I London med familjen

Nu har vi kommit hem från London. 4 dagar med hela familjen. Jag har haft denna blogg i tankarna hela tiden och så fort Anton sagt nåt kul så har jag talat in det på min mobiltelefon för att komma ihåg det. Här följer hela historien:

Kort reseskildring

När vi kört bil från klockan 03.45 på morgonen, flugit, åkt tåg och tunnelbana så var vi till slut på en tunnelbanestation nära hotellet. Vi gick gatan upp och tittade på stan. Anton hade fullt upp med att nämna vilka färger på taxibilar han såg och fråga oss vart varje buss skulle åka. Och att utryckningsfordonen hade ett annat ljud på sina sirener fascinerade honom mycket.

Strax efter att vi hittat vårt hotell den första dagen så gick vi ut och åt på en lokal pub. Anton ville ha spagetti Bolanaise och fick en vuxenportion. När han ätit upp den gick han in själv och bad att få mera spagetti. De trodde honom inte. Till slut kom de ut och frågade om det verkligen stämde. Vi intygade detta och han fick en portion till som han åt upp ca halva av. Pubpersonalen var så imponerade att de bjöd på den andra portionen.

För 3 år sedan var jag i London med några kamrater. Vi var då på Hamley’s 6 våningar stora leksaksvaruhus. Hela tiden gick man runt med känslan av att detta ville man visa sin son när han blev större. I onsdags var vi där. Även om Anton kallade det för ”Leksaksladan” efter leksaksvaruhuset i ”Toy Story 2”. Där sprang Anton saligt runt och lekte med allt. Han fick med sig en liten radiostyrd bil hem och Lina fick en sköldpadda som spelade olika melodier. Hela denna upplevelse kan inte toppas… nånsin…

Hela England har drabbats av fotbollsfeber inför det stundande VMet. De kunde inte sälja hörlurar utan att det följde med en liten boll med svarta och vita rutor. Och på McDonalds gick de runt och ville sälja matchtröjor i miniformat. Och i TV-affärerna visades gamla klassiska landskamper med det svartvita hemmalaget.

Hemma i Sverige brukar Anton charma alla genom att springa runt och prata med dem. Jag var lite undrande över hur det skulle gå i London när han inte kunde språket. Men han lyckades nästa lika bra där. Hans ”Fankju” charmade många. Även om pappa var rädd att de inte skulle höra bokstaven ”n” i ordet och tro att han sa nåt helt annat.

Men han fick svår konkurrens av lillasyster denna gång. Många tittade på henne och log där hon låg i vagnen och följde med på alla utfärder upp till 10 timmar i sträck utan att klaga. Och hennes fotografi på passet var så gulligt att flera passkontrollanter höll upp det för att visa sina kollegor.

Vi åkte dubbeldäckare en gång också. Anton hade längtat. Han och jag satt där uppe, mamma och Lina fick vänta där nere. Men efter 5 minuter sov Anton gott i pappas knä och jag fick bära ner honom för trappan.

Näst sista dagen var vi på Harrods. Där lekte Anton nästan lika mycket som på Hamley’s. Fast där var försäljningstekniken mera aggressiv. Värst var en kvinna som visade små bilar som följde den linje man ritade med en tuschpenna. Hon frågade Anton vilken bil han tyckte bäst om och tryckte den hela kartongen hårt i hans famn och sa att hon tyckte att han skulle ta hem den. Pappa skakade på huvudet och lade tillbaka kartongen. De var alldeles för dyra. Anton blev givetvis ledsen och lunkade iväg med sänkta axlar, men jag kunde snabbt locka iväg honom att titta på andra leksaker.


Pappas funderingar

Varför hatar de barnfamiljer i Londons tunnelbanor?? Varje plattform hade ca 15 steg ner utan hiss. Vi fick kånka och bära på Lina och barnvagnen varje gång. Skulle man byta tåg vid en station fick man bära upp för en trappa, gå en bit och sen bära ner för en annan trappa igen. Att färdas på detta sätt med 5 väskor och Anton som fick lämna ståbrädan och gå i trapporna var en pärs och sambon och jag var genomsvetta varje gång.

