21 juli 2002

Anton är sjuk

Semestern har väl varit lite skiftande kan man säga. Anton har haft ögoninflammation, hög feber, hosta om nätterna, blod i urinen, stora kliande utslag och örinflammation, allt inom loppet av en vecka.
Men vi får ta det från början:
På söndagsmorgonen, bara två dagar in på min semester, noterade jag när jag vaknade att Anton var svullen i ena ögat. Jag nämnde det senare för Kerstin och hon sa att det tyckte hon också att han var.
-I vänster öga, sa jag.
-Nej, i högra, sa hon.
Eftersom vi inte kunde enas om vilket öga som var mest svullet så ansåg vi att vi kanske sett fel. Vi höll upp Anton och kollade igen:
-Han är ju mest svullen där, i högra ögat, sa Kerstin och pekade.
-Men du pekar ju på vänster öga, sa jag.
-Ja, vänster för honom, ja , men för oss blir det ju höger.
Hela dagen rann det sedan var ur Antons ena öga och på måndagsmorgonen gick Anton och jag till vårdcentralen i Kärna. Vårdcentralen hade semesteröppet endast för akutfall. De öppnade klockan 9.15 och prick då var jag där. Jag blev då nummer 27 i kön (!!!) De hade bara 20 stolar i väntrummet så det satt folk på golvet i korridoren också. Efterhand fick även vi en stol och Anton fördrev tiden med att släppa handbromsen på en rullator, tillhörande en gammal dam som hade 13 barnbarnsbarn, varav den minsta var lika gammal som Anton.
2 timmar tog det innan vi fick komma in. Doktorn gjorde ingen undersökning av ögat alls, men han tittade i Antons öra (!) eftersom Kerstin hade tyckt sig se något rinna ur ett av dem. Doktorn såg inget ovanligt så han gav oss bara ögondroppar till Antons öga och sa som de alltid säger på vårdcentraler:
"Gå hem och vila. Blir örat sämre kan ni ju komma tillbaka."
Dagen efter hade ögondropparna vi fick till Antons öga redan gjort nytta. Vi hade tänkt åka till min mor och far då, men Anton kändes het under natten och visade sig ha 38,5 i feber. Vi testade hans temperatur även på dagen men han hade bara 37,4 när han slumrade in för sin förmiddagssömn. Kerstin gick hem till sin mamma och skulle ta en promenad med henne. Tio minuter efter att Kerstin gått vaknade Anton och jag tog upp honom. Då var han brännhet. Jag tog tempen och han hade 40,0. Ingen Alvedon hittade jag heller så jag kastade mig på telefonen och ringde Kerstins mamma. Kerstin hade inte hunnit dit ännu, men hennes mor lovade att skicka hem henne så snart hon kom. 20 minuter tog det men jag tyckte det kändes som 10 timmar minst. Kerstin hastade tillbaka och jag mötte henne i tamburen och vi åkte iväg till lasarettet för att kolla upp honom. Via akuten kom vi upp på barnavdelningen. Där kollade de hans urin och tog tempen igen. 40,2! Trots detta låg han och tjoade och charmade personalen. De tog urinprov och blodprov. Inga bakterier hittade de så de utgick (korrekt, visade det sig senare) från att det "bara" var ett virus. De hade byte av personal mitt i, så han blev till och med undersökt två gånger. Läkare nummer två och tre som tittade i hans öron denna vecka.

Vi var hemma ytterligare två dagar innan vi vågade åka någonstans. Anton var i stort sett feberfri hela dygnet utom runt tolv – ett på förmiddagarna då han fick febertoppar upp till 39,5 ungefär. Dessutom hade han hosta på nätterna och kastade sig oroligt fram och tillbaka och vaknade ideligen.
Fortfarande måndagen därpå hade han hosta om nätterna. När jag bytte blöja på honom såg jag att det var röda fläckar framtill i blöjan. Detta upprepades fyra blöjor i rad. Jag ringde tillbaka till barnavdelningen men hon missuppfattade mig och undrade om det kunde vara värmeutslag. När hon äntligen fattat var de röda fläckarna var fick vi komma in dit igen.
De kollade upp honom men konstaterade att fläckarna bara var ofarliga "kristaller i urinen", som går över av sig själv. Dock fick han koll nummer 4 i öronen och då noterades en öroninflammation. Han fick penicillin för det.
Dessutom hade han då stora kliande utslag över hela kroppen så vi fick en ny, starkare kräm att smeta på. Både den och Penicillinet hjälpte bra så efter två dagar var Anton som en ny kille som också sov i stort sett hela nätterna. Hans föräldrar var vid det tillfället två trötta vrak som passade på att sova ut en hel del de också.

