30 december 2008

Östgötatrafiken svarar


Fick ett svar från Östgötatrafiken, som jag kommenterade och sedan fick jag ett svar till. Här kommer hela fortsättingen:


Hej Lars!
Vår informations chef Sylvia svarar dig:
"Skälet till att du inte har möjlighet att köpa ett dygnskort med värdekort är den tid som det handhavandet tar föraren. Det har alltså inget med ombordavgiften att göra (de 100 kronorna du nämner). Det här är en "regel" som funnits ett tag, det är möjligt att vi har skäl att se över den i och med lanseringen av vårt nya betalsystem (2009). Skälet till att regeln finns är helt enkelt att processes kan bli tidskrävande för föraren, vilket medföljer att vi får svårt att hålla tidtabell. I och med att vi jobbar väldigt hårt för att minimera hanteringen av kontanter ombord på fordonen är det möjligt att vi har skäl att se över den regeln".

***

Hej igen Östgötatrafiken och God Fortsättning!

Känns jättebra att någon tar sig tid att svara på mitt mail. Verkar ju också som om ni hittar en del att se över.

Om nu systemet ändå byggs om så finns det kanske utrymme för mig att spåna fritt om hur jag skulle vilja att ett betalsystem på bussen skulle kunna se ut:

* Idealet vore att kunna dra sitt bankkort direkt på bussen. För att förhindra att folk slutar köpa värdekort så skulle det kunna finnas en regel att man måste köpa för minst 100 kronor, vilket man får i form av ett värdekort att använda flera gånger.

* Om man tjuvkikar lite på tågbiljetthanteringen så skulle jag kunna tänka mig att betala mitt värdekort/dygnskort/månadskort via Internet och som bevis få en kod att visa busschauffören eller slå in i era automater på stationen. Alternativt få biljetterna hemskickade.


Ett sekundärt alternativ vore:

* Förbjud inte kontanter, förbjud att kunna få växel tillbaka. Låt betalningar åka ner i en säkrad låda som ingen kan öppna utom ansvariga på busstationen. Om resenären ska ha växel, ge honom ett värdekort.

SMS-biljetterna är bra men det finns några (däribland jag) som bara har jobbmobil och där arbetsgivaren spärrat just detta.



Till sist vill jag bara kommentera lite av ert svar:

” Skälet till att regeln finns är helt enkelt att processes kan bli tidskrävande för föraren, vilket medföljer att vi får svårt att hålla tidtabell”

” vi jobbar väldigt hårt för att minimera hanteringen av kontanter ombord”

…så för att inte tillåta det ”tidskrävande” i att chauffören trycker ner knappen ”dygnsbiljett” innan jag drar värdekortet, så kan man istället hala upp summan plus 100 kronor i kontanter att betala med istället. Känns som om detta bryter mot båda era önskade riktlinjer ovan…

*****


Bäste kund!

Vår informations chef Sylvia svarar:

"Hej igen!
Som svar på flera av dina önskemål så är såväl bankkortsbetalning som internetladdning på gång. Bankkortsbetalning kommer dock inte att erbjudas i tätortstrafiken eftersom vi är rädda för att få väldiga förseningar om man kan betala med kort här. Vi har ju vårt största resande i tätorterna och redan idag är vi väldigt känsliga för förseningar. I tätorterna finns även fler alternativ för att köpa och ladda sina kort än vad som kommer finnas på landsbygden.
Vad det gäller lägsta belopp för att ladda ett värdekort så är det redan idag 100 kronor. I och med att du även har det som förslag tar vi det som en bekräftelse på att vi lagt beloppet bra.
Internetladdning kommer att komma under 2009 så snart vi har igång vårt nya betalsystem. Tanken är då att du ska kunna ladda alla former av kort och sköta betalningen på samma sätt som när du betalar dina räkningar via nätet.

Tanken om att ha boxar ombord på bussar och spårvagnar för att kunna betala kontant, är ett förslag vi tidigt lämnade till fackförbundet Kommunal men som de inte godtog. Om jag inte minns helt fel menade man att kontanterna inte då skulle försvinna från föraren utan det skulle finnas kvar en rånrisk. Därför blir det inga s k säkerhetsboxar.
Vad det gäller dina sista synpunkter kan jag bara hålla med om att det inte alltid blir helt bra lösningar beroende på hur man väljer att betala sin biljett/sitt kort. När alla former av kontant betalning är borta kommer flera av de, ibland kanske märkliga hanteringarna från vår sida, försvinna. Under övergångsperioden kan vi bara be om ursäkt för att du som kund kan drabbas".

God fortsättning och en förhoppning om ett gott nytt år!

****

Verkar ju som våra tankegångar har gått åt samma håll på varje punkt. Kan man sen bara betala sitt dygnskort med värdekort utan tilläggsavgifter i framtiden så kommer resandet att upplevas mycket behagligare snart.

Ha nu ett Trevligt Nytt År så stänger vi det här ärendet och går hem och firar.

Hälsningar

Lasse Svensson, Linköping

P.S. Var bara beredda på att inkörningsperioden på nya betalsystemen kommer att vara lång och att säkert en hel del småbuggar kommer att göra folket upprört en tid framöver innan det stabiliserat sig och folk förstår vilket fint nytt system de fått.

***

Hej Lars!


Vi på Östgötatrafiken vill önska dig ett gott nytt år!
****
Ja, det var hela fortsättningen.


God Fortsättning på er allihopa



och



Gott Nytt År

19 december 2008

Åka buss

I morse tog jag bussen till jobbet. Jag skulle hälsa på en kamrat i Norrköping efter jobbet och festa till det lite, så det var bäst att lämna bilen hemma.

Jag har hört talas om bussens nya regler om att neka kontanter så jag var lite förvarnad på vad som komma skulle. Jag spekulerade lite i om jag hade tillräckligt med pengar på mitt värdekort för att köpa ett dygnskort. Detta framförde jag också till busschauffören när jag steg på. Han kollade mitt kort i automaten och sa:
- ”Du har 132 kronor på kortet.”
- ”Och vad kostar ett dygnskort?”
- ”110 kronor.”
- ”Så bra, då tar jag ett sådant.”
- ”Det går inte. Ska du köpa det här på bussen så kostar det 100 kronor extra.”

Klart överraskad fick jag rådet att betala denna resa enskilt och köpa dygnskortet på stationen. Jag bara gapade. Hur skulle jag betala resan nu då? Jo, med värdekortet. Då gick det plötsligt bra utan tillägg.

Detta är hel obegripligt för mig. Varför kan man inte längre betala med kontanter på bussen? Jo, för at busschaufförerna riskerar att rånas. Därför har man betalt i förväg och satt pengarna på ett värdekort. Varför kan jag inte betala med det då?? Rånrisken blir ju inte större av att jag gör det? Och om nu reglerna säger att jag måste betala 100 kronor extra för att få betala med värdekortet, varför behövde jag inte göra det för att betala 20 kronor till stationen.

Jag menar, var går gränsen? Hur mycket får jag betala med värdekortet innan den extra hundralappen infaller?? Detta system har ingen logisk grund för mig.

Liksom det nya de hittat på att pensionärsrabatt får man inte förrän man fyllt 70. Hur tänker de då??

Väl framme på stationen fick jag gå in på stationen och ställa mig i kön för att köpa mitt dygnskort. Den buss jag skulle ha tagit därifrån hann därmed försvinna och min resa blev 20 minuter försenad.

Dock gav historien ett litet plus i att när jag väl begärt och fått ett dygnskort och betalat med kortet så hoppade kassörskan till över att hon just debiterat mig en dygnsbiljett för en vuxen utan att fråga. Jag svarade att:
- ”Det där tar jag som en komplimang.”

Om det inte var så att det var seniorsrabatt hon funderade över om jag skulle ha. I så fall var komplimangen inte lika stor…

11 december 2008

Hos tandläkaren igen

I tisdags var det dags igen för återbesök hos tandläkaren. Sin vana trogen var han inte på plats på avtalad tid 07.30. 07.40 gick sköterskan ut och letade efter honom. Bara för att återkomma med orden att "han var i telefon". Vet inte vad det samtalet rörde, men det känns inte som om han skulle ha telefontid 10 minuter in på min avtalade tid. 07.43 dök dock tandläkaren upp.

Han började med att fråga om jag ville behålla tanden. Lite förvånat svarade jag att det ville jag. Tänkte att det var lite sent att fråga detta nu, när han redan lagat upp den för över två tusen kronor.

Han började laga och det hela gick ganska smärtfritt (ha-ha). Tisdagens övning slutade när tandrötterna blivit fyllda och en ny provisorisk lagning lagts in i kronan. Denna gång kostade det 1900 kronor.

