24 december 2005

Anton köper lördagsgodis

Idag är det julafton. God Jul på er alla.

Men för Anton är det i första hand lördag. Och på lördagar köper man lördagsgodis. Så klockan 10.30 idag gick han och jag hand i hand till ICA och handlade en liten "påse med spade" (lösvikstgodis).

Vi har haft detta som tradition i några månader nu. Han och jag gör den här 150 meter långa promenaden varje lördag. Hans mamma har köpt en liten plånbok åt honom med Bamse på. Pengar att ha i den får han genom att hänga sig i pappas bakficka och "låna" pappas plånbok ibland. Den länsar han sedan på alla mynt. Finns det för lite mynt brukar kommentaren vara:
-"Pappa, dina pengar är slut. Du får gå och handla lite mer pengar."


Anton har huvudrollen när vi gör detta. Jag känner det som om Anton vore en världskändis och att jag fått den stora äran att han valt just mig att gå med denna vecka. Allt som sker där är helt och hållet hans show.

Han ska alltid gå själv och hämta en kundvagn i barnstorlek. Han brukar få flytta undan 2-3 andra barnkundvagnar innan han hittar en som passar. Den ska nämligen vara utan den där höga flaggan som vissa har. Har man en sån så kan föräldrarna hålla tag i vagnen och styra den och det vill han undvika.

Vi skyndar oss sedan genom butiken fram till lösviktsgodiset, där han öser i för 10-15 kronor. Ofta säger han själv att det räcker innan pappa hunnit säga ifrån.

Första gången han hade sin plånbok med sig körde han fram vagnen till kassan, sa "Hej" till kassörskan och visade stolt upp sin plånbok för henne. Han lade godiset på bandet och när han fick veta summan han skulle betala fick pappa rycka in och plocka fram rätt mängd pengar. När godiset väl var betalt var Anton noga med att få kvittot, vilket han alltid sparar i sedelfickan på plånboken. Därefter kastade han in hela plånboken bland plastkassarna och sprang runt och hämtade godispåsen. Pappa fick se till att plånboken kom med hem igen.

Därefter ska pappa vika ner kanterna på godispåsen så att han lättare kommer ner med handen. Det sista vi gör att väga påsen på posthörnets lilla brevvåg. Anton kan inte så höga siffror som det tresiffriga antalet gram vågen visar, men han brukar fejka:
"Den väger arton, nitton, tjugo idag." kan han säga.


Innan vi gick till affären just idag så sa jag till Anton att han borde säga "God Jul" till alla vi träffar i affären. Han tittade på mig och sa:
-"Pappa, jag tror dom vet det redan."

22 december 2005

En fredag på jobbet

Jag möter mycket människor i mitt jobb. Tänkte skriva några rader om en jag träffade nyligen. En vaktmästare på Industrihotellet i Norrköping. Industrihotellet ligger på Händelö, väldigt avsides från stan. Det består av ett inhängnat område med verkstadslokaler som olika företag fått hyra.

Jag var där i fredags och skulle isolera lite fjärrvärmerör. Rummet jag skulle in i tillhörde vaktmästaren. Han var den enda personen som bodde inne i denna inhängnad. Han hade sin ytterdörr på baksidan av en verkstadsbyggnad. Jag gick dit och knackade på. Vaktis kom och öppnade. Det visade sig att han var ledig just den här dagen. Jag förklarade mitt ärende och att jag skulle göra klart det som en annan kille en gång påbörjat.
-"Det var fan-i-mig på tiden", röt vaktmästaren på Stockholmska. "Den andra kille höll ju på då och då i två månader trots att det bara var en veckas jobb".

Jag körde som oftast i dessa lägen den ovetande stilen och sa att jag hade hört talas om det här jobbet för första gången den dagen. Det var nästan helt sant också.

Vaktmästaren sa att då skulle han öppna åt mig. Han hoppade i ett par träskor och följde med mig ut längs trädgårdsgången. Jag kände mig lite olustig för han var endast klädd i en T-shirt, et par kortkalsonger och träskorna. Men det visade sig att han bara var på väg att hämta sin post. Sedan gick han in igen och öppnade upp rummet jag skulle till från insidan.

Rummet var hans garage och verkstad samt hela områdets undercentral fylld av tankar och rör. Så fort jag började så verkade vaktis ha bytt skepnad totalt. Han kom ut och sa:
-"Det är varmt att stå och jobba här. Här får du en kall öl"
Han stack till mig en 50 cl folköl av Tjeckiskt märke.
-"Ställ tomglaset här när du har druckit ur den. Har du öppnare?" sa han.

Jag nickade och trots att jag är synnerligen dålig öldrickare kände jag ett krav på mig att dricka ur den. Jag öppnade den och tog några klunkar. Kände ganska snart att det snurrade till lite i huvudet i den värme som var i rummet. Insåg sedan att min chef, Nisse, kunde ringa vilken sekund som helst och be mig ta bilen till ett annat jobb. Därför kände jag mig skeptisk till att dricka ur hela.

Så fort vaktis skulle åka iväg ett ärende så försökte jag hitta en avloppsbrunn att hälla ut lite i. Det fanns ingen! Jag kollade utanför huset. Bara asfalt överallt. Men intill huset i kanten på asfalten så såg det ut som en spricka. Jag hällde ner en halv deciliter i sprickan. Ölet sjönk inte ner utan blev liggande på asfalten som den gula skummande vätska det var. Jag vet inte vad som hade varit värst, att vaktis kommit på att jag hällt ut hans kalla öl, eller att han trott att jag stått och urinerat mot husväggen om han sett den gula pölen.

Enda brunnen jag hittade var en precis i mitten av alla verkstadslokaler. Jag gick dit och tömde ut en deciliter till. Alla fönster vätte mot den plats jag stod och det var säkert en och annan som undrade vad den där killen i blåställ höll på med.

När det blev dags för lunch så fick jag äta den på plats. Jag rensade av en gammal utemöbel som stod bakom en soptunna från lite kälkar och isborr, så hade jag gjort mig en sittplats. Jag hade en matlåda med mig och jag har en micro som går på 220V i bilen. Men jag hade glömt skarvsladden. Så istället fick jag bära in hela micron och ställa på vaktis tomma garageplats. Hann ju bara börja värma maten så dök vaktmästaren upp och inte kunde ta sig in i garaget för micron. Men som tur var hade han varit elektriker och visste hur det kunde vara på byggen. Så han lät mig sitta där och mumsa bakom soptunnan.

Jag hann färdigt jobbet 15 minuter innan jag skulle gå hem, så jag tryckte in ställningen min kollega kört dit, i bilen. Den stack ut en halvmeter så jag kunde inte stänga bakdörrarna. Men med lite ståltråd så fäste jag ihop dörrarna. Sedan bar det därifrån. Nu var det fredag kväll och man kände sig lite helgglad.

18 december 2005

Olika bloggningsstilar - ett försök till typindelning

Tänkte skriva några rader om bloggandet i sig. Har läst andras bloggar en del och har subjektivt kommit fram till dessa "fakta":

En stor majoritet av alla bloggare är kvinnor. Jag har ingen aning om varför.

Bloggar har sin egen hierarki. Överst finns personer som redan jobbar som skribeneter för någon tidning eller skrivit och givit ut böcker. Mest populära är Linda Skugge, Fredrik Virtanen och Supermamman (Hillevi Wahl).

Under dessa kommer alla bloggare som nästan alltid läser många andra personers bloggar och ofta skriver kommentarer i dessa, med ända syfte att själv få sin blogg uppmärksammad. Faktum är att 4 av 5 som kommenterar någons blogg själv har en egen blogg. Jag själv ingår i denna kategorin


Dessa bloggare skulle kunna lämnat sina kommentaren anonymt om det inte var för att de själva vill synas. Inget är mer exalterande för dem än att bli omnämnda i någon av topp-bloggarnas inlägg. Jag var euforisk en hel kväll när Linda Skugge länkade till min blogg på Lucia, eller när jag fick ett kort personligt mail från Hillevi Wahl.


Lite termer:
Bloggare = en person som bloggar.
Bloggning = Ett inlägg i en blogg.


Det finns olika kategorier av bloggare. Här är de vanligaste:

Dagboksbloggaren

Denna bloggare skriver i sin blogg som om det vore den personliga dagboken. Man anger t ex vad man äter till middag varje dag och vad man har gjort. Vissa bloggare av den här typen använder mycket bilder. Har man köpt 3 liter mjölk så kan man också finna en bild på paketen i bloggen.

Kåseribloggaren

Skriver varje blogg som om det vore ett kåseri i en tidning. Historien ska ha humor, ett ämne som berör, stor igenkänningsfaktor för andra och gärna en knorr på slutet. Den okrönta drottningen är Supermamman (men även jag själv hör hit).

Kändisbloggaren

Ofta unga kändisar som ges en blogg för att folk vill veta mer om dem. Om de sedan kan skriva eller inte hör liksom inte dit. Hit hör Darins blogg han fick göra på turnén med Lena PH och Uggla.

Känslobefriarbloggaren

Folk som skriver ut sin smärta eller sorg genomgående genom hela bloggen. Mina favoriter är Lalandakid - hur man lever med ett handikappat barn och Litenmymlan, en elvaårig tjej. Den sistnämnda skriver mycket personligt och jag får ofta lust att kommentera hennes ibland barnsligt envisa bloggningar. Men att en 41-årig man skulle kommentera en 11-årig flickas blogg ger lite ful-gubbevarning.

Sedan finns det också olika typer av bloggningar:

Kåseribloggningen

Den typ jag själv och Supermamman gör. En genomtänkt text med en poäng och gärna lite humor.

Ingentingbloggningen

Ett blogginlägg som inte tillför nåt för någon men som ändå skrivs in. Exempel är när någon skriver:
"21.30. Snart dags för kvällens sista blogg."
och följer upp med nästa bloggning i stil med:
"22.00 Nu får det räcka med bloggning för idag."


Känslobefriarbloggningen

Ett inlägg för att förmedla den starka känsla bloggaren har. Det kan vara ilska, hat eller sorg. Den skrivs ofta för att få skriva av sig känslan. Jag har själv gjort några sådana. Efter detta inlägg så var min ilska som bortblåst.

Fuskbloggningen

En mycket vanlig företeelse. Även de högst rankade bloggarna ägnar sig åt det. Man tar helt enkelt texten från någon annans bloggning och klipper in den i sin egen. Längst ner anger man att det faktiskt var någon annan som skrev texten. Finns också i en variant där man skriver en kort rad med länk till originalbloggningen.


