25 februari 2006

Vad-träning

Nu tror ni kanske jag ska berätta om motion, men så är inte fallet. Snarare om frågeord som "vad" och "hur". Anton struntar helt i att använda dem. Han säger bara:
-"Heter du?" och "Många år är du?"

Talpedagogen har bett oss öva på frågeord, så i lördags morse låg hela familjen i sängen och Anton provade sina nya färdigheter.
-"Pappa, vad heter du?"
-"Mamma, vad väger du?" (Mamma ville inte svara.)
-"Vad många år är du?"


Till sist ett ord till som Anton hittat på

Långbennöt - Ståljordnöt
(för er som minns StålLångben, var tog han vägen?)

Anton hejar på Sverige

Under OS i Turin så har Anton blivit medveten om att det finns nåt som heter Sverige och att vi kommer därifrån, att de oftast har gula kläder och vi hejar på dem.

Han har följt ishockeyn för både herrar och damer såväl som damcurlingen.

Svårast var det i ishockeymatchen mot USA. Plötsligt hade de man skulle heja på blå kläder. Knepigt, tyckte Anton.

När vi var på McDonalds i söndags så satte sig Anton vid ett bord medan vi stod i kön. I hörnet stod en TV som visade hockey mellan Schweiz och Canada. Tvärs igenom lokalen ropade han plötslig:
-"Pappa! På TVn... de vita kramas."

En kväll hade han sett på hockey utan att jag var med. Han beskrev vad som hände för mig. Jag fick för mig att han lade till lite ur fantasin också, eller så var det en sevärd match jag hade missat.

-"En kom fri och då hällde de andra silverfärg över huvudet på honom."
-"En annan började slåss och då kom polisen och hämtade honom... sen kom hans mamma och pappa och skjutsade honom till sjukhuset."

Ikväll var det första gången på mycket länge som de visade Melodifestivalen redan klockan 19:00. Detta innebar att Anton för första gången var vaken och kunde se när det började. jag förklarade att det var en tävling och den sång som var bäst skulle vinna. Anton utbrast:
-"Heja Sverige!"
Pappa skrattade. Anton tittade förvånat på sin far och sa:
-"Va, är Sverige inte med??"

14 februari 2006

Antons funderingar i helgen

I söndags hittade vi vår gamla biobiljett hemma. Jag frågade Anton om han skulle vilja gå på bio igen. Det ville han.
-"Mamma och Lina mä också"
-"Fast du vet, små barn kan störa andra på bion. Om du vill kan vi skaffa barnvakt till Lina och så kan du, jag och mamma gå", sa jag.
"Neeej" utropade Anton, "Jag saknar Lina när hon är borta så mycket."

******

Anton brukar vara "polis" i bilen och se till att alla har satt på sig bilbältet när vi ska åka någonstans. I söndags var vi till en grillkiosk i Boxholm och köpte korv. Jag satte in påsen med mat i baksätet. Anton och jag satt fram. Anton vände sig bak och tittade på påsen. Så sa han:
-"Påsar kan inte ha bälte".

*******

Anton och jag tittade på när dameran spelade ishockey i OS. Jag förklarade att de som spelade var från samma ställe som oss, Sverige, och att det var kvinnor allihop han såg på TVn. Anton funderade och frågade:
-"Mamma är inte med och spelar?"
-"Nej (hi-hi), du vet mamma måste ju ta hand om Lina."
-"Dom som spelar, dom har inga barn."
Kan ju tänkas vara sant faktiskt...

******

09 februari 2006

Att jobba som datakonsult i Stockholm

Igår var jag nere i mitt gatuhål och sanerade råolja. Idag har jag varit i Stockholm över dagen och jobbat som datakonsult åt ett aktieföretag. Så snabbt kan det svänga i min lilla firma.

Söker man på arbetsförmedlingens hemsida så finns det 5 jobb att söka för en programmerare som jag i Östergötland. Motsvarande sökning i Stockholm ger 305 träffar. Detta gör att man slänger trånande blickar mot huvudstaden när man ledsnat i sitt hål i gatan. Men jag skulle aldrig flytta till Stockholm. Aldrig!!

Däremot var det intressant när min gamla barndomskamrat ville hyra in mig några timmar för att hålla ordning på statistiken på det lilla aktiesäljarbolag han numera är VD för. Intressant på flera sätt. En orsak var att prova på att pendla med tåget och kolla om man kan arbeta på tåget eventuellt. Och hur man orkar med dessa lite längre arbetsdagar.