Ska bli intressant att se om verkligen sista besöket om en månad (nu sex månader efter att jag först kom i kontakt med dem), verkligen blir gratis (2400+1900=4300). Om inte så får jag upplysa om att han offererat mig 4300 totalt för detta jobb. Ska bli spännande att se hur det avlöper.

Efter avslutat jobb så passade tandläkaren på att fråga mig om jag ville ha en plastlagning, som kanske inte skulle hålla, eller om jag skulle lägga dit en porslinskrona. Den skulle kosta ytterligare mellan 6000 och 7000 kronor. Jag bad att få återkomma om detta vid nästa besök.

Jag tycker att inriktningen för vad som skulle göras har förändrats vid varje besök. Från att komma dit och tro att man ska göra en vanlig lagning till att rotfylla för 4300 kronor. Till att denna gång förslås en porslinskrona och i så fall hamna på 11000 kronor totalt för en enda tand. Och lägger man sedan till att de som standard verkar kalla alla två gånger till tandhygienisten för att ta bort tandsten. Och de som gick ut med i sin marknadsföring att de var billigare än andra tandläkare. Jag vet inte om det bara är jag som är paranoid, men ibland känns det som man blir bondfångad.

04 december 2008

Fika med barnen

I onsdags blev Lina sjuk mitt på dagen och jag fick åka hem till henne. När vi hämtat Anton så passade vi på att åka iväg och handla lite på ICA Maxi. Vi stannade också till i deras lilla kondis och tog lite fika. Lina döpte genast om kondiset till ”Fika Maxi”. Riktigt fyndigt tyckte jag.

Hur man gör papper

Jag brukar ju fylla denna blogg med kul barncitat från mina barn. Här kommer dock ett jag läste på Internet för flera år sedan.

Det handlade om hur den lilla familjen, pappa, mamma och deras lilla son på sådär fyra år, var ute och åkte bil. Plötsligt frågar sonen:

- ”Hur gör man papper?”

Föräldrarna börjar genast beskriva hur man fäller träd och flisar sönder och stoppar i syrabad osv. Sonen lyssnar förvånat.
- ”Är det sant? Är det så man gör papper?”
- ”Ja!” svarar föräldrarna i kör.
- ”Hur gör man mammer då?”

02 december 2008

Med Larson på toaletten

När jag jobbade på Intentia insåg jag ganska snart att jag saknade ett par saker. På toaletten, t ex, så hade jag svårt att klara mig utan någon tidning att titta i när jag... medan jag… när jag satt där!

Eftersom jag sedan många år lever under devicen ”Vill man ha något gjort får man göra det själv”, så samlade jag ihop ett antal Larson-tidningar med lämpliga dass-serier och tog med till jobbet. Vi hade sex toaletter i en liten grupp där jag satt så det blev ett pysslande med att fördela och ibland byta ut tidningarna. Det var riktigt trevligt att höra vilka skämt mina kollegor just läst och fnissade åt när de kom tillbaka från toaletterna.

En annan sak som saknades på det jobbet var ett kylskåp. Jo, det fanns ett i matsalen, men då fick man åka hiss tre våningar ner för att använda det. Och jag ville ju ha min elvaläsk kall (Kommer att avhandla elvaläsken i ett kommande blogginlägg). Följden blev att jag köpte ett begagnat kylskåp och körde in lite diskret i företagets lokaler. Där kunde jag ha min läsk och mina kamrater hyrde in sig på hyllorna för att kyla läsk eller hålla chokladgodis svalt.

När jag sedan började på rationell IT så flyttade jag över Larson-förrådet på deras toaletter. Denna gång helt anonymt och i smyg. Det gick bra i några månader tills de skickade ut ett argt mail om att tidningana förfulade miljön för våra kunder och att de genast skulle plockas bort. Jag smög genast iväg och hämtade dem och det var slutet på den eran.

Nu har jag börjat på SAAB och här är behovet av allt möjligt desto större. Larson-tidningarna kom med igen och ligger på våra tre toaletter. Dessutom saknades saker i köket som jag på eget bevåg tagit med, mest för att jag känner att jag själv behöver ha dessa i ett kök jag ska vara i, men gärna delar med mig av till de övriga. Jag har plockat dit ketchup, senap, grillkrydda, soya, svartpeppar samt en peppar- och saltströare.

Dessutom insåg jag ganska snart att när jag åker till jobbet på morgonen så har jag just läst Corren. Och min sambo har redan varit uppe runt 05.00 och läst den. Därför brukade jag förut ta med tidningen ner i pappersåtervinningslådan. Tills jag kom på att när jag ändå passerar min jobbarväska på väg ner till tidningslådan så kunde jag ju ta med den till jobbet (tidningen då, inte återvinningslådan). Detta har jag gjort i snart ett halvår. Det är roligt att se hur ofta den läses. Och märkligare än det är att om det ligger en reklamfolder i tidningen så läses den av någon anledning ännu flitigare än tidningen.

Av en slump så har det aldrig blivit av att berätta att det är jag som tar med dessa grejor. Ibland har det kommenterats runt fikabordet, men bara de gånger de frågat direkt om det är jag som har med mig tidningen så har jag inte berättat om detta. Och så länge de inte läser detta på Internet så lär väl det förbli en hemlighet… :-)

30 november 2008

Lidls öppningserbjudanen varade i mindre än 30 sekunder

I torsdags öppnade Lidl i Skäggetorp. Deras reklamfolder hade en digitalbox med hårddisk och en digitalkamera på 8 MP för bara 499 kronor styck.


Dessa erbjudanden ville jag givetvis inte missa. Jag körde därför upp Anton extra tidigt i torsdags och lämnade honom på dagis en kvart tidigare än vanligt. Sedan åkte jag in till Lidl strax för 8.00, då de skulle öppna.

Jag var där 07:55 och då hade redan ca 25 personer samlats utanför grindarna.



Klockan 07:59 började de sakta hissa upp gallergrinden till butiken. I en strid ström klev jag och de andra in i butiken. 30 sekunder över 8 fick jag tag i en anställd och frågade efter digitalboxen.

- ”Den är slut.” blev svaret.
- ”Oj! När kommer den in igen?”
- ”Den kommer aldrig in mera.”
- ”Men ni har ju bara haft öppet i 30 sekunder.. Hur många hade ni då?”
- ”Tja… en 10-20 stycken”
- ”Den här digitalkameran då?”
- ”Tyvärr också slut.”

Detta trots att annonserna inte säger ett ord om ”Begränsat parti”, eller ”Så längre lagret räcker”. Man får intrycket av att detta ingår i Lidls sortiment. Och så har man bara köpt 10 stycken sådär för att locka dit folket. Dåligt Lidl!

Kokande av ilska gick jag tomhänt ut genom kassan, och det lär dröja innan jag har lust att gå in där igen.

25 november 2008

Fortsatta tandproblem

I sviterna efter mitt tandläkarbesök så har jag haft problem med tanden. På ett för mig helt nytt sätt. Den värker inte alls om jag inte använder den, men om jag biter i något lite hårdare så ger den en impuls av smärta. Som hårda matvaror räknas t ex en skiva slanggurka.

Det som gör det hela ännu märkligare är att jag har ännu inte vågat bita med tanden, utan smärtan kommer oavsett var i munnen jag biter. Även på helt motsatta sidan än där lagningen är. Även saker som att öppna munnen för stort eller gäspa ger smärtimpulser.

Som en följd av detta har jag, en vecka efter tandläkarbesöket, börjat knapra i mig mina penicillintabletter. Eller knapra och knapra. Tabletterna är de största jag svalt i mitt liv. De är över två cm långa och ca en halv centimeter breda.
Jag har provat att svälja dem ”på längden”. Känns synnerligen obehagligt. Jag har testat att dela dem i fyra delar. De går då ner lättare, men blir lite vassare i snittytan och så får man hålla på att svälja fyra halvor istället för två hela varje morgon och kväll.

En kväll provade jag att pulverisera tabletterna med en (hyfsat ren) tång, och dricka upp pulvret med vatten. Smakade hemskt illa och så fastnade pulvret i botten på glaset. Till slut har jag fastnat (ha-ha) för att svälja dem hela på tvären. Det känns om att svälja en banan med skalet på, men fungerar bäst. Imorgon kväll tar jag de sista tabletterna (nummer 39 och 40). Och dag för dag har smärtan minskat, och är idag knappt märkbar. Hurra!

Och som en följd av tabletterna så har jag undvikit alkohol i en dryg vecka nu. Jag har visserligen läst att en öl eller så inte gör någon skada, men jag ser det dessutom som ett experiment för att testa min egen självbehärskning.