Alla dessa fakta ovetenskapligt samlade av mig.

15 december 2005

Antons julkalender

Förra året så hade vi en julkalender från SVT. Ni minns väl Allrams höjdare. Och så hade vi en med en liten paket varje dag. Mycket bilar var populärt i paketen. Och godispaket.

I år insåg vi plötsligt att den redan var den 1 decemeber och vi hade inte skaffat nån kalender. Och bilar är inte så hett längre i Antons värld och godis varje dag är ju inte bra det heller, så paketkalendern kom inte upp i år. Jag sprang istället runt i fem affärer men alla hade sålt slut på sina TV-kalendrar.

Allt vi hade var en kalender från Bingolotto, som man fick skrapa varje dag. Bakom luckan fanns två tärningar och om de har minst 7 prickar tillsammans så har man vunnit. Märkligt nog så gillar Anton den. Han är väldigt mycket för bokstäver och siffror just nu. Så räkna tärningsprickar tycker han är kul. Och att hitta rätt lucka. I decemeber har han gått från att bara känna igen siffrorna 1,2,3 och 5 (av nån anledning), till att känna igen alla 10 entalssiffrorna. Plus då att han insett tekniken med att stoppa en etta framför siffrorna för att kunna räkna längre än 9. Fast han uttalar 15 som "ett, fem" osv.

Han kommer med den till pappas säng varje morgon klockan 05.30 och tänder pappas lampa för att skrapa sin kalender. Pappa blir lika blind och överraskad varje morgon. Speciellt helgmornarna.

Vi tycket givetvis synd om Anton för hans dåliga kalender så jag beklagade mig häromdagen för min syster och Sambons föräldrar. Men så hittade jag en kalender från SVT på Coop. Som kompensation åkte det med en chokladkalender också. Då var det den 7 december och många luckor och mycket choklad blev det den dagen. Värre blev det morgonen därpå när Anton inte nöjde sig med bara en chokladbit när han hade fått så många dagen innan. Men mor och far stod emot tjatet.

Den 8 decemeber kom morfar in med en chokladkalender han köpt til Anton så då blev det nytt godiskalas och nu får han ju i alla fall två chokladbitar om dagen.

Den 9 december kom det en julkalender på posten till Anton. Det var min syster som också hittat SVTs kalender och skickat hit den från Kalmar. Anton blir först lite besviken när han inser att han redan har en likadan, men så ger han bort den till "lilla babisen". Fast det är han som öppnar luckorna. Och det märkligaste med allt är att han började med lucka 1 första dagen Lina fick sin kalender. Så imorgon ska vi öppna lucka "ett, sex" på hans julkalendrar och lucka 8 på Linas kalender.

Tjäna pengar på marknadsundersökningar

Detta är tänkt som del 2 i min miniserie om företag jag stött på som jag vill dissa.

Del 1 finns här:
Att köpa från direktreklamen

Hade nu tänkt kasta mig över Dell, men jag fick ett mer aktuellt fall idag:

Sedan vi anmälde oss till NIX-telfon så ringer inga försäljare längre - logiskt nog. Däremot ringer det en hel hoper personer som gör marknadsundersökningar och undrar om vi vill svara på några frågor. Det har jag ofta inget emot.

Men när undersökningens frågor börjar gå i stil med (verkligt fall):

1) Vilka affärer köper ni blommor i?
2) Har ni handlat hos Plantagen den senaste månaden?
3) Vad gillar ni Platagens personal?
4) Vad gillar ni Plantagens utbud?
5) Är ni medvetna om att Plantagen har en kampanj just nu?
osv osv

Då börjar man undra om vem som betalt denna "marknadsundersökning".

Det senaste har varit att vara med i en marknadsundersökning via epost och SMS och att man får betalt, 15 kr per gång. Jag gick med i en sådan från ett företag som hette PixCount och de är ganska seriösa. Affärsidén ska vara att ge företagen snabb information om vad allmänheten vill ha.

Man fick 30 kronor bara för att man gick med och så får man då 15 kronor per undersökning man är med i. Jag har varit med i två hittills och de har haft en fråga och sedan var det klart. Antar att jag inte var rätt målgrupp. Men 15 spänn fick man per gång.

Problemen är väl bara att
a) Man inte får ta ut några pengar förrän man skrapat ihop 90 kronor. Och hittils har det bara blivit 60 kronor. På 7 veckor.
b) Att pengarna kommer på en postgirolapp så de tar ut sin skyhöga avgift för att lösa in den. Ja,ja man kan visst skicka allt till välgörenhet istället.

Som egen företagare har jag börjat fundera på hur dessa betalningar ska redovisas. Jag menar, har de betalt social avgifter för dem? Och nån preliminärskatt har de antagligen inte dragit. Ska maila dem och fråga vid tillfälle.


Så snart jag gick med i PixCount hörde nästa marknadsundersökningsföretag av sig. Norstat hette dem och hade i stort sett samma betalningsregler. Deras första undersökning handlade om bilar. Jag har Volvo (och Golf, och Volvo igen) så jag fick en massa följdfrågor. Men när frågorna blev typ:
Är du medveten om att Volvo har en kampanj just nu?
Och, det som blev droppen:
Skriv in fem saker om varför Volvo originaldelar är bättre än piratdelar.

Då slutade jag att fylla i och skrev ett argt mail till dem och sa att det är inte jag som ska ha reklamen riktad till mig. Så var det aldrig meningen att det skulle fungera. Så några pengar blev det inte för mig där.

Idag kom frågeformulär 2 från Norstat.
Fråga 1: Har du modem eller bredband?
Fråga 2: Har du köpt färsk lax den senaste månaden.

Jag svarade "bredband" och "Nej". Men då var jag inte i rätt målgrupp så undersökningen avslutades. Men betalt fick jag förstås en då, det hade de ju lovat. EN KRONA! Tar ett tag innan man får ut nåt alls från Norstat antar jag. Och risken är väl stor att jag sagt upp mig där innan man fått ut nåt.

09 december 2005

Högt och falskt

När jag gick i låg-och mellanstadiet så hade vi liksom många andra Luciatraditioner. Tradition var det också att "brummare" liksom jag blev tillsagda att bara mima när vi alla skulle sjunga. Och just på Lucia så utgick det ett påbud med vilka som skulle infinna sig hos fröken för sångrepetitioner. Jag var aldrig där! Jag vet inte ens var de höll till. Istället fick vi som inte kunde sjunga det vanliga straffet - Handstilsövningar. Inte undra på att min handstil idag är helt oläslig.

Jag frågade min syster en gång under skoltiden om det var kul att sjunga. Det var det! Men det var inte handstilsövningarna. Hade känts mycket mindre som ett straff om man också fått göra nåt kul medan begåvningarna övade.

Att vara utpekad som en som inte kan sjunga har följt med mig genom livet. Än idag, vid 41 års ålder, så mimade jag mig igenom alla psalmerna i kyrkan under begravningen jag var på. Likaså gjorde tjejen bredvid mig , så jag antar att hon haft liknande upplevelser i barndomen som jag.

Det värsta är att om man är intresserad av musik, som jag är, så kan man många sångtexter, men man är förbjuden att sjunga med. Jag har hittat min egen metod. Jag sjunger när jag kör själv i bilen. Högt och falskt, men med stor inlevelse.

Nyligen har Anton börjat begära att vi ska läsa godnattsaga för honom. Det gör vi gärna. Men många gånger plockar han ut boken "Lilla Kotten sjunger" och vill höra den. Den är ingen sagobok, den innehåller bara texterna till en massa kända barnvisor. Men inte kan pappa neka att läsa en saga för sin son innan han somnar. Så pappa sjunger. Högt och falskt.

Ekorrn satt i granen finns med i boken. Och som Adde Malmberg en gång sa, att först är det "Ekkorrn satt i granen", men när han får höra barnen så "hoppa han från tallgren". Vadå tallgren, nyss satt han ju i en gran.

I boken finns också "Sankta Lucia" med. Den har man ju hört hur många gånger som helst på Lucia, men jag har aldrig sjungit den själv förut. Men för Anton har man varit tvungen att ta sig igenom även den. Och vilken märklig text den har:
"Drömmar med vingesus, undret oss sia"
i boken om Lilla Kotten så står det t.o.m. "under oss sia"
Vilket dravel! Visst anar jag att det handlar om änglars vingar som susar och om undret, dvs jesu födelse, som förespås. Men vem sjutton skulle pressa in en mening med det ordvalet idag??

Men pappa sjunger visorna. Allihop! Varje kväll! Och ett par gånger har Anton somnat mitt i någon av sångerna. Det har aldrig hänt förut. Folk brukar vakna med stirrig blick när jag börjar sjunga. Men aldrig somna.

Nu finns det en epostlista till denna blogg

1997 började jag skriva dagbok och lägg ut på nätet så mina närmaste skolkamrater skulle veta vad jag sysslade med under sommaren. Det finns fortfarande kvar som "En lantis dagbok i Stockholm" på min privata hemsida www.oxvalley.com.

Om man idag lägger ut sin dagbok på nätet så kallas det blogg. Det order fanns ju inte då, men man kan säga att jag bloggat sedan dess.

Vidare så samlade jag ihop epostadresser till alla mina kamrater som hade en och skickade massmail till alla på en gång för att berätta vad jag sysslade med för tillfället. Den listan har funnits i över 5 år nu och ökats på efterhand. Förra veckan hade jag 37 personer med.

Nu för tiden så skriver jag mina upplevelser direkt i denna blogg och gör i stort sett bara en uppmaning att läsa bloggen i mina massmail. Genomsnittligt antal svar jag brukar få på ett sånt massutskick brukar ligga på ca 1 svar varanann gång jag skickar.

Jag har nu använt mina gamla programmerningskunskaper till att göra en hemsida och en databas för att registrera sig om man vill ha epost eller inte, och i så fall hur ofta.

I förra veckan satte jag mig ner och komponerade 37 olika mail till folket på listan och gav dem chans att välja. Det roligaste med det var att det resulterade i hela 11 svar tillbaka. Väldigt kul, för det är många som jag inte hört ifrån på flera år, utan bara matat dem med mina skriverier.

Och nu är vi uppe i 21 personer som anmält sig att få epost när bloggen ändrats. Detta är från och med nu öppet för allmänheten här.

08 december 2005

Hjulpyssel - hur gick det sen?

