta hand om Lina."
-"Dom som spelar, dom har inga barn."
Kan ju tänkas vara sant faktiskt...
******
-"Mamma och Lina mä också"
-"Fast du vet, små barn kan störa andra på bion. Om du vill kan vi skaffa barnvakt till Lina och så kan du, jag och mamma gå", sa jag.
"Neeej" utropade Anton, "Jag saknar Lina när hon är borta så mycket."
******
Anton brukar vara "polis" i bilen och se till att alla har satt på sig bilbältet när vi ska åka någonstans. I söndags var vi till en grillkiosk i Boxholm och köpte korv. Jag satte in påsen med mat i baksätet. Anton och jag satt fram. Anton vände sig bak och tittade på påsen. Så sa han:
-"Påsar kan inte ha bälte".
*******
Anton och jag tittade på när dameran spelade ishockey i OS. Jag förklarade att de som spelade var från samma ställe som oss, Sverige, och att det var kvinnor allihop han såg på TVn. Anton funderade och frågade:
-"Mamma är inte med och spelar?"
-"Nej (hi-hi), du vet mamma måste ju ta hand om Lina."
-"Dom som spelar, dom har inga barn."
Kan ju tänkas vara sant faktiskt...
******
09 februari 2006
Att jobba som datakonsult i Stockholm
Igår var jag nere i mitt gatuhål och sanerade råolja. Idag har jag varit i Stockholm över dagen och jobbat som datakonsult åt ett aktieföretag. Så snabbt kan det svänga i min lilla firma.
Söker man på arbetsförmedlingens hemsida så finns det 5 jobb att söka för en programmerare som jag i Östergötland. Motsvarande sökning i Stockholm ger 305 träffar. Detta gör att man slänger trånande blickar mot huvudstaden när man ledsnat i sitt hål i gatan. Men jag skulle aldrig flytta till Stockholm. Aldrig!!
Däremot var det intressant när min gamla barndomskamrat ville hyra in mig några timmar för att hålla ordning på statistiken på det lilla aktiesäljarbolag han numera är VD för. Intressant på flera sätt. En orsak var att prova på att pendla med tåget och kolla om man kan arbeta på tåget eventuellt. Och hur man orkar med dessa lite längre arbetsdagar.
Imorse fick jag gå upp ganska tidigt. 04:55 stod väckarklockan på när den gav ifrån sig sitt envetna tutande. Klockan 05:20 avgick bussen från hållplatsen utanför vårt hus. Så dags brukar jag bara vara 10 minuter från att vakna i alla fall, så så förskräckligt mycket tidigare verkade det inte.
Tågresan började 06:00 från Linköpings station. Det var helt nya tågvagnar denna gång. De var i två våningar och hade mycket glasinfattningar. Om utsidan var ny så gav jag inte mycket för insidan. Åtminstone inte där jag satt. Jag åkte baklänges ihop med en annan herre och så var det ett japanskt par vänt emot oss. Exakt som man brukar sitta vid SJs bord, alltså. Det var bara det att det fanns inget bord!! Ganska värdelöst. Jag hade bredda mackor med mig och en läsk, men det fanns liksom ingen plats att packa upp maten på. Så den blev kvar i påsen.
Klockan 08:00 var jag på centralstationen och tog mig med tunnelbana ut till dagens arbetsplats. Där var jag 08.20. Det tog alltså 3 timmar från att jag stod vid busshållplatsen hemma till jag var på arbetet i Stockholm.
En arbetsdag på kontoret svischade bara till så var den slut. Klockan 17.30 lämnade jag lokalen motvilligt. Det var kul att spendera arbetsdagen framför datorn igen.
På hemresan hade jag bokat en 1:a-klassbiljett för att prova på nymodigheterna med ström till laptop:en och Internet ombord.
Det sistnämnda var en liten besvikelse. Vägguttag hade de och det var bra. Internet kunde mitt nyinköpta trådlösa nätverkskort också hitta. Men det ville de ha betalt för att utnyttja. Man kunde betala direkt på den hemsida SJ hade och som var den enda man kom åt på nätet.
Men anslutningen var fruktansvärt långsam. Det tog mig 45 minuter att få fram sidorna som sa att jag faktiskt hade gratis Internet på min 1:a-klassbiljett. När jag väl angav min kod på biljetten så tog det 7 minuter för nästa sida att dyka upp som sa att jag var inloggad.
Til slut kunde jag dock ta mig ut på en hemsida också.
www.aftonbladet.se
Det tog bara 70 minuter av den 100 minuter långa resan. :-)
Sittplatsen på tåget var också här under all kritik. Bordet var så litet och så långt bort att jag inte fick plats med min externa mus, och inte kunde vinkla upp skärmen i den vinkel som ger bäst bild. Dessutom lyckades jag inte vinkla stolen, så jag satt vansinnigt framåtböjd och skrev. Fick snabbt en molande värk i ryggen. Och blev till slut hemskt bilsjuk av skumpandet på tåget medan jag skrev.
Men det var i alla fall ett X2000-tåg och jag var snabbt i Linköping. Dock 5 minuter försenad vilket gjorde att jag fick vänta (ute) i 25 minuter på nästa buss. Den bussen körde fram och jag klev ombord. Sen kunde busschauffören inte starta bussen igen. Efter lite ringande till hans buss-support så startade den till slut.
Jag klev in hemma klockan 20.50. Trött i huvudet och i kroppen, men trots allt hade det varit kul att prova på pendlandet. Detta kan bli fler gånger om tillfälle ges.