Måste säga att jag tänkt på det både före och under helgen att denna helg skulle bli ”vit”, för första helgen på mycket länge. Men när fredag och lördag kom så försåg jag mig med övriga attribut i form av Coca-cola, ölkorv (riktigt, riktigt aj-aj för tanden var det) samt ostbågar. Och givetvis ett antal avsnitt av C/O Segemyhr. Jag var själv förvånad morgnarna efter att jag faktiskt inte hade saknat att få späda ut min Cola med något som jag brukar.

Till nästa helg är tabletterna slut och jag kommer inte att fortsätta experimentera i de alkoholfria zonerna. Anton har visserligen handbollsmatch på lördagsmorgonen, men en grogg eller två hinner jag nog med på fredag. Skål!

24 november 2008

Skoningslös

Sambon frågade Lina igår:
- "Känns dina skor för trånga?"
- "Ja.." sa Lina "de biter mig i tårna."

Gulligt...

13 november 2008

Att lita på sin tandläkare

När jag jobbade i Norrköping 2004 -2006 så kunde jag omöjligt gå till min tandläkare här i Linköping, eftersom han bara hade öppet när jag var i Norrköping. När jag väl var tillbaka i Linköping igen på dagarna var det svårt at motivera sig att anmäla sig till någon tandläkare igen. Det var som att frivilligt be någon om att få ont.

Följden blev att jag inte gick till tandläkaren på över 4 år. Men under sommaren i år kände jag att nu borde det vara dags. En lösning dök upp nere på stan en dag under semestern. Ett tandvårdsföretag delade ut tandborstar och letade nya kunder. De låg på s:t Larsgatan så min första fråga var om man kunde hitta någon parkering där. Men det hade dem sa de. Jag anmälde mig genast och bad dem kalla mig med detsamma.

Det dröjde dock två månader innan de hörde av sig, och då för att de hade fått ett återbud. Jag kunde inte komma ifrån då men bad om at få boka en tid klockan 07:30, deras tidigaste morgontid. Så dags ville många andra också boka så det skulle dröja en månad till innan jag skulle få komma. Och då till en tandhygienist! Jag protesterad lite, för det var ju till en tandläkare jag ville. Men de förklarade att det var tandhygienisten som tog alla röntgenbilder och som tog bort tandsten och sånt.

Då bad jag att få boka en tid hos tandläkaren också, för jag visste ju att jag tappat en lagning och skadat en tand. Men det kunde man inte få sa de. De var ju tvungna att lämna kostnadsförslag och så först.

En månad gick och jag ringde dagen innan och kollade vilken tid det var. Passade då också på att igen fråga om deras parkeringar. De var utanför deras port meddelade de. Dagen därpå åkte jag ner till dem strax före utsatt tid. Snurrade lite utanför deras port och hittade massor med parkeringar med företagsnamn på, men ingen med tandvårdsföretagets namn. Fick istället ställa mig på gatan och betala en slant. Väl inne hos tandhygienisten frågade jag igen var deras parkeringsplatser var. Hon svarade, lite överraskande, att det var många som undrade det, men de hade ju inga parkeringsplatser, utan det var gatan som gällde.

Tandhygienisten gjorde sitt jobb. Tog bilder och tog bort tandsten. Hon hittade mycket riktigt de två tänderna jag visste var trasiga. Då satte hon upp mig på en tid hos tandläkaren. Skulle givetvis ta en månad till. Och sedan satte hon upp mig på en ny tid hos henne, ungefär samtidigt. Jag undrade varför, men hon sa att hon skulle ta bort lite mera tandsten. Jag undrade i mitt stilla sinne varför hon inte tog bort dessa med en gång. Började se alla turerna som en uttänkt ekonomisk plan.

En månad till gick och tandläkartiden var kommen. Jag var nervös hela kvällen innan. Likaså på morgonen. 25 minuter kvar och dags att åka. Då ringer de från tandvårdsbolaget och säger att tandläkaren är sjuk. Ett vansinnigt antiklimax. Nu var man ju mentalt förberedd och så blir det inget. Istället fick jag en ny tid ytterligare en månad senare.

Så gick väl ytterligare en månad då och i måndags var det dags att äntligen få laga sina tänder. Jag kommer dit. Sköterskan kommer dit. Men ingen tandläkare. Det tar minst tio minuter innan han dyker upp. Och eftersom jag var första tiden för dagen så kunde han ju inte ens skylla på att förra patienten tog tid. Vet inte än idag var han hade varit.

Tandläkaren påvisar att min ena tand behöver rotfyllas. Han ger en offert på 4300 och jag ger klartecken.

Han ger mig bedövning. Meddelar sedan att denna bedövning tar väldigt snabbt. 30 sekunder senare undrar han om jag känner mig bedövad. Det gör jag inte. Inte ett dugg. Han väntar ytterligare en minut och frågar igen. Nu har det börjat pirra ute i läppen, inget mer.
- ”Då kör vi!” säger tandläkaren och sätter igång. Han sätter sin borr i tanden…
- ”AAAJJJJ!!”

Tanden är inte det minsta bedövad. Tandläkaren säger att då får han ge lite lokalbedövning. Han sticker ner en ny spruta nära, om inte mitt i, tanden.
-”AAAAJJJ!!!” igen. Mitt ben far reflexmässigt ut utanför stolen av smärtan.

Efter en stund fungerar bedövningen dock och han kan börja borra utan att jag känner det. Jag retar mig dock på att han hela tiden frågar sköterskan vad han borde göra härnäst och var tredje ord i hans meningar är ”kanske”. Ger inget vidare förtroligt intryck.

Sedan lyckas han bryta av borren när han borra, men borrbiten fastar i alla fall inte i tanden.

Plötsligt kommer en ny smärta:
-”Aaajjj!”

Tandläkaren förklarar att nu passar han på att laga tanden bredvid också. Men den hade han ju inte bedövat. Han fortsätter dock obekymrat utan bedövning.

När det hela är över sticker han ett recept på penicillin i handen på mig och säger att jag bör ta tre tabletter på en gång. När han förklarat en stund så förstår jag att detta är ett värsta-falls-scenario ifalljag skulle få inflammation i tanden. Jag har ännu idag, tre dagar senare, inte behövt eller ens löst ut receptet.

Nästa tid är givetvis om en månad igen. Då ska rotfyllningen göras klar. Efter det tror jag att jag ska se mig om efter en annan tandläkare. En som inger lite mer förtroende.

27 oktober 2008

Världen enligt E

I söndags var jag en timme och tittade på min son som spelade innebandy. På bänken bredvid mig satt en liten tje, E, fem år. Hon pratade med mig hela tiden och gav mig en kort inblick i femårings fantastiska och smått galna värld.

Först synade mitt hår. Jag hade svart hår, sa hon. Åtminstone på sidorna. Uppe på huvudet började det bli grått, påstod hon.

E hade egenskapen att om jag berättade något jag varit med om så hade hon genast varit med om samma sak fast lite värre. Så var det när jag berättade att jag en gång glömt min klubba till en innebandyträning jag själv varit på. Jag fick åka hem efter klubban och missade en del av träningen.

- ”En gång..” sa E genast. ”..för länge, länge sedan, när jag var fyra år, så var jag också på en innebandyträning. Då glömde alla sina klubbor, så alla fick åka efter dem. När alla kom tillbaka så var hela träningen slut.

Sedan filosoferade hon en stund över att hennes pappa hade både mustasch och skägg. Fast hennes favoritmustascher var sådana man kunde sitta och skruva på i mungiporna.
- ”Jag skulle vilja ha sådana mustascher” sa E.
Jag tror att hon kan komma att bli besviken.

Därefter läste hon några bokstäver för mig på en vattenflaska. Jag var förvånad över att en femåring kunde läsa och frågade om hon kunde alla bokstäverna.
- ”Nej,” sa E. ”inte alla. Jag vet inte hur B ser ut…”

Hjälp att köpa boken lättare

Redan nu finns en liten skara som kommit över min bok och läst den. Och antalet växer.

Många har tyckt det var lite krångligt att beställa boken via länken.

För att förenkla kan jag ta på mig att sammanföra eventuella beställningar och se till att boken kommer fram fortare och enklare.

Jag har t ex ett fåtal böcker kvar i hyllan hemma som den som inte kan vänta kan få bli med. Först till kvarn...

En bok kostar 188 kronor och beställer man direkt genom förlaget tillkommer frakt. Om jag bara lyckas räcka över boken personligen eller genom ombud, så ska jag försöka hålla frakten borta från priset.

Hör av er på mammablojaSnabel-Aoxvalley.com
(Ni byter givetvis ut ordet Snabel-A ovan mot tecknet @)

Sömnlöst

Jag kom hem sent efter at ha spelat korpfotboll efter jobbet en kväll. Dörren till Linas rum var då nästan hel tillsluten och lampan var släckt där inne. Ett säkert tecken på att hon gått och lagt sig. Dock hördes en röst där inifrån:
- ”Hej pappa! Jag hover (sover)..”
Man hade lust att svara:- ”Ska vi slå vad?”

