11 december 2017

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa en annan. Vi åker in till Norrköping och provkör en ljusblå 242 av årsmodell 1973 – ESB  935, av oss kallad Esbjörn. Den är så ny och fräsig att jag ganska snabbt övertalar min mamma att jag kan köpa den istället för henne, och så får hon behålla sin gamla.

Semestern rullar på och jag gör inte speciellt mycket. Jag är 19 år och bara glider runt i min nya ljusblå Volvo. Jag stannar en söndag längs den förlängda piren som ett gäng byggare nu håller på att bygga en bro utifrån, över till Åsvikelandet, 300 meter tvärs över Östersjöviken. På väg av piren blir jag tilltalad av de unga, söta, nyinflyttade tjejerna Vendela, 13 år och den mycket söta Sara, 14 år. De undrar om jag kunde skjutsa dem till Kaggebo för att köpa cigaretter. Jag accepterar gärna. De flikar in att de inte vågat fråga mig utan frågat Stefan först. Även han blev påverkad av deras charm och bad dem fråga om även han kunde få åka med. Det får han förstås och tillsammans bildar vi fyra plötsligt ett litet gäng som börjar umgås och sommaren tar plötsligt fart på allvar.

Vi umgås så ofta vi hinner och en varm kväll, lördagen den 1 september 1984, låter jag Sara, 14 år provköra min bil på den lilla grusvägen från Långrådna in mot Bäckskog till.

Det går bra! Sara kör lugnt och sakta. Så kommer vi fram till den berömda Svanvikskurvan…

Jag ser hennes misstag… hur hon släpper gasen, rattar kraftigt.. men bromsar aldrig. Det går inte alls fort men bilen kanar i rullgruset. Jag sitter till höger där fram och ser det halvmeter höga diket närma sig. Jag vet att kommer vi utanför kanten så far vi ner rejält i diket. Jag mer känner än ser hur detta sker. Höger sida på bilen sjunker ner i det djupa diket. Bilen ramlar på sidan och rullar på taket. Den totala känslan av att ha förlorat kontrollen och det nu bara är att åka med tills det stannar. Bilplåt gnisslar mot grus. Fönstret på förarsidans dörr splittras i tusen bitar. Framrutan knäcks och blir alldeles grynig. Bilplåt skrynklas till. Gräs och tovor rullar framför ögonen som om man betraktade en tvättmaskin.

Så stannar allt upp. Jag känner hur jag hänger ut från sätet endast fasthållen av bilbältet. Känner tyngden av att vara upp och ner. Övriga 3 har inte ens haft bälte på sig och har fått en betydligt mer kringkastande upplevelse. Vi ropar till varandra. Räknar in att 4 röster hörs. Kontrollerar att ingen är allvarligt skadad.

Det är kolsvart runt om oss. Motorn har stannat men strålkastarna ger ett märkligt smalt ljussken rakt mot en träddunge. Lamporna på instrumentpanelen lyser och bilradion spelar vidare som om ingenting i världen har förändrats.

Jag tar spjärn mot taket och öppnar mitt bilbälte. Med stor förvåning kastas jag ner mot Sara. Bilen ligger nämligen på sidan med förardörren nedåt. Så förvirrat har mitt balanssinne hunnit bli. Tillsammans reser vi oss upp. Gräset ger en märklig känsla under Stefans fötter då hans sandaler flugit iväg och vi står på förardörren där glaset nu saknas. Vår enda väg ut är den andra dörren. En dörr som suttit på höger sida på bilen men nu bildat ett stort tungt tak 2 meter upp i luften. Efter ett tag lyckas jag klättra upp. Lyfta dörren en aning med huvud och händer, till slut få ut fötterna, och så hela kroppen ur bilen. Utifrån får jag sedan hjälpa en efter en att komma ut och ner på marken.

Stefan och jag begrundar vad vi kan se i mörkret av bilen. Inser att bilen gjort sitt. Så flyttas vårt fokus när vi inser att Sara står på vägen och gråter. Hon känner stor skuld för att hon förstört min bil. Hon lovar dyrt och heligt att aldrig köra bil igen, i hela sitt liv.

Så dyker det upp en bil som stannar. Vi går fram och berättar läget och att vi är oskadda. Bilen försvinner men kort därpå kommer det en man med en traktor. Med hjälp av kedjor drar han fram bilen, vi stjälper den rätt och så bogseras den bort till min kamrats gamla grustäkt. Vi kände inte igen mannen med traktorn och vi har aldrig sett honom sedan dess. Likt ett hjälpsamt spöke försvinner han i natten.