Söker man på arbetsförmedlingens hemsida så finns det 5 jobb att söka för en programmerare som jag i Östergötland. Motsvarande sökning i Stockholm ger 305 träffar. Detta gör att man slänger trånande blickar mot huvudstaden när man ledsnat i sitt hål i gatan. Men jag skulle aldrig flytta till Stockholm. Aldrig!!
Däremot var det intressant när min gamla barndomskamrat ville hyra in mig några timmar för att hålla ordning på statistiken på det lilla aktiesäljarbolag han numera är VD för. Intressant på flera sätt. En orsak var att prova på att pendla med tåget och kolla om man kan arbeta på tåget eventuellt. Och hur man orkar med dessa lite längre arbetsdagar.
Imorse fick jag gå upp ganska tidigt. 04:55 stod väckarklockan på när den gav ifrån sig sitt envetna tutande. Klockan 05:20 avgick bussen från hållplatsen utanför vårt hus. Så dags brukar jag bara vara 10 minuter från att vakna i alla fall, så så förskräckligt mycket tidigare verkade det inte.
Tågresan började 06:00 från Linköpings station. Det var helt nya tågvagnar denna gång. De var i två våningar och hade mycket glasinfattningar. Om utsidan var ny så gav jag inte mycket för insidan. Åtminstone inte där jag satt. Jag åkte baklänges ihop med en annan herre och så var det ett japanskt par vänt emot oss. Exakt som man brukar sitta vid SJs bord, alltså. Det var bara det att det fanns inget bord!! Ganska värdelöst. Jag hade bredda mackor med mig och en läsk, men det fanns liksom ingen plats att packa upp maten på. Så den blev kvar i påsen.
Klockan 08:00 var jag på centralstationen och tog mig med tunnelbana ut till dagens arbetsplats. Där var jag 08.20. Det tog alltså 3 timmar från att jag stod vid busshållplatsen hemma till jag var på arbetet i Stockholm.
En arbetsdag på kontoret svischade bara till så var den slut. Klockan 17.30 lämnade jag lokalen motvilligt. Det var kul att spendera arbetsdagen framför datorn igen.
På hemresan hade jag bokat en 1:a-klassbiljett för att prova på nymodigheterna med ström till laptop:en och Internet ombord.
Det sistnämnda var en liten besvikelse. Vägguttag hade de och det var bra. Internet kunde mitt nyinköpta trådlösa nätverkskort också hitta. Men det ville de ha betalt för att utnyttja. Man kunde betala direkt på den hemsida SJ hade och som var den enda man kom åt på nätet.
Men anslutningen var fruktansvärt långsam. Det tog mig 45 minuter att få fram sidorna som sa att jag faktiskt hade gratis Internet på min 1:a-klassbiljett. När jag väl angav min kod på biljetten så tog det 7 minuter för nästa sida att dyka upp som sa att jag var inloggad.
Til slut kunde jag dock ta mig ut på en hemsida också.
www.aftonbladet.se
Det tog bara 70 minuter av den 100 minuter långa resan. :-)
Sittplatsen på tåget var också här under all kritik. Bordet var så litet och så långt bort att jag inte fick plats med min externa mus, och inte kunde vinkla upp skärmen i den vinkel som ger bäst bild. Dessutom lyckades jag inte vinkla stolen, så jag satt vansinnigt framåtböjd och skrev. Fick snabbt en molande värk i ryggen. Och blev till slut hemskt bilsjuk av skumpandet på tåget medan jag skrev.
Men det var i alla fall ett X2000-tåg och jag var snabbt i Linköping. Dock 5 minuter försenad vilket gjorde att jag fick vänta (ute) i 25 minuter på nästa buss. Den bussen körde fram och jag klev ombord. Sen kunde busschauffören inte starta bussen igen. Efter lite ringande till hans buss-support så startade den till slut.
Jag klev in hemma klockan 20.50. Trött i huvudet och i kroppen, men trots allt hade det varit kul att prova på pendlandet. Detta kan bli fler gånger om tillfälle ges.
01 februari 2006
Felet med elektriker är att de tänker som elektriker
Igår när jag var på Billerud och brandtätade, hade jag precis blivit klar när två elektriker kom och ville gå hem. Jag får inte vara kvar i huset utan dem ifall man skulle råka ut för någon olycka. När de tågade in klockan 15.35 så var jag klar med mitt arbete jag satts att göra i fabriken, sånär på att jag hade en massa städning kvar samt en hel hög med grejor att bära ner.
Elektrikerna insåg att jag inte tänkte lämna lokalen utan att vara helt färdig så de ryckte in och hjälpte mig. De började städa runt min arbetsplats. Plastbitarna jag använt som skydd samlade de ihop och lade i en sopsäck. Men sedan var det en massa smått skräp på golvet. Elektrikerna, som är mycket hemmastadda på arbetsplatsen, letade genast upp en stor dammsugare, stoppade i sladden, drog ut slangen och slog på den. Dammsugaren startade med ett morrande. Ett morrande som varade i knappt en sekund. Sedan stannade den och dessutom slocknade lokalens belysning.
Men de var ju som sagt elektriker. Och som sådana såg de genast en elektrisk installation som behövde åtgärdas. Så städningen avstannade och de började båda leta efter proppskåpet.
Vi var alla på femte våningen, utan hiss, och jag hade så mycket grejor att bära ner att jag skulle behöva gå 3 gånger ner för trapporna. När jag burit ett lass nerför trappan möttes jag av elektrikernas bas. Han var ju också elektriker och när han fick sitationen klar för sig hjälpte han de båda andra att leta efter den trasiga proppen. Jag fick snällt fortsätta att bära ner alla mina saker ensam. Skräpet på golvet då, kanske ni undrar? Jo, jag hittade en sopkvast och sopade ihop alltsammans själv.