Geografi

Anton frågade en morgon:
- ”Hur långt är det till Kina!”
- ”Tja” sa jag ”det är ju på andra sidan jorden så nästan 2000 mil är det nog.”
- ”Oj!” sa Anton, ”tror du att han som köpte vår gamla bil har kommit fram nu?”
Jag skrattade till och förklarade att han kom från Kisa, inte Kina…

12 oktober 2008

Min bok finns att köpa

Om ni undrat ibland varför det sällan uppdateras på denna blogg? Detta har flera förklaringar:
1) Jag har hamstrat undan en del inlägg till boken
2) Min tid har delvis gått åt till att skriva och redigera boken

Men nu är den här. Låt mig presentera boken "Mamma har blöja ibland"



Jag har själv beställt 10 exemplar som kom hem i brevlådan i tordags. Riktigt bra kvalitet på tryckningen (också) måste jag säga.


Boken innehåller 125 sidor väl utvalda favoritinlägg från denna och andra bloggar jag skrivit. Samt ytterligare 65 sidor helt opublicerade inlägg som jag knåpat ihop under de senaste 14 månaderna. Allt med en tydlig inriktning på att skapa denna bok.

I boken kan man läsa bland annat:

* Om du skulle skriva ett brev till dina gamla lärare från låg och mellanstadiet, vad skulle du skriva??" Jag har gjort just detta! Läs brevet och vad de svarade.

* Varför simmar jag så dåligt?

* Hur jag blivit lurad av bilförsäljare och reklamtryckare.

* Hur det gick till när jag sålde min firmabil och företaget.

Jag har påbörjat en tidigare "hemlig" blogg om bokens tillkomst:

http://blog.oxvalley.com/

Boken finns att beställa på:

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=14851


09 oktober 2008

Kortspel med Lina

Lina spelade kort med pappa en dag. Hon gjorde ungefär som hon sett oss göra. Hon delade ut ett kort till henne och ett till mig. När hon tittade på sitt kort hade hon fått det här:



Hon utropade glatt:
- ”Jag har fått Pippi Långstrump!”

Tjuv och polis

När Anton var sådär fyra år gammal lekte vi med bilar på golvet i hans rum. Han var polis och jag fick vara bov. Jag hade just rånat en bank och han stoppade mig.
- ”Du körde för fort” sa Anton. ”Det blir 100 000 kronor i böter”.
- ”Oj..” sa jag. ”Då måste jag nog råna en bank till för att ha råd”
- ”Det går bra, sa polisman Anton. Det finns en bank där borta…”

Ajen

Sambon berättade att hon hade fått en ny ”Kommunalarbetare”(tidningen från facket) på jobbet. Anton replikerade att det hade också fått en ”kommunalarbetare” i skolan. Han hette Ajen och var "mörkhyad", sa han. Jag försökte diplomatiskt säga att det kunde vara spännande att höra berättelser från andra länder så jag bad honom fråga var han kom ifrån.
- "Det har jag redan gjort.", sa Anton, ”Han kommer från Motala.”

20 september 2008

Med ambulans till Vrinnevisjukhuset



Lördagen den 20 september 2008. Vi är i Norrköping och träffar Antons allra nyaste kusin, Astrid, 6 dagar gammal. Hon är nyfödd dotter till min sambos bror. Hon var givetvis huvudperson denna dag. Fram tills att det hände...

Jag sitter i soffan och pratar med min svåger. Hans mamma, min svärmor ropar:
- "Lasse!"
Jag reser mig sakta för att gå och titta vad hon vill. Hinner inte långt innan hon upprepar:
- "Lasse!"
Följt av:
- "Det är något fel på Lina. Jag får ingen kontakt med henne"

Lina hade suttit i mormors knä inne på toaletten och glidit ur famnen som om hon ville gå ner. Väl nere faller hon bara i hög på golvet.

Vi hastar alla in i lägenheten och möts i hallen. Jag får en i stort sett medvetslös dotter i famnen. Vi samlas alla runt henne och ropar hennes namn. När hon hör oss öppnar hon ibland ögon men de åker ihop lika snabbt, ungefär som när man är väldigt, väldigt trött.

Jag ser framför mig de små leksaker hon envisats med att stoppa i munnen tidigare under dagen. Har något fastnat i halsen? Jag dunkar henne i ryggen, håller hennes huvud lågt och kör till och med in fingrarna långt in i svaljet på henne. Men inget sitter där. Hon verkar andas även om hon knappt är medveten.

Min svåger rycker rättrådigt åt sig telefonen och ringer 112. Han beskriver med lugna och sansade ord att Lina mår dåligt och att vi behöver hjälp. Folk i min närhet ropar att han måste be dem skicka en ambulans. Han meddelar att den redan är på väg. Han ser också till att någon går ner och möter ambulansen.

Bara fem minuter senare dyker två ambulanskillar upp. Då har Lina börjat återfå medvetandet betydligt mera. De undersöker henne och konstaterar att hon är relativt OK, men har 38,5 i feber. De beslutar att ta med henne "till doktorn". Lina inser vad de säger, och utbrister:
- "Inte jag..."

Men vi lastar givetvis in henne och mamma i ambulansen. Anton dyker upp i trapphuset. Han har varit ute och gungat och sett ambulansen men inte insett vem det gällde. Snabbt beslutar vi att han och jag följer efter ambulansen till Vrinnevisjukhuset, bara en knapp kilometer bort. Mormor stannar hos min svåger under tiden.

När Anton och jag går till bilen är första gången jag ger mig själv tid att tänka på vad jag själv känner, istället för att försöka bemästra situationen hela tiden. Chocken kommer då över mig och känslorna svallar. Jag brister ut i gråt emellanåt. Fortsätter så under den fem minuter långa resan fram till sjukhuset. Anton hör mig säkert, men han nämner det inte.

Väl på sjukhuset hittar vi ganska snabbt rummet där Lina och mamma är. Sjuksköterskorna har redan hunnit ta tempen på henne igen och nu har hon 39,0. Hon får Alvedon och när vi anländer så börjar hon piggna till så pass att hon sätter sig på golvet och leker som vanligt.

Sedan vidtar en två och en halv timme lång väntan på doktorn. Lina busar omkring och vi gläds åt varje nytt tilltag hon hittar på.

Vi får träffa en läkaraspirant först och sedan en doktor. De hittar inga andra fel på henne och utgår från att det var en så kallad "feber-kramp" Lina har varit med om. Hon hade aldrig någon riktig kramp, men det finns tydligen fler sorter där man blir bortdomnad, precis som hon blev. Efter samtalet med doktorn blir vi utskrivna och vi åker och hämtar svärmor.

Vi åker sedan hem till Linköping och gör oss redo för kvällen. Lina har fortfarande feber och får mera Alvedon. Både sambon och jag tänker tillbaka på dagen och hoppas att vi slipper att vara med om något liknande igen. Jag sätter mig vid datorn och skriver denna blogg för att sätta ord på min rädsla...

15 september 2008

Servett och etikett

Lina kom på ett nytt trick vid frukostbordet häromdagen. Hon lade servetten på bordet framför sig och böjde ner huvudet och strök munnen mot den när hon skulle torka munnen. Vi skrattade åt henne och då var det roligt att visa detta för alla.
-”Anton se!” sa hon och visade det för honom.
-”Mamma se!” och proceduren upprepades. Följt av:
-”Pappa se!”

Sedan blev det brist på nya personer att visa tricket för. Hon funderade ett kort ögonblick men sa sedan:
-”Jag se!” och gjorde det en gång till.

Som dag och natt

Vi satt en eftermiddag och försökte få Anton att förstå några engelska ord. Vi provade med ”night”, och det kunde han gissa sig till att det betydde ”natt”. Men när vi provade med ”day” blev det svårare. För att hjälpa honom så gav sambon honom ledtråden:
-”Det är den tiden när du går till sexårs.”

Anton sken upp och svarade:
-”Jaha…åtta och tjugo…

Mållös

Anton har följt ishockeyn både i SM-serien och under ishockey-VM. Han frågade en dag om en detalj han funderat på:
-”Får målvakten gå och bajsa under matchen om han behöver det?”
-”Eh..he-he.. jo, det kan de ju inte hindra honom. De får kanske ta in reservmålvakten då” svarade jag.
-”Men… sitter han där inne på toan med masken och benskydden då?”

01 september 2008

Tåg till Legoland


Vår tågtripp till Stockholm var bara generalrepetition för vår stora tågresa till Legoland i Danmark.


Jag hade valt tåg framför bil eftersom min AC är trasig i bilen samt otryggheten med att ha sin gamla Volvo i Danmark om den skulle råka gå sönder. Skulle den hamna på verkstad där kunde det bli knepigt båda att ta sig hem och att hämta den igen när den var hel.


