27 november 2005

Antons första biobesök

Jag har tjatat på Anton i snart ett års tid om att vi faktiskt skulle kunna gå på bio. Jag har talat om fördelarna med den jättestora bilden, popcornen och hur kul det är när alla runt omkring en skrattar åt filmen. Anton har varit tveksam. Mest för detaljen att man måste sitta stilla under hela filmen.

Förra månaden fick han ett nytt erbjudande av mig om att gå på en barnfilm på matinén. Han funderade lite men sa sedan:
-"Pappa, du och mamma kan gå. Jag stannar hos mormor."

Men idag så har mitt tjat till slut gett resultat. Sambon skulle ha tjejträff hemma så vi behövde ändå rymma fältet, han och jag. Jag förslog att vi skulle gå på bio då och vi tittade på två trailers ihop på datorn. Anton ville se båda filmerna sa han. Men pappa stannade vid en och det fick bli den som inte gick för sent på kvällen och var kortast. Det blev "Petson & Findus - Tomtemaskinen". Vi bokade biljett och sittplats via nätet och Anton blev lite förskräckt över hur många som skulle komma att sitta i samma rum som oss.

Anton har tjatat hela morgonen om det inte är dags att gå till bion snart. Och varit orolig när pappa var tvungen att lämna hemmet en timme. Skulle han hinna hem till bion?

Vi startade avfärden en timma innan bion för att vara säkra på att hinna allt. Säker ska man aldrig vara när barn är inblandade. Det blev rejält stressigt på slutet. Det var en bit att gå till Filmstaden och Anton noterade att alla affärer han gick förbi hade julsaker i fönstren. Det var ju trots allt skyltsöndag idag så pappa tyckte inte det var så fantastiskt, men Anton stannade vid varje butik och skulle visa pappa på allt julglitter. Pappa ryckte honom i armen och sa "Kom nu" minst 5 gånger.

Vi stannade i godisbutiken utanför Filmstaden och köpte smågodis. Anton funderade och funderade på vilka sorter han vile ha, så länge att pappa hade lust att bara riva åt sig en näve av närmaste konfektyr och slänga ner det i hans påse. Som tur var kunde pappa tygla sig från detta ofog.

Sedan hämtade vi våra biljetter och köpte största byttan med popcorn och en läsk till pappa. Anton hade redan hemma sett ut en bra flaska som han hade saft med sig i.

Pappa fick så mycket att bära att dels fick Anton hjälpa till att bära en del saker, dels hade pappa ingen hand över att hålla i sonen med när vi skulle upp för alla trappor till salong nummer 8. Det första Anton sa när vi kom in var:
-"Pappa! Jättestora TVn är?"
Hade nog inte förklarat det där med vad en bioduk är särskilt bra.

Anton satt ganska stilla genom hela filmen även om den inte var särskilt bra (tyckte pappa i alla fall).

Antons inbyggda ordningsman gjorde sig gällande vid ett par tillfällen. En gång sade han till barnet berdvid sig att han inte fick stå upp, utan visade ner honom på hans plats igen. Och när vi gick ut stannade han och höll upp dörren åt de tio personerna som var efter oss ut. Han vinkade till och med fram dem för att skynda på dem.

Efteråt frågade jag om han gillade filmen. Jag hade för säkerhets skull berättat anekdoten om min gamla jobbarkompis och när han gick på bio med sin treåring för första gången. Han hade frågat sonen:
-"Var det kul att gå på bio?"
-"Ja."
-"Skulle du vilja gå på bio flera gånger?"
-"...........näää..."

Anton vågade då inte göra annat än säga att han tyckte det var kul. Ha sa dock att nästa gång ville inte se samma film, utan nån annan, att han inte ville gå på en så lång film som 1 timme och 18 minuter.

Efter bion så drog han lite i ratten på det trasiga bilspelet utanför salongerna och så spelade vi flipper ihop. Han visade sig ha skapligt bollsinne för att vara första gången han provat ett "riktigt" flipper. Han blev dock djupt besviken att han inte fick ut nån studsboll när det var slut.

Sedan fick Anton akut magvärk av allt godiset och ville bara hem till mamma. jag fick bära honom till bilen och så for vi hem.