När jag lämnade platsen i min firmabil klockan 16.05 spramg det fortfarande runt tre elekriker och letade proppar. Och har de inte hittat några så springer de väl runt där än idag.
Elektrikerna insåg att jag inte tänkte lämna lokalen utan att vara helt färdig så de ryckte in och hjälpte mig. De började städa runt min arbetsplats. Plastbitarna jag använt som skydd samlade de ihop och lade i en sopsäck. Men sedan var det en massa smått skräp på golvet. Elektrikerna, som är mycket hemmastadda på arbetsplatsen, letade genast upp en stor dammsugare, stoppade i sladden, drog ut slangen och slog på den. Dammsugaren startade med ett morrande. Ett morrande som varade i knappt en sekund. Sedan stannade den och dessutom slocknade lokalens belysning.
Men de var ju som sagt elektriker. Och som sådana såg de genast en elektrisk installation som behövde åtgärdas. Så städningen avstannade och de började båda leta efter proppskåpet.
Vi var alla på femte våningen, utan hiss, och jag hade så mycket grejor att bära ner att jag skulle behöva gå 3 gånger ner för trapporna. När jag burit ett lass nerför trappan möttes jag av elektrikernas bas. Han var ju också elektriker och när han fick sitationen klar för sig hjälpte han de båda andra att leta efter den trasiga proppen. Jag fick snällt fortsätta att bära ner alla mina saker ensam. Skräpet på golvet då, kanske ni undrar? Jo, jag hittade en sopkvast och sopade ihop alltsammans själv.
När jag lämnade platsen i min firmabil klockan 16.05 spramg det fortfarande runt tre elekriker och letade proppar. Och har de inte hittat några så springer de väl runt där än idag.
Omväxlande arbetsuppgifter
Mina arbetsuppgifter har de senaste veckorna varit av det tyngre slaget. Förra veckan så kapade jag ner gjutjärnsavlopp under spårvagnsstallarna i Norrköping. De var upp till 168 mm i diameter och i stort sett helt fulla med sand som spolats bort från spårvagnshjulen. Rören blev därför så tunga att jag kunde kapa högst 80 cm långa bitar i taget och få ner till marknivå, ca 4 meter ner. Detta arbete fortgick under 3 dagar.
Veckans övriga två vardagar så isolerade jag fjärrvärmerör i gatan utanför idrottsparken i Norrköping. Rören var 324 mm i diameter, 53 meter långa och två till antalet. De var så heta att man inte kunde sitta på knä på dem särskilt länge utan extra stoppning i knäfickan, för då brände man sig. Det blev en märklig kombination med sån kyla att det kom rök ur munnen och snön som låg runt sidorna av röret, och det varma röret med smältvatten under som vi ideligen doppade isoleringen i.
Denna vecka har jag bland annat brandtätat på Billerud i Skärblacka, tidigare känt som Skärblacka Bruk. Där är det sotigt och luktar "avlopp" om hela pappersbruket.
Idag gav vi oss på nästa finjobb. Vi tar upp utläckt råolja nere i en gatubrunn i en mittrefug över hamnbron. Vi får ha på oss regnkläder och stövlar som vi sedan fått lov att kasta bort.
Ibland stannar man upp och reflekterar lite. Jag har ju trots allt en gång i tiden suttit på kontor. Och dessa uppgifter verkar lite underkvalificerade för en med dataingenjörsexamen som jag.
Misströstar jag då? Njaee.... oftast inte. Det är kul att se vilka utmaningar man kan ta sig för och till slut gå iland med. Jag fotar miljöerna med kameramobilen så mycket jag kan.
Jobbmarknaden för programmerare har ju under många år varit helt körd och jag är glad att jag med dessa jobb och liknande faktiskt kunnat behålla huset, vilket inte skulle ha varit fallet om jag gått hemma på a-kassa.
Det som desto mer sätter fart i huvudet på mig så är det att under senaste tiden har det börjat finnas jobb för programmerare igen. Förr eller senare kanske det finns plats vid nån dataskärm för en 41-årig gubbe igen. Man märker skillnaden på att man allt oftare får komma på intervju. Har hunnit med 8 av dessa under mina två år som "diversearbetare".
Absolut värsta sortens intervju man kan vara med om är den de hör av sig igen från. Detta har inträffat 2 gånger. Senaste gången för bara några veckor sedan. Då blev jag inkallad för en andra intervju hos chefen för företaget samma dag som de skulle bestämma sig för vem de skulle anställa.
Gissa om tankarana far iväg då. Intervjun var klar klockan 11.00 och fram till den eftermiddagen så hade man redan planerat vilka man skulle köpa tårta till sista dagen på gamla jobbet. Men 17.15 kom mailet som sa att nu var det någon annan som fick jobbet. Det blev några deppiga timmar efter detta besked, på gränsen till sorgearbete.
Men redan nästa dag var man uppåt igen. Man fick ju tänka att om man kom så här långt på en intervju så var man ju aktuell inom den branchen trots allt. Så på med regnstället igen och fram med hinkar, rep och spackelspadar. Här ska saneras råolja.
Veckans övriga två vardagar så isolerade jag fjärrvärmerör i gatan utanför idrottsparken i Norrköping. Rören var 324 mm i diameter, 53 meter långa och två till antalet. De var så heta att man inte kunde sitta på knä på dem särskilt länge utan extra stoppning i knäfickan, för då brände man sig. Det blev en märklig kombination med sån kyla att det kom rök ur munnen och snön som låg runt sidorna av röret, och det varma röret med smältvatten under som vi ideligen doppade isoleringen i.
Denna vecka har jag bland annat brandtätat på Billerud i Skärblacka, tidigare känt som Skärblacka Bruk. Där är det sotigt och luktar "avlopp" om hela pappersbruket.