Har ännu inte hört talas om någon mer som rest med tåget från Sverige till Legoland. Men det kan faktiskt rekommenderas.


Jag hade bokat via http://www.sj.se/ samt på Danmarks motsvarighet http://www.rejseplanen.dk/bin/query.exe/en


Biljetten till och från Köpenhamn var superbillig eftersom vi köpte just nu-biljetter när de släpptes 3 månader innan. Vi fyra kunde åka tur och retur för bara 660 kronor. Slå det med bil och tillhörande broavgifter över Öresundsbron.


På måndagen vecka 32 bar det av. Redan på morgonen stod det i tidningen om att en bro fastnat i Norsholm och att folk fick byta till bussar nu igen. Jag kände det tryggt att vi faktiskt skulle åka åt andra hållet i dag och aldrig passera Norsholm. Tyvärr gjorde jag en tankevurpa där för tåget vi skulle åka med skulle ju passera Norsholm innan det kom fram till oss i Linköping. Så tåget var försenat. Vi satt på perrongen och kallsvettades för om det blev för sent skulle vi missa nästa tåg i Köpenhamn. Men förseningen blev ”bara” 20 minuter och sedan kom vi iväg.


Vår packning bestod av en jättestor väska på hjul, en sittvagn till Lina samt 3 axelväskor. Det var tungt att bära och om vi gör om denna tripp kommer vi att byta ut småväskorna mot en väska till på hjul.


Lina och Anton trivdes bra på tåget. Svalt och skönt och så kunde de ju gå på toaletten och till restaurangvagnen om de fick tråkigt. Anton tittade dessutom på en film på min jobbardator samt lyssnade på radio ur tågets radiouttag och med pappas datorhörlurar.


Första stopp var Köpenhamn. Där stod vi lite frågande innan vi kom på att man måste gå längs trottoarerna en bit och in på stationen igen för att åka vidare. Vår plan att äta lunch där innan nästa avresa komprimerades p.g.a. att vi fick leta en stund och att vårt tåg kom 20 minuter sent. Det fick bli McDonalds i påsar som vi åt på nästa perrong.


Nästa tåg åkte till staden Veijle, rakt västerut från Köpenhamn. Det kändes lite otryggt att gå på ett tåg mot Fredrikshamn. Låg Fredrikshamn åt samma håll? Men väl på tåget så insåg man hur kluriga de kan vara i Danmark. Vid varje plats fanns en liten display som talade om att denna plats är bokad mellan Köpenhamn och Veijle. Bra för oss så att vi visste att vi hamnat rätt och att tåget kommer att stanna där vi ville. Bra för konduktören som lätt såg om man var nypåstigen. Och bra för passagerare utan plastbiljett som kunde se att det inte var någon idé att sitta här, för denna plats är bokad.


Efter två och en halv timmes resa var vi framme.Veilje visade sig vara en lite sömnig stad. Och vi hade tur som hittade rätt buss i samma stund som den skulle avgå. Bussen åkte vi med i 2,5 mil och så var vi framme vid hotellet. Ca 8,5 timmar tog det varav 6,5 var restid och resten väntetid.


Vi tog en kvällspromenad upp till Legolands entré på kvällen och Anton och sambon tog sedan en simtur i poolen vårt hotell hade i källaren.


Morgonen därpå tog vi en stadig hotellfrukost med alla tillbehör man kunde tänka sig. Såsom färska wienerbröd och bacon och äggröra. Därefter hägrade Legoland! Vi hade med oss några gratis entrébiljetter från en Kalla Anka-tidning och en från Rusta. Efter att ha stått ca 30 minuter i kö och de hade ringt sin chef för att kolla vad det där Rusta i Sverige kunde vara för något så kom vi in. Ca 650 svenska kronor för oss fyra i två dagar kostade det, efter att rabatterna dragits av. Annars hade det nog landat på runt tusenlappen.


På Legoland var vi i leksaksaffärerna och byggde lite med Lego på några stationer. Både vanligt lego, Duplo och tekniklego fanns det att prova. Samt några spelstationer med Lego Star Wars och Lego Indiana Jones. Anton hade nog velat stanna längre här, men vi insåg hur stor parken var och att vi fick korta ner varje ”station” för att hinna med den på två dagar.


Lunchen blev på en Pizza-och-allt-du-orkar-äta-buffé. Detta var den dyraste lunchrestarang jag besökt alla kategorier. Lunch för oss fyra hamnade på smått fantastiska 650 svenska kronor. Tur att sambon valt att bjuda på lunch denna gång.. J


Dessutom var det ett märkligt ställe för när jag tagit lite kokt potatis och några skivor fläskkött så hittade jag ingen mera mat.. bara ett grönsaksbord. Och pizzorna var antingen salami eller med hela prinskorvar på. Så dessa provade jag bara små bitar av.


Det enda som frestade var barnens buffé där de hade pommes frites och kycklinglår m.m. Jag öste på ett lass därifrån under min sambos protester. Detta gjorde flera andra också. Hälften av de som öste upp mat från barnbuffén var vuxna.


Sedan hittade vi radiostyrda bilar som Anton älskade att köra samt en ”flumride”-liknande bana som Anton och mamma prövade med stor förtjusning.


Efter detta ansåg vi oss nöjda med dag ett på Legoland. Vi återgick till hotellet och Anton om mamma badade i poolen igen. Allt medan Lina och jag sprang i korridorerna (mest Lina) och åkte hiss upp och ner.


Efter badet så fick jag lust att prova den lilla grusvägen bakom hotellet. Skyltarna där påstod att den ledde till Billunds centrum och ”shopping” ca 1000 meter bort. Efter lite velande så beslutade sig hela familjen att följa med. Barnen blev trötta i benen, men vi lyckades trycka ner båda i samma sittvagn, Lina i knäet på Anton. Centrumet för shopping visade sig bestå av en mataffär, en pizzeria och en leksaksaffär. Vi passade på att handla lite billigt vin och ett pennskrin till Anton inför skolstarten.


Dag 3 liknade dagen innan med stor hotellfrukost och sedan promenad tillbaka till Legoland. Vi tog ytterligare en åktur i ”Flumriden”. Denna gång fick pappa följa med. Sedan blev det också en otäck åktur för mamma och Anton i en berg-och-dalbana.


Resten av parken gick vi igenom ganska raskt och kände oss nöjda runt 15.00. Därefter tog vi en ny promenad till det lilla köpcentret och åt på den lilla restaurangen. God mat och inte alltför dyr.


Hemkomna därfrån så började vi känna att resan gick mot sitt slut. Nu var det bara en natt kvar innan återtåget (ha-ha). När barnen somnat gick jag bort till busshållplatsen och kollade busstiderna. Lyckades också springa på ett lekrum på vårt hotell med bordtennisbord, biljard och bollhav. Tråkigt att vi hade missat detta hela tiden vi bott här. Nu var det knappt om tid att hinna utnyttja detta.


Morgonen därpå åt vi vår sista jättefrukost på hotellet och på tillbakavägen tittade vi in ett fåtal minuter i lekrummet och lät barnen roa sig lite, innan vi gick upp och packade våra väskor och checkade ut.


Sedan vandrade vårt lilla följe ner till busshållplatsen och väntade på bussen som strax kom och tog oss tillbaka till Veijle. I Veijle blev det en knapp timmes väntan innan tåget kom och körde oss till Köpenhamn. Detta tåg var lite långsammare än det på ditresan så det tog drygt tre timmar på sig att komma fram. Men sällskapet runt omkring var trevligt. Många barnfamiljer var det. Vi satt på allra första platsen bakom lokföraren så när de öppnade för att servera kaffe till honom passade vi på att kika in för at se hur ett lok såg ut. Verkade vara en häftig arbetsplats. Efter det såg Anton på film på datorn en dryg timma och sedan var vi framme i Köpenhamn.


Vi kände igen oss lite mer nu så vi hittade snart rätt plats för att vänta på nästa tåg. Denna gång med stopp i Lund. Detta tåg var det enda på hela resan där man inte kunde boka platsbiljett via nätet, så vi fick sitta lite otryggt på slumpvis valda platser, men ingen kom och bad oss flytta oss. I Lund dök ett X2000-tåg upp. Eller två egentligen, som de satt ihop för att det var så många som ville åka med. En ganska matt samling resenärer åkte de två och en halv sista timmarna hem till Linköping. Men det var ändå småmysigt. I en kvart satt jag t ex och höll en åttamånaders baby medan hans mamma var på toaletten. Sånt hade man inte fått uppleva om man åkt sin egen bil…


Väl framme i Linköping så var man rätt nöjd på resandet när man satte sig på buss 13 sista biten hem. En reskostnad på ca 2000 kr tur och retur för 4 personer var helt OK, Vi hade avrest 9.45 från hotellet och nu var klockan 19.30. Vi var hemma, vi hade mycket packning och två barn att släpa på. Men inte alls avskräckta från att ta tåget flera gånger…

18 juli 2008

Tågförseningar

Under onsdagen och torsdagen har jag och min familj varit en tur till Stockholm. Vi har varit på Naturhistoriska museet och sovit på ett hotell nästan inne i Globen.

