23 maj 2003

Jobbresan till Köpenhamn

Var i tisdags och onsdags i Köpenhamn för att jobba. Vi åkte tåg dit! 3 timmars restid med X2000 från Linköping, inte illa. Tåget går ju på Öresundsbron, under vägbanan så utsikten är fantastisk.

I Köpenhamn pratar de danska. Pratar och pratar. Man orkar bara förstå dem i 4 timmar sådär, sedan tar huvudet slut och man förstår ingenting längre. Jo, utom en av mina medarbetare, danska Mikkel, han pratar nästan perfekt svenska. ”Bolibompa-svenska” kallar han det, för den har han lärt sig när han tittat på svenska barnprogram tillsammans med sin dotter.

För att lättare förstå de andra danskarna så får vi ta till skolengelskan. Detta gjorde jag mycket under den här resan. Vi kunde fastna i en timslång engelsk konversation, utan att egentligen behöva, vi skulle ju kunna förstå varandra ändå. Och märkliga situationer uppstår. Som när en av mina danska kollegor inte kan komma på engelska ordet för badkar, och till slut tar det på danska, vilket lät nästan precis som på svenska fast med mera gröt i halsen.

När första arbetsdagen var slut så åkte jag taxi till mitt hotell som låg i central Köpenhamn, bara ett stenkast från Tivoli. Jag checkade in och gick därefter ut på stan för att kolla in den lite. Det var verkligen vackert i den staden, fina promenadgator och ett stort fint torg framför rådhuset där jag satt en stund på en parkbänk och kollade in folket. Bredvid mig satt två alkisar och tillsammans måste vi ha utgjort en vacker syn.

När klockan närmade sig 21.00 så beslutade jag mig för att äta en hamburgare. Jag kunde från Rådhustorget se två McDonalds och två Burger King, så hamburgare verkade de ha i den här staden i alla fall.

Jag valde noga ut ett Burger King med trevligast läge och kastade mig in i kön. Hade lite problem att få fram att jag ville ha en meny, och inte bara en hamburgare, men det löste vi snart. Det hade varit mycket värre när jag besökte USA och inte kunde få den färgade gentlemannen att förstå vad en Whopper var, fast det var uttalat med allra bästa svenska brytning.

Nå, tillbaka till Köpenhamn igen. När jag hade beställt min meny viftade jag med mitt magiska MasterCard och skulle dra det i deras kontoautomater. Då uppdagades det att de inte tog MasterCard eller ens mitt Visakort. De tog bara danska kontokort sa de. Och jag som är van att resa runt utan att ens bry mig om växelkursen i landet utan bara vifta med kortet (när firman betalar förstås, annars är jag en snål smålänning).

Så jag fick annullera min order och de fick rycka tag i killen med flottigt hår som just stekte min hamburgare och meddela honom att här hade vi en sån där konstig svensk som inte hade några riktiga pengar. Med svansen mellan benen (bildligt talat) lommade jag ut därifrån.

Istället poppade jag in på McDonalds och kikade lite försynt efter skyltar med några internationella bankkort på. Kunde just inte se några där heller och ville inte ställa mig i den långa kön och bli allmänt utskämd en gång till.

Därefter blev min plan att anfalla de kontokortsautomater som fanns insprängda i väggarna här och var längs gatorna. Jo, de tog Visa stod det på dem. På första banken, jag tror den hette Nordea, så kunde jag ta ut med mitt kort, men dock minst 500 danska kroner. Detta tyckte jag var för mycket så jag avbröt och svettades lite innan mitt kära kort hittade vägen ur maskinens mage igen.

Vidare till nästa bankomat! Den Danske Bank eller nåt sånt hette den. Den sög i sig mitt kort, mottog min kod och jag kunde välja 100 kroner istället. Så funderade den en stund och så kom den på att jag slagit in min kod fel. Jag försökte igen, men med samma resultat. Vågade absolut inte försöka en tredje gång ut valde en knapp med röd text på danska som jag hoppades skulle betyda ”Avbryt”. Det gjorde det antagligen också för ut kom kortet. Puhh!!!

Nu var klockan över halv tio och jag vandrade arg och hungrig in på hotellet igen. Hotellet visade sig å andra sidan ha invigning just den kvällen så de bjöd mig på ett litet glas med rödvin, vilket lindrade min ilska en smula men ökade min hunger.

Jag antar att hotellet kommer att ha en del inkörningsproblem. Själv noterade jag att de vackra svarta marmorgolvet i badrummet blev såphalt när det kom vatten på det. Antar att de kommer att få en hel del anmälningar på sig från folk som stukar fötterna och liknande.

Värre var det för min svenska kollega som också låg på samma hotell. Hans TV hade placerats i hallen, på ett fastskruvat bord, så från sängen kunde han bara se halva TV-rutan. Han beskrev detta med ordet ”Legendarisk”.

Nu sitter jag på tåget hem igen. Skönt att vara tillbaka till svenska förhållanden. Tåget är 18 minuter försenat så nu känns allt som vanligt igen.

Bygg-Max

Jag har just färdigställt ca 6 meter staket och håller som bäst på att snickra till en sandlåda åt min son Anton, 1 år och 9 månader.