31 maj 2002

Antons första besök på Kolmården

I lördags var Kerstin, Anton och jag till Kolmården. Anton tittade mest på
folket. I Kulmåden var det dock ganska intressant eftersom djuren kom så
nära att man kunde klappa dem genom staketet. Jag tog Anton på armen och
gick in i hagen. Där klappade han getter så som han klappar farfar och
farmors hund. Han tog tak i en pälstuss och drog så mycket han kunde. De
små getterna lyfte med bakdelen från marken ibland, så mycket drog han. Ett litet Anton-pekfinger spretade också ut och petade på getternas horn.

Vi var på den nya showen i delfinariet också. En stor ny show hade de gjort
med vattenfall och många fler nummer där skötarna var i vattnet och
puffades fram av delfinerna. Anton gillade mest musiken och att folk
jublade. Att det var något som plaskade där framme förstod han inte så
mycket av.

Vi kollade också på tigrarna när de matades. Anton stod med pappa högt upp
för att se bra men Anton såg bara gubben bredvid och försökte dra i hans
slips. När sedan en liten fluga satte sig på samma gubbes axel så var
lyckan total. Dock hajade han till rejält när vi var på väg ut och en tiger
röt. Först då insåg han att det fanns djur i huset.

21 mars 2002

Problem med Dell

Jag har ständig telefonkontakt med de förtjusande datorleverantörerna DELL eftersom de nu snart 4 månader efter leverans av min nya dator inte haft lust att skicka ut min skrivare som skulle ha varit med. Den firman som
skulle leverera den gick i konkurs i mellandagarna och de säger att de hade
fått en skrivare till mig att leverera men den försvann i konkursboet. Den
skrivare jag har beställt, en HP 959C har nu slutat att tillverkas så det
skyller de på nu, att de inte kan få tag i någon. De erbjöd mig en Epson
C70 istället som de kunde leverera på 2 veckor...eller mer. På min fråga om
vad det var för skillnad sa de att de inte hade en aning och att det fick
jag väl kolla upp på Internet. Det gjorde jag och konstaterade att den
verkade sämre. Jag kontrade med att ringa till HP och de talade om att 959C
har ersatts av en nästan identisk 960C som fortfarande säljs. Jag ansåg att
jag ville ha den - vilket har det visat sig har levererats till minst en
av mina kollegor - men de sa att den också var svår att få tag på och att
de måste fundera lite till.

Att jag nu har fått betala hyra på en dator som de inte levererat i tre
månader anser de inte som deras problem utan mitt lönekontors som inte
borde göra det avdraget och att jag ska kontakta dem. Det har jag gjort
också, månad efter månad och fått 34 kronor återbetalt i efterskott på
nästkommande lön. Nu är det snart dags igen, för månaden börjar rinna ut.

05 mars 2002

Anton är allergisk mot mjölk och ägg

Vi har de senaste 6 månaderna (= hela Antons liv) noterat att Anton är
väldigt röd runt halsen och i hudveck. Dessa rodnader kliar också, så han
ligger och river sig i sömnen till och med. Vårdcentralen skickade därför
upp oss till sjukhuset för en allergitest.

För 2 veckor sedan var vi där och de testade om han tål mjölk. De tog helt
enkelt lite lättmjölk på hans arm och stack hål med en nål så mjölken kom i
kontakt med underhuden. Det tålde hans lilla hud inte alls! Vi fick därför
en hel del kostinformation om vad vi skulle ge honom istället. Vällingen
han dricker (eftersom Kerstin slutat amma helt nu) är ju i stort sett bara
mjölk. Vi fick därför recept på att göra egen välling baserat på ett pulver
man får köpa på apoteket, Nutrigamat. Nutrigamat kostar 157 kr per burk och vi gjorde av med 3 burkar på de två veckorna fram tills igår då vi var på
återbesök på allergicentrum. Hans allergireaktion var nämligen så svag att
de ville dubbelkolla.