När han lade sig på kvällen så kramades vi "god natt" och det sista han sa var:
-"Pappa, jag vill gå på bio nån mer gång."

Barnen härmas

Är det inte underbart hur de små barnen härmar allt man gör - på gott och ont. Även sånt man ibland inte själv är medveten om att man gör. Tänkte ge två korta exempel:

Idag läste Anton av termometern hemma. han vet inte hur den fungerar men han har sett mamma göra det. Han beskrev vädret som:
-"Det blåster fyra varmare grader ute."


I somras var Antons kusin, Dennis 6 år, på besök. Han lånade ett måttband och med säker hand så mätte han höjden på stenpartiet utanför vårt garage. Han placerade änden av måttbandet i marken och kröp ner på knä för att läsa av vid överkanten av stenpartiet varefter han utbrast:
"Femton kilo."

22 november 2005

Pappa matar bebisen

Sambon är kvällstrött. Jag är morgontrött. Sambon har som svårast att stiga upp och ta hand om en baby runt midnatt, medan jag är som förlamad runt tre på natten.

Vi utnyttjade detta faktum redan när Anton föddes till att Sambon pumpade ut lite mjölk som jag kunde ge Anton i nappflaskan när han vaknade runt midnatt. Resten av matningarna skötte sambon.

Vi har försökt att ordna det på liknande sätt med nya bebisen. I går natt var det dock lite körigt tyckte jag.

Normalt lägger jag mig vid klockan 23, men igår kväll kom jag i säng redan 22.20. Jag hann ligga ner i två minuter sen stördes jag av ett brakande. Det var Lina som sköt salut rätt ner i blöjan med kladdigt innehåll som följd. Efter ett par minuter blev det otrevligt för henne att ligga så, så hon tillkallade sin far för att gå i depå.

Det gick hyfsat fort och vi kom snart tillbaka till sängen. Där fick hon sin obligatoriska nappflaska.Hon drack upp hela på ny rekordtid. Efter det blev hon dåsig och somnade i positionen för att rapa.

Skvalp! Halva nappflaskan kom upp igen och rann ut över pappa och sängen. Var var nu den där lilla handuken någonstans. Där var den. Utan större protester somnade Lina in igen.

Det hann gå 4 minuter.
-"Pappa!"
Anton ropade från sitt rum för han ville bli hämtad till våra sängar, liksom varje natt. Jag fick flytta in Lina i mitten av min säng och lägga en kudde utanför så hon inte trillade ur den. Sedan raskt in och hämta Anton. Väl tillbaka var det kolsvart i rummet och jag fick vara ytterst försiktig för att inte lägga ner Anton på Lina. Det gick bra! Anton placerades mellan våra dubbelsängar, och Lina puffade jag försiktgt närmare utsidan av min säng så att jag fick plats i mellan. Åtminstone nästan plats.

Lina passade på att kräkas upp andra halvan av nappflaskan. Fram med handuken igen och torka, torka. Efter det så satte Lina igång att hicka högljutt en stund. Till slut sa hennes mage till henne att nu var det tomt där nere. Hon började ivrigt köra med huvudet för att försöka tutta på pappa. I det läget hade jag spelat ut alla mina trumfkort. Det hade nu gått 1 timma och 15 minuter sedan jag lade mig. Här behövdes förstärkning! Som tur var vaknade sambon väldigt lätt och gav Lina påfyllning från egna mejeriet. Sedan somnade vi alla fyra in och att Lina fick mat igen klockan halv fyra av mamma har pappa ingen aning om.

19 november 2005

Inger har fått hembud

Inger, mamman till mina barndomskamrater och granne till mina föräldrar har gått bort vid 62 års ålder. Jag var med på begravingen i onsdags. Så var också i stort sett hela bygden. Ca 100 personer, vilken är ungefär vad det finns bofasta i området.
Inger körde buss. Jämt. Hon körde skolskjuten när jag gick i skolan från årskurs 1-9. Hon körde också busslinjen mellan Valdemarsvik och mina hemtrakter.

