Var kom odjuret ifrån?

När Anton var nyfödd och fortfarande kvar på BB gjorde jag en märklig upptäckt om mig själv.

Det var sista dagen på BB som de skulle ta ett blodprov i hälen på Anton. Sköterskan och Kerstin tog plats vid skötbordet. Jag blev förvisad ett steg bakom dem. Hälen stacks blodig och Anton skrek och skrek när de försökte klämma ut bloddroppar ur den. Jag kände hur en ny sorts ilska började bubbla upp inom mig. Nån gjorde min son illa, och det kunde inte mitt slumrande inre odjur tåla, utan det vaknade upp och började ge konstiga signaler till mig.

Ett tag funderade jag över möjligheten i att gå fram mellan damerna vid skötbordet, och med två kraftiga knuffar puffa plågoandarna åt varsitt håll och ta upp min lilla ängel i famnen. Men jag stillade dessa tankar...

Men när sköterskan sa att:
-"Nu fanns det inte mera blod kvar, vi måste sticka en gång till."
så hörde jag förvånat mig själv utbrista med en mycket ilsken och bestämt röst:
-"Nej, det blir det inte tal om!!"

Hur som helst så räckte blodet till alla prov och ingen mer nål behövde stickas i den lilla babiesfoten. Sköterskan kommenterade detta med:
-"Det var tur det, för annars hade aldrig pappan förlåtit mig."

Var detta odjur kom ifrån har jag ingen aning om. Jag anser mig själv vara en logiskt tänkande person som inte tar till knytnävarna i något sammanhang. Men i och med min sons födelse så finns odjuret ändå där, bevakande alla kringpasserande ifall någon skulle få idén att skada min lilla ängel.

Igår var vi på födelsedagsfest och Anton var med. Det var flera andra barn också. Han hittade ett par pojkar kring hans egen ålder som han lekte hårdhänta lekar med. Men när han knuffade omkull en kille som var yngre än honom själv och denne föll gråtande till marken, och han därefter satte sig och slog sina händer mot pojkens ansikte flera gånger så fick det vara nog. Alla vuxna befann sig då uppe på altanen. Jag skrek åt Anton att sluta, men han brydde sig inte. Det blev istället en hastig rusch för mig och flera andra ner till pojkarna. De flesta. liksom jag, i bara strumplästen.

Nu hann jag dock inte först utan den lilla pojkens far fann före. Fadern gjorde exakt vad jag skulle ha gjort. Han tog upp Anton till stående, satte sig på huk framför honom och sa med barsk röst:
-"Så där gör man inte!"
Anton började givetvis att gråta.

Det märkligaste av allt var att inom mig så rasade odjuret. Någon vuxen hade tagit tag i min son och gjort så han började gråta. Odjuret slet i mig för att anfalla fadern. Detta gjorde jag givetvis inte. Fadern hade ju gjort det helt logiskt rätta i den här situationen.

Ändå bubblade odjuret i mig en lång stund efteråt vilket gjorde att jag inte ens vågade se upp mot faderns ansikte på ett tag. Varje gång jag tenderade detta så frustade odjuret i mig. Inget mer hände dock denna eftermiddag.

Jag minns en gång när vi spelade fotboll på skolgården en rast i 5:e klass. Det var på försommaren 1976 och av en händelse så stod min far på granntomten till skolan och samspråkade med husägaren där.

Ett annat barn som var något äldre gjorde en ful fällning av mig på fotbollsplanen. I ögonvrån så såg jag hur min faders odjur vaknade och han var på väg att klättra över staketet in till skolan för att tala allvar med min motståndare. Hans arga utrop ekade mellan husen.

Hade jag då som 11-åring uppskattat min fars hjälp? Aldrig i livet! Jag hade skämts öronen av mig ifall han lagt sig i.

Man undrar ju om alla pappor har detta odjur inom sig? Hur är det med mammorna? Skriv gärna nån kommentar och berätta.

Till simhallen med Anton

Anton har tjatat om att åka till simhallen i flera veckor nu. Ända sedan hans bästis som också heter Anton (och är född exakt samma dag) började på simskolan där.

