10 november 2003

Att gräva sig trött

Förord
Vi har sedan i maj letat efter en firma som kan gräva upp runt vårt hus så att vi får dränera grunden. Alla grävmaskinsfirmor verkar vara stöpta i samma form, för mottagandet har varit detsamma. De säger att:
- ”Jag har ju så mycket att göra…”
och att de inte kan hjälpa oss inom de närmaste två månaderna. Att boka en grävning i förväg tills då de båda månaderna har gått går inte heller. Ingen grävmaskinist har någonsin kommit på tanken att köpa sig en liten kalender, utan man ombedes alltid att återkomma igen om två månader. När man gör det har de givetvis fullt igen i ytterligare två månader. Detta har pågått i ett halvår nu.


En idé kläcktes vid middagsbordet förra tisdagen. En av Kerstins kusiner har ju grävmaskinfirma i Vingåker. Han har ju troligen ingen lust att köra hem sin grävmaskin till oss, men om vi hyr en här åt honom då? Vi ringde några samtal och se, han kunde gräva. Men enda lediga helgen han hade den närmaste månaden var på lördagen, 5 dagar efter telefonsamtalet.

Det blev bråda dagar, en grävmaskin hittades och hyrdes på Hyreshuset i Linköping. Kerstin och hennes föräldrar plockade bort alla cementplattorna på uteplatsen. Jag hyrde en stor bilmaskin och bilade bort betongtrappan upp till altanen, ansökte hos 3 chefer om en veckas semester, samt tog bort en bit av staketet. På fredagen tingade jag min svåger att följa med och hämta grävmaskinen eftersom, han har drag och inte jag. Ja, hans bil har drag alltså, inte Bo-Göran… vad jag vet…

På lördagsmorgonen dök gräv-Kent upp och vi satte igång. Grävmaskinen visade sig vara oerhört liten och det gick sakta. Klockan 14.00 hade vi hunnit 8 av de totalt 22 meterna. Då inträffade det som inte får hända och som givetvis alltid gör det. Grävmaskinen gick sönder! En slang sprack och hydraulolja stod som en fontän ut från grävarmen och upp på Kerstins nyputsade fönster.

Vi ringde hyrfirman, de hade både mobilnummer och vanlig telefon att tillgå. Ingen svarade men jag kunde lämna ett meddelande. Sedan väntade vi spänt i två timmar men ingen ringde tillbaka, så jag var tvungen att släppa hem gräv-Kent och hans båda döttrar.

Vi gjorde upp en reservplan i all hast. Eftersom maskinen troligtvis inte skulle bli lagad förrän på måndagen och då hade inte gräv-Kent tid att gräva, så behövde en ersättare. Kerstins far kände en Bertil som var pensionerad grävmaskinist. Jag ringde upp honom och han lovade komma ifall ingen annan ringt och bett honom jobba innan dess. Vem det skulle ha varit, förtäljer inte historien.

Under söndagen var vi bra nervösa att minst en av tre saker skulle spräcka vår krisplan:
1) Vi fick inte maskinen reparerad med det samma.
2) Någon annan hade hyrt maskinen på måndagen så att vi inte kunde ha kvar den.
3) Gräv-Bertil skulle inte ha tid att komma.

Jag kände hur min mage var kass på måndagsmorgonen av att jag var orolig för hur det skulle gå.

Klockan 7.00 på måndag morgon ringde jag upp hyrfirman igen. De hade då ännu inte lyssnat av några meddelanden. De lovade dock att skicka ut en reparatör. Hyra den längre skulle också gå bra. Bertil var inte uppbokad någon annanstans på måndagsmorgonen heller. Dock var han dålig i magen men lovade komma ändå.

Klockan 9 var dock ingen reparatör synlig på Höglyckegatan, så jag ringde hyrfirman igen. Jo, han hade visst lagat nåt i Norrköping först innan han kom till mig. Klockan 10.30 kom han. Han skruvade loss slangen och for iväg igen klockan 10.36.
- ”Jag är tillbaka om 10 minuter”, sa han. Klockan 11.48 hade 10 minuter gått i reparatörvärlden och han var tillbaka. Två minuter senare kunde vi dra igång grävmaskinen. Bertil hade kommit dit och började köra den. En grävmaskin är ju i stort sett som en spade, men Bertil körde som en kratta. Vi bara skakade på huvudet, min far och jag. Han insåg nog själv hur illa det gick för efter 10 minuter klev han ur och sa att han ville lära mig istället, hur man körde. Jag provade lite och grävde upp fem skopor. Sedan sprutade hydrauloljan igen. En annan slang hade spruckit. Jag klarade mig från anklagelserna om nybörjare och sådant, eftersom slangen var gammal och sliten.