På torsdagskvällen, den dagen bilen skulle hämtas hos reparatören så var Sambon bortrest och jag fann ingen möjlighet attt packa in två barn i bilen. På fredagskvällen insåg jag att nu hade reparatören gått hem för veckan, så det spelar ingen roll för honom om bilen står där till måndag. Så fick det bli.

Måndagen gick och ingen reparatör hörde av sig. Mer än halva tisdagen gick också. Till slut ringde jag och kollade läget, bilen hade ju varit hos reparatören i snart 5 dygn.

-"Jo," sa reparatören "den blev klar igår."
Tack snälla reparatören att du inte ringde och sa det då.

Jag fick återigen locka min granne att följa med och hämta bilen. Vi kvitterade ut den. 1100 kronor, inte så farligt. När jag kom ut till bilen och satte mig i kom nästa strul. Bilen startde inte! För första gången på de nästan 7 åren jag haft den som detta hänt. Batteriet var nästan helt dött. Jag svor lite och sa till grannen att vi låter den stå här så får reparatören fixa vad han förstört.

Men grannen var envis och började knuffa på bilen. Och se, den gick igång. Nu har jag lånat en batteriladdare av samma granne och jag laddar mitt bilbatteri för fullt i garaget. Om det inte tar laddning som det ska så vet jag en reparatör som ska få ett telefonsamtal.

02 december 2005

Hjulpyssel och separationsångest

I dagarna går jag med stor separationsångest. Jag ska skiljas från min käraste ägodel efter sex och ett halvt år. Min Volvo 740, grönmetallic årsmodell 89.

Jag älskar den bilen! Den har gått och gått ca 7000 mil ihop med mig och alltid tagit oss dit vi skulle. Var på första daten med sambon i den och vi vänslades i bilen. Bara det! Tog sambon två gånger till BB i den och tog hem båda klimparna i den.

Men nu är det slut. Trots att jag är en sådan person som köper en bil och sedan behåller den tills den är skrotfärdig. Förra bilen hade jag över 8 år och den var totalt genomrostig på slutet.

Orsaken är förstås att en 4-dörrars 740 inte kan få in två vagnar, två barn i barnstol och två vuxna. Ja, jo det gick första veckorna, om man pressade in underredet i baksätet bredvid sambon. det gick tungt att få igen dörren för sambons ansikte tog emot på andra sidan.

Nu har vi sett ut en blå 940 från 1996 som vi inhandlat istället.

Jag har dessutom min Golf Caddy som firmabil, så för första gången i mitt liv har jag tre bilar på en gång. De ser förresten ut så här:




Eftersom jag kör en Renault Kangoo i jobbet på dagarna så har jag numera 4 bilnycklar i knippan. Den går knappt ner i mina trånga jeansfickor. Och under de senaste två veckorna har jag varit på däckfirmor fyra gånger för att få på vinterdäck på alla bilarna.

Man får inte mycket för en Volvo från 1989 som gått 22000 mil, och jag känner att jag skulle ha råd att ha kvar min ögonsten. Men vad ska jag ha den till? Jag lär aldrig åka med den. Så nu är det dags att sälja den. Men jag har ingen brådska. Först vill jag fixa upp den lite, mest som en hyllning till bilen.

Jag besiktade den i fredags. När jag fick protokollet av besiktningsmannen så sa jag till honom:
-"Nu gör du mig verkligen ledsen!"
-"Varför då?"
-"Jag fick ju inte en anmärkning. Hur ska jag kunna sälja den nu? Jag har nog separationsångest som det är."

Sista smörjelsen (passar väl till en bil) ska bli att fixa de trasiga mätarna på panelen, tankmätaren och temperaturmätaren. Jag har beställt tid på en verkstad i andra änden av stan. Tog 10 dagar innan han hade tid så jag fick skaffa en ny försäkring till bilen för att kunna åka dit. Vi lämnade in den i onsdags kväll, grannen och jag. Reparatören ringde mig kl 14.30 dagen därpå och berättade hur det hade gått:
-"Tankmätaren, det kan vara olika orsaker till det felet."
-"Jaha" sa jag och tänkte att den har han visst inte börjat laga ännu.
-"Det kan var givaren bak i tanken."
-"Jaha..?" sa jag igen.
-"Den kostar 3700 kronor!"
-"Då är det ju bara att glömma den" svarade jag, men tänkte efteråt att han sa ju att det kunde vara andra orsaker, kunde vi inte ha kollat dem innan vi gav upp.
-"Tempmätaren", fortsatte reparatören, "där kan det vara givaren också."
-"Vad kostar den att byta då?"
-"300 kronor"
-"OK." sa jag, "Byt den då.
-"Fast den har jag inte hemma, den kommer på måndag."
-"OK.", sa jag igen, "Bilen får stå kvar till dess då."
-"Njae" sa reparatören,"jag har så ont om plats på gården så du får komma och hämta den och ställa tillbaka den på måndag"

Så för att summera, han hade inte lagat nåt och jag fick hämta bilen igen utan att han gjort nåt och ställa tillbaka den igen om ett par dagar. Han anar inte vilket besvär jag hade förra gången att hitta nån som kunde köra hem mig. Nu blir det plötsligt tre gånger till som man ska skjutsas till eller ifrån verkstan. Vilket strul!

27 november 2005

Antons första biobesök

Jag har tjatat på Anton i snart ett års tid om att vi faktiskt skulle kunna gå på bio. Jag har talat om fördelarna med den jättestora bilden, popcornen och hur kul det är när alla runt omkring en skrattar åt filmen. Anton har varit tveksam. Mest för detaljen att man måste sitta stilla under hela filmen.

Förra månaden fick han ett nytt erbjudande av mig om att gå på en barnfilm på matinén. Han funderade lite men sa sedan:
-"Pappa, du och mamma kan gå. Jag stannar hos mormor."

Men idag så har mitt tjat till slut gett resultat. Sambon skulle ha tjejträff hemma så vi behövde ändå rymma fältet, han och jag. Jag förslog att vi skulle gå på bio då och vi tittade på två trailers ihop på datorn. Anton ville se båda filmerna sa han. Men pappa stannade vid en och det fick bli den som inte gick för sent på kvällen och var kortast. Det blev "Petson & Findus - Tomtemaskinen". Vi bokade biljett och sittplats via nätet och Anton blev lite förskräckt över hur många som skulle komma att sitta i samma rum som oss.

Anton har tjatat hela morgonen om det inte är dags att gå till bion snart. Och varit orolig när pappa var tvungen att lämna hemmet en timme. Skulle han hinna hem till bion?

Vi startade avfärden en timma innan bion för att vara säkra på att hinna allt. Säker ska man aldrig vara när barn är inblandade. Det blev rejält stressigt på slutet. Det var en bit att gå till Filmstaden och Anton noterade att alla affärer han gick förbi hade julsaker i fönstren. Det var ju trots allt skyltsöndag idag så pappa tyckte inte det var så fantastiskt, men Anton stannade vid varje butik och skulle visa pappa på allt julglitter. Pappa ryckte honom i armen och sa "Kom nu" minst 5 gånger.

Vi stannade i godisbutiken utanför Filmstaden och köpte smågodis. Anton funderade och funderade på vilka sorter han vile ha, så länge att pappa hade lust att bara riva åt sig en näve av närmaste konfektyr och slänga ner det i hans påse. Som tur var kunde pappa tygla sig från detta ofog.

Sedan hämtade vi våra biljetter och köpte största byttan med popcorn och en läsk till pappa. Anton hade redan hemma sett ut en bra flaska som han hade saft med sig i.

Pappa fick så mycket att bära att dels fick Anton hjälpa till att bära en del saker, dels hade pappa ingen hand över att hålla i sonen med när vi skulle upp för alla trappor till salong nummer 8. Det första Anton sa när vi kom in var:
-"Pappa! Jättestora TVn är?"
Hade nog inte förklarat det där med vad en bioduk är särskilt bra.

Anton satt ganska stilla genom hela filmen även om den inte var särskilt bra (tyckte pappa i alla fall).

Antons inbyggda ordningsman gjorde sig gällande vid ett par tillfällen. En gång sade han till barnet berdvid sig att han inte fick stå upp, utan visade ner honom på hans plats igen. Och när vi gick ut stannade han och höll upp dörren åt de tio personerna som var efter oss ut. Han vinkade till och med fram dem för att skynda på dem.

Efteråt frågade jag om han gillade filmen. Jag hade för säkerhets skull berättat anekdoten om min gamla jobbarkompis och när han gick på bio med sin treåring för första gången. Han hade frågat sonen:
-"Var det kul att gå på bio?"
-"Ja."
-"Skulle du vilja gå på bio flera gånger?"
-"...........näää..."

Anton vågade då inte göra annat än säga att han tyckte det var kul. Ha sa dock att nästa gång ville inte se samma film, utan nån annan, att han inte ville gå på en så lång film som 1 timme och 18 minuter.

Efter bion så drog han lite i ratten på det trasiga bilspelet utanför salongerna och så spelade vi flipper ihop. Han visade sig ha skapligt bollsinne för att vara första gången han provat ett "riktigt" flipper. Han blev dock djupt besviken att han inte fick ut nån studsboll när det var slut.

Sedan fick Anton akut magvärk av allt godiset och ville bara hem till mamma. jag fick bära honom till bilen och så for vi hem.

När han lade sig på kvällen så kramades vi "god natt" och det sista han sa var:
-"Pappa, jag vill gå på bio nån mer gång."

Barnen härmas

Är det inte underbart hur de små barnen härmar allt man gör - på gott och ont. Även sånt man ibland inte själv är medveten om att man gör. Tänkte ge två korta exempel:

Idag läste Anton av termometern hemma. han vet inte hur den fungerar men han har sett mamma göra det. Han beskrev vädret som:
-"Det blåster fyra varmare grader ute."


I somras var Antons kusin, Dennis 6 år, på besök. Han lånade ett måttband och med säker hand så mätte han höjden på stenpartiet utanför vårt garage. Han placerade änden av måttbandet i marken och kröp ner på knä för att läsa av vid överkanten av stenpartiet varefter han utbrast:
"Femton kilo."

22 november 2005

Pappa matar bebisen

Sambon är kvällstrött. Jag är morgontrött. Sambon har som svårast att stiga upp och ta hand om en baby runt midnatt, medan jag är som förlamad runt tre på natten.

Vi utnyttjade detta faktum redan när Anton föddes till att Sambon pumpade ut lite mjölk som jag kunde ge Anton i nappflaskan när han vaknade runt midnatt. Resten av matningarna skötte sambon.

Vi har försökt att ordna det på liknande sätt med nya bebisen. I går natt var det dock lite körigt tyckte jag.