Begravningen var vacker och sorglig. Mest minns jag henns make, Bror. Bror har fått Parkinson på äldre dar.Han satt, uppklädd som en Nobelpristagare, bredvid kistan i sin rullstol. Ögon var fyllda av tårar och hakan skakade av sjukdomen. Om jag begravt min fru så skulle min haka också skaka. Utan Parkinson.

Kaffet i församlingshemmet var däremot glatt och uppsluppet. Trots allt var vi många som inte träffats på flera år där. Man vet inte vad man ska säga riktigt när man hälsade på Ingers barn. Att de började konversationen med "Grattis" eftersom jag just blivit far igen gjorde inte saken bättre. Man fick bita sig i tungan så man inte sa "Tack detsamma".


Hennes bortgång fick mig att fundera på två saker.

1. Hur minns jag och vill minnas Inger?
Märkligt nog är det enstaka uttryck och påståenden som har fastnat. Hennes ständiga "Åh, Gud fader" var det vanligaste jag hörde henne säga.

Vidare så minns jag det klassiska radioanropet "25-5-98, 25-5-98. Ettan till tvåan, kom". Anropet skedde till hennes make, Bror, som körde den andra skolbussen. Ofast var anropet för att berätta att även idag har vi lyckats möta den stora mjölkbilen på de små grusvägarna utan att hamna i diket.

Så har även ett kort citat fastnat i huvudet från 1990 ungefär. Hennes son Stefan höll på att flytta ur sin lägenhet. Jag, hon och vår kamrat Marcus var där och hjälpte till. Inger gjorde rent Stefans stora svarta bokhylla och sa plötsligt "Marcus!! Vad du gör, skaffa dig aldrig svarta möbler!" Jag förstod aldrig varför just Marcus fick den varningen och vad det var för fel på svarta möbler. Ett märkligt minne att komma ihåg så här i efterhand.

Ett starkt minne var förstås också de sista åren då hon kämpade mot sin cancer men ändå aldrig gav upp. Hon jobbade på som ordförande i Röda Korset och tog sig fram med rullator i de branta backarna och en snusnäsduk om huvudet för att dölja hårbortfallet.

Som ni märker är det ganska slumpartat vad man minns av en annan männsika efter dennes död. Man undrar ju då vad folk kommer att minnas efter mig. Och vad kan jag göra för att öka chanserna till goda minnen.


2. Oron för sina egna föräldrar
Att någons mamma dör ger oro. Mycket för hennes barn förstås, men även för mig. Jag bävar för den dagen jag får samma besked som dem. Man har inte så mycket kontakt med sina föräldrar längre, men dem ska ju alltid finnas där. Vem ska jag annars vända mig till när min värld rasar?

Man har ju också funderingar över följderna av ens föräldrars bortgång. Många har, liksom jag, sina föräldrar i hus på landet. Vad händer när de är borta? Med stor säkerhet så får man sälja barndomshemmet och vad har man då? Var är då våra rötter? Man kommer att känna sig som en främling i den trakten när man bara kan åka dit och hälsa på bekanta, men inte åka för nära sitt barndomshem.

Ruskiga tankar som man helst bara skjuter ifrån sig just nu.

15 november 2005

Antons egenpåhittade ord

Anton har så länge han kunnat prata satt ihop ord för att beskriva något han inte kunnat säga ännu. Om han tycker att det nya ordet fungerar bra så behåller han det. Alla fattar ju vad han menar så varför använda det rätta ordet då?

Några exempel:

Ajaj-namnam = Halstablett (nåt som är gott att äta när man har ont)
Bebieshäst = Föl
Ostsmör = Mjukost (om man tänker efter så är det ett himla mycket bättre namn.)
I övergår = I förrgår

och nyaste från idag:
Vattenläsk = Mineralvatten
Blodmärke = Blåmärke


Och till sist, en söt anekdot från förra månaden:
Anton satte sig på vardagsrumsbordet allra närmast vår stora nya 32 tums TV. Hans mamma sa åt honom att han fick inte sitta så nära för då skulle han få ha glasögon.
Lite tjurigt lunkade Anton då in i sitt rum. Men bara efter ett par sekunder kom han tillbaka med något bakom ryggen. Han visade oss vad det var - hans solglasögon. Han satte dem på sig och satte sig på bordet igen (Nu hade han ju gjort precis vad mamma sagt åt honom). :-)

11 november 2005

Folk överallt

Lina har hunnit bli en vecka idag. Hur känner jag det nu då? Jo, jag springer bara runt och småmyser.

