21 augusti 2017

Första dagen på Gymnasiet för sonen. Och den flashback det ger

Idag gick min son iväg för att börja första dagen på gymnasiet. På byggprogrammet på Ljunkan.


(Namngivna personer i detta inlägg heter egentligen något annat).

Det innebär också att det är 37 år sedan ganska exakt som jag själv började gymnasiet. Jag gick El-tele-teknisk linje i Västervik och mina föräldrar fick hyra ett litet hus på gården hemma hos en privatperson där jag kunde övernatta i veckorna.

Stugan var mysig, hade ett enda rum med kokvrå och en toa med ett tvättställ med bara kallt vatten i. Dusch och toa fanns i garaget tvärs över gården.

I huset bredvid bodde min pappas arbetskamrat Nisse. Nisse hade en fjortonårig dotter som hette Yvonne. Yvonne kom ibland och hälsade på mig i mitt lilla hus. Det var trevligt med sällskap ibland på kvällarna.

På mitt andra år på gymnasiet så delade jag min bostad med Arne, som började fordonslinjen året efter mig.

När Yvonne kom för att hälsa på en kväll blev hon förvånad att vi var två, men accepterade snart Arne i huset.

En kväll när jag kom in i rummet upptäckte jag att Arne och Yvonne satt och pussades. De hade blivit ett par under helgen innan då Arne stannat kvar. Därefter blev det ganska pinsamt att vara i ett enda rum. De kände sig besvärade av mig och jag var mest i vägen. Och Yvonne var numera i vårt hus nästan jämnt.

En dag kom hon med ett foto av sig själv, för att Arne önskat att få ett på henne.
"Du kan också få ett" sa hon till mig. Det var ett svartvitt foto på henne i en palestinasjal. Det åkte ner i min plånbok.

Minns en annan gång då Yvonne sa:
"Vi behöver köpa mjölk. Antingen går Lasse och handlar, eller så går jag och Arne och handlar". Och lite så var det, jag eller dem...

Efter en termin på detta sätt så berättade Arne en dag att han skaffat en ny lägenhet. "Borta vid trafikljusen där man kommer in i Västervik" sa han. Han påpekade att han hade eksem och inte kunde klara sig med enbart kallt vatten i tvättstället.

Så Arne flyttade ut.

När jag vid ett tillfälle gick förbi Yvonnes hus, vem klev ut därifrån med en cykel om inte Arne. Visade sig att det mesta var en bluff och att han hade flyttat in till Yvonne istället.

Efter det gick åren. Fem år passerade. På en fest i Vallonen i Överum så dyker Yvonne plötsligt upp. Nu är hon nitton. Har långt mörkt burrigt hår. Och hängslen. Hon vänder sig om när en kille busvisslar efter henne. Så får hon syn på mig. Hon slår sig ner och vi pratar lite gamla minnen. Jag undrar hur det står till med Arne. Hon svarar att:
"Arne är inte min idol längre."

Så minns jag en sak. Jag nämner att jag minsann har kvar hennes foto i plånboken.
"Har du?" säger hon. "Får jag se det?"

Jag tar upp fotot och ger det till henne Hon stirrar förundrat på det ett par sekunder. Sedan greppar hon fotot med två händer i den övre kanten och river sönder det i små små bitar som singlar som snö ner på golvet. Hon tittar upp mot mig och säger:
"Så kan det gå!"

Av någon anledning så har Yvonne och jag aldrig haft någon kontakt sedan dess...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...