Idag gav vi oss på nästa finjobb. Vi tar upp utläckt råolja nere i en gatubrunn i en mittrefug över hamnbron. Vi får ha på oss regnkläder och stövlar som vi sedan fått lov att kasta bort.
Ibland stannar man upp och reflekterar lite. Jag har ju trots allt en gång i tiden suttit på kontor. Och dessa uppgifter verkar lite underkvalificerade för en med dataingenjörsexamen som jag.
Misströstar jag då? Njaee.... oftast inte. Det är kul att se vilka utmaningar man kan ta sig för och till slut gå iland med. Jag fotar miljöerna med kameramobilen så mycket jag kan.
Jobbmarknaden för programmerare har ju under många år varit helt körd och jag är glad att jag med dessa jobb och liknande faktiskt kunnat behålla huset, vilket inte skulle ha varit fallet om jag gått hemma på a-kassa.
Det som desto mer sätter fart i huvudet på mig så är det att under senaste tiden har det börjat finnas jobb för programmerare igen. Förr eller senare kanske det finns plats vid nån dataskärm för en 41-årig gubbe igen. Man märker skillnaden på att man allt oftare får komma på intervju. Har hunnit med 8 av dessa under mina två år som "diversearbetare".
Absolut värsta sortens intervju man kan vara med om är den de hör av sig igen från. Detta har inträffat 2 gånger. Senaste gången för bara några veckor sedan. Då blev jag inkallad för en andra intervju hos chefen för företaget samma dag som de skulle bestämma sig för vem de skulle anställa.
Gissa om tankarana far iväg då. Intervjun var klar klockan 11.00 och fram till den eftermiddagen så hade man redan planerat vilka man skulle köpa tårta till sista dagen på gamla jobbet. Men 17.15 kom mailet som sa att nu var det någon annan som fick jobbet. Det blev några deppiga timmar efter detta besked, på gränsen till sorgearbete.
Men redan nästa dag var man uppåt igen. Man fick ju tänka att om man kom så här långt på en intervju så var man ju aktuell inom den branchen trots allt. Så på med regnstället igen och fram med hinkar, rep och spackelspadar. Här ska saneras råolja.
17 januari 2006
Anton regerar fortfarande
När Anton föddes så försköts centrum i vår familj. Innan födseln så var min sambo det viktigaste för mig. Och jag antar att jag var det viktigaste för henne.
Samma sekund som Anton föddes så blev han det viktigaste för mig. Och givetvis viktigast för sambon med. Nu var han mitten i vår familj. I fyra år har det varit så. Anton får som han vill och alla tar sig tid att vara med Anton.
Nu när Lina har fötts så var vi givetvis oroliga för att Anton skulle bli undanskuffad, tyst och ledsen. Så det första veckorna gjorde vi allt han ville för att visa att vi fortfarande hade tid för honom. Men med tiden så har vi påvisat att ibland måste vi ta hand om Lina och han kan inte få all uppmärksamhet. Antons sätt att tackla detta är just nu lite förvånande. Han viker inte en tum! Han kräver sin tid. Har pappa Lina i famnen så kan han komma och kräva att pappa ska brottas med honom.
-"Mamma ta bebisen." säger han bara.
Hans vanligast ord är just nu:
-"Jag nill" (jag vill).
Dessa upprepar han högre och högre tills han till slut skriker ut orden. Vi har fått börja sätta gränser och det har blivit som en ny trotsålder och han blir ständig hänvisad till sitt rum.
Däremot älskar han sin lillasyster. Han gullar med henne och vill ofta ha henne i famnen eller vill bära henne. I lördags låg han på rygg i mormors säng och hade i smyg dragit upp Lina på sin mage och låg och sjöng för henne. Mormor, jag och sambon turades om att smygtitta på dem för att inte störa.
När pappa är hemma så vaktas han varje minut för att se om han ätit frukost klart eller borstat sina tänder färdigt. Har han det blir han obönhörligen ledd med ett finger i Antons hårt knutna hand till lämplig plats för att leka. Och sen ska det brottas, bygga lego, springas ikapp och leka kurragömma utan avbrott och helst flera saker samtidigt. Jag har fått börja säga ifrån ibland vilket jag alltid haft svårt att göra och han har svårt att acceptera detta.
Lina får däremot en hårdare behandling från början. Hon har haft oturen att födas av redan härdade föräldrar. Hon får sitta mycket i sin babysitter och vi kommer inte medsamma när hon gråter. Allt för att härda henne för framtiden.
Men Lina är en tuffing. Hon tar ingen napp mer än just när hon ska somna in. Och hon gråter just aldrig. Hon ligger och knölar när hon vaknar om nätterna, vilket vi vaknar av.
Första tiden med Anton så gick vi upp på natten när han vaknade, bytte hans blöjor och matade honom i en stol i vardagsrummet. Med Lina kör vi det så smidigt som möjligt. Jag matar henne inte längre om nätterna. Jag går bara upp när hon vaknar första gången, hämtar henne och ger henne till sambon i sängen. Och där får hon ligga resten av natten och hon ammar när hon vaknar 1-2 gånger till.
Både Anton och Lina vaknar till mellan 23.00 och midnatt, man vet aldrig vem som vaknar först. Jag hämtar båda, men när det är klart sover jag resten av natten. Och efterspm Lina inte gråter om nätterna så blir det en ostörd vila för mig.
Till sist fyller vi väl på med några till av Antons egna sammansatta ord:
Matpinne - Tandpetare
Hockeyboll - Puck
Samma sekund som Anton föddes så blev han det viktigaste för mig. Och givetvis viktigast för sambon med. Nu var han mitten i vår familj. I fyra år har det varit så. Anton får som han vill och alla tar sig tid att vara med Anton.