Mest gillar jag känslan av att det är familjemedlemmar överallt. Vi är nu så många att man inte alltid nämner alla vid namn utan klumpar ihop dem. "Jag kommer hem till dig och barnen klockan 18.00".

När vi var och handlade med barnvagnen och ståbrädan och hela baletten så suckade sambon en del över att Anton sprang runt så mycket. Inte jag! Jag tyckte det hela var underbart. Där var jag, sambon och Anton på äventyr och så fanns det ytterligare en i vagnen som bonus. En bonus som knappt aldrig ger ljud ifrån sig än så länge, så man glömmer bort att hon är med ibland.

Eller som i förrgår när vi låg och läste reklamen i sängen. Jag märkte aldrig att jag somnat, bara att jag vaknade. Då hade det gått 40 minuter och mina föräldrar skulle komma 20 minuter senare. När jag tittade upp så sov även sambon, Anton och Lina i vår dubbelsäng. Alla låg huller om buller och snusade. Jag tyckte det var en underbar syn. jag vet inte varför, jag kanske är gjord för att ha stor familj bara.

08 november 2005

Mats Bergmans isskrapa.

Kom just att tänka på en episod för ett år sedan. Min barndomskamrat Mikael spelar i dansbandet Mats Bergmans. De skulle ge ut gratis isskrapor till alla i fanklubben och ville hitta på en klurig text att skriva på dem.

De fastnade till slut för:
"Mats Bergmans - Vi hjälper dig att se vägen".

Jag blev lite stött för jag hade haft två förslag som de följaktligen hade ratat.

"Mats Bergmans - Bättre på sikt"
och
"När gav du din fru en skrapa sist?"

Undrar varför de förkastade dem? :-)

Lasse-Nasse går på café

Klockan 11 varje vardag brukar jag leta upp ett närbeläget café om jag är på jobbet. Så gjorde jag även i Åby, Norrköping härom veckan.

Före mig i kön stod en äldre herre och en dam som kan ha varit 20 år yngre. Jag förmodade först att de var far och dotter.

Den äldre herren vände sig om och sa "Hej" till mig. Likaså till flera andra. När han kom fram till kassan frågade han kassörskan:
-"Vad heter din gubbe då?"
Hon drog på det lite men svarade:
-"Åke"
-"Åke-Kråke", sa mannen, "Och vad heter du då?"
-"Jag heter Gun", sa expediten.
-"Gun-Brunn" sa mannen.

När vi satte oss och fikade tittade han bort mot mitt bord och frågade:
-"Vad heter du då?"
-"Lasse" sa jag.
-"Lasse-Nasse" sa han.


Det gick upp för mig att hissen inte längre gick ända upp hos mannen. Jag försökte komma på hur han var och märkte att han faktiskt betedde sig som en normal 6-åring.
Den äldre mannen tittade på kvinnan han sällskapat dit med, och som nog mera var hans sköterska än dotter.
-"Du har rejäla tuttar du", sa han.
Hon brast ut i gapskratt.

Och ska man vara ärlig så inte tänkte jag när jag såg kvinnan:
"Oj, vad hon verkar trevlig" ellert ens "Vilket bra jobb hon gör". Nej, det första som slog mig var "Oj, vilka rejäla tuttar hon har". Så jag undrar om man ska beklaga att mannen var som han var. Jag tror inte det. Han verkade lycklig i sin 6-årsvärld.

Så jag lämnade caféet och när dörren slog igen så hörde jag den äldre mannen luta sig över till nästa bord och fråga mannen där:
-"Är din mor nyfjäst?"

07 november 2005

Första natten hemma med Lina

Första natten i Linas liv fungerade bra på BB. Hon sov hos sambon och ammade när hon vaknade upp ibland.Vi stannade dock bara kvar på BB i ett dygn, sedan åkte vi hem förvissade om att sköta barn, det kunde vi redan.