Normalt lägger jag mig vid klockan 23, men igår kväll kom jag i säng redan 22.20. Jag hann ligga ner i två minuter sen stördes jag av ett brakande. Det var Lina som sköt salut rätt ner i blöjan med kladdigt innehåll som följd. Efter ett par minuter blev det otrevligt för henne att ligga så, så hon tillkallade sin far för att gå i depå.

Det gick hyfsat fort och vi kom snart tillbaka till sängen. Där fick hon sin obligatoriska nappflaska.Hon drack upp hela på ny rekordtid. Efter det blev hon dåsig och somnade i positionen för att rapa.

Skvalp! Halva nappflaskan kom upp igen och rann ut över pappa och sängen. Var var nu den där lilla handuken någonstans. Där var den. Utan större protester somnade Lina in igen.

Det hann gå 4 minuter.
-"Pappa!"
Anton ropade från sitt rum för han ville bli hämtad till våra sängar, liksom varje natt. Jag fick flytta in Lina i mitten av min säng och lägga en kudde utanför så hon inte trillade ur den. Sedan raskt in och hämta Anton. Väl tillbaka var det kolsvart i rummet och jag fick vara ytterst försiktig för att inte lägga ner Anton på Lina. Det gick bra! Anton placerades mellan våra dubbelsängar, och Lina puffade jag försiktgt närmare utsidan av min säng så att jag fick plats i mellan. Åtminstone nästan plats.

Lina passade på att kräkas upp andra halvan av nappflaskan. Fram med handuken igen och torka, torka. Efter det så satte Lina igång att hicka högljutt en stund. Till slut sa hennes mage till henne att nu var det tomt där nere. Hon började ivrigt köra med huvudet för att försöka tutta på pappa. I det läget hade jag spelat ut alla mina trumfkort. Det hade nu gått 1 timma och 15 minuter sedan jag lade mig. Här behövdes förstärkning! Som tur var vaknade sambon väldigt lätt och gav Lina påfyllning från egna mejeriet. Sedan somnade vi alla fyra in och att Lina fick mat igen klockan halv fyra av mamma har pappa ingen aning om.

19 november 2005

Inger har fått hembud

Inger, mamman till mina barndomskamrater och granne till mina föräldrar har gått bort vid 62 års ålder. Jag var med på begravingen i onsdags. Så var också i stort sett hela bygden. Ca 100 personer, vilken är ungefär vad det finns bofasta i området.
Inger körde buss. Jämt. Hon körde skolskjuten när jag gick i skolan från årskurs 1-9. Hon körde också busslinjen mellan Valdemarsvik och mina hemtrakter.

Begravningen var vacker och sorglig. Mest minns jag henns make, Bror. Bror har fått Parkinson på äldre dar.Han satt, uppklädd som en Nobelpristagare, bredvid kistan i sin rullstol. Ögon var fyllda av tårar och hakan skakade av sjukdomen. Om jag begravt min fru så skulle min haka också skaka. Utan Parkinson.

Kaffet i församlingshemmet var däremot glatt och uppsluppet. Trots allt var vi många som inte träffats på flera år där. Man vet inte vad man ska säga riktigt när man hälsade på Ingers barn. Att de började konversationen med "Grattis" eftersom jag just blivit far igen gjorde inte saken bättre. Man fick bita sig i tungan så man inte sa "Tack detsamma".


Hennes bortgång fick mig att fundera på två saker.

1. Hur minns jag och vill minnas Inger?
Märkligt nog är det enstaka uttryck och påståenden som har fastnat. Hennes ständiga "Åh, Gud fader" var det vanligaste jag hörde henne säga.

Vidare så minns jag det klassiska radioanropet "25-5-98, 25-5-98. Ettan till tvåan, kom". Anropet skedde till hennes make, Bror, som körde den andra skolbussen. Ofast var anropet för att berätta att även idag har vi lyckats möta den stora mjölkbilen på de små grusvägarna utan att hamna i diket.

Så har även ett kort citat fastnat i huvudet från 1990 ungefär. Hennes son Stefan höll på att flytta ur sin lägenhet. Jag, hon och vår kamrat Marcus var där och hjälpte till. Inger gjorde rent Stefans stora svarta bokhylla och sa plötsligt "Marcus!! Vad du gör, skaffa dig aldrig svarta möbler!" Jag förstod aldrig varför just Marcus fick den varningen och vad det var för fel på svarta möbler. Ett märkligt minne att komma ihåg så här i efterhand.

Ett starkt minne var förstås också de sista åren då hon kämpade mot sin cancer men ändå aldrig gav upp. Hon jobbade på som ordförande i Röda Korset och tog sig fram med rullator i de branta backarna och en snusnäsduk om huvudet för att dölja hårbortfallet.

Som ni märker är det ganska slumpartat vad man minns av en annan männsika efter dennes död. Man undrar ju då vad folk kommer att minnas efter mig. Och vad kan jag göra för att öka chanserna till goda minnen.


2. Oron för sina egna föräldrar
Att någons mamma dör ger oro. Mycket för hennes barn förstås, men även för mig. Jag bävar för den dagen jag får samma besked som dem. Man har inte så mycket kontakt med sina föräldrar längre, men dem ska ju alltid finnas där. Vem ska jag annars vända mig till när min värld rasar?

Man har ju också funderingar över följderna av ens föräldrars bortgång. Många har, liksom jag, sina föräldrar i hus på landet. Vad händer när de är borta? Med stor säkerhet så får man sälja barndomshemmet och vad har man då? Var är då våra rötter? Man kommer att känna sig som en främling i den trakten när man bara kan åka dit och hälsa på bekanta, men inte åka för nära sitt barndomshem.

Ruskiga tankar som man helst bara skjuter ifrån sig just nu.

15 november 2005

Antons egenpåhittade ord

Anton har så länge han kunnat prata satt ihop ord för att beskriva något han inte kunnat säga ännu. Om han tycker att det nya ordet fungerar bra så behåller han det. Alla fattar ju vad han menar så varför använda det rätta ordet då?

Några exempel:

Ajaj-namnam = Halstablett (nåt som är gott att äta när man har ont)
Bebieshäst = Föl
Ostsmör = Mjukost (om man tänker efter så är det ett himla mycket bättre namn.)
I övergår = I förrgår

och nyaste från idag:
Vattenläsk = Mineralvatten
Blodmärke = Blåmärke


Och till sist, en söt anekdot från förra månaden:
Anton satte sig på vardagsrumsbordet allra närmast vår stora nya 32 tums TV. Hans mamma sa åt honom att han fick inte sitta så nära för då skulle han få ha glasögon.
Lite tjurigt lunkade Anton då in i sitt rum. Men bara efter ett par sekunder kom han tillbaka med något bakom ryggen. Han visade oss vad det var - hans solglasögon. Han satte dem på sig och satte sig på bordet igen (Nu hade han ju gjort precis vad mamma sagt åt honom). :-)

11 november 2005

Folk överallt

Lina har hunnit bli en vecka idag. Hur känner jag det nu då? Jo, jag springer bara runt och småmyser.

Mest gillar jag känslan av att det är familjemedlemmar överallt. Vi är nu så många att man inte alltid nämner alla vid namn utan klumpar ihop dem. "Jag kommer hem till dig och barnen klockan 18.00".

När vi var och handlade med barnvagnen och ståbrädan och hela baletten så suckade sambon en del över att Anton sprang runt så mycket. Inte jag! Jag tyckte det hela var underbart. Där var jag, sambon och Anton på äventyr och så fanns det ytterligare en i vagnen som bonus. En bonus som knappt aldrig ger ljud ifrån sig än så länge, så man glömmer bort att hon är med ibland.

Eller som i förrgår när vi låg och läste reklamen i sängen. Jag märkte aldrig att jag somnat, bara att jag vaknade. Då hade det gått 40 minuter och mina föräldrar skulle komma 20 minuter senare. När jag tittade upp så sov även sambon, Anton och Lina i vår dubbelsäng. Alla låg huller om buller och snusade. Jag tyckte det var en underbar syn. jag vet inte varför, jag kanske är gjord för att ha stor familj bara.

08 november 2005

Mats Bergmans isskrapa.

Kom just att tänka på en episod för ett år sedan. Min barndomskamrat Mikael spelar i dansbandet Mats Bergmans. De skulle ge ut gratis isskrapor till alla i fanklubben och ville hitta på en klurig text att skriva på dem.

De fastnade till slut för:
"Mats Bergmans - Vi hjälper dig att se vägen".

Jag blev lite stött för jag hade haft två förslag som de följaktligen hade ratat.

"Mats Bergmans - Bättre på sikt"
och
"När gav du din fru en skrapa sist?"

Undrar varför de förkastade dem? :-)

Lasse-Nasse går på café

Klockan 11 varje vardag brukar jag leta upp ett närbeläget café om jag är på jobbet. Så gjorde jag även i Åby, Norrköping härom veckan.

Före mig i kön stod en äldre herre och en dam som kan ha varit 20 år yngre. Jag förmodade först att de var far och dotter.

Den äldre herren vände sig om och sa "Hej" till mig. Likaså till flera andra. När han kom fram till kassan frågade han kassörskan:
-"Vad heter din gubbe då?"
Hon drog på det lite men svarade:
-"Åke"
-"Åke-Kråke", sa mannen, "Och vad heter du då?"
-"Jag heter Gun", sa expediten.
-"Gun-Brunn" sa mannen.

När vi satte oss och fikade tittade han bort mot mitt bord och frågade:
-"Vad heter du då?"
-"Lasse" sa jag.
-"Lasse-Nasse" sa han.


Det gick upp för mig att hissen inte längre gick ända upp hos mannen. Jag försökte komma på hur han var och märkte att han faktiskt betedde sig som en normal 6-åring.
Den äldre mannen tittade på kvinnan han sällskapat dit med, och som nog mera var hans sköterska än dotter.
-"Du har rejäla tuttar du", sa han.
Hon brast ut i gapskratt.

Och ska man vara ärlig så inte tänkte jag när jag såg kvinnan:
"Oj, vad hon verkar trevlig" ellert ens "Vilket bra jobb hon gör". Nej, det första som slog mig var "Oj, vilka rejäla tuttar hon har". Så jag undrar om man ska beklaga att mannen var som han var. Jag tror inte det. Han verkade lycklig i sin 6-årsvärld.

Så jag lämnade caféet och när dörren slog igen så hörde jag den äldre mannen luta sig över till nästa bord och fråga mannen där:
-"Är din mor nyfjäst?"