Nya testet var med en annan äldre sköterska som genast noterade att "Nej,
mjölkallergisk är han inte!. Nu ska han börja äta välling igen." Att vi
protesterade och sade att han nu var helt fri från röda inslag på huden nu,
hjälpte inte. Sköterskan kallade till sig den sköterskan vi hade haft förra
gången och hon såg genast att visst var det en reaktion. Lika stor som
förra gången. Den första sköterskan kan inte ha haft glasögonen på sig
eller nåt.

Dessutom kollade de ägg denna gång och den reaktionen blev dubbelt så stark som för mjölk. Så nu åker alla äggprodukter ut dem också...

Att göra egen välling var knepigt i början. Jag blev skickad att köpa
Änglamarks Havremust på Coop. Jag letade men hittade inget. Jag letade då
efter någon personal som skulle kunna hjälpa mig. De var slut dem också!
Inte förrän jag gick in i personalingången och letade bakom charkdisken så
hittade jag någon. Och inte visste jag vad det var som jag letade efter.
Eller vad det hette. Jag testade med Änglamarks Äpplemust. Det viste ingen
vad det var trots att denna personalperson ringde runt till flera andra
(som troligtvis hade gått och gömt sig). Då fick jag ringa upp Kerstin och
dubbelkolla. "Havremust!!" skrek hon. Det visste de vad det var och jag
fick en påse.

Havremust visade sig vara ett fint pulver. Kerstin kokade välling enligt
ett recept på kvällen och så fick jag anmaningar att hälla i nutramigat och
ge lillen blandningen, medan Kerstin var på gymping.

Receptet hade angivit 1-3 matskedar havremust. Vi försökte med 2. Då blev
konsistensen som tapetklister ungefär. Med Nutrigamat i blev det samma
konsistens som bulldeg. Gick inte att hälla ner i nappflaskan ens. Anton
skrek och jag kämpade med att spä ut det med lite vatten. Lite lösare blev
det och ner i flaskan kom det. Fast ut genom de där små napphålen kom det
just inte. Normalt käkar Anton upp en flaska välling på 10 minuter. Efter
35 minuter denna kväll hade han bara fått i sig en tredjedel och var en
smula ilsken och hungrig. Pappa var också ilsken - på havremust i
allmänhet. I med mera vatten och nya försök. Anton somnade med en halväten flaska och halvhungrig mage. Efter detta tog vi bara en matsked havremust och då blev det bättre.

Vetemjölsvälling och maizenavälling har vi också provat och Anton äter i
vanlig ordning allt vi trycker i honom. Utom hallonkrämsyoghurt som Kerstin
försökte med igår. Det var första gången han vägrade och blåste ut maten
istället. Att blåsa är för tillfället hans nya grej han börjat med. Han
blåser i nappen till nappflaskan och lite när som helst i allmänhet för att
det låter skojigt.

08 februari 2002

Svensexan

Jag var på Svensexa i fredags. Kerstins halvkusin Camilla ska gifta sig så
jag var och firade hennes pojkvän Rikard. Jag skulle ta tåget till Boxholm
för att vara med vid kidnappningen. Därefter skulle vi bowla i Mjölby.

Klockan 16.20 tog jag en buss utanför vår lägenhet i Malmslätt för att åka
till tåget. När bussen kommit halvvägs noterade jag förvånat att nu skulle
tåget gå om bara 2 minuter. Jag slet upp min tidtabell och insåg till min
förfäran att jag tagit bussen åt fel håll. Turen jag skulle åka borde jag
tagit bussen till Vikingstads station och inte till Resecentrum i
Linköping.

Jag fick ju snällt åka ner till Resecentrum i alla fall och ta nästa tåg.
Det tåget hade slutstation Mjölby så där klev jag av. Jag letade upp en
telefonkiosk och läste på anslagstavlan i den. Inget nummer hade jag med
mig, ingen telefonkatalog fanns i kiosken, Kerstin var inte hemma, inget
telefonkort hade jag och inget hittade jag att läsa om numret till
nummerbyrån. Jo, där! 118 188 som jag först provade gick inte men 118 888
gick att slå, om jag först stoppade i mitt Visa-kort.