Där var det nog meningen att Esbjörn skulle slutat sina dagar som ljusblå Volvo från 1973. Men Stefan är bilmekaniker. Med mycket envist slit och en hel del genvägar bygger han ihop min bil igen till ett starkt subventionerat pris. Han till och med lackar om den i en ny safirblå nyans. Det är en stark revanschkänlsa jag får av att få ratta min gamla bil igen. Den följer mig ett par år till innan den är så maskinellt sliten att den får byta ägare.

Vi fortsätter att umgås med Vendela och Sara. Dock med lite svårigheter, för officiellt var det ju jag som kört ner en bil i diket med dessa unga damer i. Så deras föräldrar vill inte gärna att de fortsätter åka med mig. Och de kan ju inget säga. Jag kan inget säga. Får flera gånger gliringar om min bilkörning i allmänhet och om Svanvikskurvan i synnerhet.

Vendela blir kvar i vår närhet i ytterligare ett år. Sara flyttar dock hem till sina föräldrar och försvinner för ett tag ur våra liv.


Det går sådär 5 år.

På en midsommarfest dyker Sara upp igen. Hon har nu blivit lång och bedårande vacker. Hon svävar fram likt en ung Eva Dahlgren. En av mina första frågor är om hon kört bil igen. Hon greppar nog inte riktigt varför jag frågar, men hon svarar att hon har körkort nu. Ett svar som lugnar mig och hon svävar sakta bort i folkmängden och jag har inte sett henne sedan dess.

Vendela och Sara heter något annat i verkligheten. Stefan heter som alltid Stefan.


26 november 2017

Ljuden av en låg- och mellanstadieskola på landet

Erik Persson, min lärare i mellanstadiet har gått bort. Det får mig att tänka tillbaka.

I somras var det 40 år sedan jag slutade mellanstadiet. Men jag har ingen svårighet att i minnet ta mig tillbaka till den tiden. Och ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det är ljuden som har fastnat. Det tydliga metallskramlet av den nersänkta skeva fotskrapan när man gick in genom entrén. Ljudet av ytterdörren. Ekot i korridoren och ljudet av svängdörrarna som agerade innerdörrar i korridoren.

Det fräsande ljudet av dricksvattenfontänen. Om man bara vred på den blixtsnabb så sköt den upp med en stråle minst 3 meter upp i luften. Jag har aldrig sett någon annan vattenkran göra så sedan dess. Dessutom hade den en liten spak vid sidan av som inte hade någon funktion. Den som stod i kön stod ofta och drog i den så det klickade rytmiskt.

Jag minns också ljudet av tramporgeln. Pedalernas pumpande och reglage som sköts ut och in. Ljudet av träbänkar med lock. Hur det stora locket skramlade metalliskt p.g.a. det lilla metalljärnet som man kunde ställa upp locket med. Pennfackens läte. Ljudet av pennvässare.

Matbespisningens tvålautomat helt i metall. Hur den chippade när när någon tog tvål. Runda trebenta pallar som flyttades. Vita muggar i backelit som ställdes ner på de vita borden med blått rutnätsmönster.

Det ihåligt metalliska ljudet av en boll i stolpen eller när någon dunkade någon annan under kurragömma.

En grön, vit eller orange folkabuss som gör en 180-graders vändning i det till synes övermäktigt tjocka gruset för att slutligen stanna på asfaltssträngen närmast skolbyggnaden.

Ljudet av att någon sparkar på cykelstället helt i metall med plåttak.. Och ljudet av en lång rad barnsben som bara var tvungna att stampa på det välvda plåtlocket som låg mitt i gruset utanför matbespisningen.

Ljudet av en pingisboll som frekvent studsar mellan golvet och den utskjutande kanten på träslöjdens verktygsskåp.

Ljudet av barn som spelar fotboll alla rasterna. Och ofta även på gymnastiken. Magister Erik brukade ibland hoppa med in i matchen.
"Jag går ner på backen!" sa han alltid.
Men efter en stund kunde han inte hålla sig utan kom uppdribblande bland barn, hälften så höga som honom själv. I lågskor skjorta och slips. Ivrigt utropande "uj..uj..uj" likt ett mantra.

