24 december 2005

Anton köper lördagsgodis

Idag är det julafton. God Jul på er alla.

Men för Anton är det i första hand lördag. Och på lördagar köper man lördagsgodis. Så klockan 10.30 idag gick han och jag hand i hand till ICA och handlade en liten "påse med spade" (lösvikstgodis).

Vi har haft detta som tradition i några månader nu. Han och jag gör den här 150 meter långa promenaden varje lördag. Hans mamma har köpt en liten plånbok åt honom med Bamse på. Pengar att ha i den får han genom att hänga sig i pappas bakficka och "låna" pappas plånbok ibland. Den länsar han sedan på alla mynt. Finns det för lite mynt brukar kommentaren vara:
-"Pappa, dina pengar är slut. Du får gå och handla lite mer pengar."


Anton har huvudrollen när vi gör detta. Jag känner det som om Anton vore en världskändis och att jag fått den stora äran att han valt just mig att gå med denna vecka. Allt som sker där är helt och hållet hans show.

Han ska alltid gå själv och hämta en kundvagn i barnstorlek. Han brukar få flytta undan 2-3 andra barnkundvagnar innan han hittar en som passar. Den ska nämligen vara utan den där höga flaggan som vissa har. Har man en sån så kan föräldrarna hålla tag i vagnen och styra den och det vill han undvika.

Vi skyndar oss sedan genom butiken fram till lösviktsgodiset, där han öser i för 10-15 kronor. Ofta säger han själv att det räcker innan pappa hunnit säga ifrån.

Första gången han hade sin plånbok med sig körde han fram vagnen till kassan, sa "Hej" till kassörskan och visade stolt upp sin plånbok för henne. Han lade godiset på bandet och när han fick veta summan han skulle betala fick pappa rycka in och plocka fram rätt mängd pengar. När godiset väl var betalt var Anton noga med att få kvittot, vilket han alltid sparar i sedelfickan på plånboken. Därefter kastade han in hela plånboken bland plastkassarna och sprang runt och hämtade godispåsen. Pappa fick se till att plånboken kom med hem igen.

Därefter ska pappa vika ner kanterna på godispåsen så att han lättare kommer ner med handen. Det sista vi gör att väga påsen på posthörnets lilla brevvåg. Anton kan inte så höga siffror som det tresiffriga antalet gram vågen visar, men han brukar fejka:
"Den väger arton, nitton, tjugo idag." kan han säga.


Innan vi gick till affären just idag så sa jag till Anton att han borde säga "God Jul" till alla vi träffar i affären. Han tittade på mig och sa:
-"Pappa, jag tror dom vet det redan."

22 december 2005

En fredag på jobbet

Jag möter mycket människor i mitt jobb. Tänkte skriva några rader om en jag träffade nyligen. En vaktmästare på Industrihotellet i Norrköping. Industrihotellet ligger på Händelö, väldigt avsides från stan. Det består av ett inhängnat område med verkstadslokaler som olika företag fått hyra.

Jag var där i fredags och skulle isolera lite fjärrvärmerör. Rummet jag skulle in i tillhörde vaktmästaren. Han var den enda personen som bodde inne i denna inhängnad. Han hade sin ytterdörr på baksidan av en verkstadsbyggnad. Jag gick dit och knackade på. Vaktis kom och öppnade. Det visade sig att han var ledig just den här dagen. Jag förklarade mitt ärende och att jag skulle göra klart det som en annan kille en gång påbörjat.
-"Det var fan-i-mig på tiden", röt vaktmästaren på Stockholmska. "Den andra kille höll ju på då och då i två månader trots att det bara var en veckas jobb".

Jag körde som oftast i dessa lägen den ovetande stilen och sa att jag hade hört talas om det här jobbet för första gången den dagen. Det var nästan helt sant också.

Vaktmästaren sa att då skulle han öppna åt mig. Han hoppade i ett par träskor och följde med mig ut längs trädgårdsgången. Jag kände mig lite olustig för han var endast klädd i en T-shirt, et par kortkalsonger och träskorna. Men det visade sig att han bara var på väg att hämta sin post. Sedan gick han in igen och öppnade upp rummet jag skulle till från insidan.

Rummet var hans garage och verkstad samt hela områdets undercentral fylld av tankar och rör. Så fort jag började så verkade vaktis ha bytt skepnad totalt. Han kom ut och sa:
-"Det är varmt att stå och jobba här. Här får du en kall öl"
Han stack till mig en 50 cl folköl av Tjeckiskt märke.
-"Ställ tomglaset här när du har druckit ur den. Har du öppnare?" sa han.