07 november 2005

Första natten hemma med Lina

Första natten i Linas liv fungerade bra på BB. Hon sov hos sambon och ammade när hon vaknade upp ibland.Vi stannade dock bara kvar på BB i ett dygn, sedan åkte vi hem förvissade om att sköta barn, det kunde vi redan.

Linas andra natt i livet och den första hemma blev lite annorlunda. Kerstin lade sig 21.30 och tog Lina med sig in i sängen. Lina var kollosalt missnöjd och ville inte ens bli glad när hon fick amma. Hon släppte bröstet och skrek högljutt emellanåt.

Jag hörde oljudet och gick och lade mig klockan 22.00. Vi diskuterade att vi inte hade en aning om vad som var fel med henne. Men jag erbjöd mig att ta Lina över i min säng på prov.

Jag pillade med nappen vi försökt propsa på henne. Hon tog den vissa stunder men tappade sedan ut den. Efter 10 minuter beslutade jag mig för att strunta i nappen och bara klappa henne i rumpan en stund. Då somnade hon faktiskt!

Klockan 01.30 vaknade Anton och ropade på pappa som han alltid gör. Jag lade en kudde mellan Lina och sängkanten och gick och hämtade honom också. Han fick ligga där han alltid ligger, mitt emellan oss vuxna. Jag fick vara mycket försiktig så vi inte klämde Lina som låg precis mitt i min säng.

Själv fick jag sedan åla mig in på sidan. Jag vände mig sakta på rygg och hamnade inklämd mellan mina båda barn, med ett barn under varje arm.

Kerstin viskade plötsligt i mörkret:
-"Hur gjorde du?"
-"Vadå?" sa jag.
-"Hur fick du henne att sova?"
Jag berättade om tricket med att strunta i nappen.

Vi somnade alla fyra inom ett par minuter. Sist somnade en mycket leende och stolt tvåbarnsfar.


Fotnot:
Lina sov i 7 timmar och 45 minuter oavbrutet i min säng. När vi skröt om detta för barnmosrkan som ringde från BB så fick vi bannor. Så länge fick man ju inte låta henne vara utan mat. Vi skulle ju ha väckt henne efter max 5 timmar. Detta har vi åtlytt sedan dess.

06 november 2005

Lina är född


I fredags den 4 november föddes vår lilla dotter Lina, Antons lillasyster.

Redan på fredagsmorgonen klockan 5 så kände kerstin att slemproppen lossande. Hon ringde förlossningen, men de sa att det kunde trots detta ta 2 veckor ännu. Hon beslutade sig därför att jobba sin sista dag innan hon skulle gå på mammaledigt.

Men vid 11.00 startade värkarna för henne. Så istället för den planerade IKEA-resan med sina arbetskamrater så blev hon hemskjutsad.

Hon ringde mig på jobbet klockan 11.30 men jag var i en så bullrig fakrikslokal att jag inte hörde detta, utan hon lämnade ett meddelande på svararen istället. Först 50 minuter senare ringde hon igen och då hörde jag henne. Hon berättade att nu var det 3 minuter mellan värkarna.

Det blev en snabb hemfärd för mig. Jag var ju i Norrköping då och hade över 5 mil hem. jag var hemma nästan exakt klockan 13.00. Då var Kerstin omtöcknad av smärta och vi irrade runt och försökte packa den där väskan som aldrig blivit packad innan. Sedan hade jag full sjå att få ut henne till bilen. varje gång hon rörde sig fick hon nya värkar.

Bilfärden till sjukhuset gick i rask takt och Kerstin kämpade med tre värkar på vägen dit. Väl framme vid förlossningen skjutsade de snabbt in Kerstin med en rullstol. Jag frågade om jag skulle parkera bilen bättre än mitt framför deras entré men de sa att det fanns det inte tid för.

Vi var innanför sjukhusväggarna klockan 13.39 enligt journalen och klockan 14.15 Lina redan ute, på bara 35 minuter alltså. Nån annan bedövning än lustgasen var det alldeles för sent för.

Hon vägde 3870 gram och var 51 centimter lång.

Anton var fortfarande på dagis när vi var klara men mormor ryckte in och tog hem honom till sig. Där fick han också övernatta.

Vi stannde kvar över natt men dagen efter klockan 10.45 så var vi redan på hemväg. Så numera är vi fyra personer i vår familj.

22 oktober 2005

Räcker hjärtat till en baby till?

Ju närmare vi kommer födelsen av vårt andra barn, ju mer känslomässig börjar jag känna mig. Just nu går jag och grubblar över vilka känslor man har och får för nya babisen.

Jag älskar Anton mer än allt annat. Min rädsla består mycket i att jag är rädd att inte kunna älska nya parveln lika mycket, åtminstone i början.

Redan tiden innan födseln har ju varit ganska annorlunda. Jag tänker inte varje dag på att vi ska ha barn. Förra gången var det många gånger om dagen. Jag bär inga tunga kassar eller på annat sätt underlättar för min gravida sambo. Vi har inte ens heller diskuterat att ta havandeskapspenning innan födseln. Förra gången jobbade hon bara på halvtid mer än en månad innan. Betyder detta att jag anser att barn 2 inte är lika mycket värt?

Både Kerstin och jag anser att en tjej vore roligt nu efter att ha fått en pojke tidigare. Men om det skulle bli en son, sänder jag då signaler till honom att han inte är önskvärd?

Likaså, blir det en tjej och jag inte omedelbart älskar det skrynkliga knytet lika mycket som Anton, säger då detta till min dotter att jag anser söner mer värda.

Sådan frågor far runt i mitt huvud just nu. Jag önskar bara att dessa 1 till 5 veckor ska gå så jag får börja avguda nästa barn på samma sätt som Anton och försöka älska ifatt det på nåt sätt.

Min son ser mig som en superhjälte

Under en lek med Anton härom veckan så utsåg han mig att vara en superhjälte under leken. Jag fick vara Syltmannen. Superkraft - han slänger sylt på folk.

19 oktober 2005

Antons arm har hoppat ur led

Det hela började på onsdagen klockan 15.

Jag stod i isoleringsaffären i Norrköping och hade börjat plocka ihop lite isolering. Då ringer Sambon och berättar att Anton har skadat armen på dagis. Hon säger att hon ska ringa tillbaka när hon kollat om vi kan få nån tid på vårdcentralen. Jag börjar plocka lite med mina varor men jag har rysligt svårt att koncentrera mig nu.

Sambon ringer igen och säger att vi fått en tid.
"Kan jag komma hem" frågar hon.
Självfallet lägger jag bara mina hopplockade varor åt sidan och kastar mig i bilen.

Kerstin ringer en tredje gång efter ett par minuter och säger att de tror att hans axel har hoppat ur led. Jag skriker "Ajjj!" rakt ut för jag kan känna hans smärta i min egen kropp.

Jag kommer på mig själv med att få två stycken "hulkningar" och jag känner hur tårarna börjar rinna i mitt ansikte. Jag kör genom stan och sitter rastlös i bilköerna. Två gånger kör jag om inte mot rött så i alla fall ljusrött. Jag känner starka sympatismärtor i min högra arm vilket gör det svårt för mig att växla.

Jag är hemma efter 30 minuter. Jag öppnar upp garaget för att ta fram Volvon så vi alla får plats. Sambon sitter där hemma på helspänn. Anton är ju ännu kvar hos dagmamman för att ingen haft nån bil att köra honom i.

Vi tar oss raskt hem till henne. En granne stannar och pratar med min sambo. Han har varit inne och försökt hjälpa vår dagmamma med Anton. Men själv stannar jag inte upp. Jag känner att har jag skyndat mig så här långt så inte ställer jag mig utanför och pratar. Nu vill jag bara in till Anton.

Inne hos dagmamman ligger Anton hjälplös på en filt med vänster arm rak utmed sidan av kroppen. Han ser ynkligt på oss och ropar "Ajj" flera gånger när vi lyfter honom till bilen.

Vi kör mycket mjukt och sakta ner till vårdcentralen. Jag går ensam in för att kolla läget. Det är folk i kön men jag rusar fram till disken och säger högt "Ursäkta!!". Jag förklara läget och de ber mig bära in Anton. Ingen bår på hjul eller nåt, fast de har sådana. Bära in honom!

Han får komma in på ett rum direkt. En kvinnlig doktor lirkar med honom och frågar var han har ont. Det visar sig mest vara i armbågen. Den verkar ha hoppat ur led. Hon tar ett vant handgrepp runt den och försöker få tillbaka armen rätt. Anton gnäller och klagar. Efter detta vill hon att vi ska se om Anton börjar använda armen igen. Det gör han inte! Han klagar på att han har ont.

Efter ca 40 minuter får vi en remiss till Sjukhuset. Men först är Anton hungrig och vi köper en banan och ett chokladägg åt honom. Själv känner jag att jag skulle köpt en hel låda choklad om han ville ha det i detta läge.

Vi packar in familjen i bilen igen och åker till sjukhuset. Där får vi sitta ner och vänta i totalt över en timma. De ber mig flytta min bil utanför och jag gör det. När jag kommer tillbaka har Anton ritat en teckning åt mig som han håller upp. Det är den underbaraste syn jag sett på länge, för han håller upp den med vänster hand. Värken har tydligen släppt och armen är som den ska igen. Vi väntar lugna i ca 30 minuter och bara myser åt att se honom leka med armen. Läkaren tittar in som hastigast, konstaterar förbättringen och skickar hem oss.

Dagen därpå bjuder Anton de andra barnen på glass, alla är så glada att han är bra igen. Inte minst hans pappa.

17 oktober 2005

Sambon ser på fotboll

Jag bänkade mig framför Sverige-Kroatien i fotboll härom veckan. För ovanlighetens skull så fick jag sällskap av sambon.

Hennes först fråga var vad matchen gällde.

-Om Sverige vinner så är de klara för fotbolls-VM, svarade jag.
-Jaha, så matchen gäller ingenting då?
-Eh.. jo, om de vinner så får de vara med i VM...
-ja, men VM har de ju varit med i förut, så det gäller inget nytt alltså?

Nåväl, vi började titta. När de visade en närbild på en av spelarna frågade hon:
-Vem var det där?
-Det var Teddy Lucic.
-Nej, jag menade svensken.
-Han är svensk.
-Honom har jag aldrig hört talas om.

Hon av slutade med att undra vad som hänt med Henrik Larsson? Hade han klippt av sig håret??