Ett barn av idag skulle dock mest märka ljuden som INTE finns. Lugnet och arbetsron i en klass med bara 14-15 elever fördelade på de samtliga tre årskurserna i mellanstadiet. Den möjlighet till koncentration och studiemöjlighet, men även studiekrav, det innebar att bara vara mellan 2 och 4 personer i just min årskurs. Fördelar från en svunnen värld.

Ljud som ekat ut och tystnat. Ersatts av dagens stökiga lektioner. Och för barn där nere, många mil hemifrån, efter att skolan lagts ner.


21 augusti 2017

Första dagen på Gymnasiet för sonen. Och den flashback det ger

Idag gick min son iväg för att börja första dagen på gymnasiet. På byggprogrammet på Ljunkan.


(Namngivna personer i detta inlägg heter egentligen något annat).

Det innebär också att det är 37 år sedan ganska exakt som jag själv började gymnasiet. Jag gick El-tele-teknisk linje i Västervik och mina föräldrar fick hyra ett litet hus på gården hemma hos en privatperson där jag kunde övernatta i veckorna.

Stugan var mysig, hade ett enda rum med kokvrå och en toa med ett tvättställ med bara kallt vatten i. Dusch och toa fanns i garaget tvärs över gården.

I huset bredvid bodde min pappas arbetskamrat Nisse. Nisse hade en fjortonårig dotter som hette Yvonne. Yvonne kom ibland och hälsade på mig i mitt lilla hus. Det var trevligt med sällskap ibland på kvällarna.

På mitt andra år på gymnasiet så delade jag min bostad med Arne, som började fordonslinjen året efter mig.

När Yvonne kom för att hälsa på en kväll blev hon förvånad att vi var två, men accepterade snart Arne i huset.

En kväll när jag kom in i rummet upptäckte jag att Arne och Yvonne satt och pussades. De hade blivit ett par under helgen innan då Arne stannat kvar. Därefter blev det ganska pinsamt att vara i ett enda rum. De kände sig besvärade av mig och jag var mest i vägen. Och Yvonne var numera i vårt hus nästan jämnt.

En dag kom hon med ett foto av sig själv, för att Arne önskat att få ett på henne.
"Du kan också få ett" sa hon till mig. Det var ett svartvitt foto på henne i en palestinasjal. Det åkte ner i min plånbok.

Minns en annan gång då Yvonne sa:
"Vi behöver köpa mjölk. Antingen går Lasse och handlar, eller så går jag och Arne och handlar". Och lite så var det, jag eller dem...

Efter en termin på detta sätt så berättade Arne en dag att han skaffat en ny lägenhet. "Borta vid trafikljusen där man kommer in i Västervik" sa han. Han påpekade att han hade eksem och inte kunde klara sig med enbart kallt vatten i tvättstället.

Så Arne flyttade ut.

När jag vid ett tillfälle gick förbi Yvonnes hus, vem klev ut därifrån med en cykel om inte Arne. Visade sig att det mesta var en bluff och att han hade flyttat in till Yvonne istället.

Efter det gick åren. Fem år passerade. På en fest i Vallonen i Överum så dyker Yvonne plötsligt upp. Nu är hon nitton. Har långt mörkt burrigt hår. Och hängslen. Hon vänder sig om när en kille busvisslar efter henne. Så får hon syn på mig. Hon slår sig ner och vi pratar lite gamla minnen. Jag undrar hur det står till med Arne. Hon svarar att:
"Arne är inte min idol längre."

Så minns jag en sak. Jag nämner att jag minsann har kvar hennes foto i plånboken.
"Har du?" säger hon. "Får jag se det?"

Jag tar upp fotot och ger det till henne Hon stirrar förundrat på det ett par sekunder. Sedan greppar hon fotot med två händer i den övre kanten och river sönder det i små små bitar som singlar som snö ner på golvet. Hon tittar upp mot mig och säger:
"Så kan det gå!"

Av någon anledning så har Yvonne och jag aldrig haft någon kontakt sedan dess...



15 augusti 2017

Att (inte) bemöta sina kunder


Hade turen att få testa två cykelverstäder i Linköping i sommar. Västra Vägens cykelaffär och Sportsons. Båda kunde laga cyklar. Ingen av dem var särskilt bra på kundrelationer dock. Och en av dem går helt bort efter denna upplevelse.


Jag tog med mig min blå reservcykel samt den cykel mins son brukar använda till cykelaffären Västra Vägen under första veckan av semestern. För att be dem byta bakdrev (till ett lite mindre) på min och byta bakhjul på sonens då detta är helt skevt..

