När vi testade självscanning

I Corren i torsdags så kunde man läsa ett kul kåseri av Carina Glenning om hur hon använde självscanning i matvarubutiken, åkte dit med oscannade varor, men ändå älskade konceptet.

Jag tänkte dela med mig av min erfarenhet av dessa tingestar.

När självscanningen kom så ville man ju trots allt prova. Första gången jag ryckte till mig ett sådant där handtag hindrades jag p.g.a. att jag inte var medlem i butiken. Jag lät detta bli en orsak att bli medlem och promenerade stolt in i butiken en vecka senare med ett nytryckt medlemskort. Sambon var med och vi båda fick tag i ett handtag.

Det tog en stund att komma på hur man skulle hålla den och framför allt hur man tog bort de saker man i ren förtjusning testat den på, men som man inte tänkt handla. Men sedan gick det av bara farten.

Tills jag blev sugen på soltorkade tomater...

Jag öste upp en liten burk med de förvridna grönsakerna och satte på ett lock. Sedan vred vi våra nackar runt för att komma på hur man skulle bli med en streckkod på burken. Vi fick fråga oss fram om de hänvisade oss till fruktdiskarna för att få en lapp. Det var en extra bit att gå för detta men det kunde det vara värt. Väl framför vågen började vi bläddra på pekskärmen för att hitta tomaterna. De fanns inte som jag trodde under grönsaker. Och inte under nån annan kategori heller bland de vi testade. Vi beslutade oss för att be om hjälp i kassan.

Kassakön var ett par personer lång men den gick ju snabbt när alla bara skulle betala och gå. När det var vår tur lade jag upp tomaterna och bad om en streckkod.
-"Ni har en våg där borta" sa expiditen och pekade ett par meter bort.
-"Ja, men vi kan inte hitta soltorkade tomater någonstans på skärmen" sa jag.
-"De finns under godis" var det ganska förvånande svaret.

Vi fick sedan ta oss bort till vågen, leta upp godis och förtorkade grönsaksavdelningen på vågens skärm och sedan kunde vi äntligen väga burken och få vår streckkod.

Givetvis hade inte kassörskan väntat på oss utan vi fick snällt ställa oss sist i kön igen. Men återigen gick det ganska snabbt.
-"Så behöver 4 fyra plastpåsar också" sa jag världsvant.
-"Dem skulle ni ha tagit vid ingången" snäste kassörskan.
Och några extra påsar att ge oss hade hon inte. Hon hänvisade till den manuella kassan bredvid. Jag ställde mig i ren protest sist i den kassan, bakom 2 kundvagnar för att påvisa hur dålig service och korkat system det här med självscanningen var. Sambon pekade och ropade att jag skulle gå före folket i kön, men jag väntade snällt på min tur.

Efter denna upplevelse så lovade jag mig själv att aldrig självscanna igen. Detta var när detta påfund var nytt och kanske har servicen och rutinerna blivit bättre, men mig har de inte kunnat locka att prova igen. Dessutom smakade de soltorkade tomaterna gräsligt. Jag tog en tugga i en, spottade ut den och slängde resten. Mycket besvär för ingenting.


Carina Glennings kåseri hittar ni här.