Pappa avskyr att bada och mamma är i 8:e månaden så hon hade ingen större lust att visa sig i baddräkt. Men i måndags gjorde vi upp att även pappa skulle följa med på lördagen till simhallen. De båda andra hade varit där en gång förut. De åkte då bussen dit.

I tisdags hade vi möte med Antons dagmamma för årlig rapport. bara det en egen historia. Men hon flikade också in att Anton berättat för alla att vi skulle till simhallen på lördag och att man kunde åka bil dit. Dagmamman sa till mig att även om jag hade hög feber så var jag numera tvungen att åka med.

Vi har räknat ner dagarna hela veckan och idag så var det då äntligen dags. Vi kom iväg runt 9.30 och passerade entrén runt 10.00.

Det svåraste för mig var att jag hade ingen aning om hur man beter sig i ett badhus. Konstaterade att jag inte varit i en simhall sedan jag gick i sexan, 1976. Det är ju 29 år sedan. Tyvärr fick jag det extra svårt för den enda herre jag kände som skulle gå dit, Anton, blev insläpad på damerna med mamma av nån anledning och jag fick gå själv på herrarnas utan nån som kunde visa mig hur man gjorde.

Jag stod och smög på sällskapet intill för att lösa mitt första problem:
Skulle man ta med sig handduken in eller inte? Dessa verkade inte göra det så jag lät bli.

Nästa problem var duschen innan badet. Där stod det på skyltarna att man inte fick ha badbyxorna på sig, men de jag såg som duschade hade dem kvar. Jag gjorde som dem och behöll dem på. Tja, badbyxor och badbyxor. De tajta små sakerna man hade på sig 1976 blev man förbjuden att använda så jag fick hålla tillgodo med mina innebandyshorts. Det var en märklig känsla att inte ha några kalsonger under dem, jag var tvungen att kolla att inget tittade ut mest hela tiden.

Sen gick jag ut, utan handduk, till Anton och Kerstin. Hon skickade genast in mig att hämta den igen.

Badet var fantastiskt kul med alla sina små bassänger för barn. Vi var även nere i den lite större bassängen där de släppte på vågor ibland. Om nån har en aning om hur det går till så hör gärna av er.

Sen propsade Anton på att åka näst längsta rutschbanan. Jag blev medtvingad. Jag var skitskraj! Första åket så satt jag upp med Anton i knät. Det gick inte alls. Tvärstopp efter halva banan och jag fick dra mig fram i sargen resten av vägen.

Åk två låg vi ner och då gick det undan. Det otäckaste var att just som vi kom ner och åkte under vattnet så tappade jag taget om Anton. Han hade flytringar på armarna, men i alla fall. Jag slog, med lite panik, ut med armen i vattnet och hittade honom ganska omgående. han hade då hittat upp till ytan före mig.

Mamma kom neråkande i hög fart med sin numera lätt spolformade kropp. Hon stänkte ner oss båda andra ganska rejält.

Efter 2 timmar i bassängen hägrade godiset i kiosken mera för Anton och vi gick och klädde på oss innan en kombinerad fika och godisstund tog vid. Anton åt varannan tugga på sin fralla, varannan på sitt smågodis.

Man blev mäktigt trött efter simpasset. Anton somnade i sin vagn och hans pappa önskade innerligt att han fått plats han med.

På kvällen sa jag godnatt till Anton och tackade för en kul dag. Han drog täcket över huvudet och uttalade sin sista mening för dagen:
-"Pappa, du kunde hitta till simhallen."

Antons morgonkommentarer del 2

För er som undrar, efter att ha läst Tid med Anton om Anton sagt nåt mer gulligt på morgonen så kan jag svara:

Njaee.... I söndags morse vaknade jag av att han sa till mamma:
-"Mamma.... pappa måste nog gå och bajsa idag. han har pruttat 2 gånger redan."