Imorse fick jag gå upp ganska tidigt. 04:55 stod väckarklockan på när den gav ifrån sig sitt envetna tutande. Klockan 05:20 avgick bussen från hållplatsen utanför vårt hus. Så dags brukar jag bara vara 10 minuter från att vakna i alla fall, så så förskräckligt mycket tidigare verkade det inte.

Tågresan började 06:00 från Linköpings station. Det var helt nya tågvagnar denna gång. De var i två våningar och hade mycket glasinfattningar. Om utsidan var ny så gav jag inte mycket för insidan. Åtminstone inte där jag satt. Jag åkte baklänges ihop med en annan herre och så var det ett japanskt par vänt emot oss. Exakt som man brukar sitta vid SJs bord, alltså. Det var bara det att det fanns inget bord!! Ganska värdelöst. Jag hade bredda mackor med mig och en läsk, men det fanns liksom ingen plats att packa upp maten på. Så den blev kvar i påsen.

Klockan 08:00 var jag på centralstationen och tog mig med tunnelbana ut till dagens arbetsplats. Där var jag 08.20. Det tog alltså 3 timmar från att jag stod vid busshållplatsen hemma till jag var på arbetet i Stockholm.

En arbetsdag på kontoret svischade bara till så var den slut. Klockan 17.30 lämnade jag lokalen motvilligt. Det var kul att spendera arbetsdagen framför datorn igen.

På hemresan hade jag bokat en 1:a-klassbiljett för att prova på nymodigheterna med ström till laptop:en och Internet ombord.

Det sistnämnda var en liten besvikelse. Vägguttag hade de och det var bra. Internet kunde mitt nyinköpta trådlösa nätverkskort också hitta. Men det ville de ha betalt för att utnyttja. Man kunde betala direkt på den hemsida SJ hade och som var den enda man kom åt på nätet.

Men anslutningen var fruktansvärt långsam. Det tog mig 45 minuter att få fram sidorna som sa att jag faktiskt hade gratis Internet på min 1:a-klassbiljett. När jag väl angav min kod på biljetten så tog det 7 minuter för nästa sida att dyka upp som sa att jag var inloggad.

Til slut kunde jag dock ta mig ut på en hemsida också.
www.aftonbladet.se
Det tog bara 70 minuter av den 100 minuter långa resan. :-)

Sittplatsen på tåget var också här under all kritik. Bordet var så litet och så långt bort att jag inte fick plats med min externa mus, och inte kunde vinkla upp skärmen i den vinkel som ger bäst bild. Dessutom lyckades jag inte vinkla stolen, så jag satt vansinnigt framåtböjd och skrev. Fick snabbt en molande värk i ryggen. Och blev till slut hemskt bilsjuk av skumpandet på tåget medan jag skrev.

Men det var i alla fall ett X2000-tåg och jag var snabbt i Linköping. Dock 5 minuter försenad vilket gjorde att jag fick vänta (ute) i 25 minuter på nästa buss. Den bussen körde fram och jag klev ombord. Sen kunde busschauffören inte starta bussen igen. Efter lite ringande till hans buss-support så startade den till slut.

Jag klev in hemma klockan 20.50. Trött i huvudet och i kroppen, men trots allt hade det varit kul att prova på pendlandet. Detta kan bli fler gånger om tillfälle ges.

01 februari 2006

Felet med elektriker är att de tänker som elektriker

Igår när jag var på Billerud och brandtätade, hade jag precis blivit klar när två elektriker kom och ville gå hem. Jag får inte vara kvar i huset utan dem ifall man skulle råka ut för någon olycka. När de tågade in klockan 15.35 så var jag klar med mitt arbete jag satts att göra i fabriken, sånär på att jag hade en massa städning kvar samt en hel hög med grejor att bära ner.

Elektrikerna insåg att jag inte tänkte lämna lokalen utan att vara helt färdig så de ryckte in och hjälpte mig. De började städa runt min arbetsplats. Plastbitarna jag använt som skydd samlade de ihop och lade i en sopsäck. Men sedan var det en massa smått skräp på golvet. Elektrikerna, som är mycket hemmastadda på arbetsplatsen, letade genast upp en stor dammsugare, stoppade i sladden, drog ut slangen och slog på den. Dammsugaren startade med ett morrande. Ett morrande som varade i knappt en sekund. Sedan stannade den och dessutom slocknade lokalens belysning.