Linas andra natt i livet och den första hemma blev lite annorlunda. Kerstin lade sig 21.30 och tog Lina med sig in i sängen. Lina var kollosalt missnöjd och ville inte ens bli glad när hon fick amma. Hon släppte bröstet och skrek högljutt emellanåt.

Jag hörde oljudet och gick och lade mig klockan 22.00. Vi diskuterade att vi inte hade en aning om vad som var fel med henne. Men jag erbjöd mig att ta Lina över i min säng på prov.

Jag pillade med nappen vi försökt propsa på henne. Hon tog den vissa stunder men tappade sedan ut den. Efter 10 minuter beslutade jag mig för att strunta i nappen och bara klappa henne i rumpan en stund. Då somnade hon faktiskt!

Klockan 01.30 vaknade Anton och ropade på pappa som han alltid gör. Jag lade en kudde mellan Lina och sängkanten och gick och hämtade honom också. Han fick ligga där han alltid ligger, mitt emellan oss vuxna. Jag fick vara mycket försiktig så vi inte klämde Lina som låg precis mitt i min säng.

Själv fick jag sedan åla mig in på sidan. Jag vände mig sakta på rygg och hamnade inklämd mellan mina båda barn, med ett barn under varje arm.

Kerstin viskade plötsligt i mörkret:
-"Hur gjorde du?"
-"Vadå?" sa jag.
-"Hur fick du henne att sova?"
Jag berättade om tricket med att strunta i nappen.

Vi somnade alla fyra inom ett par minuter. Sist somnade en mycket leende och stolt tvåbarnsfar.


Fotnot:
Lina sov i 7 timmar och 45 minuter oavbrutet i min säng. När vi skröt om detta för barnmosrkan som ringde från BB så fick vi bannor. Så länge fick man ju inte låta henne vara utan mat. Vi skulle ju ha väckt henne efter max 5 timmar. Detta har vi åtlytt sedan dess.

06 november 2005

Lina är född


I fredags den 4 november föddes vår lilla dotter Lina, Antons lillasyster.

Redan på fredagsmorgonen klockan 5 så kände kerstin att slemproppen lossande. Hon ringde förlossningen, men de sa att det kunde trots detta ta 2 veckor ännu. Hon beslutade sig därför att jobba sin sista dag innan hon skulle gå på mammaledigt.

Men vid 11.00 startade värkarna för henne. Så istället för den planerade IKEA-resan med sina arbetskamrater så blev hon hemskjutsad.

Hon ringde mig på jobbet klockan 11.30 men jag var i en så bullrig fakrikslokal att jag inte hörde detta, utan hon lämnade ett meddelande på svararen istället. Först 50 minuter senare ringde hon igen och då hörde jag henne. Hon berättade att nu var det 3 minuter mellan värkarna.

Det blev en snabb hemfärd för mig. Jag var ju i Norrköping då och hade över 5 mil hem. jag var hemma nästan exakt klockan 13.00. Då var Kerstin omtöcknad av smärta och vi irrade runt och försökte packa den där väskan som aldrig blivit packad innan. Sedan hade jag full sjå att få ut henne till bilen. varje gång hon rörde sig fick hon nya värkar.

Bilfärden till sjukhuset gick i rask takt och Kerstin kämpade med tre värkar på vägen dit. Väl framme vid förlossningen skjutsade de snabbt in Kerstin med en rullstol. Jag frågade om jag skulle parkera bilen bättre än mitt framför deras entré men de sa att det fanns det inte tid för.

Vi var innanför sjukhusväggarna klockan 13.39 enligt journalen och klockan 14.15 Lina redan ute, på bara 35 minuter alltså. Nån annan bedövning än lustgasen var det alldeles för sent för.

Hon vägde 3870 gram och var 51 centimter lång.

Anton var fortfarande på dagis när vi var klara men mormor ryckte in och tog hem honom till sig. Där fick han också övernatta.

Vi stannde kvar över natt men dagen efter klockan 10.45 så var vi redan på hemväg. Så numera är vi fyra personer i vår familj.

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...