Nu när Lina har fötts så var vi givetvis oroliga för att Anton skulle bli undanskuffad, tyst och ledsen. Så det första veckorna gjorde vi allt han ville för att visa att vi fortfarande hade tid för honom. Men med tiden så har vi påvisat att ibland måste vi ta hand om Lina och han kan inte få all uppmärksamhet. Antons sätt att tackla detta är just nu lite förvånande. Han viker inte en tum! Han kräver sin tid. Har pappa Lina i famnen så kan han komma och kräva att pappa ska brottas med honom.
-"Mamma ta bebisen." säger han bara.
Hans vanligast ord är just nu:
-"Jag nill" (jag vill).
Dessa upprepar han högre och högre tills han till slut skriker ut orden. Vi har fått börja sätta gränser och det har blivit som en ny trotsålder och han blir ständig hänvisad till sitt rum.
Däremot älskar han sin lillasyster. Han gullar med henne och vill ofta ha henne i famnen eller vill bära henne. I lördags låg han på rygg i mormors säng och hade i smyg dragit upp Lina på sin mage och låg och sjöng för henne. Mormor, jag och sambon turades om att smygtitta på dem för att inte störa.
När pappa är hemma så vaktas han varje minut för att se om han ätit frukost klart eller borstat sina tänder färdigt. Har han det blir han obönhörligen ledd med ett finger i Antons hårt knutna hand till lämplig plats för att leka. Och sen ska det brottas, bygga lego, springas ikapp och leka kurragömma utan avbrott och helst flera saker samtidigt. Jag har fått börja säga ifrån ibland vilket jag alltid haft svårt att göra och han har svårt att acceptera detta.
Lina får däremot en hårdare behandling från början. Hon har haft oturen att födas av redan härdade föräldrar. Hon får sitta mycket i sin babysitter och vi kommer inte medsamma när hon gråter. Allt för att härda henne för framtiden.
Men Lina är en tuffing. Hon tar ingen napp mer än just när hon ska somna in. Och hon gråter just aldrig. Hon ligger och knölar när hon vaknar om nätterna, vilket vi vaknar av.
Första tiden med Anton så gick vi upp på natten när han vaknade, bytte hans blöjor och matade honom i en stol i vardagsrummet. Med Lina kör vi det så smidigt som möjligt. Jag matar henne inte längre om nätterna. Jag går bara upp när hon vaknar första gången, hämtar henne och ger henne till sambon i sängen. Och där får hon ligga resten av natten och hon ammar när hon vaknar 1-2 gånger till.
Både Anton och Lina vaknar till mellan 23.00 och midnatt, man vet aldrig vem som vaknar först. Jag hämtar båda, men när det är klart sover jag resten av natten. Och efterspm Lina inte gråter om nätterna så blir det en ostörd vila för mig.
Till sist fyller vi väl på med några till av Antons egna sammansatta ord:
Matpinne - Tandpetare
Hockeyboll - Puck
16 januari 2006
När vi testade självscanning
I Corren i torsdags så kunde man läsa ett kul kåseri av Carina Glenning om hur hon använde självscanning i matvarubutiken, åkte dit med oscannade varor, men ändå älskade konceptet.
Jag tänkte dela med mig av min erfarenhet av dessa tingestar.
När självscanningen kom så ville man ju trots allt prova. Första gången jag ryckte till mig ett sådant där handtag hindrades jag p.g.a. att jag inte var medlem i butiken. Jag lät detta bli en orsak att bli medlem och promenerade stolt in i butiken en vecka senare med ett nytryckt medlemskort. Sambon var med och vi båda fick tag i ett handtag.
Det tog en stund att komma på hur man skulle hålla den och framför allt hur man tog bort de saker man i ren förtjusning testat den på, men som man inte tänkt handla. Men sedan gick det av bara farten.
Tills jag blev sugen på soltorkade tomater...
Jag öste upp en liten burk med de förvridna grönsakerna och satte på ett lock. Sedan vred vi våra nackar runt för att komma på hur man skulle bli med en streckkod på burken. Vi fick fråga oss fram om de hänvisade oss till fruktdiskarna för att få en lapp. Det var en extra bit att gå för detta men det kunde det vara värt. Väl framför vågen började vi bläddra på pekskärmen för att hitta tomaterna. De fanns inte som jag trodde under grönsaker. Och inte under nån annan kategori heller bland de vi testade. Vi beslutade oss för att be om hjälp i kassan.
Kassakön var ett par personer lång men den gick ju snabbt när alla bara skulle betala och gå. När det var vår tur lade jag upp tomaterna och bad om en streckkod.
-"Ni har en våg där borta" sa expiditen och pekade ett par meter bort.
-"Ja, men vi kan inte hitta soltorkade tomater någonstans på skärmen" sa jag.
-"De finns under godis" var det ganska förvånande svaret.
Vi fick sedan ta oss bort till vågen, leta upp godis och förtorkade grönsaksavdelningen på vågens skärm och sedan kunde vi äntligen väga burken och få vår streckkod.
Givetvis hade inte kassörskan väntat på oss utan vi fick snällt ställa oss sist i kön igen. Men återigen gick det ganska snabbt.
-"Så behöver 4 fyra plastpåsar också" sa jag världsvant.
-"Dem skulle ni ha tagit vid ingången" snäste kassörskan.
Och några extra påsar att ge oss hade hon inte. Hon hänvisade till den manuella kassan bredvid. Jag ställde mig i ren protest sist i den kassan, bakom 2 kundvagnar för att påvisa hur dålig service och korkat system det här med självscanningen var. Sambon pekade och ropade att jag skulle gå före folket i kön, men jag väntade snällt på min tur.