Vi checkade ut från hotellet imorse klockan 10:00. Sedan hade vi nästan 6 timmar att fördriva på stan innan tåget skulle gå hem. Barnen tyckte det blev mycket promenerande och enformigt så de protesterade en del. Timmarna gick ganska sakta.

Strax efter 15.00 gick vi ner till Centralstationen i Stockholm för att ta vårt tåg klockan 15:45. Då fick vi till vår fasa höra att en elledning norr om Linköping hade gått sönder och tågen var försenade. Speciellt vårt tåg var noga markerat att avgångstiden var framflyttad till 17:30 istället. Var inte värst roligt att berätta för de trötta barnen.




Skylten som berättade att det fanns en ny avgångstid för tåget skröt också med hur punktliga de var.


Dessa extra timmar lusade sig fram. Det fanns ju ingenstans att sitta så vi spelade kort direkt på marmorgolvet mitt i hallen. Vid ett tillfälle så snubblade min son, till synes på släta golvet. När jag frågade honom vad som hände berättade han en historia om att en kille just gått förbi och släpat en pinne efter sig och som min son snubblat på. Jag skrattade och sa att på Centralstationen så är det inte så många som har en pinne med sig.
-"Jo, där!" sa min son och pekade. Och där stod märkligt nog en kille med en två meter lång pinne i handen.

Det fanns två tåg som bara skulle gå till Linköping som skulle startar efter oss men innan 17:30. Dessa kom av någon märklig anledning iväg normalt. Fattade aldrig varför.

Sedan avgick vårt tåg, trots allt, nästan 17:30 som utlovat. Tågföraren ursäktade sig och sa i högtalaren att eftersom de var två timmar försenade så hade de inte hunnit städa vårt tåg. Jag fick inte ihop det riktigt...

Han berättade också att i Norrköping skulle det bli urlastning till bussar. De skulle finnas många bussar som gick i skytteltrafik och tågvärdar som visade oss vägen.


Så kom vi då till Norrköping. Klockan var då 17:25. Alla travade in mot stationshuset. Men så stannade alla. Ingen var riktigt säker på var bussarna fanns.


Och inga tågvärdar fanns att fråga, trots utfästelserna.


Till slut vågade sig folkmassan bort till bussterminalen och där stod fem bussar och väntade. Den första bussen var redan överbefolkad så vi gick till den andra. Den var också full, så vi gick till den tredje.. och fjärde... och nej, den femte var också full. Tågvärdarna skymtade vi bara men de försvann sedan snabbt från platsen.


Hälften av folket från tåget fick inte plats i bussarna och vi fick snällt slå oss ner och vänta. Två bussar dök upp under de nästkommande 45 minuterna. De var snart fulla de också. Sedan kom folket som åkt med tåget som avgått 18:15 från Stockholm också och trottoarerna i Norrköping började bli överfulla.

Ett fenomen jag ibland observerat är att så fort det händer något ovanligt på en resa, som detta t ex, så börjar medpassagerarna att prata med varandra. Vi pratade med dem också. T ex så gick vi i fatt den där killen vi sett i Stockholm som hade en pinne med sig. Vi var bara tvungna att fråga varför han hade den. Han berättade att hans kompis bett honom köpa en flagga i Stockholm. Och på den satt det en pinne. Men flaggan hade han tagit bort sa han. Hoppas han tagit med sig flaggan till kompisen, annars tror jag han blir lite besviken om han bara får pinnen.

Klockan 18:15 kom så fem nya bussar och jag tror att alla som väntat fick plats denna gång.

På platsen bredvid mig hamnade en blind tjej. Vi småpratade lite. Måste säga att huvudet bubblade av frågor jag skulle vilja ställa till någon blind människa, men jag försökte uppmärksamma människan och inte se handikappet i första hand. Det var inte förrän hon själv drog upp att hon inte ser som jag kunde ställa några av mina frågor. Vi diskuterade hur hennes dator som ut som kunde skriva blindskrift, men där hon hellre använde talsyntes. Sedan ställde jag en fråga som var "på gränsen". Hon berättade hon talat inför en massa andra blind på Konsert & Kongress i Linköping. Frågan som poppade upp i mitt huvud och som jag också ställde var:
-"Behöver man kamma sig innan man gör ett sådant framträdande?"

Hon svarade att det gjorde man. Och hon verkade inte ta allt för illa upp. Jag höll därefter tillbaka mina andra frågor av typen:
"Stänger du ögonlocken när du sover?"


Klockan 19:52 stod vi på resecentrum i Linköping. "Bara" 3 timmar efter utlovad ankomsttid. Vi fick sedan vänta 9 minuter på att vår buss skulle gå ut till Malmslätt. Den fick givetvis motorproblem och de pratade på chaufförens komradio om motorbyte. Men motorn höll i alla fall hem till oss och vi gick av, glada över att äntligen vara hemma igen.

10 juni 2008

Att cykla till jobbet


I våras föll jag för frestelsen att köpa en ny cykel. Min gamla hederliga Monark som jag köpte begagnad för 700 kronor för 18 år sedan börjar se lite hängig ut med alla sina ståltrådar och plåtbleck som behövs för att hålla ihop den.

En dag när Lina och jag var ensamma hemma så passade jag på att åka till Biltema och köpa en stor kartong med en cykel jag gått och tittat på ett tag (cykeln alltså, inte kartongen). Den heter Yosemite Distance, är svart och kostade 1399 kronor. Sedan följde en timme av montering av densamma i garaget. Gick ganska bra. Fick bara 4-5 delar över.

Så nu har jag för första gången en cykel med växlar på styret. Tog bara 43 och ett halvt år att skaffa det. Den har dock en massa moderniteter som jag inte är riktigt van med ännu.

Begreppet fotbroms är bortplockat och ersatt av handbroms. Direkt livsfarligt. Om en biltillverkare skulle komma på idén att ta bort fotbromsen på en bil, men behålla pedalen och istället så skulle bilisterna bara använda handbromsen så tro jag inte att de skulle få sälja så många bilar. Förstår inte varför vi cykelägare gått på en sån fint utan uppror.

Sedan har den 21 växlar. Är ett elände att hinna få i alla 21 i turordning mellan rödljusen. Speciellt som 7:an ligger 8 snäpp på handtagen för att komma åt 8:an.

Nå, skämt åsido. Man har mest beslutsångest:
"Nu vill jag ta en högre växel. Ska jag öka ett snäpp på bakdrevet eller ta i med nästa växel på framdrevet direkt (= 7 växlar upp)?". Bara trafikfarligt att stirra på dessa handtag istället för på vägen.

På framdrevets växelförare är hög och låg utmärkt, medan mellanväxeln ligger på en omarkerad plats ca 6 snäpp emellan dessa. Lite oprecists att växla, och man har god lust att ta med sig en svart tuschpenna och fylla var växlarna ligger.

I onsdags hade vi aktiviteter efter jobbet med arbetskamraterna. Vi skulle spela Boule. Jag cyklade till SAAB på morgonen. En mil på ca 35 minuter. Var riktigt behagligt. Liksom hemresan, även om det då var kallare ute.

Detta gav blodad tand (inte bokstavligt) och i helgen rusade jag tillbaka till Biltema och köpte en hastighetsmätare till cykeln. De var billiga. Jag valde den med 9 funktioner för 69:90. Jag avstod då från "lyx"-versionen som hade 11 funktioner för 89:90. Man kunde på den dyrare få veta hur många kalorier man gjort av med samt använda den som ett separat stoppur. Detta kunde jag vara utan.

När jag monterade den gick det snabbt och smidigt. Där kom mätaren på plats. Och så kabeln. Och sedan den lilla magneten man skulle skruva fast på en eker..Ojsan, då sprack den i två delar. Det blev en ny tur till Biltema och byta ut den.

Med så mycket satsat på min cykel beslutade jag mig för att cykla hela veckan. På måndagsmorgonen så cyklade Anton och jag till hans sexårs först. Jag nollställde trippräknaren. Då hoppade den loss från hållaren och vägrade sitta på plats igen. Anton och jag fick stanna ett tag och fippla med den innan den hjälpligt satt fast igen. Väl framme på sexårs (dit var det bara 285 meter berättade trippräknaren) så hade jag glömt våra slanglås till cyklarna. Anton fick vänta vid cykelstället medan jag cyklade hem. Väl tillbaka sa jag "Hej då" till Anton och påbörjade veckans första cykeltur till SAAB. Men först skulla jag nollställa trippräknaren igen. Och där slant den loss igen, ja. Hur mycket jag sedan trixade med den så ville den inte på plats igen. Till slut hade det gått så lång tid att jag fick ge upp och ta cykeln hem igen, kasta in den i garaget och ta bilen.

