11 december 2017

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa en annan. Vi åker in till Norrköping och provkör en ljusblå 242 av årsmodell 1973 – ESB  935, av oss kallad Esbjörn. Den är så ny och fräsig att jag ganska snabbt övertalar min mamma att jag kan köpa den istället för henne, och så får hon behålla sin gamla.

Semestern rullar på och jag gör inte speciellt mycket. Jag är 19 år och bara glider runt i min nya ljusblå Volvo. Jag stannar en söndag längs den förlängda piren som ett gäng byggare nu håller på att bygga en bro utifrån, över till Åsvikelandet, 300 meter tvärs över Östersjöviken. På väg av piren blir jag tilltalad av de unga, söta, nyinflyttade tjejerna Vendela, 13 år och den mycket söta Sara, 14 år. De undrar om jag kunde skjutsa dem till Kaggebo för att köpa cigaretter. Jag accepterar gärna. De flikar in att de inte vågat fråga mig utan frågat Stefan först. Även han blev påverkad av deras charm och bad dem fråga om även han kunde få åka med. Det får han förstås och tillsammans bildar vi fyra plötsligt ett litet gäng som börjar umgås och sommaren tar plötsligt fart på allvar.

Vi umgås så ofta vi hinner och en varm kväll, lördagen den 1 september 1984, låter jag Sara, 14 år provköra min bil på den lilla grusvägen från Långrådna in mot Bäckskog till.

Det går bra! Sara kör lugnt och sakta. Så kommer vi fram till den berömda Svanvikskurvan…

Jag ser hennes misstag… hur hon släpper gasen, rattar kraftigt.. men bromsar aldrig. Det går inte alls fort men bilen kanar i rullgruset. Jag sitter till höger där fram och ser det halvmeter höga diket närma sig. Jag vet att kommer vi utanför kanten så far vi ner rejält i diket. Jag mer känner än ser hur detta sker. Höger sida på bilen sjunker ner i det djupa diket. Bilen ramlar på sidan och rullar på taket. Den totala känslan av att ha förlorat kontrollen och det nu bara är att åka med tills det stannar. Bilplåt gnisslar mot grus. Fönstret på förarsidans dörr splittras i tusen bitar. Framrutan knäcks och blir alldeles grynig. Bilplåt skrynklas till. Gräs och tovor rullar framför ögonen som om man betraktade en tvättmaskin.

Så stannar allt upp. Jag känner hur jag hänger ut från sätet endast fasthållen av bilbältet. Känner tyngden av att vara upp och ner. Övriga 3 har inte ens haft bälte på sig och har fått en betydligt mer kringkastande upplevelse. Vi ropar till varandra. Räknar in att 4 röster hörs. Kontrollerar att ingen är allvarligt skadad.

Det är kolsvart runt om oss. Motorn har stannat men strålkastarna ger ett märkligt smalt ljussken rakt mot en träddunge. Lamporna på instrumentpanelen lyser och bilradion spelar vidare som om ingenting i världen har förändrats.

Jag tar spjärn mot taket och öppnar mitt bilbälte. Med stor förvåning kastas jag ner mot Sara. Bilen ligger nämligen på sidan med förardörren nedåt. Så förvirrat har mitt balanssinne hunnit bli. Tillsammans reser vi oss upp. Gräset ger en märklig känsla under Stefans fötter då hans sandaler flugit iväg och vi står på förardörren där glaset nu saknas. Vår enda väg ut är den andra dörren. En dörr som suttit på höger sida på bilen men nu bildat ett stort tungt tak 2 meter upp i luften. Efter ett tag lyckas jag klättra upp. Lyfta dörren en aning med huvud och händer, till slut få ut fötterna, och så hela kroppen ur bilen. Utifrån får jag sedan hjälpa en efter en att komma ut och ner på marken.

Stefan och jag begrundar vad vi kan se i mörkret av bilen. Inser att bilen gjort sitt. Så flyttas vårt fokus när vi inser att Sara står på vägen och gråter. Hon känner stor skuld för att hon förstört min bil. Hon lovar dyrt och heligt att aldrig köra bil igen, i hela sitt liv.

Så dyker det upp en bil som stannar. Vi går fram och berättar läget och att vi är oskadda. Bilen försvinner men kort därpå kommer det en man med en traktor. Med hjälp av kedjor drar han fram bilen, vi stjälper den rätt och så bogseras den bort till min kamrats gamla grustäkt. Vi kände inte igen mannen med traktorn och vi har aldrig sett honom sedan dess. Likt ett hjälpsamt spöke försvinner han i natten.

Där var det nog meningen att Esbjörn skulle slutat sina dagar som ljusblå Volvo från 1973. Men Stefan är bilmekaniker. Med mycket envist slit och en hel del genvägar bygger han ihop min bil igen till ett starkt subventionerat pris. Han till och med lackar om den i en ny safirblå nyans. Det är en stark revanschkänlsa jag får av att få ratta min gamla bil igen. Den följer mig ett par år till innan den är så maskinellt sliten att den får byta ägare.

Vi fortsätter att umgås med Vendela och Sara. Dock med lite svårigheter, för officiellt var det ju jag som kört ner en bil i diket med dessa unga damer i. Så deras föräldrar vill inte gärna att de fortsätter åka med mig. Och de kan ju inget säga. Jag kan inget säga. Får flera gånger gliringar om min bilkörning i allmänhet och om Svanvikskurvan i synnerhet.

Vendela blir kvar i vår närhet i ytterligare ett år. Sara flyttar dock hem till sina föräldrar och försvinner för ett tag ur våra liv.


Det går sådär 5 år.

På en midsommarfest dyker Sara upp igen. Hon har nu blivit lång och bedårande vacker. Hon svävar fram likt en ung Eva Dahlgren. En av mina första frågor är om hon kört bil igen. Hon greppar nog inte riktigt varför jag frågar, men hon svarar att hon har körkort nu. Ett svar som lugnar mig och hon svävar sakta bort i folkmängden och jag har inte sett henne sedan dess.

Vendela och Sara heter något annat i verkligheten. Stefan heter som alltid Stefan.


Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...