De skulle vara klara på en vecka. Under tiden tog jag med mig min svartvita cykel till mina föräldrar, 10 mil bort, och cyklade där en tur på lite över 5 mil. 



När jag kom hem med cykeln lastade jag aldrig av den från bilhållaren utan lastade på även dotterns cykel där bak för att byta dessa två mot de två lagade. Jag ville byta bakdrev till ett mindre även på min svartvita cykel samt byta till en längre styrstång på dotterns cykel.

Det märkliga var att när jag anlände till affären så sa de "Nej, vi tar inte emot fler cyklar".  

Det satte de ju mig lite på pottan för då hade jag ju inte plats att få hem de redan lagade cyklarna. De tyckte, att jag fick väl åka hem och lasta av dem först. Jag öppnade dörren till affären sekunden efter att de stängt den och sa att jag hade en fråga till. Jag ville veta när det skulle vara OK att lämna in cyklar igen. 

"Vänta!" skrek biträdet och höjde handflatan mot mig. Jag stod orörlig i ca 5 sekunder. Men stängde sedan dörren med en smäll och åkte därifrån.


Jag åkte istället till Sportsons i Tornby och lämnade in dessa cyklar där. Kunde ju vara bra att få jämföra två så lika reparationer på två ställen. De var lite omständligare där och ville att jag skulle låsa upp dotterns cykel "för att den blir jobbig att flytta för dem annars". Jag hade dock ingen nyckel med mig så det fick de klara sig utan. Och så sa de att de fick beställa hem en längre styrstång och att det tog en vecka så jag kunde ju lika gärna ta hem cykeln och göra jobbet själv hemma. Funkade ju inte för mig för då fick jag ju fortfarande inte plats med de två andra cyklarna. Och priset för att de gjorde jobbet var 100 kronor mer så jag lämna till slut kvar även den cykeln.

Efter två dagar ringde de från Sportsons och sa att det inte gick att höja styrstången på dotterns cykel. (Vi var då på Kolmården). En timme senare så ringde nästa kille från Sportsons och sa att de inte hade några bakdrev till min egna cykel. Däremot var dotterns cykel klar. Jag replikerade att nyss hade ju hans kompis ringt och sagt att det inte gick. 
"Han visste nog inte vad han talade om" sa denna kille.

Dagen därpå ringde de och sa att den kassett de skulle byta hette 14-28 och det bara fanns 13-28 att byta med. Tog en bra stund att fatta vilken cykel de  talade om nu och vad en kassett var, men här betydde detta tydligen antal kugg på minsta och största bakdrevet. De ville hävda att det inte fanns mindre bakdrev att få tag i, men jag kunde ju överbevisa dem eftersom Västra Vägen just satt på ett sådant på min andra likadana cykel. Till slut hittade även Sportsons ett mindre drev.

En vecka senare hämtade jag även dessa cyklar. Nu har jag lagat 4 cyklar för totalt 4000 kr... 
Och jämförelsen Västar Vägen/Sportson då? Tja...  De var otrevliga på Västra Vägen.. men röriga på Sportsons. Priset för bakdreven (med ny kedja) låg på ca 800 i båda butikerna. Dock har jag fått evaluera om min uppfattning efter vad som hände sedan.


Första dagen efter semstern använde jag för första gången en av mina cyklar igen. Den svartvita från Sportsons. När man rullade så knäppte det oroväckande högt i den vilket det inte gjorde förut. Jag kunde nu inte avgöra om det var inne i bakhjulslagret (Orytmiskt som när man poppar popcorn. Ofta flera gånger per sekund), eller om det bara är så att kedjan slår emot insidan av kedjeskyddet någonstans. 

Efter en vecka med detta oljud gav jag upp och fick göra det olustiga i att ringa till Sportsons och be att få reklamera den. De tog emot den på lördagen och var artiga och lyssnade på vad jag upplevde som fel.

På måndagen fick jag ett SMS som sa att "Nu var min service klar och den kostade 295 kronor", Jag kastade mig över telefonen och ringde upp dem. En äldre man svarade. Ingen av de två unga killar jag haft att göra med förut. Han sa sig inte veta något om detta men att vi kunde nog stryka summan när jag hämtade den.