Tid med Anton

Tänkte återge hur Anton och jag har umgåtts de senaste dagarna. Han är i en underbar ålder just nu. Han har ju just fyllt 4 år (27 augusti).
Hela förra veckan har vi räknat ner dagarna till Disneykanalen skulle premiärvisa Björnbröder. Varje kväll har pappa hållit upp rätt antal fingrar fram till 2 dagar innan, då Anton förstår begreppen "imorgon" och "i övermorgon".
Torsdag kväll var han extra ivrig. Han tog sin allergimedicin i flytande form som han tar varje kväll, men den kvällen sa han att:
-"Vi får köpa ny Ajus (medicinen heter Aerius), den är lite stark tycker jag. Pappa.. vi kan ta festis istället".
Fredag morgon vaknade han 05.30 och undrade:
-"Har filmen börjat nu?"
-"Nej, den är inte förrän klockan 7 ikväll", sa pappa.
-"Neeeeeeeeeej" protesterade Anton.
Hur som helst så gick fredagen också. Jag tänkte själv flera gånger på att veckans höjdpunkt snart var här. När jag kommit hem på kvällen åt vi mat. Makaroner och köttbullar, som Anton beställt. Han ville sitta i mammas knä och bli matat, och det fick han. Dagen på lekstugan hade varit hård och plötsligt somnar Anton där i mammas knä. Han tittar upp lite och säger "Mer makaroner, tack" men somnar sedan igen så hårt att vi inte kan väcka honom. Klockan är då bara halv 6. Vi har inget annat att göra än att lägga honom i hans säng.
Jag blir våldsamt besviken och sätter mig och surar framför TVn i en halvtimma. Jag märker inte ens att jag glömt att slå på den.
Inte förrän vid midnatt vaknar Anton igen och ropar på pappa, liksom varje natt. Jag går in till honom och han har händerna uppsträckta i luften som han alltid brukar ha. Men så tar han ner dem igen.
-"Pappa", säger han, "Vi glömde att titta på filmen!!" och så börjar han gråta.
Pappa tröstar med att:
-"Ja, men pappa har spelat in den. Vi kan se den imorgon bitti"
Detta tröstar killen och han följer med in i våra sängar och vi somnar båda två ganska omgående.
Klockan 6.30 börjar filmvisningen. Vi sitter alla tre i våra sängar och ser hela filmen. Om den kan jag väl säga att det märkligaste var, att den så mycket liknade Lejonkungen. En del av handlingen och flera scener var mycket lika i de båda filmerna. Nåja, vi fick se den i alla fall.
Lördagen rullar på. Anton, Kerstin och jag åker till ICA Maxi och storhandlar. Anton slipper att sitta i vagnen utan springer runt och hjälper oss att plocka i varorna. En uppgift han gillade mycket. På kvällen säger Anton att han vill ha popcorn. Han har bara ätit det en gång förut i sitt liv, och det var några veckor sedan. Han blir ombedd att äta middag först, vilket han gör. När sista tuggan åkt in i munnen utbrister han:
-"Popcorn! Nu!"
Han får som han vill. Det är riktig kvalitetstid för en far att hålla sin son på köksbänken medan vi båda studerar varje skede av popcornspåsen i mikron. Anton får en liten blå skål med popcorn och vi hamnar framför TVn. Efter ca 45 minuter har han väl ätit 7 popcorn eller nåt. Mamma ber honom då att komma med och borsta tänderna. Då passar han på att trycka in 3 munnar fulla med popcorn, medan chansen ännu finns.
Söndagen är Anton och hans pappa på bl.a. på Biltema och vi hälsar på hans lekkamrat Rebecka, som också hon är 4 år.
Hans mamma är förstås ensam med honom också ett par gånger under helgen, det ska väl tilläggas så ingen tror nåt annat.
Helgen får en fin avslutning på måndagsmorgonen då det åter är dags att gå till jobbet. Anton sover som han ofta gör på sin pappas arm. Klockan 05.25 väcker Anton pappa med orden:
"Pappa..... jag älskar dig."
Pappa blir glad och kramar sin son hårt och säger:
-"Jag älskar dig med Anton. Jättemycket"
-"Jag jättemycket älskar dig med pappa".
Med en sån start på måndagsmorgonen så går man småleende till sitt arbete.