09 december 2009

Lumparminnen

I söndags var jag som flera gånger förut med då Anton skulle spela några handbollsmatcher.
Denna gång var det i Norrköping. På F13 Bråvalla. En märklig upplevelse för mig för det var ju där jag gjorde lumpen mellan 22 juli 1985 och 19 juni 1986 (som blev 18 juni till slut).

Nu 23 år senare var det en märklig sak att stå där det en gång var inhägnat militärt område. Numera nerlagt och använt av allmänheten. Som gymnastiksalen. Det var samma gamla ställe som vi brukade spela badminton i, Stor-Nisse och jag. Det märktes dessutom att ingen rustat upp stället på sådär 20 år. Hela omklädningsrummet var lite unket och luktade avlopp t ex.


Lillasyster Lina var också med. Hon kunde inte sitta så värst stilla. Så vi gick en promenad hon och jag på området. Till min gamla barack, hus 21:


Jag tror det var femte fönstret på övervåningen vi höll till i. I ett rum som var lite mindre än alla andra. Därför fick vi ha våra skåp i vinkel, och några stod på rad med baksidan mot dörröppning. Detta gjorde att det blev en lite fristad bakom skåpen, vid bordet och vår gemensamt hyrda stereo. Och som ofta besöktes av andra killar, p g a lugnet utom synhåll.



Vi tillhörde första kompaniet. Minns också att det fanns en "BAT-Hasse" som regerade i denna byggnad.


Vi var fem killar i vårt rum. Ulrik Älmefur från Borås. Anders Grudén från Ängelholm. Lill-Nisse, Per-Owe Nilsson från Eskilstuna. Samt Stor-Nisse, Anders Nilsson från Hällorna i Söderköping. Och så jag då... 21 år med fjunig munstach..
Jag undrar medan jag gick med min dotter i handen utanför, vad de andra gjorde idag. Jag ska se om jag kan skicka någon hälsning till dem och ev en länk till detta blogginlägg. Återkommer om någon av dem hör av sig.

04 december 2009

Utan hemtelefon och Internet

Igår när jag kom hem från jobbet meddelade sambon att inte hemtelefonen fungerade. Detta brukar hända ibland och lösas av att jag provar alla telfoner i huset tills jag hitar den som barnen (?) inte lagt på luren ordentligt på.

Igår hjälpte inte detta. Trots koll av samtliga sju (!) telefonerna. Jag drog sedan ur varje telefon en, efter en och kollade kvarvarande. Fortfarande ingen signal. Jag stoppade in flera olika telefoner i första jacket hemma. Inte ett liv. Jag mätte med voltmeter i jacket. 0 volt hittat. Och givetvis heller inget ADSL. Men hos våra grannar i parhuset fungerade dock telefonen.

Nu var det dags att felanmäla... Men vart? Normalt hittar jag alla telefonnummer på Internet. Jag blev tvungen att ringa nummerbyrån.. men vad har de för nummer då? 118 118? .. nehej, de hänvisade till 118 228... Fråga.. få svar... 013-90200.. OK..

Ringer dit. Telefonsvarare. Man kunde tala in vad man ville ha hjälp med och telefonumret och det fungerade riktigt bra. När de talat klart sa de dock att det var stängt för dagen och tackade för samtalet.

Imorse ringde jag igen när jag satt i bilen på väg till jobbet. Då hade den plötsligt svårt att skilja på siffrorna. Alla mina "ett" blev "tre" i telefonsvararens "öra". Jag fick till slut knappa in mitt hemnummer. Lite svårt i en mobil, utan glasögon. Dessutom på E4.an i 110...

Hur man än valde och knappade på telefonsvararen så kunde man absolut inte få tala med en riktig människa. Men maskinen konstaterade att det var fel på vår telefonlinje och att "ytterligare åtgärder måste vidtas". Normalt lagades sånt här på upp till 3 arbetsdagar, fick jag också veta.

Så det ser ut att vara stillsamt farmför dator i helgen. Ingen SVT play med "Livet i Fagervik" eller "Oskyldigt dömd" på TV4 play. Ingen facebook. Inte kunna kolla mailen. Hur ska man kunna leva???

Internetberoende? Nä... :-)

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...