Efter 30 minuters spel så "tittade" hon på matchen med ögonen stängda. Och i halvlek gick hon och lade sig. Och lika bra hade det kanske varit för det var visst nån svensk framme och började spela handboll istället och förstörde kvällen...

16 oktober 2005

Det finns ingen som bor i Kallhäll

Under vår kortsemester till Stockholm i helgen hade vi hittat nåt som verkligen skulle passa Anton. De hade ett "Barnens Värld" med rutschbanor, bollhav och hoppborgar i nåt som hette Kallhäll i Järfälla.

Vi hittade ett pendeltåg som tog oss till kallhäll på 23 minuter. Väl där packade jag fram min kartutskrift från deras hemsida och för säkerhets skull även en stadskarta över hela Stockholm.

Vi åkte upp med hissen från tågets plattform och tittade oss sedan fånigt omkring. Vi var mitt på en gångbro och visste inte åt vilket håll vi skulle börja gå. Vi hoppade på de första bästa förbipasserande och frågade om vägen. De berättade att de inte bodde i Kallhäll, utan bara var på besök. Men de hade gått förbi en skylt med "Barnens Värld" under sin promenad. Vi skulle bara gå av bron och hålla vänster, sa de.

Det gjorde vi! Länge!

Kerstin och jag turades om att dra vagnen med Anton i. Kerstin pustade med sin mage som ju numera är i nionde månaden. Det var också fruktansvärt kallt den morgonen. Det stora berg vi passerade såg verkligen ut som en kall-häll.

Vi hamnade ganska omgående i en motionsslinga i skogen. Där fanns inga skyltar på gatunamn som vi kunde matcha mot vår karta. De hade visserligen en översiktskarta över ett jättestort motionsområde, men den hade ingen punkt som berättade var vi var just nu, så den sa oss inget. Efter ca 500 meter frågade vi en kvinnlig joggare om vi var på rätt väg. Hon bodde inte i Kallhäll sa hon, hon var bara där över sommaren (?) (I oktober?).

Vi frågade därför en äldre dam med gåstavar. Hon sa att hon hade hört talas om "Barnens Värld" nån gång. Vi visade kartan och hon berättade att vi gått åt helt fel efter bron. Vi fick gå tillbaka igen och gå åt andra hållet. Nu stämde gatunamnen med kartan. På kartan fanns också en tjock blå prick där det skulle ligga, men vi såg ingenting där. Vi passerade pricken utan att ha sett nåt. Vi frågade en kille som bodde där, men han hade ingen aning. Istället frågade vi ett äldre par, men de bodde inte där sa de, de var bara på besök.

En bil stannade och någon vevade ner rutan och frågade oss efter Fabriksvägen 10. Vi kunde inte svara eftersom vi inte bodde i Kallhäll.

På min utskrift stod adressen "Fabriksvägen" men inget nummer på gatan. Jag insåg plötsligt att även telefonnumret till "Barnens Värld" också stod där. Jag tog upp mobilen och ringde dit. En ung kille som uppenbarligen var på platsen förklarade i 10 minuter utan att jag fattade ett dugg. Han bodde inte i Kallhäll förklarade han. Han gick själv från pendeltåget till jobbet men han visste inte hur man skulle förklara vägen. Ett tag gick föklaringen att man skulle gå av tåget och ta en trappa neråt, trots att det bara fanns en trappa uppåt. Jag berättade att jag visste att de fanns på Fabriksvägen, men att de inte angivit nåt nummer. Det numret hade han heller ingen aning om. Jag kände flera gånger att jag bara ville lägga på luren. Till slut trodde jag mig dock fatta att vi måste gå tillbaka till stationen och gå åt andra hållet.

Nästan tillbaka till stationen träffade vi på en man som faktiskt hade varit på "Barnens Värld". Han gick med oss en bit och förklarade vägen. Vi fick gå tillbaka nästan hela vägen vi nyss hade gått och fick svänga av ner i ett industriområde. Det fanns inga skyltar om "Barnens Värld" där. Vidare fick man gå in mellan två magasinshus och svänga höger. Fortfarande inte en skylt om att man närmade sig. Men där låg det till slut. En skylt på huset hade de i alla fall.

Stället var oerhört litet, men Anton blev nöjd efter 3 timmar där.

På vägen tillbaka till stationen blev vi stannade av ett par som ville veta vägen till centrum. Kerstin och jag svarade i kör att vi inte bodde i Kallhäll.

26 september 2005

Var kom odjuret ifrån?

När Anton var nyfödd och fortfarande kvar på BB gjorde jag en märklig upptäckt om mig själv.

Det var sista dagen på BB som de skulle ta ett blodprov i hälen på Anton. Sköterskan och Kerstin tog plats vid skötbordet. Jag blev förvisad ett steg bakom dem. Hälen stacks blodig och Anton skrek och skrek när de försökte klämma ut bloddroppar ur den. Jag kände hur en ny sorts ilska började bubbla upp inom mig. Nån gjorde min son illa, och det kunde inte mitt slumrande inre odjur tåla, utan det vaknade upp och började ge konstiga signaler till mig.

Ett tag funderade jag över möjligheten i att gå fram mellan damerna vid skötbordet, och med två kraftiga knuffar puffa plågoandarna åt varsitt håll och ta upp min lilla ängel i famnen. Men jag stillade dessa tankar...

Men när sköterskan sa att:
-"Nu fanns det inte mera blod kvar, vi måste sticka en gång till."
så hörde jag förvånat mig själv utbrista med en mycket ilsken och bestämt röst:
-"Nej, det blir det inte tal om!!"

Hur som helst så räckte blodet till alla prov och ingen mer nål behövde stickas i den lilla babiesfoten. Sköterskan kommenterade detta med:
-"Det var tur det, för annars hade aldrig pappan förlåtit mig."

Var detta odjur kom ifrån har jag ingen aning om. Jag anser mig själv vara en logiskt tänkande person som inte tar till knytnävarna i något sammanhang. Men i och med min sons födelse så finns odjuret ändå där, bevakande alla kringpasserande ifall någon skulle få idén att skada min lilla ängel.

Igår var vi på födelsedagsfest och Anton var med. Det var flera andra barn också. Han hittade ett par pojkar kring hans egen ålder som han lekte hårdhänta lekar med. Men när han knuffade omkull en kille som var yngre än honom själv och denne föll gråtande till marken, och han därefter satte sig och slog sina händer mot pojkens ansikte flera gånger så fick det vara nog. Alla vuxna befann sig då uppe på altanen. Jag skrek åt Anton att sluta, men han brydde sig inte. Det blev istället en hastig rusch för mig och flera andra ner till pojkarna. De flesta. liksom jag, i bara strumplästen.

Nu hann jag dock inte först utan den lilla pojkens far fann före. Fadern gjorde exakt vad jag skulle ha gjort. Han tog upp Anton till stående, satte sig på huk framför honom och sa med barsk röst:
-"Så där gör man inte!"
Anton började givetvis att gråta.

Det märkligaste av allt var att inom mig så rasade odjuret. Någon vuxen hade tagit tag i min son och gjort så han började gråta. Odjuret slet i mig för att anfalla fadern. Detta gjorde jag givetvis inte. Fadern hade ju gjort det helt logiskt rätta i den här situationen.

Ändå bubblade odjuret i mig en lång stund efteråt vilket gjorde att jag inte ens vågade se upp mot faderns ansikte på ett tag. Varje gång jag tenderade detta så frustade odjuret i mig. Inget mer hände dock denna eftermiddag.

Jag minns en gång när vi spelade fotboll på skolgården en rast i 5:e klass. Det var på försommaren 1976 och av en händelse så stod min far på granntomten till skolan och samspråkade med husägaren där.

Ett annat barn som var något äldre gjorde en ful fällning av mig på fotbollsplanen. I ögonvrån så såg jag hur min faders odjur vaknade och han var på väg att klättra över staketet in till skolan för att tala allvar med min motståndare. Hans arga utrop ekade mellan husen.

Hade jag då som 11-åring uppskattat min fars hjälp? Aldrig i livet! Jag hade skämts öronen av mig ifall han lagt sig i.

Man undrar ju om alla pappor har detta odjur inom sig? Hur är det med mammorna? Skriv gärna nån kommentar och berätta.

24 september 2005

Till simhallen med Anton

Anton har tjatat om att åka till simhallen i flera veckor nu. Ända sedan hans bästis som också heter Anton (och är född exakt samma dag) började på simskolan där.

Pappa avskyr att bada och mamma är i 8:e månaden så hon hade ingen större lust att visa sig i baddräkt. Men i måndags gjorde vi upp att även pappa skulle följa med på lördagen till simhallen. De båda andra hade varit där en gång förut. De åkte då bussen dit.

I tisdags hade vi möte med Antons dagmamma för årlig rapport. bara det en egen historia. Men hon flikade också in att Anton berättat för alla att vi skulle till simhallen på lördag och att man kunde åka bil dit. Dagmamman sa till mig att även om jag hade hög feber så var jag numera tvungen att åka med.

Vi har räknat ner dagarna hela veckan och idag så var det då äntligen dags. Vi kom iväg runt 9.30 och passerade entrén runt 10.00.

Det svåraste för mig var att jag hade ingen aning om hur man beter sig i ett badhus. Konstaterade att jag inte varit i en simhall sedan jag gick i sexan, 1976. Det är ju 29 år sedan. Tyvärr fick jag det extra svårt för den enda herre jag kände som skulle gå dit, Anton, blev insläpad på damerna med mamma av nån anledning och jag fick gå själv på herrarnas utan nån som kunde visa mig hur man gjorde.

Jag stod och smög på sällskapet intill för att lösa mitt första problem:
Skulle man ta med sig handduken in eller inte? Dessa verkade inte göra det så jag lät bli.

Nästa problem var duschen innan badet. Där stod det på skyltarna att man inte fick ha badbyxorna på sig, men de jag såg som duschade hade dem kvar. Jag gjorde som dem och behöll dem på. Tja, badbyxor och badbyxor. De tajta små sakerna man hade på sig 1976 blev man förbjuden att använda så jag fick hålla tillgodo med mina innebandyshorts. Det var en märklig känsla att inte ha några kalsonger under dem, jag var tvungen att kolla att inget tittade ut mest hela tiden.

Sen gick jag ut, utan handduk, till Anton och Kerstin. Hon skickade genast in mig att hämta den igen.

Badet var fantastiskt kul med alla sina små bassänger för barn. Vi var även nere i den lite större bassängen där de släppte på vågor ibland. Om nån har en aning om hur det går till så hör gärna av er.