Brädorna till detta köpte jag på Bygg-Max. Fick se i reklamen en dag, att det skulle finnas en affär med det namnet i Linköping, så jag beslutade mig för att åka dit. De hade till och med ritat en karta. Några gator var inritade och namngivna, minns jag och så hade de ritat ett kryss där affären låg. Tyvärr kunde man inte hitta hur krysset hängde ihop med bilvägarna runt om så jag fick köra runt lite i staden och vända några gånger innan jag hittade butiken.

Anton var med, för det var Kommunalstrejk och min dagisarbetande flickvän var strejkvakt utanför sitt dagis. Det tog ett par timmar mitt på dagen i anspråk och jag var hemkallade från mitt jobb för att ta hand om Anton.

Så det var därför vi gjorde vad karlar gör helst när de är ensamma – tittar på plankor.

Bygg-Maxs fasad bestod av en stor vägg med firmanamnet på en stor skylt och endast en liten dörr. Den dörren var låst! Detta upptäckte sonen och jag efter att ha parkerat och plockat ut hans sittvagn och monterat upp den, samt hällt ner honom i densamma.

Vi stod och kliade oss lite i huvudena (mest jag) och sedan chansade vi att gå innanför den bom där bilarna körde. Det visade sig vara rätt taktik för på baksidan av huset hade de en butiksingång (märkligt nog). Ute på bakgården låg det travar med virke och riktigt billigt impregnerat sådant som skulle passa min ekonomi. Dock fanns det inga personer som jobbade där synliga ute på gården, och jag skulle behövt såga av min plankor för att få in dem i bilen.

Jag gick därför in i butiken och ställde mig i den långa kön. När det va min tur så förklarade jag att jag ville köpa några av deras prisvärda plankor, men att jag ville såga i dem först. De hänvisade då ut mig på den bortre långsidan av huset och sa att där fanns det en kille som skötte sågandet.

Det fanns det också, det satt en kille uppkrupen på sågbocken och jag förklarade mitt ärende igen. Jag frågade om det var han som sågade eller om man var tvungen att göra det själv.
-”Själv!” svarade han.

Min följdfråga blev då att plankorna ligger ju långt ute på gården och sågbocken var här, hur skulle jag kunna få hit plankorna? Jag hade ju redan en vagn att dra på med, lill-killen i.

Mannen på sågbocken hänvisade till att det fanns en vagn till att låna inne i huset intill. Det gjorde det också! Längst in! Och full med skräp! Jag fick lasta av allt skräpet och sedan försöka dra båda vagnarna framför mig genom den långa byggnaden. Efter halva sträckan stod det en bil i vägen. Jag fick släppa Antons vagn och dra bara den andra vagnen förbi. Anton gastade när pappa lämnade honom och jag fick ropa lugnande tillbaka.

Sedan for hela ekipaget ut på gården och pappa lastade på sina plankor. Ett rejält lass blev det! Sedan var det uppför bort till sågbocken så jag var ordentligt svettig när jag kom fram till sågbocken. Inte blev jag mindre svettig av att såga! Anton fick jag ställa lagom långt bort så han inte satte fingrarna i sågen och lagom nära så han inte blev orolig igen.

När allt sågande var över så drog en ännu svettigare pappa sin son och plank-lasset fram till dörren av butiken. Så var det dags för att stå i den långa kön igen. Väl framme meddelade jag att jag hade ett lass plankor utanför butikens dörr och att jag ville betala dem.

- ”Det går inte!” svarade de, ”Du måste lasta dem i bilen och låta killen som (inte) sågar mäta dem.”

Så det var ut igen med Antons vagn och vandra ända till framsidan av huset för att hämta bilen. Så in, förbi bommen och ställa sig i bilkö. Bilkön visade sig vara ordnad så att man får sina plankor uppmätta och får en lapp på vad man ska betala. Sedan får man ställa sig i kön inne i butiken för att betala!! Med denna taktik hinner de mäta plankorna i tre till fyra bilar i följd medan alla bilägare försvinner in i butiken för att stå i den där förhatliga kön. Kvar blev jag, bakom en kö med tomma bilar. Min vagn med plankorna stod ju redan framme vid köns slut, så när det äntligen var min tur så tittade mätar-killen förvånat in i min bil och så fick jag lasta i, medan han såg på och bilarna bakom mig väntade, innan han kunde ta fram sin tumstock.

En lapp fick även jag i näven och så var det in i butiken och köa en tredje gång.

Killen framför mig i kön ville betala med kontokort, men det gick inte. han blev hänvisad till den lika långa kön på andra sidan disken, för där tog de kort. Inga skyltar berättade detta, men så var det visst. När den killen protesterade så gick mannen bakom kassan bort och hämtade kassarullen från den andra kassan. Det var tydligen därför man inte kunde betala med kort, kassaremsan var slut. Och vips förvandlades den andra kön till den som inte kunde betala med kreditkort, vilket gladde mig när jag kom stickande med mitt VISA.
Så till slut kom vi därifrån. Ja, visserligen blev vi kvar bakom bommen vid utfarten någon minut innan nån uppfattade situationen, men sedan var vi på väg hemåt. Jobbigt var det, men billigt, billigt!

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...