Jag åkte dit två timmar senare och där stod nu en äldre man i kassan idag. Han plockade fram min cykel, tittade i sin dator och sa:
"Jaha, det var en service, ja. Det blir 295 kronor."
"Men detta var ju en reklamation" replikerade jag.
Vi stod tysta en stund och så sa jag:
"Ska vi ens diskutera detta?"
"Ja, det ska vi." sa han. "Den där cykeln har låtit sådär hela tiden."
Jag kände att jag bara kokade av denna falska anklagelse tagen helt ur luften. Jag kunde sanningsenligt berätta att jag åkt 5 mil med cykeln dagen innan servicen och då lät det inget. Och det har aldrig låtit sådär förut. Och då cykla jag 8 mil i veckan på den.

Mannen gick runt disken och pekade på baknavet.
"Vi har bytt bakdrevet och kedjan på den. Det har ju inget att göra med baknavet"

Kan inflika att jag gjort samma operation på en likadan cykel själv en gång. När man tar bort drevet så sitter det lösa kulor till baknavet under, så jag förstod att han bluffade. 

Plötsligt utbrast han:
"Jag skiter i det!" och i samma sekund knölade han ihop lappen han höll i och kastade den resolut i papperskorgen. Så började han bara gå ifrån disken och in i affären. Jag stod kvar och undrade vad som skulle hända nu. Han sneglade mot mig och med en uppåtrörelse med ena armen sa han:
"Ta den!"

Jag ledde ut min cykel och gjorde lite grej av att prova den om den fortfarande lät utanför butikens entrédörr i glas. Men de hade lyckats få bort oljudet. För jag ville ju inte gå in i butiken igen. Någonsin...




31 januari 2017

Numera bor jag ensam

Ja.. inte helt ensam. Mina barn bor med mig på halvtid. Och med "numera" menar jag de sista två och ett halvt åren. Så man börjar vänja sig.

I juli 2014 flyttade (ex)sambon iväg till en lägenhet en knapp kilometer från mig, Och dotterns skola ligger mitt emellan. 

Den stormlika familjesituationen som var innan löste sig i och med det. Numera träffas vi så ofta det behövs för att gemensamt ta hand om eller fira barnen. Vi har firat nästan alla födelsedagar, julaftnar, nyåsaftnar och midsommaraftnar ihop med barnen sedan dess. Det bara funkar nu..

Det något udda med vår nya konstruktion är att vi byter barn varje måndag.... och onsdag.... och fredag..
Eftersom vi bor så nära fungerar det smidigt. Bara barnen kommer ihåg att gå åt andra hållet från skolan dessa vardagar.

Vi började så för att dottern "inte kunde vara utan mamma mer än två dagar högst". Jag trodde nog vi snart skulle överge den metoden och byta en gång i veckan istället, vilket verkar vara "lag". Men jag hade fel! Jag har abdikerat den åsikten och håller fast vid detta. Det finns en sak som slår allt annat med stor kraft på fingrarna. Man behöver aldrig säga till sina barn "Hej då, nu ses vi inte på en vecka!". Det är max tre dagar en fredag till måndag.

Det är väl bara semestern som inte fungerar med denna metod. Man blir då fängslad i att inte kunna åka iväg med eller utan barnen i mer än 2-3 dagar, för sedan ska man hem och byta. Och bytardagarna blir liksom halva oavsett om man hämtar eller lämnar. På senare tid har vi försökt pussla lite längre scheman över loven. Ett schema som ibland snabbt omplaneras och ibland lämnar barnen med en känsla av att de inte riktigt vet vem de ska sova hos nästa natt.

Jag har köpt loss det parhus vi bott i och lär mig steg för steg om hur trädgården och huspysslandet fungerar. Som när exet sa att borde klippa ner rosorna och jag svarade: 
- "Va, har jag rosor?"

Mindre än en månad efter att vi flyttat isär så visade det sig att diskmaskinen läckt vatten ner genom trossbotten till våningen under. Fick handdiska ett bra tag medan hantverkarna lagade golvet. Detta plus min iver att stryka alla lakan och T-shirtar gav mig full sysselsättning på kvällarna. Numera har man blivit mer luttrad och nu stryks inga lakan eller T-shirtar, men tvätten skapar en massa pysslande i alla fall. Konsten att vika kläder har förfinas sakta. Strykjärnet har försetts med äggklocketimer så man slipper oroa sig efteråt.

