Till minne av Marcus

Mitt i natten på långfredagsnatten mot lördagen, klockan 02.50 ringde telefonen hemma hos oss. Det tog en stund innan jag fattade vad det var som lät. Till slut insåg jag vad det var och tog telefonen. Det var Micke! Han sa:
-”Jag har tråkiga nyheter om en för oss närstående person…”

Sen försvann täckningen på hans mobiltelefon och samtalet bröts. I fem minuter hann min sambo och jag skissa upp scenarier om vem han menade. Han nyfödda son? Hans far? Nån i hans band?

Sen ringde han igen och vi fick beskedet:
”Marcus är död!”
Marcus? Vår barndomskamrat? Allt slog ner som en chock för mig och jag kunde bara be om detaljerna.

-”Han och Gurkan hade varit ute en stund på fredagskvällen”
-”En bilolycka” hann jag tänke.
Men det var det inte. Han hade i stort sett bara segnat ner och dött. Nåt med hjärtat. Tankarna rusade i mitt huvud då och gör det fortfarande.
Kan man det? Kan man bara dö så där. Han var ju bara 35 år. Och inte hade han varit sjuk heller, vad jag vet. Konstiga tankar kom flygande. Som den att jag samma dag flyttat ut digitalboxen jag köpte av honom, i garaget. Den ligger där än idag och avbryter min vardag så fort jag ser den, och sprider en dyster stämning inom mig.

Nästa tanke gick till det där forbollsspelet, FIFA 2003, som vi bad att få kopiera men som vi fick av honom. Anton och jag var och hämtade det medan hans bil var på service här i stan. Och det var sista gången vi såg honom. Tänk om vi vetat…

Marcus har två barn, två pojkar på 2 och 5 år. Nästan jämngamla med våra. Sambon och jag pratade om dem och hans stackars sambo i över en timma innan vi somnade den natten. Under samtalet märkte jag själv att jag stundvis bara kunde svara sambon med enstaviga svar. Allt för att kväva gråten. Men när frågan kom:
-”Är du inte ens ledsen?” så svarde jag
-”Jo…” och så brast det för mig. Jag grät och sambon tröstade en lång stund.

Nästkommande 3 dagar gick vi runt som i ett töcken. Vi återkom till att prata om hans familj gång på gång, oavsett vad vi just då annars hade börjat prata om. Vi enades om att skicka blommor till dem så fort det blev vardag.

Vi ringde våra barndomskamrater för att få veta mera. Våra barndomskamrater ringde oss. Alla lika chockade och frågande. Jag själv ringde Micke, Gurkan och Marcus sambo. För att undersöka hur det var med dem. Och för att finna svar på hur han kunnat dö.

Jag fick en stark insikt om allas vår dödlighet. Marcus var 7 år yngre än mig och jag kände det som om jag levde 7 år på övertid. Mina barn fick extra långa kramar av pappa de första dagarna utan att de fattade varför.

Hela första veckan gick jag runt med en inre övertygelse:
-”Han svimmade nog bara av. Ambulansen hämtade honom och där kvickande han nog till igen.”

Men detaljerna fortsatte strömma in. I mer och mer detalj fick jag klart för mig att detta har faktiskt hänt. Eller inte. Än idag, 3 veckor senare förväntar jag mig att telefonen ska ringa:
-”Hej, det är Marcus”

Eller att vi ska åka hem till de gamla hemtrakterna och att han och hans sambo ska dyka upp sådär ur lövsnåret som han brukar, när de tar genvägen från sin stuga.

På söndagen, 5 dagar innan detta hände hade Marcus ringt mig. 2 gånger. Jag tog mig inte tid att ringa upp. Men dagen efter ringde han igen. Jag svarade och vi pratade i över en timma. Marcus berättade om hur han skulle bygga om huset. Vad han skulle göra på midsommar. Och så berättade han att han skulle till museet ett stenkast från oss, kommande vecka. Jag bjöd hem honom till oss, vilket han accepterade.

Så Marcus, om du mot förmodan läser detta:
Tack för att du ringde! Hade för evigt undrat vad du ville och hur då mådde om jag inte pratat med dig då. Nu vet jag lite mer. Du hade ingen aning! Inte det minsta! Du fick leva ditt liv fram till slutet utan en susning om att det skulle ta slut så snart och så plötsligt.

Igår var det begravning. En oerhört smärtsam upplevelse. Jag och mina barndomskamrater satt uppradade i prydliga svarta kläder och bara stirrade på kistan. Mina tårar rann. Det gjorde det på de flesta andar i kyrkan också. För mig var stegen fram mot kistan för att lägga ner handblommorna svårast. Jag fick blunda hårt de sista stegen. Allt blev plötsligt så verkligt. Hans kista stod där. Det måste vara sant alltså, inte bara ett rykte. Mina tårar strömmade längs kinderna men jag lät dem rinna på väg tillbaka till bänken.

På samkvämet efteråt var det starka känslor i alla riktningar. Massor av min barndomsvänner var där. Det var kul att se dem. Och ändå inte. Vi stod som en flock pingviner runt varandra och ingen fick fram ett ord. Vad säger man? Men alla visste ändå och vi stod ibland bara och tittade på varandra och nickade. Men det kändes ändå att jag behövde detta. Få samlas med folk i samma situation som jag. Få utbyta de tankar vi haft och de känslor vi känt.

Mitt humör pendlar fortfarande upp och ner. Ibland är jag glad som vanligt. Ibland går det ner i en uppgivenhet, sorg och förvånande ofta i ilska. Många dagar slutar med en dipp neråt när båda barnet somnat och jag sitter kvar och tittar på sonen. Det känns så orättvist att jag får sitta där och se mina barn sova, men att Marcus inte får det. Jag brukar smyga ut på toaletten och blöta ansiktet efter nattningen.

Andra bra tips är duschen. Man får stå ensam och vem ser om man är ovanligt blöt i ansiktet när man duschar. Och man har en handduk att gömma ansiktet i efteråt.

”Marcus blev 35 år. Han efterlämnade sambo och två barn. Och han fattas mig.”