Det visade sig vara en automatisk nummerupplysning.
-"Till vilket område?", frågade rösten.
-"Oppunda" sa jag för där visste jag att han som skulle kidnappa bodde. Jag
visst dock inte om det var en by eller hans gård som hette så.
-"Sa du Haparanda" sa rösten.
-"Nej" sa jag.
-"Till vilket område?"
-"..eh..Mjölby"
"-Vad heter personen du söker i efternamn?"
-"Nilsson"
-"Vad heter personen du söker i förnamn?"
-"Peter"
-"Sa du Gösta Nilsson?"
-"Nej!!!"
-"Jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Samtalet avslutas."

Det hela kostade 13 kronor... Han visade sig heta Peter Karlsson
dessutom...


Jag satte mig istället på en bänk vid en busshållplats. Jag hade med mig ca
5 dl färdigblandad grogg i en Pepsiflaska, samt en plastmugg så jag satt
och läppjade lite på den i en halvtimma innan mina kamrater plötsligt dök
upp i en gammal amerikanare av märket Chevrolet. I den åkte vi runt hela
gänget, 7 personer (!) i 45 minuter innan vi åkte till bowlinghallen.
Mjölby visade sig inte vara så stort så jag såg samma Mekonomen-butik tre
gånger under resan.

Bowlingen gick bra, förutom att den jag bowlade mot hade tagit sig lite väl
många glas innan och fick mest liggande ettor i sitt protokollet.

Efter det var vi på en restaurang som hette Zeb Machahan och åt mat.

Största kalabaliken uppstod när en person i gänget (icke namngiven, men
inte jag) insåg att han behövde vara med och betala Rikards mat. Han sade
till den som ringt runt och bjudit in alla att han uppfattat att bara han
som ringde runt skulle betala maten. Till slut gick vi andra med på att han
skulle bara betala sin egen mat och dryck, så bjöd vi andra den kommande
brudgummen. Det visade sig att han inte hade riktigt råd med detta heller
så vi fick skjuta till lite där också. Denna infekterade diskussion lade
lite lock på stämningen. Ca 1 timme efter detta tog jag tåget hem igen.

På tåget var det fulla tonårsflickor som skulle åka till Linköping, liksom
jag. Inte för att sova utan för att gå på disco. Man börjar känna sig lite
gammal. Speciellt som en av dem sa till sin tjejkompis "Ska du inte köpa
den där skivan. Den kan ju vara kul att ha när du blir gammal. Tänk om du
vill lyssna på låten när du blir typ 25".

Våra första guldfiskar

När Kerstin fyllde 31 så hade ett litet kaffekalas. Hon fick en
guldfiskskål med 2 guldfiskar i av mig. Romeo och Julia heter dem. Julia är
liten och modig. Romeo är feg.

Julia, var sjuk i måndags. troligtvis förstoppning sa de
på djuraffären. Hon var uppblåst som en zeppelinare (en liten, liten,
zeppelinare). Efter ett par timmar började hon få fart på avföringen och
blev normal igen.

Kerstin och jag ser fiskarna som en liten nybörjarkurs i att ta hand om
barn tillsammans. Om vi i inte kan klara två små fiskar, hur ska vi då
kunna klara av att ha barn.

Men igår var det dags igen. När vi kom hem så såg Julia ut som Marty
Feldtman ungefär, dvs hennes ögon hade nästan poppat ut ur huvudet på
henne. Efter ett par timmar så började hon simma konstigt och ett par
minuter senare var det hela över. Jag gav henne en begravning till sjöss
och sjöng "Fiskarna i havet" för henne.


Vi har sedemera bytt ut båda fiskarna, alla tre växterna (+2 till) och skålen
(som Kerstin diskade sönder av misstag).
Efter att första fisken dött började den andra få symptom av sjukdomar. Den tappade hela stjärfenan, bit för bit. Konstigt nog kunde den simma hyggligt ändå. Men när den började få en massa vita prickar i ansiktet så fick den simma ut via kloaksystemet så den inte skulle smitta den nyinköpta fisken.
Vi har inhandlat en fjärde guldfisk nu som är nästan grå i färgen. De två
nyaste mår bra - än så länge.

23 januari 2002

Till tandläkaren

Var till tandläkaren igår. Har inte varit där på fyra år nu (!!) Min
favvo-doktor fanns ju i Norrköping, men nu har jag nog gett upp tanken på
att flytta dit igen. Hade tappat två lagningar det sista året och ta mig
sjutton - det var de ända två hål jag hade. Jag som brukar ha 5 om året
eller så.