I helgen blir det klippa fruktträden. Och bara för att jag kan så har jag sparat det längst skottet på varje träd. Bara för att man undrat "Om man inte klippte skotten, hur mycket skulle de växa då". Kommer att göra så i helgen med, och spara det näst längsta skottet. Postar en bild när det är klart på lämpligt media.





17 februari 2016

Den 17 februari 1996

Idag är det den 17 februari. För exakt 20 år sedan var den 17 februari en lördag. Jag och Nina, min sambo sedan sex och ett halvt år och fästmö sedan tre år tillbaka, åt frukost i vår trea på Skepparegatan i Norrköping. Jag var oerhört nervös. Nervös för vad jag snart skulle komma att säga till henne. Jag hade repeterat detta i flera dagar.

När frukosten var uppäten var det dags. Jag drog in luft och sa:
-"Jag..." sedan rusade hjärtat på mig så mycket att jag blev stum.
-"Vad är det?" undrade Nina.
Jag fick lugna ner mig en minut innan jag kunde försöka igen:
-"Jag har tänkt mycket... på dig och mig...", sa jag, "...och jag har kommit fram till... att jag vill att vi flyttar isär."

Nina sa inget. Hon bara blundade. Blundade mycket hårt. Så kom en rand med tårar ner på ena kinden.
- "Jag kan väl få tänka på det i alla fall!" sa hon - lite trotsigt.
- "Klart du får tänka på det" sa jag diplomatiskt. Men tänkte i mitt stilla sinne att vad skulle hon tänka på? Ville inte inte en fortsätta bo ihop så skulle man ju inte göra det.

För att ge henne tid att tänka ringde jag spontant till min kamrat Stefan. Han råkade vara hemma och jag bad om att få komma bort till honom en stund, medan Nina tänkte. Väl där rann alla mina inre spänningar bara ur mig och jag berättade i lugn och saklig takt för Stefan vad som hade hänt under dagen.

Nu kanske ni tycker att jag var hjärtlös! En egoistisk man som kan göra så mot sin flickvän, sambo och fästmö, Så det är kanske bäst att jag tar detta från början.

Nina var 17 år när jag träffade henne. Jag var 24. Hon var oskuld. Det var jag också. Efter några träffar slutade vi vara det. Nina bodde hemma hos sina föräldrar. Det gjorde jag med. Jag skaffade dock en tvåa i Norrköping och flyttade in ett par månader efter vi blev ihop. Samma dag som jag flyttade så skilde sig Ninas föräldrar. Det blev tyst och olidligt hemma hos henne så hon tillbringade mesta tiden hos mig. Ingen av oss hade något emot detta. Vi talade aldrig om att flytta ihop, men efter ett tag märkte man att "Nu har hon inte varit härifrån på två veckor". Vi hade blivit sambos. Inte heller detta hade någon av oss något emot.

Åren flöt på och vi kom in i vardagsrutiner. På fredagar kom Nina hem från jobbet kl 16.00. Då var jag redan hemma. Vi fredagsstädade och satte oss med varsin Rom & Cola framför 25-tums-TV:n. Ofta för att se Disneydags följt av Rederiet. Det senare inspelat på VHS.

Så kom fredagen den 9 februari 1996. Jag var hemma. Klockan blev 16.00. Ingen Nina kom. Jag städade. Klockan blev 18.00. Då kom Nina hem. Hon förklarade inte var hon hade varit och jag krävde det inte. Men i TV-soffan bad hon mig plötsligt att inte sitta så nära.
- "Det blir så snett i soffan!" sa hon.
Jag blev osäker och försökte krama henne. Hon sa inte ifrån men kramade inte tillbaka. Även dagen därpå var hon lika oäven att kramas. Jag försökte fler och fler gånger. Till slut frågade jag henne rakt ut:
- "Vad är det? Vill du göra slut?"
- "Nej", sa hon, "det vill jag inte. Jag vill bara inte att du tar i mig."

Helgen gick. Måndagen kom. Nina var två timmar sen hem från jobbet den dagen med. På mitt jobb hade vi två kamrater som just hade skilt sig. Jag jobbade ihop med den ena under tisdagen. Jag berättade om min oro och mina misstankar där hemma. Och undrade om jag "fick vara med i deras klubb?". Tanken på att göra slut var det enda som fick mitt sinne till ro. Jag bestämde mig för att om det inte blir bättre skulle jag göra slut på fredag kväll.

