17 februari 2016

Den 17 februari 1996

Idag är det den 17 februari. För exakt 20 år sedan var den 17 februari en lördag. Jag och Nina, min sambo sedan sex och ett halvt år och fästmö sedan tre år tillbaka, åt frukost i vår trea på Skepparegatan i Norrköping. Jag var oerhört nervös. Nervös för vad jag snart skulle komma att säga till henne. Jag hade repeterat detta i flera dagar.

När frukosten var uppäten var det dags. Jag drog in luft och sa:
-"Jag..." sedan rusade hjärtat på mig så mycket att jag blev stum.
-"Vad är det?" undrade Nina.
Jag fick lugna ner mig en minut innan jag kunde försöka igen:
-"Jag har tänkt mycket... på dig och mig...", sa jag, "...och jag har kommit fram till... att jag vill att vi flyttar isär."

Nina sa inget. Hon bara blundade. Blundade mycket hårt. Så kom en rand med tårar ner på ena kinden.
- "Jag kan väl få tänka på det i alla fall!" sa hon - lite trotsigt.
- "Klart du får tänka på det" sa jag diplomatiskt. Men tänkte i mitt stilla sinne att vad skulle hon tänka på? Ville inte inte en fortsätta bo ihop så skulle man ju inte göra det.

För att ge henne tid att tänka ringde jag spontant till min kamrat Stefan. Han råkade vara hemma och jag bad om att få komma bort till honom en stund, medan Nina tänkte. Väl där rann alla mina inre spänningar bara ur mig och jag berättade i lugn och saklig takt för Stefan vad som hade hänt under dagen.

Nu kanske ni tycker att jag var hjärtlös! En egoistisk man som kan göra så mot sin flickvän, sambo och fästmö, Så det är kanske bäst att jag tar detta från början.

Nina var 17 år när jag träffade henne. Jag var 24. Hon var oskuld. Det var jag också. Efter några träffar slutade vi vara det. Nina bodde hemma hos sina föräldrar. Det gjorde jag med. Jag skaffade dock en tvåa i Norrköping och flyttade in ett par månader efter vi blev ihop. Samma dag som jag flyttade så skilde sig Ninas föräldrar. Det blev tyst och olidligt hemma hos henne så hon tillbringade mesta tiden hos mig. Ingen av oss hade något emot detta. Vi talade aldrig om att flytta ihop, men efter ett tag märkte man att "Nu har hon inte varit härifrån på två veckor". Vi hade blivit sambos. Inte heller detta hade någon av oss något emot.

Åren flöt på och vi kom in i vardagsrutiner. På fredagar kom Nina hem från jobbet kl 16.00. Då var jag redan hemma. Vi fredagsstädade och satte oss med varsin Rom & Cola framför 25-tums-TV:n. Ofta för att se Disneydags följt av Rederiet. Det senare inspelat på VHS.

Så kom fredagen den 9 februari 1996. Jag var hemma. Klockan blev 16.00. Ingen Nina kom. Jag städade. Klockan blev 18.00. Då kom Nina hem. Hon förklarade inte var hon hade varit och jag krävde det inte. Men i TV-soffan bad hon mig plötsligt att inte sitta så nära.
- "Det blir så snett i soffan!" sa hon.
Jag blev osäker och försökte krama henne. Hon sa inte ifrån men kramade inte tillbaka. Även dagen därpå var hon lika oäven att kramas. Jag försökte fler och fler gånger. Till slut frågade jag henne rakt ut:
- "Vad är det? Vill du göra slut?"
- "Nej", sa hon, "det vill jag inte. Jag vill bara inte att du tar i mig."

Helgen gick. Måndagen kom. Nina var två timmar sen hem från jobbet den dagen med. På mitt jobb hade vi två kamrater som just hade skilt sig. Jag jobbade ihop med den ena under tisdagen. Jag berättade om min oro och mina misstankar där hemma. Och undrade om jag "fick vara med i deras klubb?". Tanken på att göra slut var det enda som fick mitt sinne till ro. Jag bestämde mig för att om det inte blir bättre skulle jag göra slut på fredag kväll.

Resten av veckan gick. Nina kom hem två timmar sent varje kväll. Även på fredagen. För att linda in det bra hade jag lagat en god middag åt oss. Nina blev så överlycklig av den fina måltiden att jag bara inte hade hjärta att säga något. Det hela fick vänta  till morgonen därpå. Lördagen den 17 februari 1996. För 20 år sedan.

