23 januari 2002

Till tandläkaren

Var till tandläkaren igår. Har inte varit där på fyra år nu (!!) Min
favvo-doktor fanns ju i Norrköping, men nu har jag nog gett upp tanken på
att flytta dit igen. Hade tappat två lagningar det sista året och ta mig
sjutton - det var de ända två hål jag hade. Jag som brukar ha 5 om året
eller så.

Roland heter han, tandläkaren. Han är en
lite trist typ som gärna gömmer sig i en liten skrubb och låter sköterskan
ta röntgenbilderna. Mina bilder blev däremot bra. Särskilt i profil.


Jag hade tid igår morse för att laga det första. Ni vet momenten:
Peta med vass krok, borra, spruta vatten, liten otäck slangklämma runt
tanden, stoppa i fyllning, strålpistol, putsa och skölja munnen. När allt
detta gjorts så fanns det tid kvar och jag som trodde jag skulle gå hem
fick frågan om jag ville ta det andra hålet också.. Jag svarade ja och så
var det bedövning och samma visa igen.

Men resultatet blev ju att jag lagade 4 års hål på en timma. Känns skönt!




På eftermiddagen några dagar senare så började det mola i en tand
på mig. Jag var klar med årets kontroll och lagningar (samt gjort alla
fyllnadsinbetalningarna :) ) bara 5 dagar innan så det var lite märkligt att
få tandvärk nu. I tre dagar stod jag ut! Torsdagsnatten hankade sig fram
med Panodil i flera omgångar. Idag ringde jag min tandläkare och fick en
akuttid klockan 10. Jag var där och han konstaterade att jag hade var inne
i tanden. Tandköttet var också svullet och det gjorde vansinnigt ont när
han sprutade bedövning i det. Därför fick han i så lite bedövning att han nog borrade i en i stort sett obedövad tand. Dock fick han tanden uppborrad till slut och en hel del var urpytsat. Ska tillbaka om ca 2 veckor för att slutgiltigt rotfylla den.

Jag hade en intensiv smärta när jag gick ifrån tandläkaren så jag fick en
värktablett av honom. Men nu 2 timmar senare har bedövningen släppt och
tanden känns rätt okej. Den ömmar inte längre när jag försiktigt tappar på
den med fingret så den verkar nog inse att man ska ge upp inför all den där
nervdödande vätskan som tandläkaren pytsade i den.

Jag hade soppa till lunch idag och det var ju skönt efter tandläkarbesöket.

Första natten för bebisen i eget rum

Igår kväll var den första natten Anton fick sova i sitt eget rum (som
var/är mitt datorrum). Det började med att när Anton förväntade sig
blöjbyte och pyjamas så fick han istället ligga i babysittern en stund
medan vi bar säng. Anton skrek och pappa slog i tån i samma sängben som
Kerstin bröt sin tå mot. Pappas tå höll, men han vrålade lite.

Anton somnade lugnt i sitt nya rum när pappa givit honom nappflaska men vi
upptäckte då att man kunde inte lämna dörren in till hans nya sängkammare
på glänt för då gled den upp. Pappa försökte med kartongbitar men
misslyckades. Mamma fixade det med 2 meter hushållssnöre och en knopp på
byrån i hallen att fästa i.

Jag sov inget vidare. Dels för att man var ju inte säker på att man skulle
höra Anton där inne. Dels för att jag skulle upp klockan 6.00 nästa morgon
för att hinna till tandläkaren (usch!).

Klockan 1.22 efter 5 timmars sömn så började Anton låta. Det tog en stund
för en sömndrucken far att fatta att det lilla ljud som hördes var Anton,
så han fick låta ett par gånger extra. Pappa hämta in honom till sin säng
och tryckte i honom en nappflaska med baby-plus. Anton somnade mitt i.
Pappa lite innan. Pappa vaknade dock till och lade honom för att rapa på
axeln. För tredje natten i rad kommer ingen rap utan Anton somnar. Vilket är
bra för han är lättare att lägga ner i sängen då, och somnar snabbare då.
Så även i natt. Efter en stunds klappande i stjärten somnade han och pappa
kunde gå in och ge mamma samma behandling...

Vi lät dörren vara på vid gavel efter första matningen och då hörde vi
honom tydligare vid 3.21 då han vaknade igen. Så dags får mamma ta över och
hon hämtade in honom. Dock fick han ingen mat direkt för mamma ansåg att
det inte riktigt var dags än. Anton svarade trotsigt med att tappa nappen
varannan sekund till bröstet kom fram.

Även på morgonkvisten fortsatte han med napptappandet för då hade han
sovit klart tyckte han. 5.50 fick pappa ta över det trotsiga lilla knytet
och han låg där och viftade med armarna och slog pappa i ansiktet tills
väckarklockan ringde 10 minuter senare.

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...