Efter denna upplevelse så lovade jag mig själv att aldrig självscanna igen. Detta var när detta påfund var nytt och kanske har servicen och rutinerna blivit bättre, men mig har de inte kunnat locka att prova igen. Dessutom smakade de soltorkade tomaterna gräsligt. Jag tog en tugga i en, spottade ut den och slängde resten. Mycket besvär för ingenting.
Carina Glennings kåseri hittar ni här.
Jag tänkte dela med mig av min erfarenhet av dessa tingestar.
När självscanningen kom så ville man ju trots allt prova. Första gången jag ryckte till mig ett sådant där handtag hindrades jag p.g.a. att jag inte var medlem i butiken. Jag lät detta bli en orsak att bli medlem och promenerade stolt in i butiken en vecka senare med ett nytryckt medlemskort. Sambon var med och vi båda fick tag i ett handtag.
Det tog en stund att komma på hur man skulle hålla den och framför allt hur man tog bort de saker man i ren förtjusning testat den på, men som man inte tänkt handla. Men sedan gick det av bara farten.
Tills jag blev sugen på soltorkade tomater...
Jag öste upp en liten burk med de förvridna grönsakerna och satte på ett lock. Sedan vred vi våra nackar runt för att komma på hur man skulle bli med en streckkod på burken. Vi fick fråga oss fram om de hänvisade oss till fruktdiskarna för att få en lapp. Det var en extra bit att gå för detta men det kunde det vara värt. Väl framför vågen började vi bläddra på pekskärmen för att hitta tomaterna. De fanns inte som jag trodde under grönsaker. Och inte under nån annan kategori heller bland de vi testade. Vi beslutade oss för att be om hjälp i kassan.
Kassakön var ett par personer lång men den gick ju snabbt när alla bara skulle betala och gå. När det var vår tur lade jag upp tomaterna och bad om en streckkod.
-"Ni har en våg där borta" sa expiditen och pekade ett par meter bort.
-"Ja, men vi kan inte hitta soltorkade tomater någonstans på skärmen" sa jag.
-"De finns under godis" var det ganska förvånande svaret.
Vi fick sedan ta oss bort till vågen, leta upp godis och förtorkade grönsaksavdelningen på vågens skärm och sedan kunde vi äntligen väga burken och få vår streckkod.
Givetvis hade inte kassörskan väntat på oss utan vi fick snällt ställa oss sist i kön igen. Men återigen gick det ganska snabbt.
-"Så behöver 4 fyra plastpåsar också" sa jag världsvant.
-"Dem skulle ni ha tagit vid ingången" snäste kassörskan.
Och några extra påsar att ge oss hade hon inte. Hon hänvisade till den manuella kassan bredvid. Jag ställde mig i ren protest sist i den kassan, bakom 2 kundvagnar för att påvisa hur dålig service och korkat system det här med självscanningen var. Sambon pekade och ropade att jag skulle gå före folket i kön, men jag väntade snällt på min tur.
Efter denna upplevelse så lovade jag mig själv att aldrig självscanna igen. Detta var när detta påfund var nytt och kanske har servicen och rutinerna blivit bättre, men mig har de inte kunnat locka att prova igen. Dessutom smakade de soltorkade tomaterna gräsligt. Jag tog en tugga i en, spottade ut den och slängde resten. Mycket besvär för ingenting.
Carina Glennings kåseri hittar ni här.
10 januari 2006
Lina har fått RS-viruset
Förra veckan fick Lina sin livs första sjukdom. En förkylning. Hon blev allt snuvigare och efter ett par dagar så fick hon en enveten hosta.
Natten mot torsdag var hostan envis hela natten där hon låg under sin mammas täcke och ömsom sov, ömsom ammade och ömsom hostade. När Kerstin vaknade klockan fyra på morgonen för att besöka toaletten gjorde hon en otäck upptäckt. Hennes nattlinne hade flera stora blodfläckar där Lina hade legat. Vi blev förstås oroliga och tände lampan rakt i ansiktet på den lilla damen och undersökte henne noga i jakten på vart blodet kom ifrån. Men vi kunde inte se nåt blod på henne mer än en liten prick på ena armen. Vi släckte igen och med en rysning så tänkte både sambon och jag att hon kunde ha hostat upp blodet. Men så illa var det inte, som tur var. En noggrannare koll konstaterade att hon hade torkat blod inne i näsan och att det var näsblod hon hade haft.
Jag for iväg till jobbet trots detta men vi enades om att sambon skulle ringa BVC och ville de skicka henne vidare till sjukhuset så skulle jag komma hem och skjutsa familjen. Så blev det också. Klockan 10.10 ringde sambon och sa att hon fått en tid på sjukhuset klockan 11.00. Jag var i Norrköping och hade 40 minuters bilresa hem. Men som tur var stod min chef/kund bredvid mig när sambon ringde och när jag förklarat situationen tyckte han att jag gott kunde kasta mig i bilen och fara hem. Jobbet fick vänta och den killen utan körkort som skulle jobbat med mig blev hemskickad med tidigarelagd helgledighet.
