22 februari 2005

Jag var på P3 i fredags

Nu var man tillbaka igen i verkligheten efter nästan ett dygn i Stockholm. Tänkte summera vad jag varit med om (blev visst ganska långt):


Jag tog mig i tid till tåget på resecentrum i Linköping trots att jag glömde mobilen och i all hast bad de för mig främmande tanterna vid busshållplatsen att hålla bussen (som redan var en minut sen) medan jag sprang hem efter min mobil. Jag hann, men jag var vansinnigt andfådd.

Tågresan upp gick hyfsat, men jag satt bredvid en ung tjej som satt och tjöt hela resan för att hon var så åksjuk. Hennes mamma satt beredd med en spypåse medan jag mumsade på en kanelbulle och en mazarin.

Väl i Stockholm tog jag tunnelbanan åt rätt håll, men fel tåg. Som tur var upptäckte jag det efter en station och hoppade av och kunde ta det rätta tåget innan dessa två tåg vek av åt varsitt håll.

Väl framme i Sveriges Radios stora hus var de första jag såg Annika Lantz och Carina Berg. De såg verkligen ut som fyrtornet och släpvagnen. Annika höggravid med en liten mössa på huvudet och Carina jättelång och smal. Annika nådde nog bara till brösten på Carina.

En Lisa Olsson kom ut och mötte mig och följde med mig runt hela dagen. Hon visade Grammofonarkivet. Gissa vilken vinylskiva de hade uppsatt i en monter innanför dörren - "Speak n' Spell", Depeche Mode's första album , den med "Just Can't Get Enough" på. Det var nostalgiskt för mig för det var den första skivan jag hade själv.

Vi fick gå upp ett par våningar därefter och slänga in min väska i Pontus Enhörnings och Jörgen Lötgårds rum. Pontus första ord till mig var:
- "Jaså, du kom med i alla fall, fast..."
- "...fast jag är så gammal", sa jag.


Det visade sig att nästan enda orsaken att jag fick vara med var att de hade tagit åt sig av mailet jag skickade till dem. Jörgen sa att han stått bredvid den tant som svarat (telefonväxeln bestod nämligen av två telefoner på en hylla bakom ljudteknikerns bås utanför studion) och även han hade reagerat på att hon var så hård i tonen mot mig.


Pontus avslutade kvällen långt senare med orden:
- "Hoppas det här har kompenserat vår diskussion vi hade tidigare", så nog hade mailet gjort effekt. Jag svarade givetvis att jag var mer än nog nöjd.


Nå, åter till sändningen...
Det förkom inga som helst repetitioner eller anvisningar om hur man skulle sitta eller prata. Vi gick runt i studion och alla småpratade och så plötsligt var bara klockan 16.08 och vi var igång. Vad jag jobbade med och sånt fick inte Pontus veta förrän i direktsändningen.


Jörgen hade reagerat på att Pontus tjatade om den unga killen som inte ville vara med och prata. Det var dock inte så farligt. Han provade hörlurarna och sin pappas plats innan vi började och ett tag gick han nästan med på att köra programmet istället för sin far. Men sedan vågade han inte och Pontus försökte få honom att våga igen.


StoneBridge, som pappan hette, visste jag inte vem han var och jag frågade honom innan sändningen om vad han gjorde. han berättade att han producerat Therese (Grankvists) senaste låt "Put'em High" och den hade jag ju hört.


Efter sändningen fick vi ett elakt mail som undrade vad han var för stropp, för de skrev att "Refrain" visst var ett engelskt ord. Övriga i studion tyckte också att han sågade låtarna för hårt och ljudteknikern Tobbe "Sjökexet" Carlsson sa efteråt att han hoppat till när jag därefter gillat låten han sågat. Det fick jag en del beröm för.


Så fort sändningen var över stack StoneBridge, men jag hängde kvar i kontrollrummet. Det var jättekul att kunna fråga grabbarna där vem som skrivit sketcherna vi hörde. Den om han som ville köpa en ordbok hade Jörgen skrivit, till exempel.