Jag nickade och trots att jag är synnerligen dålig öldrickare kände jag ett krav på mig att dricka ur den. Jag öppnade den och tog några klunkar. Kände ganska snart att det snurrade till lite i huvudet i den värme som var i rummet. Insåg sedan att min chef, Nisse, kunde ringa vilken sekund som helst och be mig ta bilen till ett annat jobb. Därför kände jag mig skeptisk till att dricka ur hela.

Så fort vaktis skulle åka iväg ett ärende så försökte jag hitta en avloppsbrunn att hälla ut lite i. Det fanns ingen! Jag kollade utanför huset. Bara asfalt överallt. Men intill huset i kanten på asfalten så såg det ut som en spricka. Jag hällde ner en halv deciliter i sprickan. Ölet sjönk inte ner utan blev liggande på asfalten som den gula skummande vätska det var. Jag vet inte vad som hade varit värst, att vaktis kommit på att jag hällt ut hans kalla öl, eller att han trott att jag stått och urinerat mot husväggen om han sett den gula pölen.

Enda brunnen jag hittade var en precis i mitten av alla verkstadslokaler. Jag gick dit och tömde ut en deciliter till. Alla fönster vätte mot den plats jag stod och det var säkert en och annan som undrade vad den där killen i blåställ höll på med.

När det blev dags för lunch så fick jag äta den på plats. Jag rensade av en gammal utemöbel som stod bakom en soptunna från lite kälkar och isborr, så hade jag gjort mig en sittplats. Jag hade en matlåda med mig och jag har en micro som går på 220V i bilen. Men jag hade glömt skarvsladden. Så istället fick jag bära in hela micron och ställa på vaktis tomma garageplats. Hann ju bara börja värma maten så dök vaktmästaren upp och inte kunde ta sig in i garaget för micron. Men som tur var hade han varit elektriker och visste hur det kunde vara på byggen. Så han lät mig sitta där och mumsa bakom soptunnan.

Jag hann färdigt jobbet 15 minuter innan jag skulle gå hem, så jag tryckte in ställningen min kollega kört dit, i bilen. Den stack ut en halvmeter så jag kunde inte stänga bakdörrarna. Men med lite ståltråd så fäste jag ihop dörrarna. Sedan bar det därifrån. Nu var det fredag kväll och man kände sig lite helgglad.

18 december 2005

Olika bloggningsstilar - ett försök till typindelning

Tänkte skriva några rader om bloggandet i sig. Har läst andras bloggar en del och har subjektivt kommit fram till dessa "fakta":

En stor majoritet av alla bloggare är kvinnor. Jag har ingen aning om varför.

Bloggar har sin egen hierarki. Överst finns personer som redan jobbar som skribeneter för någon tidning eller skrivit och givit ut böcker. Mest populära är Linda Skugge, Fredrik Virtanen och Supermamman (Hillevi Wahl).

Under dessa kommer alla bloggare som nästan alltid läser många andra personers bloggar och ofta skriver kommentarer i dessa, med ända syfte att själv få sin blogg uppmärksammad. Faktum är att 4 av 5 som kommenterar någons blogg själv har en egen blogg. Jag själv ingår i denna kategorin


Dessa bloggare skulle kunna lämnat sina kommentaren anonymt om det inte var för att de själva vill synas. Inget är mer exalterande för dem än att bli omnämnda i någon av topp-bloggarnas inlägg. Jag var euforisk en hel kväll när Linda Skugge länkade till min blogg på Lucia, eller när jag fick ett kort personligt mail från Hillevi Wahl.


Lite termer:
Bloggare = en person som bloggar.
Bloggning = Ett inlägg i en blogg.


Det finns olika kategorier av bloggare. Här är de vanligaste:

Dagboksbloggaren

Denna bloggare skriver i sin blogg som om det vore den personliga dagboken. Man anger t ex vad man äter till middag varje dag och vad man har gjort. Vissa bloggare av den här typen använder mycket bilder. Har man köpt 3 liter mjölk så kan man också finna en bild på paketen i bloggen.

Kåseribloggaren

Skriver varje blogg som om det vore ett kåseri i en tidning. Historien ska ha humor, ett ämne som berör, stor igenkänningsfaktor för andra och gärna en knorr på slutet. Den okrönta drottningen är Supermamman (men även jag själv hör hit).