En fråga bara; Varför kan man inte passera Picadilly Circus utan att få den där fåniga melodin från 80-talet i huvudet???

Vilken pärs det är att betala med mynt i England. Är det för mycket begärt att ha siffrorna på mynten, inte bara beloppet skrivet med bokstäver??”

Vi hade inget diskmedel på hotellrummet och beslutade oss för att köpa lite på stan.
Pappa: ”Jag undrar vad ’Yes’ heter på engelska?”

Antons kommentarer

När tåget lämnade Stanstedts flygplats fick vi genom fönstren för första gången titta på Englands landskap tillsammans. Pappa förklarade att nu är vi i England och även fast det ser likadant ut som hemma så är t ex hästarna där engelska hästar. Anton kommenterade:
-”Ser engelska hästar ut sådär.”


Pappa: -”Om du kommer bort hemma så kan du ju i alla fall säga vart du bor. Men här så förstår de inte vad du säger.”
Anton: -”Pappa, vad heter Höglyckegatan på engelska?”


Antons benämning på propellrar i singularis:
-”En propell”


Anton blev upprörd över att han hörde en pojke som var mindre än honom prata bra engelska.
-Jag kan ju inte prata så bra som han och jag är 4 år.
Att pojken var född i England ansåg inte Anton hörde dit.

-”Finns det postbilar här också?”
Anton såg sin första gula taxibil i London.

Jag satt en kväll och berättade om hur jag spelade fotboll som barn i en turnering för juniorer. Att vi vann och så tyckte inte Anton var viktigt. Hans enda fråga var:
-”Vems boll spelade ni med?”

Pappa: -”Anton, tycker du verkligen om morotsjouice?”
Anton: -”Ja.”
Pappa: -”Men har du druckit det förut?”
Anton: -”Ja. Jag har ätit morot.”

Lina mössa hade åkt ner för hennes ögon när vi åkte tunnelbana.
Anton: -”Pappa. Hon känner sig som ett spöke.”

Anton frågade om han hade några engelska pengar i sin plånbok. Vi svarade att det hade han ju inte för den låg ju kvar hemma i Sverige. Märkligt nog fick detta svar honom att storgråta i fem minuter.

Anton: -”Jag har drömt inatt.”
Pappa: -”Vad drömde du om då?”
Anton: -”Kommer inte ihåg.”

Anton: -”Te börjar på T.. det är konstigt.”

-”Stackars mig!!” sa Anton, när han hade hittat nära 10 godispåsar i matbutiken i London som låg på fel plats. Hans ordningssinne får honom att hänga tillbaka allt sånt på rätt plats och han fick jobba en bra stund.


-”Stanna, pappa.” Anton var alldeles fnissig och hoppade av ståbrädan.
-”Jag såg en liten kille som hade skjorta på sig. Och fägg (skägg).”
Detta var Antons första möte med en dvärg.

Anton tittade sig i spegeln i en klädaffär.
-”Så där ser inte jag ut”
Han tar av sig kepsen.
-”Så här ser jag ut.”


-”Pappa, de har såna som kan panga”
En fin omskrivning för pistoler, när Anton såg gamla Magnumavsnitt dubbade till tyska. Språket spelade ju inte honom nån roll. Han fattade ju inte vad de sa på nån kanal.


När vi skulle flyga hem stod vi bakom planet och försökte stoppa in barnvagnen i en stor sopsäck i den starka vinden. Flygplansmotorerna var på och det luktade bränd flygbensin.
Anton: -”Vem är det som grillar?”


Anton och jag stod på flygets minimala toalett. Framför oss var en skylt vid papperskorgen för dambindor. Skylten visade en kvinna och en papperspåse. Anton pekade på kvinnosymbolen och sa uppskärrat:
-”Pappa, det är en damtoalett.”

Vi lämnade Skavsta flygplats men stannade ganska medsamma på McDonalds i Nyköping.
Pappa: -”Det var inte länge vi åkte, va?”
Anton: -”Nej, bara en centiliter.”