Sen propsade Anton på att åka näst längsta rutschbanan. Jag blev medtvingad. Jag var skitskraj! Första åket så satt jag upp med Anton i knät. Det gick inte alls. Tvärstopp efter halva banan och jag fick dra mig fram i sargen resten av vägen.

Åk två låg vi ner och då gick det undan. Det otäckaste var att just som vi kom ner och åkte under vattnet så tappade jag taget om Anton. Han hade flytringar på armarna, men i alla fall. Jag slog, med lite panik, ut med armen i vattnet och hittade honom ganska omgående. han hade då hittat upp till ytan före mig.

Mamma kom neråkande i hög fart med sin numera lätt spolformade kropp. Hon stänkte ner oss båda andra ganska rejält.

Efter 2 timmar i bassängen hägrade godiset i kiosken mera för Anton och vi gick och klädde på oss innan en kombinerad fika och godisstund tog vid. Anton åt varannan tugga på sin fralla, varannan på sitt smågodis.

Man blev mäktigt trött efter simpasset. Anton somnade i sin vagn och hans pappa önskade innerligt att han fått plats han med.

På kvällen sa jag godnatt till Anton och tackade för en kul dag. Han drog täcket över huvudet och uttalade sin sista mening för dagen:
-"Pappa, du kunde hitta till simhallen."

19 september 2005

Antons morgonkommentarer del 2

För er som undrar, efter att ha läst Tid med Anton om Anton sagt nåt mer gulligt på morgonen så kan jag svara:

Njaee.... I söndags morse vaknade jag av att han sa till mamma:
-"Mamma.... pappa måste nog gå och bajsa idag. han har pruttat 2 gånger redan."

14 september 2005

Tid med Anton

Tänkte återge hur Anton och jag har umgåtts de senaste dagarna. Han är i en underbar ålder just nu. Han har ju just fyllt 4 år (27 augusti).
Hela förra veckan har vi räknat ner dagarna till Disneykanalen skulle premiärvisa Björnbröder. Varje kväll har pappa hållit upp rätt antal fingrar fram till 2 dagar innan, då Anton förstår begreppen "imorgon" och "i övermorgon".
Torsdag kväll var han extra ivrig. Han tog sin allergimedicin i flytande form som han tar varje kväll, men den kvällen sa han att:
-"Vi får köpa ny Ajus (medicinen heter Aerius), den är lite stark tycker jag. Pappa.. vi kan ta festis istället".
Fredag morgon vaknade han 05.30 och undrade:
-"Har filmen börjat nu?"
-"Nej, den är inte förrän klockan 7 ikväll", sa pappa.
-"Neeeeeeeeeej" protesterade Anton.
Hur som helst så gick fredagen också. Jag tänkte själv flera gånger på att veckans höjdpunkt snart var här. När jag kommit hem på kvällen åt vi mat. Makaroner och köttbullar, som Anton beställt. Han ville sitta i mammas knä och bli matat, och det fick han. Dagen på lekstugan hade varit hård och plötsligt somnar Anton där i mammas knä. Han tittar upp lite och säger "Mer makaroner, tack" men somnar sedan igen så hårt att vi inte kan väcka honom. Klockan är då bara halv 6. Vi har inget annat att göra än att lägga honom i hans säng.
Jag blir våldsamt besviken och sätter mig och surar framför TVn i en halvtimma. Jag märker inte ens att jag glömt att slå på den.
Inte förrän vid midnatt vaknar Anton igen och ropar på pappa, liksom varje natt. Jag går in till honom och han har händerna uppsträckta i luften som han alltid brukar ha. Men så tar han ner dem igen.
-"Pappa", säger han, "Vi glömde att titta på filmen!!" och så börjar han gråta.
Pappa tröstar med att:
-"Ja, men pappa har spelat in den. Vi kan se den imorgon bitti"
Detta tröstar killen och han följer med in i våra sängar och vi somnar båda två ganska omgående.
Klockan 6.30 börjar filmvisningen. Vi sitter alla tre i våra sängar och ser hela filmen. Om den kan jag väl säga att det märkligaste var, att den så mycket liknade Lejonkungen. En del av handlingen och flera scener var mycket lika i de båda filmerna. Nåja, vi fick se den i alla fall.
Lördagen rullar på. Anton, Kerstin och jag åker till ICA Maxi och storhandlar. Anton slipper att sitta i vagnen utan springer runt och hjälper oss att plocka i varorna. En uppgift han gillade mycket. På kvällen säger Anton att han vill ha popcorn. Han har bara ätit det en gång förut i sitt liv, och det var några veckor sedan. Han blir ombedd att äta middag först, vilket han gör. När sista tuggan åkt in i munnen utbrister han:
-"Popcorn! Nu!"
Han får som han vill. Det är riktig kvalitetstid för en far att hålla sin son på köksbänken medan vi båda studerar varje skede av popcornspåsen i mikron. Anton får en liten blå skål med popcorn och vi hamnar framför TVn. Efter ca 45 minuter har han väl ätit 7 popcorn eller nåt. Mamma ber honom då att komma med och borsta tänderna. Då passar han på att trycka in 3 munnar fulla med popcorn, medan chansen ännu finns.
Söndagen är Anton och hans pappa på bl.a. på Biltema och vi hälsar på hans lekkamrat Rebecka, som också hon är 4 år.
Hans mamma är förstås ensam med honom också ett par gånger under helgen, det ska väl tilläggas så ingen tror nåt annat.
Helgen får en fin avslutning på måndagsmorgonen då det åter är dags att gå till jobbet. Anton sover som han ofta gör på sin pappas arm. Klockan 05.25 väcker Anton pappa med orden:
"Pappa..... jag älskar dig."
Pappa blir glad och kramar sin son hårt och säger:
-"Jag älskar dig med Anton. Jättemycket"
-"Jag jättemycket älskar dig med pappa".
Med en sån start på måndagsmorgonen så går man småleende till sitt arbete.

22 februari 2005

Jag var på P3 i fredags

Nu var man tillbaka igen i verkligheten efter nästan ett dygn i Stockholm. Tänkte summera vad jag varit med om (blev visst ganska långt):


Jag tog mig i tid till tåget på resecentrum i Linköping trots att jag glömde mobilen och i all hast bad de för mig främmande tanterna vid busshållplatsen att hålla bussen (som redan var en minut sen) medan jag sprang hem efter min mobil. Jag hann, men jag var vansinnigt andfådd.

Tågresan upp gick hyfsat, men jag satt bredvid en ung tjej som satt och tjöt hela resan för att hon var så åksjuk. Hennes mamma satt beredd med en spypåse medan jag mumsade på en kanelbulle och en mazarin.

Väl i Stockholm tog jag tunnelbanan åt rätt håll, men fel tåg. Som tur var upptäckte jag det efter en station och hoppade av och kunde ta det rätta tåget innan dessa två tåg vek av åt varsitt håll.

Väl framme i Sveriges Radios stora hus var de första jag såg Annika Lantz och Carina Berg. De såg verkligen ut som fyrtornet och släpvagnen. Annika höggravid med en liten mössa på huvudet och Carina jättelång och smal. Annika nådde nog bara till brösten på Carina.

En Lisa Olsson kom ut och mötte mig och följde med mig runt hela dagen. Hon visade Grammofonarkivet. Gissa vilken vinylskiva de hade uppsatt i en monter innanför dörren - "Speak n' Spell", Depeche Mode's första album , den med "Just Can't Get Enough" på. Det var nostalgiskt för mig för det var den första skivan jag hade själv.

Vi fick gå upp ett par våningar därefter och slänga in min väska i Pontus Enhörnings och Jörgen Lötgårds rum. Pontus första ord till mig var:
- "Jaså, du kom med i alla fall, fast..."
- "...fast jag är så gammal", sa jag.


Det visade sig att nästan enda orsaken att jag fick vara med var att de hade tagit åt sig av mailet jag skickade till dem. Jörgen sa att han stått bredvid den tant som svarat (telefonväxeln bestod nämligen av två telefoner på en hylla bakom ljudteknikerns bås utanför studion) och även han hade reagerat på att hon var så hård i tonen mot mig.


Pontus avslutade kvällen långt senare med orden:
- "Hoppas det här har kompenserat vår diskussion vi hade tidigare", så nog hade mailet gjort effekt. Jag svarade givetvis att jag var mer än nog nöjd.


Nå, åter till sändningen...
Det förkom inga som helst repetitioner eller anvisningar om hur man skulle sitta eller prata. Vi gick runt i studion och alla småpratade och så plötsligt var bara klockan 16.08 och vi var igång. Vad jag jobbade med och sånt fick inte Pontus veta förrän i direktsändningen.


Jörgen hade reagerat på att Pontus tjatade om den unga killen som inte ville vara med och prata. Det var dock inte så farligt. Han provade hörlurarna och sin pappas plats innan vi började och ett tag gick han nästan med på att köra programmet istället för sin far. Men sedan vågade han inte och Pontus försökte få honom att våga igen.


StoneBridge, som pappan hette, visste jag inte vem han var och jag frågade honom innan sändningen om vad han gjorde. han berättade att han producerat Therese (Grankvists) senaste låt "Put'em High" och den hade jag ju hört.


Efter sändningen fick vi ett elakt mail som undrade vad han var för stropp, för de skrev att "Refrain" visst var ett engelskt ord. Övriga i studion tyckte också att han sågade låtarna för hårt och ljudteknikern Tobbe "Sjökexet" Carlsson sa efteråt att han hoppat till när jag därefter gillat låten han sågat. Det fick jag en del beröm för.


Så fort sändningen var över stack StoneBridge, men jag hängde kvar i kontrollrummet. Det var jättekul att kunna fråga grabbarna där vem som skrivit sketcherna vi hörde. Den om han som ville köpa en ordbok hade Jörgen skrivit, till exempel.


Hur kan ni också komma med i programmet då? Är du kvinna så ska det inte vara så stora problem. I telefonväxeln hann de ta emot 15 samtal och det var bara en tjej som ringde. Hon fick givetvis vara med i tävlingen. De sa att hade det ringt två kvinnor så hade båda fått vara med. Så ring, kvinna, ring.


Tävlingen slutade med att killen vann, men Pontus bjöd in båda till nästa vecka. Jag frågade Jörgen senare om de bjudit båda om tjejen hade vunnit och han svarade "Aldrig i helvete".


Efter sändningen pratade alla bara om att samlas på en lokal bar. Om jag skulle följa med var det dock ingen som frågade. Så jag fick fråga själv. Det fick jag och jag hängde på Jörgen och ett par tjejer som hjälpt till under sändningen och tog 4:ans buss dit.