Jag for hem i ilfart och vi lastade in hela familjen i nya Volvon och tog oss till sjukhuset. På sjukhuset var de en smula överlastade av alla barn som var förkylda. De tog dock emot oss genast trots att vi var en kvart efter utsatt tid. De undersökte och undersökte lilla Lina. Läkaren såg små bubblor komma ur munnen på Lina och konstaterade att hon fått RS-virus. Ett mycket vanligt virus men ändå farligt om man drabbas för hårt. De mätte syrehalten i Linas blod men den var oförändrad på 100%. De gav henne adrenalin och pulmikort genom ett rör söm de höll utanför hennes mun så hon kunde andas in ångorna. Sköterskorna och läkaren gick hela tiden in och ut genom dörrarna och ibland fick vi sitta ensamma och vänta. Och som jag beskrev det i ett mail nyligen:
"Anton hade som väntat svårast att sitta still, men han och jag hittade en elbil någon ställt i korridoren. Det är inte klokt vad mycket man kan ha sönder med en sån på kort tid. Nästa gång ska jag t.o.m. låta Anton prova den."
Efter allt detta så fick vi åka hem igen. Lina hostade i tre dagar, men sedan gav hostan med sig. Numera hostar hon bara när hon har vaknat. Och inte särskilt länge då heller jämfört med rekordet hon satte med 15 minuters oavbrutet hostande några dagar tidigare.
RS är den absolut vanligaste förkortningen som används mellan småbarnsföräldrar just nu. Vi har pratat med massor av mammor vars barn har fått samma diagnos. Några har blivit riktigt dåliga (av barnen alltså), men inte vår Lina. Men en pärs har det varit ändå. Nu får väl barn inga fler sjukdomar under sin uppväxt, va? Eller?
Natten mot torsdag var hostan envis hela natten där hon låg under sin mammas täcke och ömsom sov, ömsom ammade och ömsom hostade. När Kerstin vaknade klockan fyra på morgonen för att besöka toaletten gjorde hon en otäck upptäckt. Hennes nattlinne hade flera stora blodfläckar där Lina hade legat. Vi blev förstås oroliga och tände lampan rakt i ansiktet på den lilla damen och undersökte henne noga i jakten på vart blodet kom ifrån. Men vi kunde inte se nåt blod på henne mer än en liten prick på ena armen. Vi släckte igen och med en rysning så tänkte både sambon och jag att hon kunde ha hostat upp blodet. Men så illa var det inte, som tur var. En noggrannare koll konstaterade att hon hade torkat blod inne i näsan och att det var näsblod hon hade haft.
Jag for iväg till jobbet trots detta men vi enades om att sambon skulle ringa BVC och ville de skicka henne vidare till sjukhuset så skulle jag komma hem och skjutsa familjen. Så blev det också. Klockan 10.10 ringde sambon och sa att hon fått en tid på sjukhuset klockan 11.00. Jag var i Norrköping och hade 40 minuters bilresa hem. Men som tur var stod min chef/kund bredvid mig när sambon ringde och när jag förklarat situationen tyckte han att jag gott kunde kasta mig i bilen och fara hem. Jobbet fick vänta och den killen utan körkort som skulle jobbat med mig blev hemskickad med tidigarelagd helgledighet.
Jag for hem i ilfart och vi lastade in hela familjen i nya Volvon och tog oss till sjukhuset. På sjukhuset var de en smula överlastade av alla barn som var förkylda. De tog dock emot oss genast trots att vi var en kvart efter utsatt tid. De undersökte och undersökte lilla Lina. Läkaren såg små bubblor komma ur munnen på Lina och konstaterade att hon fått RS-virus. Ett mycket vanligt virus men ändå farligt om man drabbas för hårt. De mätte syrehalten i Linas blod men den var oförändrad på 100%. De gav henne adrenalin och pulmikort genom ett rör söm de höll utanför hennes mun så hon kunde andas in ångorna. Sköterskorna och läkaren gick hela tiden in och ut genom dörrarna och ibland fick vi sitta ensamma och vänta. Och som jag beskrev det i ett mail nyligen:
"Anton hade som väntat svårast att sitta still, men han och jag hittade en elbil någon ställt i korridoren. Det är inte klokt vad mycket man kan ha sönder med en sån på kort tid. Nästa gång ska jag t.o.m. låta Anton prova den."
Efter allt detta så fick vi åka hem igen. Lina hostade i tre dagar, men sedan gav hostan med sig. Numera hostar hon bara när hon har vaknat. Och inte särskilt länge då heller jämfört med rekordet hon satte med 15 minuters oavbrutet hostande några dagar tidigare.
RS är den absolut vanligaste förkortningen som används mellan småbarnsföräldrar just nu. Vi har pratat med massor av mammor vars barn har fått samma diagnos. Några har blivit riktigt dåliga (av barnen alltså), men inte vår Lina. Men en pärs har det varit ändå. Nu får väl barn inga fler sjukdomar under sin uppväxt, va? Eller?
01 januari 2006
Dissa mitt företag. Del 3.
Jag ville köpa mig en laptop förra hösten. De är trots allt billigast hos Dell så jag beställde en på nätet av dem, trots den här erfarenheten.
Under en period så fick man en skrivare med på köpet. Jag hade redan en bra sådan så jag avvaktade ett tag. Men när de sedan erbjöd extra minne i datorn kostnadsfritt så slog jag till. Man konfiguerade helt enkelt sina egna komponenter direkt på nätet. Min dator skulle kosta 13,000 kronor. De skrev på hemsidan att nu när ordern var klar så skickade de räkningen, och när den var betald kom datorn.
Jag väntade. Och väntade, men ingen räkning kom. Efter en vecka så mailade jag supporten. De svarade inte. Efter ytterligare en vecka skickade jag ett fax till dem med texten "Den som ser det här, ring mig genast".
Ytterligare 10 dagar senare hade inget hänt. Det var då jag upptäckte att jag har en epost-personlighet. Den personen är mycket otrevligare i tonen än vad jag är privat. Denna epostpersonlighet skrev ihop och skickade detta mail:
Hej!