Vi ringde återigen på reparatören, Ingen svarade. Inte ens i deras lilla butik. Min far och jag handgrävde ett par meter under väntan. Bertil skickade vi hem. Han hängde kvar ett tag och verkade vilja ha betalt. Jag låtsades inte förstå det eftersom han inte tillfört värst mycket.

Det tog över en timme innan vi fick tag reparatören igen.
- ”Du skojar!” sa han i luren. ”Nej, det gör du förstås inte” fortsatte han.

Så han kom hit igen och for hem med den trasiga slangen i några reparatörminuter till. Klockan 14.55 var grävskopan hel igen. Då kände sig reparatören så skyldig till vårt trassel att han satte sig i och grävde själv i en och en halv timma. Därefter kände han hur hans fru manade hem honom och jag fick själv köra i lite mer än en timma efter det. Det var då beckmörkt, men det fanns ju lampor på grävmaskinen. I hålet såg jag däremot ingenting, men fick gå på min fars anvisningar.

Vi upptäckte också, innan måndagens slut vad som orsakat det vatten som trängt in i vår källare. Någon har skarvat i stuprännans rör i ett stort cementrör utan att täta runt det mycket mindre stupröret. På grund av det så hade sand hittat ner i röret och det var igensatt. Vattnet rann istället ur röret och ner i jorden runt husgrunden.


På tisdagsmorgonen grävde jag upp halva kortsidan av vårt hus, med hjälp av svärfar Allan. Ja, och grävmaskinen förstås. Vi fick ösa skoporna i en skottkärra som Allan sprang och tömde. Över hundra kärror blev det, men efter det hade vi klarat den trängsta biten, en bit som de många grävmaskinfirmorna sagt att de ville riva mitt skärmtak över ytterdörren, ta bort alla stenplattor längs gaveln, och ta bort stenpartiet längs garageuppfarten för att kunna gräva ur. Nu hade nybörjarLasse lyckats gräva det utan att göra något av ovanstående.

Klockan 15.30 kom en lastbil från Mjölby med 9,62 ton (7 kubikmeter) singel (storlek 4-8, vad nu det står för). Lastbilschauffören lastade av allt på parkeringsplatsen utanför min tomt. Den ytan är ca 5 gånger 3 meter och högen han lastade av var också 5 gånger 3 meter. Tyvärr på fel ledd så gruset stack ut ett par meter ut på gatan. Jag fick ägna en och en halv timma åt att skotta ihop singeln.

Onsdagen blev som en vändpunkt på hela projektet. Min far kom hit igen, och han och Allan hjälpte mig att gräva klart. Det gick mycket smidigare med min far nere i hålet som öste fram jorden till skopan, eftersom jag inte kunde flytta grävskopan särskilt mycket. Dagen innan hade jag själv fått hoppa ner i hålet emellanåt och öst fram sanden till grävskopan, och sedan fått hoppa upp och gräva ett par tag till.

När vi grävt upp stupröret på andra sidan kunde vi konstatera att den var kopplad som den skulle. Den gick ner i den brunn på framsidan som var avsedd för regnvatten. Dessutom fanns där ett pluggat stick till på ledningen, förberedd för stupröret från andra sidan. Nu visste vi vart vi skulle leda bort regnvattnet.

När vi sedan också upptäckte att det fanns gamla tegelrör nergrävda som fortfarande fungerade, så hade vi också någonstans att koppla på de nya dräneringsrören.

Vid tvåtiden på onsdagseftermiddagen hade vi grävt klart alltsammans och skyndade oss på med grävaren på den släpkärra vi hämtat den på och körde ner den till hyrfirman igen. Jag hade haft den i 5 dagar nu och den kostade 1630 kronor per dygn. Den var ju trasig i sammanlagt ca 2 dygn så jag var spänd på vad jag skulle få betala.

Vi sprang på Roland, deras reparatör, på hyrfirman och han fick bestämma priset. Han undrade om det var okej om jag fick betala för två dygn, och det var det ju, 3260 kronor.

- ”Tja”, sa han, ”vi säger väl 3000 kronor jämt”.
Det sa vi gärna.