Roland heter han, tandläkaren. Han är en
lite trist typ som gärna gömmer sig i en liten skrubb och låter sköterskan
ta röntgenbilderna. Mina bilder blev däremot bra. Särskilt i profil.


Jag hade tid igår morse för att laga det första. Ni vet momenten:
Peta med vass krok, borra, spruta vatten, liten otäck slangklämma runt
tanden, stoppa i fyllning, strålpistol, putsa och skölja munnen. När allt
detta gjorts så fanns det tid kvar och jag som trodde jag skulle gå hem
fick frågan om jag ville ta det andra hålet också.. Jag svarade ja och så
var det bedövning och samma visa igen.

Men resultatet blev ju att jag lagade 4 års hål på en timma. Känns skönt!




På eftermiddagen några dagar senare så började det mola i en tand
på mig. Jag var klar med årets kontroll och lagningar (samt gjort alla
fyllnadsinbetalningarna :) ) bara 5 dagar innan så det var lite märkligt att
få tandvärk nu. I tre dagar stod jag ut! Torsdagsnatten hankade sig fram
med Panodil i flera omgångar. Idag ringde jag min tandläkare och fick en
akuttid klockan 10. Jag var där och han konstaterade att jag hade var inne
i tanden. Tandköttet var också svullet och det gjorde vansinnigt ont när
han sprutade bedövning i det. Därför fick han i så lite bedövning att han nog borrade i en i stort sett obedövad tand. Dock fick han tanden uppborrad till slut och en hel del var urpytsat. Ska tillbaka om ca 2 veckor för att slutgiltigt rotfylla den.

Jag hade en intensiv smärta när jag gick ifrån tandläkaren så jag fick en
värktablett av honom. Men nu 2 timmar senare har bedövningen släppt och
tanden känns rätt okej. Den ömmar inte längre när jag försiktigt tappar på
den med fingret så den verkar nog inse att man ska ge upp inför all den där
nervdödande vätskan som tandläkaren pytsade i den.

Jag hade soppa till lunch idag och det var ju skönt efter tandläkarbesöket.

Första natten för bebisen i eget rum

Igår kväll var den första natten Anton fick sova i sitt eget rum (som
var/är mitt datorrum). Det började med att när Anton förväntade sig
blöjbyte och pyjamas så fick han istället ligga i babysittern en stund
medan vi bar säng. Anton skrek och pappa slog i tån i samma sängben som
Kerstin bröt sin tå mot. Pappas tå höll, men han vrålade lite.

Anton somnade lugnt i sitt nya rum när pappa givit honom nappflaska men vi
upptäckte då att man kunde inte lämna dörren in till hans nya sängkammare
på glänt för då gled den upp. Pappa försökte med kartongbitar men
misslyckades. Mamma fixade det med 2 meter hushållssnöre och en knopp på
byrån i hallen att fästa i.

Jag sov inget vidare. Dels för att man var ju inte säker på att man skulle
höra Anton där inne. Dels för att jag skulle upp klockan 6.00 nästa morgon
för att hinna till tandläkaren (usch!).

Klockan 1.22 efter 5 timmars sömn så började Anton låta. Det tog en stund
för en sömndrucken far att fatta att det lilla ljud som hördes var Anton,
så han fick låta ett par gånger extra. Pappa hämta in honom till sin säng
och tryckte i honom en nappflaska med baby-plus. Anton somnade mitt i.
Pappa lite innan. Pappa vaknade dock till och lade honom för att rapa på
axeln. För tredje natten i rad kommer ingen rap utan Anton somnar. Vilket är
bra för han är lättare att lägga ner i sängen då, och somnar snabbare då.
Så även i natt. Efter en stunds klappande i stjärten somnade han och pappa
kunde gå in och ge mamma samma behandling...

Vi lät dörren vara på vid gavel efter första matningen och då hörde vi
honom tydligare vid 3.21 då han vaknade igen. Så dags får mamma ta över och
hon hämtade in honom. Dock fick han ingen mat direkt för mamma ansåg att
det inte riktigt var dags än. Anton svarade trotsigt med att tappa nappen
varannan sekund till bröstet kom fram.

Även på morgonkvisten fortsatte han med napptappandet för då hade han
sovit klart tyckte han. 5.50 fick pappa ta över det trotsiga lilla knytet
och han låg där och viftade med armarna och slog pappa i ansiktet tills
väckarklockan ringde 10 minuter senare.

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...