Kändisbloggaren

Ofta unga kändisar som ges en blogg för att folk vill veta mer om dem. Om de sedan kan skriva eller inte hör liksom inte dit. Hit hör Darins blogg han fick göra på turnén med Lena PH och Uggla.

Känslobefriarbloggaren

Folk som skriver ut sin smärta eller sorg genomgående genom hela bloggen. Mina favoriter är Lalandakid - hur man lever med ett handikappat barn och Litenmymlan, en elvaårig tjej. Den sistnämnda skriver mycket personligt och jag får ofta lust att kommentera hennes ibland barnsligt envisa bloggningar. Men att en 41-årig man skulle kommentera en 11-årig flickas blogg ger lite ful-gubbevarning.

Sedan finns det också olika typer av bloggningar:

Kåseribloggningen

Den typ jag själv och Supermamman gör. En genomtänkt text med en poäng och gärna lite humor.

Ingentingbloggningen

Ett blogginlägg som inte tillför nåt för någon men som ändå skrivs in. Exempel är när någon skriver:
"21.30. Snart dags för kvällens sista blogg."
och följer upp med nästa bloggning i stil med:
"22.00 Nu får det räcka med bloggning för idag."


Känslobefriarbloggningen

Ett inlägg för att förmedla den starka känsla bloggaren har. Det kan vara ilska, hat eller sorg. Den skrivs ofta för att få skriva av sig känslan. Jag har själv gjort några sådana. Efter detta inlägg så var min ilska som bortblåst.

Fuskbloggningen

En mycket vanlig företeelse. Även de högst rankade bloggarna ägnar sig åt det. Man tar helt enkelt texten från någon annans bloggning och klipper in den i sin egen. Längst ner anger man att det faktiskt var någon annan som skrev texten. Finns också i en variant där man skriver en kort rad med länk till originalbloggningen.


Alla dessa fakta ovetenskapligt samlade av mig.

15 december 2005

Antons julkalender

Förra året så hade vi en julkalender från SVT. Ni minns väl Allrams höjdare. Och så hade vi en med en liten paket varje dag. Mycket bilar var populärt i paketen. Och godispaket.

I år insåg vi plötsligt att den redan var den 1 decemeber och vi hade inte skaffat nån kalender. Och bilar är inte så hett längre i Antons värld och godis varje dag är ju inte bra det heller, så paketkalendern kom inte upp i år. Jag sprang istället runt i fem affärer men alla hade sålt slut på sina TV-kalendrar.

Allt vi hade var en kalender från Bingolotto, som man fick skrapa varje dag. Bakom luckan fanns två tärningar och om de har minst 7 prickar tillsammans så har man vunnit. Märkligt nog så gillar Anton den. Han är väldigt mycket för bokstäver och siffror just nu. Så räkna tärningsprickar tycker han är kul. Och att hitta rätt lucka. I decemeber har han gått från att bara känna igen siffrorna 1,2,3 och 5 (av nån anledning), till att känna igen alla 10 entalssiffrorna. Plus då att han insett tekniken med att stoppa en etta framför siffrorna för att kunna räkna längre än 9. Fast han uttalar 15 som "ett, fem" osv.

Han kommer med den till pappas säng varje morgon klockan 05.30 och tänder pappas lampa för att skrapa sin kalender. Pappa blir lika blind och överraskad varje morgon. Speciellt helgmornarna.

Vi tycket givetvis synd om Anton för hans dåliga kalender så jag beklagade mig häromdagen för min syster och Sambons föräldrar. Men så hittade jag en kalender från SVT på Coop. Som kompensation åkte det med en chokladkalender också. Då var det den 7 december och många luckor och mycket choklad blev det den dagen. Värre blev det morgonen därpå när Anton inte nöjde sig med bara en chokladbit när han hade fått så många dagen innan. Men mor och far stod emot tjatet.

Den 8 decemeber kom morfar in med en chokladkalender han köpt til Anton så då blev det nytt godiskalas och nu får han ju i alla fall två chokladbitar om dagen.

Den 9 december kom det en julkalender på posten till Anton. Det var min syster som också hittat SVTs kalender och skickat hit den från Kalmar. Anton blir först lite besviken när han inser att han redan har en likadan, men så ger han bort den till "lilla babisen". Fast det är han som öppnar luckorna. Och det märkligaste med allt är att han började med lucka 1 första dagen Lina fick sin kalender. Så imorgon ska vi öppna lucka "ett, sex" på hans julkalendrar och lucka 8 på Linas kalender.