Roland hade dessutom varit ivrig att få köra grävskopan mera. Han hade till och med kört förbi mitt hus på tisdagskvällen för att se om han skulle hjälpa till, men när han såg mig skyffla singel antog han felaktigt att vi redan grävt klart och höll på att fylla igen.

Även på torsdagen kom min far åkande hit. Han har 10 mil att åka och han hann inte vara hemma länge mellan dessa dagar. Han reste klockan 19.00 kvällen innan och kom tillbaka klockan 9.30 igen. Han var nu till stor hjälp med att koppla ihop regnvatten, avlopp och dräneringsrören som jag i all hast åkte och köpte på Bygg-Max. Vi hjälptes åt att montera Platonmattan, min far, jag och Allan. Klockan 15.00 var allt monterat och ihopkopplat och jag kunde ta de första spadtagen för att ösa ihop allt igen.

Fredag morgon kom Allan hit som varje dag den här veckan och jag satte honom på att börja fylla igen sanden där jag redan hunnit förbi med 30 centimeter singel i botten, samt lagt på separationsduken. Vi båda öste under tystnad fram till lunch. Jag hann också med att sätta dit sockellist på de 2/3 av sträckan som vi hade kvar att göra. Gästrummet på baksidan är tillbyggt senare i lättbetong och de väggarna gick bra att slå in stålspikarna i, men resten av huset var ren betong, så jag fick borra och sätta plugg och slå spiken genom den på den sträckan, ca 14 meter.

Klockan 13.00 kom Rickard från Boxholm och hjälpte till att ösa. Tillsammans öste vi tre i ett rasande tempo. När det skymde ca kl. 16.30 så var det bara tillbyggnaden kvar.

På lördagen hade vi bestämt sedan en vecka tillbaka att vi skulle samla så mycket folk vi kunde och ösa igen alltihopa. Vi hade lånat en skottkärra av vår granne Ronnie, och en av vår andra granne, Ingemar. Dessutom hade Rickard med sig sin egen. Med fyra skottkärror fyllde vi igen hålet i en rasande takt. Rickards hustru Camilla och Kerstin var också med och öste idag. Klockan 12.00 hade vi öst ner allt, inklusive avslutat med 20 centimeter singel överst, snyggt krattat så det sluttade från huset. Det var en dimmig dag, med mycket fukt i luften så vi var alla ganska blöta. Det lät ju nästan som en kontaktannons – fuktig och singel. Rickard och jag tog en tur till Tekniska Verken med fem sopsäckar vi fyllt under denna vecka. Det var mest tomkartonger och emballage och den gamla dräneringslangen som grävskopan styckat upp i bitar.

Efter den turen bjöd jag mina grävare på pizza. Vi åt upp allt för vi var hungriga allihop. Dock räknade pizzerian fel och krävde mig på 390 kronor för kalaset, trots att ingen maträtt var dyrare än 85 kronor och vi var 4 stycken. Jag försökte få dem att inse detta men det var hopplöst, och jag räckte över hela skambeloppet.

Nu var allt på plats och det kändes som om man skulle få en lugn sista söndag innan jag skulle börja jobba igen. Det blev inte riktigt så för nu återstod det att köra ut de överblivna sandmassorna till vägen för att senare transportera bort dem. Fyra timmar höll jag på men blev ändå inte riktigt klar. Mina svärföräldrar har lovat att ta vid under kommande vecka.

13 000 har kalaset kostat hittills och det är ju betydligt mindre än de 50 000 grävfirmorna-som-aldriga-har-tid har kalkylerat att ta om de mot förmodan skulle göra jobbet.

Två kubikmeter sten hade vi rensat bort och de har jag röstat för att få sammanfoga med cement till en utegrill i vår.

Dessutom ligger det några cementlister som tidigare varit runt fönstren till gästrummet och resterna av betongtrappan till altanen på gräsmattan. De är alla för stora att rubba för hand så jag måste bila isär dem. Tur att jag är tjänis med en hyrfirma som har sånt.


Slutord

Nu, tre veckor efter att vi är klara med dräneringen tycker jag att det passar att berätta hur det hela avslutades. Redan den där lördagen när vi blev klara med singeln kände jag att det skulle bli skönt att slippa dra på sig blåstället på söndagen. Det blev inte riktigt så! Allt var på plats i hålet, men vi hade fortfarande en liten hög jord kvar, samt de där förargliga två decimetrarna med sand som försvunnit ner i gräsmattan och packat sig hårt. En stor del av söndagen gick åt till att börja skyffla denna sand. Vi körde ut den till parkeringsplatsen utanför tomtgränsen.