Idag är det tisdag och jag åker bil idag med. Måste nu ta ytterligare en tur till Biltema och reklamera igen. Har inte bstämt mig ännu, men denna gång tror jag att jag tar pengarna tillbaka. För hastighetsmätaren då, inte hela cykeln. Även om jag är frestad av det också...

02 maj 2008

Mensa-test 6 april 2008

Det finns en förening i Sverige som heter Mensa (www.mensa.se). De har ett IQ-test man kan få göra. De som klarar att hamna bland de 2 översta procenten av befolkningen får vara med i deras förening om man vill.

Detta har varit något som jag tyckte skulle var kul att testa någon gång i livet, så redan för två år sedan så letade jag upp att de faktiskt hade tester här i Linköping. Jag anmälde mig och gick dit. Testet kostade 300 kronor, var på 36 frågor och varje fråga hade 6 svarsalternativ. En timme hade man på sig. I stort sett handlar det om en matris med tre gånger tre rutor där de åtta första figurerna är ifyllda med geometriska figurer och man ska kunna tänka ut hur den nionde bör se ut.

Jag gjorde testet och fick till svar att jag hade klarat 28 av de 36 frågorna rätt. Detta var en bra bit från att klara gränsen till Mensa, men kul ändå som IQ-test. Man fick en siffra också på sin IQ, men jag minns inte vilken. Runt 120 tror jag det var. En genomsnittslig person ska ha 100 och gränsen för mensa ligger på 131.

Man fick dock göra testet 3 gånger om man ville. Sedan har dessa tankar om att göra om testet funnits men det har tagit mig två år att komma till skott igen. Det var en förhandling hemma varje gång ett test var och jag lyckades inte komma iväg, Men den 6 april i år kom jag mig äntligen för att gå dit: Oanmäld på vinst och förlust. Dessutom glömde jag mina läsglasögon hemma och kunde inte läsa särskilt mycket text. Men det behövdes inte.

Det visade sig att testet hade gjorts om rejält under dessa två år. Man fick ett frågeformulär där det frågades om man gjort "Test A" förut och jag skrev dit att det vet jag inte om det hette.

Vi gick först igenom två exempel som lästes innantill för att det ska bli lika för alla. Testledaren läste exempel ett och så fort han frågade vilket som var rätt svar så ropade någon "B". Jag hade ingen aning om varför tills de förklarade hur man skulle tänka.

Fråga två lästes upp och någon ropade "E" utan att jag fattade något. Jag ville bara gå hem. Men även den frågan förklarades och märkligt nog så gav detta mig en klarhet om hur de hade tänkt och som jag använde mig av genom provet. Jag besvarade fråga efter fråga fram tills det var 6 frågor kvar. Då återstod det plötsligt bara sekunder av provtiden och jag fick kryssa i blindo på de 6 sista frågorna som jag aldrig ens hann bläddra fram.

Provsvaren skulle ta 3-4 veckor, så jag gick hem utan förhoppningar. Två veckor senare ringde en farbror från Mensa i Göteborg och undrade om jag hade skrivit detta test förut eller inte. Jag förklarade som det var och han insåg att det var ett helt annat prov jag skrev förra gången och hade därför rätt att skriva detta. Det nya fick man nämligen bara göras en gång. När han skulle lägga på så hördes det att han inte riktigt kunde hålla sig:
-"Vill du veta vad du hade på provet?"
-"OK" sa jag.
-"Du prickar in gränsen för Mensa."
Detta telefonsamtal kom för en och en halv vecka sedan. Men jag har avvaktat att berätta detta förrän jag fick bekräftelsen på posten. Men idag kom det ett tjusigt diplom samt ansökningspapper till Mensa-föreningen. Jag kommer att betala in deras avgift med glädje. Inte för att jag tror mig ha något utbyte av deras träffar, om jag ens går på någon. Men man känner sig lite stolt över att vara med i Mensa numera.

16 april 2008

Finalfrossa


Nu råder det hockeyfeber i hemmet. Anton håller sig vaken så länge det behövs på kvällarna för att vara uppe och se matcherna mellan LHC och HV71. Han har fällt en del skojiga kommentarer medan vi tittat:



I måndags intervjuades en av spelarna efter första perioden. Spelaren hade ett rött kraftigt slutspelsskägg. Varpå Anton utbrister:
-"Jag tycker det ser ut som om han har en snitsel i ansiktet!"

***

Vi berättade för honom att Andreas Pihl i Linköping inte får vara med mera i slutspelet för att han slog ut två tänder på en annan spelare. Anton funderade och kom sedan med en kommentar med glimten i ögat:
-"Fick han några guldtior i glaset för tänderna?"

***

Idag har Patrik namnsdag. Anton tycke det är kul för då har Patrik Blomdahl i LHC namnsdag. Det är rättvist också, för i lördags hade alla som heter "Liv" namnsdag, och då enligt honom, även HV71s målvakt Stefan Liv.

09 april 2008

Förlorad i Lost

Jag har aldrig tittat på serien Lost förut. Men när de hade säsongsavslutning som också verkade vara det sista de någonsin skulle sända i början på året så tittade jag. Och fastnade för serien.

Följden blev att jag tittar troget varje onsdag på de nya avsnitten. Samtidigt har jag börjat se de gamla avsnitten från början. Dessa är i Divx-format och det ska DVD-spelaren på min hårddiskDVD klara. Det gjorde den också. Helt OK bild. Bra ljud också. Tyvärr var bilden ca 5 sekunder före ljudet.

Om jag tittade på samma filer på datorn så var ljud och bild i synk. Därför blev det att dra ut en 10 meter lång sladd längs golvet från datorn till TVn varje gång jag skulle titta. Men detta är en smula obekvämt. Dels att linda in sladden mellan tittningarna så att man inte snubblar på den. Dels att man inte kan trycka på Paus om man ska gå på toan.

Därför har det istället blivit att jag vissa nätter spelar över block med 6 timmar Lost i taget till hårddiskDVDn. Det blir ca 9 avsnitt per gång.

Nu har jag tittat i knappt en månad och sett 39 gamla avsnitt. Samt 7 nya. Där emellan är det 30 avnitt jag inte har sett. Det blir en smula förvirrat. Mest för att personer som är med i de gamla avsnitten inte finns med i de nya. Och ännu märkligare; en del nya personer finns med i de nya avsnitten som aldrig var med i flygplanskraschen i första avsnittet. Var sjutton kommer de ifrån??


En annan märklig parallell utspelade sig hemma för ca en månad sedan. Vi kom att prata om filmen Alive över middagen en dag. Anton ville veta vad vi pratade om och vi berättade att filmen bygger på en verklig händelse och att de överlevande åt av de döda. Anton tyckte förstås att det verkade lite otäckt.

Dagen därpå när han och jag gjorde oss färdiga för dagis så sa han plötsligt:
-"Jag har funderat på den där filmen vi pratade om igår. Jag undrar en sak. Var fick de tag i kniven för att skära upp de döda?"

Med detta i tankarna fick jag googla mig fram om den verkliga händelsen. Ett rugbylag i Peru kraschade i Anderna, och japp, där stod det. En kvinna hade använt en glasbit från ett krossat fönster för att skära kötstycken av de döda.

Vidare stod det att många överlevde, att de började lukta i planet av alla döda. Samt att de gjort små utfärder, bland annat för att hitta en annan av flygplansdelarna och där eventuellt hitta en komradio eller batterier.

För mig som just börjat se Lost så var detta lite förstummande. Detta var den exakta handlingen av de första avsnitten av Lost! Ren plagiering!! Allt som hänt i resten av avsnitten är dock tagna ur fantasin. I annat fall så skulle det nog ha stått lite mera rubriker i tidningarna och historieböckerna om den verkliga händelsen...

08 april 2008

Mina barns syn på omvärlden

Anton och jag spelade fotboll i källaren förra helgen. Anton kastade sig för att rädda en boll på golvet. Han skrek till lite. Jag frågade om det gick bra.
-"Jadå" sa Anton och pekade på sitt långfinger.
-"Jag fick bara lite ont i det här fingret man gör fuckoff med.."

****

Lina vaknade en morgon och mamma visade henne att det hade kommit snö ute under natten. Lina pekade på det och sa:
-"Gädde!" (grädde).