Resten av veckan gick. Nina kom hem två timmar sent varje kväll. Även på fredagen. För att linda in det bra hade jag lagat en god middag åt oss. Nina blev så överlycklig av den fina måltiden att jag bara inte hade hjärta att säga något. Det hela fick vänta  till morgonen därpå. Lördagen den 17 februari 1996. För 20 år sedan.

Efter att jag verkligen sagt det jag kände mig tvungen att säga, fylldes jag av en inre frid. Nu kunde inget som hände skada mig längre. Oavsett vad hon höll på med.

Det hela följdes av åtta veckor då Nina letade lägenhet. Hon hittade en. Jag och hennes bröder samt pappa hjälptes åt att bära ut hennes del av möblerna till en släpkärra. Sedan fick jag snällt vänta hemma medan de åkte och lastade av varje lass för att jag inte skulle få reda på vart hon flyttade. Men det var inte många hundra meter bort. Jag visste redan var det var. Men jag gick aldrig in på den gatan. Har aldrig gjort det, ens idag. När det sista lasset var lastat kramades vi hej då och Nina gick ut och stängde dörren. Och jag har i stort sett inte sett henne sedan dess.. Och Nina heter egentligen något annat..

26 januari 2016

Tiggare


Utanför ICA därhemma sitter en tiggare. Alltid en tiggare. Skiftar ibland vilken, men alltid en.

Det finns hundratals åsikter om dessa människor på nätet. Om att de ska vara organiserade. Om att de inte får del av pengarna man ger dem. Rykten, rykten.. Men har aldrig hört någon säga att det verkligen är så för han/hon har bevis. Bara hörsägen.

Samtidigt har jag sett människor jag aldrig skulle trott att de brydde sig, smyga in sedlar i tiggarnas filt om de inte är där. Otaliga barn och vuxna som spontant ger till tiggarna.

När tiggarna först dök upp brukade jag ge dem några slantar - när barnen var med. Bedrägligt beteende, jag vet, men jag tycker att det är nyttigt för barnen att se att man kan hjälpa andra.

Numera har jag gått över till principen "20 kr per fredag".
Med några undantag:
- En gång bad kvinna utanför ICA mig om att köpa bröd. Det kändes faktiskt mycket bättre. Jag visste vem som fick glädje av detta och lättare att ge än att ge godtycklig mängd pengar.

- En annan gång, när barnen var med, fiskade kvinnan upp en lapp där det stod "Hjälp mig att samla pengar till min sjuka mor. Jag åker hem den 11:e". Jag tittade upp på henne och sa:
- "Den 11. Det är ju idag!"
-"Today, today!" kvittrade hon lyckligt tillbaka.
Vi gick in och handlade. När vi kom ut stack jag - till barnens stora förvåning - till henne en hundralapp, samt gav henne en kram. Något som sonen förfärat berättade för sin mor, och om hur han skämdes när jag gjorde detta.

Några månader senare var det en annan kvinna som en fredagseftermiddag gav mig en lapp med en bild på matolja.
"Till Pommes Frites" sa hon (på svenska).
Väl inne i affären blev jag osäker på om hon bara ville ha matoljan. Behövde hon pommesen med? För säkerhets skull köpte jag både och. Samt en liten påse potatisskruvar. Kändes mycket bra att ge på detta sätt. Jag bara ställde ner hennes påsen hos henne, log, gav henne sedvanlig tjuga och gick därifrån, klart nöjd med tillvaron.

Och så gilla jag mina barns morfar som sa:
"Jag ger aldrig till tiggarna. Tja.. någon gång kan det väl hända att jag sticker till dem en hundralapp.."

Min pappa, snart 80 år, har en sund syn på saken. Han säger aldrig "tiggaren" eller "tiggerskan". Han ser människan! Han berättar nog varje gång vi ses om mötet med dem. Han beskriver dem som:
"Hon, flickan utanför ICA".

Han berättar långa historier om hur de blivit överlyckliga över att ha fått en påse kläder någon skulle slängt i Myrornas klädcontainern annars.

Sist vi sågs, berättade han om att tiggarna hemma i Valdemarsvik på julafton fått sitta innanför entrén, i värmen. En fin gest förstås, och det visade sig vara mer än en gest:


http://www.nt.se/nyheter/valdemarsvik/har-slipper-de-tigga-ute-i-kylan-12467377.aspx

Har sett tiggare utanför ICA hemma i 15 minusgrader. Jag skulle krama affärsföreståndarna om de lät dessa sitta innanför i värmen, de också. De är ju trots allt bara människor...

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...