Lite skvaller hann jag också med att höra:
Jörgen Lötgård skulle i mars ta över Deluxe efter Enhörning. Enhörning skulle istället köra Lantz i P3. De skrattade åt det för de sa att en tjock person skulle nu ersättas av en annan tjock person...



Alla var oerhört trevliga mot mig hela tiden. Tobbe gav mig brända skivor med radioprogrammet på samt två extra skivor med specialmixar han gjort och spelat på P3. jag efterlyste särskilt en Tipp-e-tapp mix av Gwen Stephanies hit "You Waiting For". Den lade han in extra åt mig på en av skivorna.


På baren var det bara vårt sällskap som under kvällen hann bli 9 personer samt ca 6 andra under kvällen. Ingen hög musik spelades utan vi kunde lugnt samtala om ditt och datt. Jag hann gå igenom vad jag tyckte om de första programmen och programledarna i P3 och Tobbe och Jörgen lyssnade märkligt nog intresserat.


När sändningen var slut så rusade Pontus E hem och städade. Han skulle nämligen få dambesök. Men ca en timme efter oss anlände de båda till Mike's bar. De hann dock bara med en öl, så fick de rusa iväg i taxi igen. Pontus skulle stå-uppa på Norra brunn.


Efter ytterligare ca 1 timme var de tillbaka igen. Pontus flickvän, som var 43 år tyckte att han hade skött sig bra "trots att det var mest byggjobbare där".

Hur gamla var då dessa människor. Jo, Jörgen Lötgård var 26, likaså den Carina som var "befälhavare" i flipp eller flopp. Tobbe var 30. Klart yngre än mig alltså, men det märkte jag inte av mer än under ett tillfälle. Det var när jag refererade till Johan och Pellevin i min barndoms seriealbum. Dessa hade de aldrig hört talas om. Jag förklarade att det var ju de som träffade smurfarna. Men smurfarna visste de heller inte vilka de var. Så gammal var jag alltså.


Under kvällen i baren spelade samtliga i gänget plockepinn och ett tärningsspel som hette "tusen" som Pontus lärde oss alla. Det var lite som yatzy.


Klockan 01.00 stängde baren och jag delade taxi med Jörgen Lötgård och hans flickvän. Vi klev av utanför "Orantes", en kebabbar med massor av konstiga kebaber. Jag blev pålurad en stor låda med massa falafel och kikärtsröra och grejor. Alla tre köpte vi varsin låda som vi tog med oss. Jörgen hade vid det här laget blivit rejält full och hade svårt att hänga med på vad som hände. Han och flickvännen bodde i närheten och på vägen dit låg hotell Oden där Sveriges Radio bokat rum åt mig. Vi skiljdes åt vid entrén och jag gick in och mumsade på min kebab. Inte så lätt, för de hade glömt att stoppa ner bestick i påsen, så jag fick äta med fingrarna. Kom i säng och somnade klockan 01.45.


Följande morgon var bara transportsträcka. Tåget gick 10.20 och trots förseningar för att en massa nya tågväxlar inte fungerade så kom jag hem igen klockan 13.00. Kerstin och Anton sprang jag på 213's buss och Anton fick genast en stor kram av sin pappa.

16 februari 2005

De ringde från P3

Hej!
Fick ett telefonsamtal till mobilen i måndags. Tjejen som vunnit chansen att
vara med i radioprogrammet Deluxe i P3 hade hoppat av och de undrade om jag
ville vara med istället (ni minns väl min mailväxling med det programmet som
slutade med att jag hamnade på deras reservlista).
Jag accepterade utan att tveka och de har nu skickat en tur och returbiljett
med tåget till Stockholm. Jag åker upp på fredag klockan 12, medverkar i
programmet, sover på hotell som de också bjuder på och åker hem klockan 10 från
huvudstaden.
Programmet börjar klockan 16.08 i P3, och "Flipp eller Flopp" som jag
ska vara en av tyckarna i börjar några minuter senare. Så slå på radio på
fredag, om ni saknat min pipiga stämma på sista tiden.

08 februari 2005

Att köpa från direktreklamen

Jag måste bara få ur mig detta medan det är färskt.
Jag var på SIBA och Elgiganten idag och handlade lite. Jag tog med mig deras reklamfoldrar så de skulle veta vad jag hittat för bra och billiga erbjudanden.
Först åkte jag in på SIBA. Jag tänkte nämligen till slut falla till föga och betala en Boxer-prenumeration igen så att jag kan se digitalTV.
Jag visade upp deras annons som sa att man fick en Nokia digitalbox för 1 krona om man skaffade 2 års abonnemang, plus att man fick en DVD från Eltrax värd 799 kronor.
De plockade fram digitalboxen, men DVDn var slut, sa de. Jag ifrågasatte hur den redan kunde vara slut, för detta var första dagen på kampanjen och affären hade bara varit öppen i en timma. De svarade att de hade haft den DVDn redan innan och sålt slut på den.
Istället erbjöd de mig en DVD från Daewood, värd 999 om jag bara betalade mellanskillnaden på 200 kronor.
Jag kände det som om detta var planen från början från deras sida. Så jag bad att få vänta med att hämta den ursprungliga DVDn tills den kom hem nästa gång.
-"Den kommer aldrig hem igen" sa de.
-"Då kan jag väl bara få 799 kronor i handen?"
-"Nej"
-"Ett presentkort på 799 kronor?"
-"Nej"
Till slut bad jag att få fundera. Jag gick runt i fem minuter i affären och så ställde jag mig i kön igen. Försäljaren smålog lite när han såg att jag var tillbaka och undrade om jag hade bestämt mig.
-"Ja" sa jag.
Det tog en bra stund innan det blev min tur, men till slut fick jag framföra mitt nya ärende:
-"Hej, nu har jag bestämt mig. Det blir affär! Ni har nämligen en DVD från JVC där borta. Jag kan ta den istället!"
-"Har vi en JVC för 799?" sa försäljaren och gick bort och kollade. Han knappade lite på sin dator och skakade sedan på huvudet.
-"Nej,", sa han, "den kan du inte få istället."
Jag undrade om det spelade någon roll om de blev av med en DVD från Eltrax för 799 kronor, eller en DVD från JVC för 799 kronor, men det var stor skillnad sa han.
-"Vad skulle det kosta emellan då?", undrade jag.
-"349 kronor!"
-"Så er Eltrax-DVD är egentligen bara värd 350 kronor?"
-"Nej, för kunden är den värd 799 kronor, men för oss är den inte det."
Härvidlag meddelade jag att vi struntar i den här affären.

Jag gick över till Elgiganten istället. De erbjöd en digitalbox för 1 krona plus en mp3-spelare värd 799 kronor på köpet. Deras mp3-spelare var också slut men de hade en tre dagars garanti att varorna skulle finnas i lager. Så jag fick en värd 999 kronor istället. Utan att behöva betala mellanskillnaden.
Däremot var det svårare när jag bad om att få titta på en bärbar dator de också annonserat ut riktigt billigt. Där köpte kunden innan just det sista exemplaret. Men p.g.a. deras garanti var de ju tvugna att ha nåt hemma. De berättade då att de skulle få ett mail från huvudkontoret som berättade vilken vara de skulle erbjuda istället. Mailet skulle komma i eftermiddag eller senast imorgon bitti. Imorgon är också deras sista dag på kampanjen.
Jag bad dem att ringa mig när den kom in, men de sa att det var ju mycket enklare att jag ringde dem(?). Jag fick försäljarens visitkort.
-"Fast," sa han, "jag slutar om en timma och kommer tillbaka på torsdag." (då kapanjen är över) Jag tjatade då istället till mig numret till nån annan i butiken. jag får ringa och tjata lite där också så får vi se hur den affären avlöper.
Nästa gång ska jag berätta om hur man blir behandlad hos Dell om man beställer en bärbar dator hos dem.

13 januari 2005

Jag och Annika Lantz

Detta var i slutet av oktober 1999 (jag har ett gott minne för datum). Jag brukade börja jobba på Intentias kontor redan vid 7 på morgonen eftersom de flesta andra började 8 och man då kunde få lite gjort.

Som enda sällskap hade jag min lilla radio. Den spelade P3 och Annika Lantz pratade. Denna morgon gick hon ut med att hon hade fått hemoröjder (om det nu stavas så). Hon hade också fått ett tips att om man värmde upp rödvin och doppade lämplig del av kroppen i de heta ångorna så skulle det hjälpa mot hemoröjderna. Jag kom på en kort kommentar som jag snabbt mailade in till P3:

"Ändan i rödvin - heter det inte RÖV-VIN då?".

Det tog bara 5 minuter så läste plötsligt Annika upp denna fras. Jag blev alldeles paff! Man hade fått bevis på att de sände direkt. Och så kändes det lite som om man själv var med i radion.

Det var först på frukosten som jag fick tag i nån att återberätta dagens bedrift för. Det blev Peter M Nilsson som jag annars inte samspråkade med så ofta som fick motta min historia. Han replikerade att han också haft radion på och hört detta läsas upp.. de sa ju t.o.m. att det var Lars Svensson som skickat det.

Jag hatar att heta Lars Svensson!! (Förlåt, mamma.) Alla andra heter ju det också. Det finns 26 killar till som har sin hemtelefon under det namnet - bara här i Linköping! Vilket gör det hopplöst för mig att hittas i telefonkatalogen.



Nå, denna historia har en del 2 också. Dagen därpå pratade Annika fortfarande om sina hemoröjder (Yes, she was a real pain in the ass, back then). :-)

Jag mailade in kommentaren:

"Annika Lantz har gett hemoröjderna ett ansikte, fast tvärtom"

Det tog bara 5 minuter så läste hon upp detta också. Denna gång frågade jag inte ens nån om de hört detta. Det var ingen idé liksom.


Det finns faktiskt en del 3 också. Några dagar senare så ville Annika att man skulle maila in vad man kan likna en dator med. Jag satte ihop en fras och mailade in:

"En dator är som ett träd, grenarna är som katalogerna och filerna som löv. Dessutom kan man skörda frukterna av dess arbete max en gång om året".

Denna gång förberedde jag mig genom att kasta in en tom kassett i min kassettradio och spelade in Annika en stund framöver. Plötsligt läste Annika upp:

"En dator är som ett träd, grenarna är som katalogerna och filerna som löv...", det var ju en fin liknelse sa hon sarkastiskt och lade bort mitt mail. Efter detta har hennes inkorg fått vara ifred.

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...