På måndagen var jag tillbaka till jobbet, men under tiden kom mina svärföräldrar hit och skyfflade upp all sanden i 5 stora högar.

Jag åkte ut till min kära hyrfirma efter första arbetsdagen, för det fanns ju en sak till att ta sig an. På gräsmattan låg de två nedersta stegen från betongtrappan till altanen, som var som gjutna i en stor klump med cement och lösa stenar. Alltihopa så stort att det inte gick att rubba med handkraft. Klockan 19.30 hade jag nattat Anton och drog återigen på mig blåstället för att ta mig an trappresterna med samma stora bilmaskin som jag återigen hyrt. Denna gång hackade jag loss de sista två stegen från stenklumpen, samt delade klumpen på mitten. Nu kunde jag rulla undan dessa bitar och de stora stenar som fortfarande låg kvar på gräsmattan. Ja, alla utom den större av de båda halvorna av stenklumpen. Den var på gränsen att jag kunde rubba och den rullade jag bara nån meter innan jag gav upp.

På tisdagskvällen var det 5 minusgrader ute, men jag fick återigen dra på blåstället och ge mig ut och köra ut de sista jordhögarna till parkeringsplatsen. 20 vändor blev det. Det hela försvårades den kvällen av att sanden hade frusit ca 10 centimeter ner. Jag fick hacka loss den och speciellt svårt var det att veta om det var en sten jag hittade eller bara en frusen sandkocka. Jag fick slå ihop dem två och två. Om de pulveriserades var de ingen sten.

Vi såg förfärat hur mycket sand det faktiskt var ute på parkeringsplatsen nu. På onsdagen skickade jag ut ett mail till alla på jobbet och frågade om ingen ville ha lite sand. Tre stycken var det som till slut tecknade upp sig på en bilkärra var.

Sista stora jobbardagen för denna dränering blev på lördagen. Jag hyrde en kärra, som svåger Bo-Göran drog med sin bil. Min far dök också upp och hade med sig sin kärra. Dessutom hade vi hjälp av Kerstins far och Görans son, Dennis, som är 4,5 år gammal. 3 lass på varje kärra blev det som vi körde iväg med. Ett lass körde vi till en arbetskamrat i Ekängen, ett annat till en annan kamrat i Ljungsbro. Frödin hade redan hämtat ett lass själv, kvällen innan. Resten körde vi till Gärstadverken och tippade av på anvisad plats. När Göran och son åkte hem så kramade Dennis mig och sa:
- ”Hej då. Lasse, och tack för jobbet!”
Min svåger skrattade och sade att våra chefer kanske skulle uppskatta att vi kramades och sa så där ibland. Ska prova på min chef, Lars Persson, vid tillfälle.

Min far var kvar en stund. Han plockade fram sin medhavda stora borrmaskin och skavde av en del på den där stora stenklumpen som vi inte kunde rulla så lätt. Sedan gick det lättare att rulla bort den och ca 6 andra utom synhåll på tomten.

En hel del betongskrot hade samlats på gården också. Min far och jag slängde upp det på hans kärra och körde även det till Gärstad. Vi hann det 12.55, fem minuter innan de stängde för helgen.

Kerstin och hennes far hade under tiden skottat bort de allra sista resterna av sanden från gräset och nu kunde man knappt se ett spår av de slagfält som varit där i två veckor.

En sista grej måste jag notera också:
Tre veckor efter att vi ätit pizza här i Malmslätt och blivit skinnade så blev vi sugna på pizza igen. Jag ville inte gå till de där ockrarna, men det låg så mycket närmare än den andra pizzerian i Malmslätt så vi vandrade ner dit i alla fall. Så fort vi stack in huvudet så sade samma man bakom disken som skinnat oss sist:
- ”Jag måste fråga dig, hur mycket fick du betala sist?”
Jag svarade som det var att jag fick ge 390 kronor för 4 pizzor. Han sa att hans kollega hört samtalet och tillsammans hade de räknat om beloppet och insett att det var 290 kronor jag skulle ha betalt. Vi beställde 2 pizzor denna gång och han sade då:
- ”De kostar inget denna gång. Här, vi bjuder på en sallad också!”

Ett ganska förvånande slut på denna historien, eller hur?

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...