Men de var ju som sagt elektriker. Och som sådana såg de genast en elektrisk installation som behövde åtgärdas. Så städningen avstannade och de började båda leta efter proppskåpet.

Vi var alla på femte våningen, utan hiss, och jag hade så mycket grejor att bära ner att jag skulle behöva gå 3 gånger ner för trapporna. När jag burit ett lass nerför trappan möttes jag av elektrikernas bas. Han var ju också elektriker och när han fick sitationen klar för sig hjälpte han de båda andra att leta efter den trasiga proppen. Jag fick snällt fortsätta att bära ner alla mina saker ensam. Skräpet på golvet då, kanske ni undrar? Jo, jag hittade en sopkvast och sopade ihop alltsammans själv.

När jag lämnade platsen i min firmabil klockan 16.05 spramg det fortfarande runt tre elekriker och letade proppar. Och har de inte hittat några så springer de väl runt där än idag.

Omväxlande arbetsuppgifter

Mina arbetsuppgifter har de senaste veckorna varit av det tyngre slaget. Förra veckan så kapade jag ner gjutjärnsavlopp under spårvagnsstallarna i Norrköping. De var upp till 168 mm i diameter och i stort sett helt fulla med sand som spolats bort från spårvagnshjulen. Rören blev därför så tunga att jag kunde kapa högst 80 cm långa bitar i taget och få ner till marknivå, ca 4 meter ner. Detta arbete fortgick under 3 dagar.

Veckans övriga två vardagar så isolerade jag fjärrvärmerör i gatan utanför idrottsparken i Norrköping. Rören var 324 mm i diameter, 53 meter långa och två till antalet. De var så heta att man inte kunde sitta på knä på dem särskilt länge utan extra stoppning i knäfickan, för då brände man sig. Det blev en märklig kombination med sån kyla att det kom rök ur munnen och snön som låg runt sidorna av röret, och det varma röret med smältvatten under som vi ideligen doppade isoleringen i.

Denna vecka har jag bland annat brandtätat på Billerud i Skärblacka, tidigare känt som Skärblacka Bruk. Där är det sotigt och luktar "avlopp" om hela pappersbruket.

Idag gav vi oss på nästa finjobb. Vi tar upp utläckt råolja nere i en gatubrunn i en mittrefug över hamnbron. Vi får ha på oss regnkläder och stövlar som vi sedan fått lov att kasta bort.

Ibland stannar man upp och reflekterar lite. Jag har ju trots allt en gång i tiden suttit på kontor. Och dessa uppgifter verkar lite underkvalificerade för en med dataingenjörsexamen som jag.

Misströstar jag då? Njaee.... oftast inte. Det är kul att se vilka utmaningar man kan ta sig för och till slut gå iland med. Jag fotar miljöerna med kameramobilen så mycket jag kan.

Jobbmarknaden för programmerare har ju under många år varit helt körd och jag är glad att jag med dessa jobb och liknande faktiskt kunnat behålla huset, vilket inte skulle ha varit fallet om jag gått hemma på a-kassa.

Det som desto mer sätter fart i huvudet på mig så är det att under senaste tiden har det börjat finnas jobb för programmerare igen. Förr eller senare kanske det finns plats vid nån dataskärm för en 41-årig gubbe igen. Man märker skillnaden på att man allt oftare får komma på intervju. Har hunnit med 8 av dessa under mina två år som "diversearbetare".

Absolut värsta sortens intervju man kan vara med om är den de hör av sig igen från. Detta har inträffat 2 gånger. Senaste gången för bara några veckor sedan. Då blev jag inkallad för en andra intervju hos chefen för företaget samma dag som de skulle bestämma sig för vem de skulle anställa.

Gissa om tankarana far iväg då. Intervjun var klar klockan 11.00 och fram till den eftermiddagen så hade man redan planerat vilka man skulle köpa tårta till sista dagen på gamla jobbet. Men 17.15 kom mailet som sa att nu var det någon annan som fick jobbet. Det blev några deppiga timmar efter detta besked, på gränsen till sorgearbete.

Men redan nästa dag var man uppåt igen. Man fick ju tänka att om man kom så här långt på en intervju så var man ju aktuell inom den branchen trots allt. Så på med regnstället igen och fram med hinkar, rep och spackelspadar. Här ska saneras råolja.

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...