****

Anton undrade i fredags kväll om hur många gåtor det fanns. Jag svarade att jag minns en bok i barndomen vi alltid använde på roliga timmen som hettet 777 gåtor. Så minst så många finns det. Han bad mig att berätta en och plötsligt kom jag inte ihåg en ända av alla dessa gåtor. Bara en, och den minns jag inte om den ens var med i boken:
-"Vad är det för likhet och skillnad mellan en tandläkare och en brandman? "
-"Båda rycker ut, den ena tänder och den andra släcker"

Anton förstod just inget av den vitsen.

Istället satte han sig för att hitta på egna gåtor. Den här t ex:
-"Vad är det som har fyra ben och luktar bäver?"


Svar: En bäver.

19 mars 2008

Vi var på Öppet Hus på Corren i lördags

I Lördags firade Corren att deras Bostadsbilaga fyllde 5 år. Jag och familjen åkte dit.

Mest åkte vi hiss.

När vi kom in fick sambon kämpa in Linas sittvagn genom snurrdörren. Den kom till slut in. Visserligen baklänges efter att ha släpats med dörren en stund, men in kom den.

Första våningen låg en halvtrappa upp så vi valde hissen för att ta oss dit. Correnmedarbetare i röda overaller hjälpte oss. De drog nåt kort och tryckte på en av knapparna. Vi kom upp. Alldelles för långt upp. Två reportrar fick mota ut oss i hissen igen eftersom vi hamnat uppe på redaktionen. De hjälpte oss att trycka ner oss på ett plan längre ner och åkte själva med i hissen.

När hissen stannade igen så sa våra medresenärer till oss att vi borde åka en våning till. Det gjorde vi. Då hamnade vi på samma plan om vi först kom in i huset på. In i hissen igen och upp en våning. Denna gång kom vi rätt.

Där uppe bjöds det på gratis tårta och fika. Vi mumsade allihopa. Trångt var det dock. Så trångt att vår vagn blev kvar vid hissen för att det inte gick att komma fram.

Runt om i lokalen surrade det av röster. Det vanligaste ordet var "Helggubben". Den term som flitigt avvänts av en krönikör i Corren då hon menar sin pojkvän. Han skulle visst vara där i källaren någonstans och flera stycken berättade för sina sällskap att de sett honom.

Efter det hämtade vi gratis korv från IKEA. De körde den något ovanliga modellen "Ta emot en gratiskorv så får du ett presentkort på en annan gratiskorv på IKEA". Jag fiskade upp 3 stycken korvar med bröd så det räckte till mig och barnen. Sambon ville inte ha.

Anton berättade att en farbror i röd overall sagt att det fanns en fiskdamm i källaren.
"Han spottade på mig när han sa det" berättade Anton.

Jag försökte inflika att han kanske jobbade på spo(r)tredaktionen, men Anton förstod inte skämtet.

Istället gick han ner halvtrappan igen för att titta på en farbror som med motorsåg karvade ut figurer ur stockar. Han hade gjort en 2 meter hög gråmålad Hälge, serieälgen i Corren.

"Den var nog svår att göra" sa Anton. Speciellt undrade han över:
"Var fick han färgen ifrån?"

Sedan ville vi hitta ner till fiskdammen. Så det var in med familjen och vagnen i hissen igen. Knapp "-2" var vår gissning att den skulle skicka ner oss till källaren. Den var låst om man inte använde kort. Så det blev "-1" istället och så var vi i nere vid ytterdörren igen. Och ingen trappa ledde vidare ner i källaren. Ett tips sa oss att det fanns en trappa från planet vi just var på. Denna gången bar vi upp vagnen för halvtrappan. Väl där kom en rödoverall och hjälpte till med sitt kort så vi kunde åka neråt igen till "-2".

Där nere var det också trångt, men vi sprang på Helgubben samt hans sambo som också är liktydig med den kvinna som lät mig skriva ett kåseri i hennes spalt i höstas. Jag handhälsade på henne och berättade vem jag var. Sedan även på Helgubben. Det var lite stort.

Sedan hittade vi fiskdammen och Anton och Lina blev med var sitt påskägg.

Efter det hittade Anton ett videorum som han inte ville lämna. Inte förrän pappa tipsade om att hans arbetskamrater körde Gokartfinal strax. Det ville han gärna med och titta på, så då kom vi i väg, efter en kort förhållandevis lyckad hissfärd upp.

Jag berättade under bilresan att vi kommer att passera SAAB på resan, där jag ska börja arbeta om två veckor.
-"Då kanske de vinkar åt oss." sa Anton.

22 februari 2008

Hur mår Anton idag?

Jodå.. Anton hankar sig fram.

Han är OK när han går, sitter och står. Men ligga är ingen hit. I natt lade jag mig vid midnatt och han låg och sa "Aj" hela tiden.

Klockan 01.00 fick jag hämta en Alvedon till åt honom.

Klockan 03.00 ville han kissa, vilket var svårt, för han kom knappt ur sängen.

Klockan 05.00 gjorde vi om samma procedur när han ville kissa igen. Klockan 06.00 fick pappa gå upp och sätta på TVn åt honom.

Klockan 07.00 klev pappa upp. Trött och ca 30 minuter senare än han borde gått upp.

Imorgon ska vi åka till Norrköping och handla och sedan sova på Grand Hotell. Hoppas han klarar påfrestningarna hela helgen.

21 februari 2008

Vi var på akuten med Anton igår

Onsdag förmiddag. Massor att göra på jobbet för mig och kunder som väntar på resultatet. Sambon ringer:
-"Hej! Stör jag?"
-"Ja" blir svaret.
-"De ringde från 6-års. Anton har visst ramlat och slagit sig..."

Plötsligt stannar min jobbvardag upp. Man inser plötsligt vad man egentligen prioriterar. Sambon vet inte mycket mera än så, utan hon lägger på och ringer tillbaka till 6-års igen.

Klockan 13.00 ringer hon igen och berättar att:
-"Nej, han kan inte röra armen alls."

Hon erbjuder sig att cykla dit och hämta honom och köra honom till vårdcentralen. Men vårdcentralen hade inga doktorer där utan hade någon typ av möte. Vi blir hänvisade till akuten.

Jag erbjuder mig att ta med honom dit, jag som har bil. Så blir det och jag beger mig iväg från jobbet med en påse frukt min chef skickar med mig.

På väg dit så ringer sambon. Hon vill också följa med. Jag svänger förbi och hämtar henne på hennes jobb. Klockan 13.15 är vi inne på 6-års och hämtar upp Anton. I bilen berättar han att han satt fart på en snurrkarusell i Trädgårdsföreningen och försökt hoppa upp på den. Men han tappar taget och faller ner igen på sin högra axel.

Vi är framme på akuten 13:30. Anton får Alvedon och vi ombeds sitta ner. En läkare kommer in och presenterar sig och säger att de ska röntga honom. Bara vi väntar lite.

Ingen av oss tre har ätit sedan 12.00 och Anton tjatar om att han är hungrig, så jag går fram till informationen och undrar om det är OK om Anton äter något. Sköterskan ska kolla med vår doktor och återkomma.

16:15, två timmar och 45 minuter senare sticker två sköterskor in huvudet och säger att de nu ser att vi är tillbaka från röntgen. Vi svarar givetvis att här har inte röntgats något, vi har bara suttit här. Då blir det lite förvirring men lite högre fart mot röntgen sätts det i alla fall.

Vi får se hans röntgenbilder och vi ber också att Anton ska få se dem. Något han saknade när han röntgade höften för några år sedan. På bilderna kan både sköterskorna och vi se att hans nyckelben är av på höger sida. Sköterskan på röntgen berättar att nyckelben gör man inget åt, det läker självt. Men vi ombeds sitta ner till doktorn kommer.

Sedan vänar vi. Och väntar vi. 19:30, sex timma efter att vi kommit dit så får vi komma in på ett undersökningsrum. En timma senare kommer doktorn. Då har Anton sovit på sin brits i en halvtimma. Doktorn ber om ursäkt för den första doktorn hade gått hem 16:00 utan att berätta att vi satt och väntade. Därför hade vi fått vänta i sju timmar totalt innan en doktor pratade med oss. Givetvis med beskedet att detta gör vi inget åt, utan ni kan åka hem.

Klockan 20:40 är vi hos mormor och hämtar den sovande Lina. Klockan 21:05 är vi hemma. Hon i informationen kom ju aldrig tillbaka och berättade om han fick äta, så ingen har ätit på nio timmar nu. Därför är v så hungriga nu att mamma kokar makaroner. 21:45 äter vi. 22:00 går vi tre och lägger oss. Anton med hjälp av Alvedon. Alla lät upprörda över de långa väntetiderna på sjukhuset. Finns det ingen som kan ryta i och ge patienterna människovärdet tillbaka??

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...