Tjäna pengar på marknadsundersökningar

Detta är tänkt som del 2 i min miniserie om företag jag stött på som jag vill dissa.

Del 1 finns här:
Att köpa från direktreklamen

Hade nu tänkt kasta mig över Dell, men jag fick ett mer aktuellt fall idag:

Sedan vi anmälde oss till NIX-telfon så ringer inga försäljare längre - logiskt nog. Däremot ringer det en hel hoper personer som gör marknadsundersökningar och undrar om vi vill svara på några frågor. Det har jag ofta inget emot.

Men när undersökningens frågor börjar gå i stil med (verkligt fall):

1) Vilka affärer köper ni blommor i?
2) Har ni handlat hos Plantagen den senaste månaden?
3) Vad gillar ni Platagens personal?
4) Vad gillar ni Plantagens utbud?
5) Är ni medvetna om att Plantagen har en kampanj just nu?
osv osv

Då börjar man undra om vem som betalt denna "marknadsundersökning".

Det senaste har varit att vara med i en marknadsundersökning via epost och SMS och att man får betalt, 15 kr per gång. Jag gick med i en sådan från ett företag som hette PixCount och de är ganska seriösa. Affärsidén ska vara att ge företagen snabb information om vad allmänheten vill ha.

Man fick 30 kronor bara för att man gick med och så får man då 15 kronor per undersökning man är med i. Jag har varit med i två hittills och de har haft en fråga och sedan var det klart. Antar att jag inte var rätt målgrupp. Men 15 spänn fick man per gång.

Problemen är väl bara att
a) Man inte får ta ut några pengar förrän man skrapat ihop 90 kronor. Och hittils har det bara blivit 60 kronor. På 7 veckor.
b) Att pengarna kommer på en postgirolapp så de tar ut sin skyhöga avgift för att lösa in den. Ja,ja man kan visst skicka allt till välgörenhet istället.

Som egen företagare har jag börjat fundera på hur dessa betalningar ska redovisas. Jag menar, har de betalt social avgifter för dem? Och nån preliminärskatt har de antagligen inte dragit. Ska maila dem och fråga vid tillfälle.


Så snart jag gick med i PixCount hörde nästa marknadsundersökningsföretag av sig. Norstat hette dem och hade i stort sett samma betalningsregler. Deras första undersökning handlade om bilar. Jag har Volvo (och Golf, och Volvo igen) så jag fick en massa följdfrågor. Men när frågorna blev typ:
Är du medveten om att Volvo har en kampanj just nu?
Och, det som blev droppen:
Skriv in fem saker om varför Volvo originaldelar är bättre än piratdelar.

Då slutade jag att fylla i och skrev ett argt mail till dem och sa att det är inte jag som ska ha reklamen riktad till mig. Så var det aldrig meningen att det skulle fungera. Så några pengar blev det inte för mig där.

Idag kom frågeformulär 2 från Norstat.
Fråga 1: Har du modem eller bredband?
Fråga 2: Har du köpt färsk lax den senaste månaden.

Jag svarade "bredband" och "Nej". Men då var jag inte i rätt målgrupp så undersökningen avslutades. Men betalt fick jag förstås en då, det hade de ju lovat. EN KRONA! Tar ett tag innan man får ut nåt alls från Norstat antar jag. Och risken är väl stor att jag sagt upp mig där innan man fått ut nåt.

09 december 2005

Högt och falskt

När jag gick i låg-och mellanstadiet så hade vi liksom många andra Luciatraditioner. Tradition var det också att "brummare" liksom jag blev tillsagda att bara mima när vi alla skulle sjunga. Och just på Lucia så utgick det ett påbud med vilka som skulle infinna sig hos fröken för sångrepetitioner. Jag var aldrig där! Jag vet inte ens var de höll till. Istället fick vi som inte kunde sjunga det vanliga straffet - Handstilsövningar. Inte undra på att min handstil idag är helt oläslig.

Jag frågade min syster en gång under skoltiden om det var kul att sjunga. Det var det! Men det var inte handstilsövningarna. Hade känts mycket mindre som ett straff om man också fått göra nåt kul medan begåvningarna övade.

Att vara utpekad som en som inte kan sjunga har följt med mig genom livet. Än idag, vid 41 års ålder, så mimade jag mig igenom alla psalmerna i kyrkan under begravningen jag var på. Likaså gjorde tjejen bredvid mig , så jag antar att hon haft liknande upplevelser i barndomen som jag.