Efter att jag verkligen sagt det jag kände mig tvungen att säga, fylldes jag av en inre frid. Nu kunde inget som hände skada mig längre. Oavsett vad hon höll på med.

Det hela följdes av åtta veckor då Nina letade lägenhet. Hon hittade en. Jag och hennes bröder samt pappa hjälptes åt att bära ut hennes del av möblerna till en släpkärra. Sedan fick jag snällt vänta hemma medan de åkte och lastade av varje lass för att jag inte skulle få reda på vart hon flyttade. Men det var inte många hundra meter bort. Jag visste redan var det var. Men jag gick aldrig in på den gatan. Har aldrig gjort det, ens idag. När det sista lasset var lastat kramades vi hej då och Nina gick ut och stängde dörren. Och jag har i stort sett inte sett henne sedan dess.. Och Nina heter egentligen något annat..

26 januari 2016

Tiggare


Utanför ICA därhemma sitter en tiggare. Alltid en tiggare. Skiftar ibland vilken, men alltid en.

Det finns hundratals åsikter om dessa människor på nätet. Om att de ska vara organiserade. Om att de inte får del av pengarna man ger dem. Rykten, rykten.. Men har aldrig hört någon säga att det verkligen är så för han/hon har bevis. Bara hörsägen.

Samtidigt har jag sett människor jag aldrig skulle trott att de brydde sig, smyga in sedlar i tiggarnas filt om de inte är där. Otaliga barn och vuxna som spontant ger till tiggarna.

När tiggarna först dök upp brukade jag ge dem några slantar - när barnen var med. Bedrägligt beteende, jag vet, men jag tycker att det är nyttigt för barnen att se att man kan hjälpa andra.

Numera har jag gått över till principen "20 kr per fredag".
Med några undantag:
- En gång bad kvinna utanför ICA mig om att köpa bröd. Det kändes faktiskt mycket bättre. Jag visste vem som fick glädje av detta och lättare att ge än att ge godtycklig mängd pengar.

- En annan gång, när barnen var med, fiskade kvinnan upp en lapp där det stod "Hjälp mig att samla pengar till min sjuka mor. Jag åker hem den 11:e". Jag tittade upp på henne och sa:
- "Den 11. Det är ju idag!"
-"Today, today!" kvittrade hon lyckligt tillbaka.
Vi gick in och handlade. När vi kom ut stack jag - till barnens stora förvåning - till henne en hundralapp, samt gav henne en kram. Något som sonen förfärat berättade för sin mor, och om hur han skämdes när jag gjorde detta.

Några månader senare var det en annan kvinna som en fredagseftermiddag gav mig en lapp med en bild på matolja.
"Till Pommes Frites" sa hon (på svenska).
Väl inne i affären blev jag osäker på om hon bara ville ha matoljan. Behövde hon pommesen med? För säkerhets skull köpte jag både och. Samt en liten påse potatisskruvar. Kändes mycket bra att ge på detta sätt. Jag bara ställde ner hennes påsen hos henne, log, gav henne sedvanlig tjuga och gick därifrån, klart nöjd med tillvaron.

Och så gilla jag mina barns morfar som sa:
"Jag ger aldrig till tiggarna. Tja.. någon gång kan det väl hända att jag sticker till dem en hundralapp.."

Min pappa, snart 80 år, har en sund syn på saken. Han säger aldrig "tiggaren" eller "tiggerskan". Han ser människan! Han berättar nog varje gång vi ses om mötet med dem. Han beskriver dem som:
"Hon, flickan utanför ICA".

Han berättar långa historier om hur de blivit överlyckliga över att ha fått en påse kläder någon skulle slängt i Myrornas klädcontainern annars.

Sist vi sågs, berättade han om att tiggarna hemma i Valdemarsvik på julafton fått sitta innanför entrén, i värmen. En fin gest förstås, och det visade sig vara mer än en gest:


http://www.nt.se/nyheter/valdemarsvik/har-slipper-de-tigga-ute-i-kylan-12467377.aspx

Har sett tiggare utanför ICA hemma i 15 minusgrader. Jag skulle krama affärsföreståndarna om de lät dessa sitta innanför i värmen, de också. De är ju trots allt bara människor...

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...