När barn kommer bort

I lördags var vi till Kolmården med barnen. För Anton var det hans tredje resa dit. Fjärde om man räknar att han var i magen på sambon vid första besöket.

Utanför barnens gård så träffade vi annan mamma. Mamman grät. Hennes tvååringa son hade kommit bort.
-"Han är ljushårig och har ljusblå jacka" snyftade hon.

Vi höll ögonen öppna men han fanns verkligen inte någonstans.

Det gick ilningar längs ryggen på oss för detta gav flashbacks till för ett år sedan. Det var då det hände. För första gången någonsin försvann vår Anton.

Jag gick bara tvärs över gatan. En promenad på 5 meter. När jag återkom till sambon var inte Anton hos henne. Hon sa att hon sett honom följa med mig. Men det observerade inte jag. Och mellan oss hade passerat tjogtals med besökare som kommit dit nästan gratis denna dag från Linköpings och Norrköpings kommun.

Jag kände hur jag blev kall inombords och tiden liksom stannade. Både sambon och jag gick med mycket raska steg i olika riktningar och tittade oss omkring. När man gått några steg kändes det som om man var på väg åt fel håll och man vände för att gå åt ett annat håll. Så fortsatte det fram och tillbaka, fram och tillbaka, framoch tillbaka...

Vi visste att Anton inte var stor nog att förklara vem han var, och inte hade han nån lapp på sig med vårt telefonnummer eller nåt.

Det dök upp några bekanta och undrade om vi hade kul på Kolmården. Med andan i halsen motade jag bort dem med några förklarande ord och en beskrivning på vad Anton hade på sig.

Efter en evighet som i verkligheten var mindre än 10 minuter dyker Anton upp igen. han hade följt med folkmassorna uppför en backe.

Detta minns vi fortfarande med skräck.

Sedan dröjde det ett par månader innan han försvann igen. Denna gången på busfabriken. Denna gång hade jag sett till att han hade mitt visitkort i fickan åtminstone. Men hela busfabriken bygger på att barn kryper in i rör och tunnlar och kommer fram nån helt annan
stans.

Så efter bara 10 minuter där så försvann Anton. Det tog bara tre minuter innan jag hittade honom igen. Han kom gråtande i en gång med mitt visitkort i handen.

Efter det tog det bara en kort stund innan han försvann igen. Nu tog det 5 minuter att hitta honom. Vi hade nu gått över till metoden "gå tillbaka dit där vi sists sågs". Den fungerade denna gång.

Även en tredje gång försvann han. Då rejält. jag letade i femton minuter utan att se skymten av honom. Min kamrat Rickard som också var där hjälpte till slut till i letandet och så småningom fann vi honom vid ett air-hockeyspel. Fast nu var vi ganska vana vid detta, både Anton och jag så vi var inte lika oroliga.

Men tillbaka till Kolmården i lördags. Den lilla pojken blev efterlyst bland de som jobbar där och efter ca 20 minuter så dök pojkens pappa upp och sa att:
-"Nu har det hittat honom. Han var inne i en bod långt härifrån."

Vi gick tillbaka till hans mamma. Hon grät ännu mera nu efter det lugnande beskedet.

På vägen därifrån mötte vi pappan med sonen i famnen. Pappan grät inte, men man kunde se på det grepp han fattat runt pojken att han var överlycklig över att ha hittat honom nu ville han verkligen inte tappa bort honom igen.

P.S. Anton och jag ska till busfabriken igen på söndag.