Det värsta är att om man är intresserad av musik, som jag är, så kan man många sångtexter, men man är förbjuden att sjunga med. Jag har hittat min egen metod. Jag sjunger när jag kör själv i bilen. Högt och falskt, men med stor inlevelse.

Nyligen har Anton börjat begära att vi ska läsa godnattsaga för honom. Det gör vi gärna. Men många gånger plockar han ut boken "Lilla Kotten sjunger" och vill höra den. Den är ingen sagobok, den innehåller bara texterna till en massa kända barnvisor. Men inte kan pappa neka att läsa en saga för sin son innan han somnar. Så pappa sjunger. Högt och falskt.

Ekorrn satt i granen finns med i boken. Och som Adde Malmberg en gång sa, att först är det "Ekkorrn satt i granen", men när han får höra barnen så "hoppa han från tallgren". Vadå tallgren, nyss satt han ju i en gran.

I boken finns också "Sankta Lucia" med. Den har man ju hört hur många gånger som helst på Lucia, men jag har aldrig sjungit den själv förut. Men för Anton har man varit tvungen att ta sig igenom även den. Och vilken märklig text den har:
"Drömmar med vingesus, undret oss sia"
i boken om Lilla Kotten så står det t.o.m. "under oss sia"
Vilket dravel! Visst anar jag att det handlar om änglars vingar som susar och om undret, dvs jesu födelse, som förespås. Men vem sjutton skulle pressa in en mening med det ordvalet idag??

Men pappa sjunger visorna. Allihop! Varje kväll! Och ett par gånger har Anton somnat mitt i någon av sångerna. Det har aldrig hänt förut. Folk brukar vakna med stirrig blick när jag börjar sjunga. Men aldrig somna.

Nu finns det en epostlista till denna blogg

1997 började jag skriva dagbok och lägg ut på nätet så mina närmaste skolkamrater skulle veta vad jag sysslade med under sommaren. Det finns fortfarande kvar som "En lantis dagbok i Stockholm" på min privata hemsida www.oxvalley.com.

Om man idag lägger ut sin dagbok på nätet så kallas det blogg. Det order fanns ju inte då, men man kan säga att jag bloggat sedan dess.

Vidare så samlade jag ihop epostadresser till alla mina kamrater som hade en och skickade massmail till alla på en gång för att berätta vad jag sysslade med för tillfället. Den listan har funnits i över 5 år nu och ökats på efterhand. Förra veckan hade jag 37 personer med.

Nu för tiden så skriver jag mina upplevelser direkt i denna blogg och gör i stort sett bara en uppmaning att läsa bloggen i mina massmail. Genomsnittligt antal svar jag brukar få på ett sånt massutskick brukar ligga på ca 1 svar varanann gång jag skickar.

Jag har nu använt mina gamla programmerningskunskaper till att göra en hemsida och en databas för att registrera sig om man vill ha epost eller inte, och i så fall hur ofta.

I förra veckan satte jag mig ner och komponerade 37 olika mail till folket på listan och gav dem chans att välja. Det roligaste med det var att det resulterade i hela 11 svar tillbaka. Väldigt kul, för det är många som jag inte hört ifrån på flera år, utan bara matat dem med mina skriverier.

Och nu är vi uppe i 21 personer som anmält sig att få epost när bloggen ändrats. Detta är från och med nu öppet för allmänheten här.

08 december 2005

Hjulpyssel - hur gick det sen?

På torsdagskvällen, den dagen bilen skulle hämtas hos reparatören så var Sambon bortrest och jag fann ingen möjlighet attt packa in två barn i bilen. På fredagskvällen insåg jag att nu hade reparatören gått hem för veckan, så det spelar ingen roll för honom om bilen står där till måndag. Så fick det bli.

Måndagen gick och ingen reparatör hörde av sig. Mer än halva tisdagen gick också. Till slut ringde jag och kollade läget, bilen hade ju varit hos reparatören i snart 5 dygn.

-"Jo," sa reparatören "den blev klar igår."
Tack snälla reparatören att du inte ringde och sa det då.

Jag fick återigen locka min granne att följa med och hämta bilen. Vi kvitterade ut den. 1100 kronor, inte så farligt. När jag kom ut till bilen och satte mig i kom nästa strul. Bilen startde inte! För första gången på de nästan 7 åren jag haft den som detta hänt. Batteriet var nästan helt dött. Jag svor lite och sa till grannen att vi låter den stå här så får reparatören fixa vad han förstört.

