26 februari 2009

Lina spekulerar

Mamma ville att Lina skulle tvätta håret. Detville inte Lina.
- "Om du inte tvättar håret så kan d få löss i håret. Det vill du väl inte ha i håret?"
- "Nej...", sa Lina, "där ska bara pannan och huvudet vara.."

Förra tisdagen i Malmslätt. Jag VABBAR med Lina hemma, som har feber. Genom fönstret tittar vi på en farbror som klipper äppelträd. Farbrorn är gammal med grått hår och skägg. Lina:
- "Är det där jultomten?"

10 februari 2009

Lina Bubblar på

I torsdags fyllde min sambo år och hon bjöd på hemlagad middag samt efterrätt, en chokladkaka med vispgrädde. Lina visste dock inte vad hon skulle få till dessert så hon frågade mamma efter maten:
- ”Vad för efterrätt? Gass (Glass)?”
- ”Nej, ” sa mamma ”det är inte glass.”
- ”Jaha… sockerkaka kanske bara?”

Det sista påståendet fick oss att fnissa för vi hade oss veterligen aldrig ätit eller talat om sockerkaka hemma.

Lina är enligt hennes far (mig alltså) väldigt ”pratig och tjatig”. Hon kommenterar allt och upprepar saker hon hör för första gången. Som när mamma för en tid sedan berättade att hon nu ätit upp sin penicillinkur och slapp ta den otäcka medicinen. Eller otäcka och otäcka… Lina protesterade i alla fall högljutt varje gång det kom på tal att hon skulle ta en ny dos. Hon skrek att hon inte ville ta den. Men när hon väl fick inse att hon måste ta den så drack hon upp den flytande lösningen och sa efteråt att den inte smakade otäckt. Detta hindrade henne inte från att protestera lika våldsamt nästa gång det var dags för medicinering.

Men nu hade hon i alla fall fått den sista dosen och Lina undrade om hon slapp medicinen i fortsättningen.
- ”Ja, nu slipper du” sa mamma.
- ”Jag aldrig mer ta medicin?”
- ”Nja.. nästa gång du blir sjuk får du ny medicin. Men just nu slipper du ta den.”
Detta samtal fastnade i Linas huvud och hon upprepade för alla nya hon mötte:
- ” Ja inte ta mer medicinen…”
Varpå hon gick upp i ljus falsett och tillade:
-”..nästa gång ja sjuk, ja ta medicin..”

Folk skrattade åt hennes påstående och sätt att gå upp i röstläge att detta blev kul att säga, och hon fortsatte under en hel vecka att terrorisera folk med detta påstående.

06 februari 2009

Anton och jag tittar på Mr Bean

För ett tag sedan så fick Anton upp ögonen för Mr Bean. Han såg några delar av avsnitten på youtube, sedan var intresset väckt. Detta var en stor stund för mig, som själv gillade Mr Bean skarpt (när jag såg dem första gången). På något sätt har man väntat på denna dag när ens barn för första gången ska få uppleva höjdpunkterna man själv varit med om.

Och som den samlings- och (i viss mån) ordningsmänniska jag är så var det lätt för mig att föra handen över den alfabetsordnade videobandshyllan och hitta den uppmärkta kassetten med närapå samtliga Mr Bean-avsnitten på. Jag hade spelat in dem från TV under 1992 så de hade bevarats i 17 år för detta heliga ögonblick. Jag upptäckte snabbt tre saker:

1) Skämten är fortfarande gångbara idag. Anton skrattade gott och jag med honom.
2) P.g.a. de få repliker som han säger så går det alldeles utmärkt för en 7-åring att hänga med trots att det är på engelska.
3) Ett videoband som stått i hyllan i 17 år har mist alla de bästa egenskaperna för att räknas som ett högkvalitativt band. Bilden hoppade och svajade hela tiden. Ibland var bilden svartvitt.

När Mr Bean var på tivoli och råkade få hand om en baby skrattade vi gott åt hur han löst blöjbristen med att gröpa ur en nalle, eller hur han knöt fast banvagnen i en korg på pariserhjulet m.m.

Avsnittet slutade med att babyns mamma fick tillbaka babyn utan att någon märkte att Mr Bean hjälpt till. Bean pep några gånger med babyns kvarglömda leksak och åkte ensam hemåt. När jag tittade till på Anton så hade han två långa gråtränder på kinderna just då.
- ”Vilket sorgligt avsnitt det här var” sa han.

Jag kramade honom hårt och kände att min son har nära till känslorna och ett gott sinne för att förstå djupa undertoner i handlingen.

Stolt höll jag om honom en god stund medan kassettbandet svajade vidare och gjorde bilden svartvit igen.

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...