Hur kan ni också komma med i programmet då? Är du kvinna så ska det inte vara så stora problem. I telefonväxeln hann de ta emot 15 samtal och det var bara en tjej som ringde. Hon fick givetvis vara med i tävlingen. De sa att hade det ringt två kvinnor så hade båda fått vara med. Så ring, kvinna, ring.


Tävlingen slutade med att killen vann, men Pontus bjöd in båda till nästa vecka. Jag frågade Jörgen senare om de bjudit båda om tjejen hade vunnit och han svarade "Aldrig i helvete".


Efter sändningen pratade alla bara om att samlas på en lokal bar. Om jag skulle följa med var det dock ingen som frågade. Så jag fick fråga själv. Det fick jag och jag hängde på Jörgen och ett par tjejer som hjälpt till under sändningen och tog 4:ans buss dit.



Lite skvaller hann jag också med att höra:
Jörgen Lötgård skulle i mars ta över Deluxe efter Enhörning. Enhörning skulle istället köra Lantz i P3. De skrattade åt det för de sa att en tjock person skulle nu ersättas av en annan tjock person...



Alla var oerhört trevliga mot mig hela tiden. Tobbe gav mig brända skivor med radioprogrammet på samt två extra skivor med specialmixar han gjort och spelat på P3. jag efterlyste särskilt en Tipp-e-tapp mix av Gwen Stephanies hit "You Waiting For". Den lade han in extra åt mig på en av skivorna.


På baren var det bara vårt sällskap som under kvällen hann bli 9 personer samt ca 6 andra under kvällen. Ingen hög musik spelades utan vi kunde lugnt samtala om ditt och datt. Jag hann gå igenom vad jag tyckte om de första programmen och programledarna i P3 och Tobbe och Jörgen lyssnade märkligt nog intresserat.


När sändningen var slut så rusade Pontus E hem och städade. Han skulle nämligen få dambesök. Men ca en timme efter oss anlände de båda till Mike's bar. De hann dock bara med en öl, så fick de rusa iväg i taxi igen. Pontus skulle stå-uppa på Norra brunn.


Efter ytterligare ca 1 timme var de tillbaka igen. Pontus flickvän, som var 43 år tyckte att han hade skött sig bra "trots att det var mest byggjobbare där".

Hur gamla var då dessa människor. Jo, Jörgen Lötgård var 26, likaså den Carina som var "befälhavare" i flipp eller flopp. Tobbe var 30. Klart yngre än mig alltså, men det märkte jag inte av mer än under ett tillfälle. Det var när jag refererade till Johan och Pellevin i min barndoms seriealbum. Dessa hade de aldrig hört talas om. Jag förklarade att det var ju de som träffade smurfarna. Men smurfarna visste de heller inte vilka de var. Så gammal var jag alltså.


Under kvällen i baren spelade samtliga i gänget plockepinn och ett tärningsspel som hette "tusen" som Pontus lärde oss alla. Det var lite som yatzy.


Klockan 01.00 stängde baren och jag delade taxi med Jörgen Lötgård och hans flickvän. Vi klev av utanför "Orantes", en kebabbar med massor av konstiga kebaber. Jag blev pålurad en stor låda med massa falafel och kikärtsröra och grejor. Alla tre köpte vi varsin låda som vi tog med oss. Jörgen hade vid det här laget blivit rejält full och hade svårt att hänga med på vad som hände. Han och flickvännen bodde i närheten och på vägen dit låg hotell Oden där Sveriges Radio bokat rum åt mig. Vi skiljdes åt vid entrén och jag gick in och mumsade på min kebab. Inte så lätt, för de hade glömt att stoppa ner bestick i påsen, så jag fick äta med fingrarna. Kom i säng och somnade klockan 01.45.


Följande morgon var bara transportsträcka. Tåget gick 10.20 och trots förseningar för att en massa nya tågväxlar inte fungerade så kom jag hem igen klockan 13.00. Kerstin och Anton sprang jag på 213's buss och Anton fick genast en stor kram av sin pappa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...