Men grannen var envis och började knuffa på bilen. Och se, den gick igång. Nu har jag lånat en batteriladdare av samma granne och jag laddar mitt bilbatteri för fullt i garaget. Om det inte tar laddning som det ska så vet jag en reparatör som ska få ett telefonsamtal.

02 december 2005

Hjulpyssel och separationsångest

I dagarna går jag med stor separationsångest. Jag ska skiljas från min käraste ägodel efter sex och ett halvt år. Min Volvo 740, grönmetallic årsmodell 89.

Jag älskar den bilen! Den har gått och gått ca 7000 mil ihop med mig och alltid tagit oss dit vi skulle. Var på första daten med sambon i den och vi vänslades i bilen. Bara det! Tog sambon två gånger till BB i den och tog hem båda klimparna i den.

Men nu är det slut. Trots att jag är en sådan person som köper en bil och sedan behåller den tills den är skrotfärdig. Förra bilen hade jag över 8 år och den var totalt genomrostig på slutet.

Orsaken är förstås att en 4-dörrars 740 inte kan få in två vagnar, två barn i barnstol och två vuxna. Ja, jo det gick första veckorna, om man pressade in underredet i baksätet bredvid sambon. det gick tungt att få igen dörren för sambons ansikte tog emot på andra sidan.

Nu har vi sett ut en blå 940 från 1996 som vi inhandlat istället.

Jag har dessutom min Golf Caddy som firmabil, så för första gången i mitt liv har jag tre bilar på en gång. De ser förresten ut så här:




Eftersom jag kör en Renault Kangoo i jobbet på dagarna så har jag numera 4 bilnycklar i knippan. Den går knappt ner i mina trånga jeansfickor. Och under de senaste två veckorna har jag varit på däckfirmor fyra gånger för att få på vinterdäck på alla bilarna.

Man får inte mycket för en Volvo från 1989 som gått 22000 mil, och jag känner att jag skulle ha råd att ha kvar min ögonsten. Men vad ska jag ha den till? Jag lär aldrig åka med den. Så nu är det dags att sälja den. Men jag har ingen brådska. Först vill jag fixa upp den lite, mest som en hyllning till bilen.

Jag besiktade den i fredags. När jag fick protokollet av besiktningsmannen så sa jag till honom:
-"Nu gör du mig verkligen ledsen!"
-"Varför då?"
-"Jag fick ju inte en anmärkning. Hur ska jag kunna sälja den nu? Jag har nog separationsångest som det är."

Sista smörjelsen (passar väl till en bil) ska bli att fixa de trasiga mätarna på panelen, tankmätaren och temperaturmätaren. Jag har beställt tid på en verkstad i andra änden av stan. Tog 10 dagar innan han hade tid så jag fick skaffa en ny försäkring till bilen för att kunna åka dit. Vi lämnade in den i onsdags kväll, grannen och jag. Reparatören ringde mig kl 14.30 dagen därpå och berättade hur det hade gått:
-"Tankmätaren, det kan vara olika orsaker till det felet."
-"Jaha" sa jag och tänkte att den har han visst inte börjat laga ännu.
-"Det kan var givaren bak i tanken."
-"Jaha..?" sa jag igen.
-"Den kostar 3700 kronor!"
-"Då är det ju bara att glömma den" svarade jag, men tänkte efteråt att han sa ju att det kunde vara andra orsaker, kunde vi inte ha kollat dem innan vi gav upp.
-"Tempmätaren", fortsatte reparatören, "där kan det vara givaren också."
-"Vad kostar den att byta då?"
-"300 kronor"
-"OK." sa jag, "Byt den då.
-"Fast den har jag inte hemma, den kommer på måndag."
-"OK.", sa jag igen, "Bilen får stå kvar till dess då."
-"Njae" sa reparatören,"jag har så ont om plats på gården så du får komma och hämta den och ställa tillbaka den på måndag"

Så för att summera, han hade inte lagat nåt och jag fick hämta bilen igen utan att han gjort nåt och ställa tillbaka den igen om ett par dagar. Han anar inte vilket besvär jag hade förra gången att hitta nån som kunde köra hem mig. Nu blir det plötsligt tre gånger till som man ska skjutsas till eller ifrån verkstan. Vilket strul!

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...