Jag har fortfarande inte hört från någon på Dell fast det var 10 dagar sedan jag skickade ett fax, 17 dagar sedan jag skrev till supporten och 24 dagar sedan jag gjorde en beställning på en Inspiron hos er. Om nu nån mot förmodan skulle hitta en sån order så anullera den omedelbart. Jag vill inte handla hos någon där supporten skulle vara lika obefintlig som den respons man får när man vill handla hos er. Jag är bara ledsen för att jag spillt bort över tre veckor på att jag trodde mig skaffat en bra laptop. Nu går jag ut till OnOff och handlar en i stället.
Ha en bra dag önskar
Lars Svensson
Men då blev det fart. Dagen efter blev jag uppringd av en kille från Dell.
-"Vi har fått ett fax av dig" sa han.
Jag fick förklara hur jag gjort beställningen och berättade att jag kommit till sidan där det stod "Ordern är nu klar. Vi skickar ut en faktura till dig."
-"Jaha", sa försäljare, "Var du på den sidan. Då måste du trycka på en knapp till innan ordern läggs"
Alltså inte alls som texten sa.
Försäljaren avslutade med orden:
-"Då kan jag inte hjälpa dig"
Inte:
-"Jag kan hjälpa dig skapa en ny order"
eller liknande, bara:
-"Då kan jag inte hjälpa dig"
Jag svarade uppgivet:
-"Jag är nöjd med detta. Nu är jag fri att gå till en riktig (jag tryckte på det ordet) affär och köpa mig en laptop"
Och så blev det. Dock med en del strul där också. Men det tar vi en annan gång.
Under en period så fick man en skrivare med på köpet. Jag hade redan en bra sådan så jag avvaktade ett tag. Men när de sedan erbjöd extra minne i datorn kostnadsfritt så slog jag till. Man konfiguerade helt enkelt sina egna komponenter direkt på nätet. Min dator skulle kosta 13,000 kronor. De skrev på hemsidan att nu när ordern var klar så skickade de räkningen, och när den var betald kom datorn.
Jag väntade. Och väntade, men ingen räkning kom. Efter en vecka så mailade jag supporten. De svarade inte. Efter ytterligare en vecka skickade jag ett fax till dem med texten "Den som ser det här, ring mig genast".
Ytterligare 10 dagar senare hade inget hänt. Det var då jag upptäckte att jag har en epost-personlighet. Den personen är mycket otrevligare i tonen än vad jag är privat. Denna epostpersonlighet skrev ihop och skickade detta mail:
Hej!
Jag har fortfarande inte hört från någon på Dell fast det var 10 dagar sedan jag skickade ett fax, 17 dagar sedan jag skrev till supporten och 24 dagar sedan jag gjorde en beställning på en Inspiron hos er. Om nu nån mot förmodan skulle hitta en sån order så anullera den omedelbart. Jag vill inte handla hos någon där supporten skulle vara lika obefintlig som den respons man får när man vill handla hos er. Jag är bara ledsen för att jag spillt bort över tre veckor på att jag trodde mig skaffat en bra laptop. Nu går jag ut till OnOff och handlar en i stället.
Ha en bra dag önskar
Lars Svensson
Men då blev det fart. Dagen efter blev jag uppringd av en kille från Dell.
-"Vi har fått ett fax av dig" sa han.
Jag fick förklara hur jag gjort beställningen och berättade att jag kommit till sidan där det stod "Ordern är nu klar. Vi skickar ut en faktura till dig."
-"Jaha", sa försäljare, "Var du på den sidan. Då måste du trycka på en knapp till innan ordern läggs"
Alltså inte alls som texten sa.
Försäljaren avslutade med orden:
-"Då kan jag inte hjälpa dig"
Inte:
-"Jag kan hjälpa dig skapa en ny order"
eller liknande, bara:
-"Då kan jag inte hjälpa dig"
Jag svarade uppgivet:
-"Jag är nöjd med detta. Nu är jag fri att gå till en riktig (jag tryckte på det ordet) affär och köpa mig en laptop"
Och så blev det. Dock med en del strul där också. Men det tar vi en annan gång.
Anton pratar på
Anton fortsätter komma med nya ord när hans ordförråd sviker. Här är några till:
Blåsbubblor - Såpbubblor
Överpå - Överst (som i överst i en hög)
Snöbil (Vägbil har också förekommit) - Snöplog
Tankbensin - Bensinstation
Så får jag väl runda av med en kul kommentar Anton gjorde häromdagen.
Vi åkte förbi Beijers häromdagen och de har en jättelik gul låda på stålbalkar utanför för att symbolisera sin logotyp. Anton tittade på konstruktionen och utbrast:
-"Här säljer dem jättestora lådor.....Vad skrattar du för, pappa?"
Blåsbubblor - Såpbubblor
Överpå - Överst (som i överst i en hög)
Snöbil (Vägbil har också förekommit) - Snöplog
Tankbensin - Bensinstation
Så får jag väl runda av med en kul kommentar Anton gjorde häromdagen.
Vi åkte förbi Beijers häromdagen och de har en jättelik gul låda på stålbalkar utanför för att symbolisera sin logotyp. Anton tittade på konstruktionen och utbrast:
-"Här säljer dem jättestora lådor.....Vad skrattar du för, pappa?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
Vår tågtripp till Stockholm var bara generalrepetition för vår stora tågresa till Legoland i Danmark. Jag hade valt tåg framför bil eftersom... -
När jag gick i låg-och mellanstadiet så hade vi liksom många andra Luciatraditioner. Tradition var det också att "brummare" liksom...
-
Detta är tänkt som del 2 i min miniserie om företag jag stött på som jag vill dissa. Del 1 finns här: Att köpa från direktreklamen Hade nu t...