30 november 2008

Lidls öppningserbjudanen varade i mindre än 30 sekunder

I torsdags öppnade Lidl i Skäggetorp. Deras reklamfolder hade en digitalbox med hårddisk och en digitalkamera på 8 MP för bara 499 kronor styck.


Dessa erbjudanden ville jag givetvis inte missa. Jag körde därför upp Anton extra tidigt i torsdags och lämnade honom på dagis en kvart tidigare än vanligt. Sedan åkte jag in till Lidl strax för 8.00, då de skulle öppna.

Jag var där 07:55 och då hade redan ca 25 personer samlats utanför grindarna.



Klockan 07:59 började de sakta hissa upp gallergrinden till butiken. I en strid ström klev jag och de andra in i butiken. 30 sekunder över 8 fick jag tag i en anställd och frågade efter digitalboxen.

- ”Den är slut.” blev svaret.
- ”Oj! När kommer den in igen?”
- ”Den kommer aldrig in mera.”
- ”Men ni har ju bara haft öppet i 30 sekunder.. Hur många hade ni då?”
- ”Tja… en 10-20 stycken”
- ”Den här digitalkameran då?”
- ”Tyvärr också slut.”

Detta trots att annonserna inte säger ett ord om ”Begränsat parti”, eller ”Så längre lagret räcker”. Man får intrycket av att detta ingår i Lidls sortiment. Och så har man bara köpt 10 stycken sådär för att locka dit folket. Dåligt Lidl!

Kokande av ilska gick jag tomhänt ut genom kassan, och det lär dröja innan jag har lust att gå in där igen.

25 november 2008

Fortsatta tandproblem

I sviterna efter mitt tandläkarbesök så har jag haft problem med tanden. På ett för mig helt nytt sätt. Den värker inte alls om jag inte använder den, men om jag biter i något lite hårdare så ger den en impuls av smärta. Som hårda matvaror räknas t ex en skiva slanggurka.

Det som gör det hela ännu märkligare är att jag har ännu inte vågat bita med tanden, utan smärtan kommer oavsett var i munnen jag biter. Även på helt motsatta sidan än där lagningen är. Även saker som att öppna munnen för stort eller gäspa ger smärtimpulser.

Som en följd av detta har jag, en vecka efter tandläkarbesöket, börjat knapra i mig mina penicillintabletter. Eller knapra och knapra. Tabletterna är de största jag svalt i mitt liv. De är över två cm långa och ca en halv centimeter breda.
Jag har provat att svälja dem ”på längden”. Känns synnerligen obehagligt. Jag har testat att dela dem i fyra delar. De går då ner lättare, men blir lite vassare i snittytan och så får man hålla på att svälja fyra halvor istället för två hela varje morgon och kväll.

En kväll provade jag att pulverisera tabletterna med en (hyfsat ren) tång, och dricka upp pulvret med vatten. Smakade hemskt illa och så fastnade pulvret i botten på glaset. Till slut har jag fastnat (ha-ha) för att svälja dem hela på tvären. Det känns om att svälja en banan med skalet på, men fungerar bäst. Imorgon kväll tar jag de sista tabletterna (nummer 39 och 40). Och dag för dag har smärtan minskat, och är idag knappt märkbar. Hurra!

Och som en följd av tabletterna så har jag undvikit alkohol i en dryg vecka nu. Jag har visserligen läst att en öl eller så inte gör någon skada, men jag ser det dessutom som ett experiment för att testa min egen självbehärskning.

Måste säga att jag tänkt på det både före och under helgen att denna helg skulle bli ”vit”, för första helgen på mycket länge. Men när fredag och lördag kom så försåg jag mig med övriga attribut i form av Coca-cola, ölkorv (riktigt, riktigt aj-aj för tanden var det) samt ostbågar. Och givetvis ett antal avsnitt av C/O Segemyhr. Jag var själv förvånad morgnarna efter att jag faktiskt inte hade saknat att få späda ut min Cola med något som jag brukar.

Till nästa helg är tabletterna slut och jag kommer inte att fortsätta experimentera i de alkoholfria zonerna. Anton har visserligen handbollsmatch på lördagsmorgonen, men en grogg eller två hinner jag nog med på fredag. Skål!

24 november 2008

Skoningslös

Sambon frågade Lina igår:
- "Känns dina skor för trånga?"
- "Ja.." sa Lina "de biter mig i tårna."

Gulligt...

13 november 2008

Att lita på sin tandläkare

När jag jobbade i Norrköping 2004 -2006 så kunde jag omöjligt gå till min tandläkare här i Linköping, eftersom han bara hade öppet när jag var i Norrköping. När jag väl var tillbaka i Linköping igen på dagarna var det svårt at motivera sig att anmäla sig till någon tandläkare igen. Det var som att frivilligt be någon om att få ont.

Följden blev att jag inte gick till tandläkaren på över 4 år. Men under sommaren i år kände jag att nu borde det vara dags. En lösning dök upp nere på stan en dag under semestern. Ett tandvårdsföretag delade ut tandborstar och letade nya kunder. De låg på s:t Larsgatan så min första fråga var om man kunde hitta någon parkering där. Men det hade dem sa de. Jag anmälde mig genast och bad dem kalla mig med detsamma.

Det dröjde dock två månader innan de hörde av sig, och då för att de hade fått ett återbud. Jag kunde inte komma ifrån då men bad om at få boka en tid klockan 07:30, deras tidigaste morgontid. Så dags ville många andra också boka så det skulle dröja en månad till innan jag skulle få komma. Och då till en tandhygienist! Jag protesterad lite, för det var ju till en tandläkare jag ville. Men de förklarade att det var tandhygienisten som tog alla röntgenbilder och som tog bort tandsten och sånt.

Då bad jag att få boka en tid hos tandläkaren också, för jag visste ju att jag tappat en lagning och skadat en tand. Men det kunde man inte få sa de. De var ju tvungna att lämna kostnadsförslag och så först.

En månad gick och jag ringde dagen innan och kollade vilken tid det var. Passade då också på att igen fråga om deras parkeringar. De var utanför deras port meddelade de. Dagen därpå åkte jag ner till dem strax före utsatt tid. Snurrade lite utanför deras port och hittade massor med parkeringar med företagsnamn på, men ingen med tandvårdsföretagets namn. Fick istället ställa mig på gatan och betala en slant. Väl inne hos tandhygienisten frågade jag igen var deras parkeringsplatser var. Hon svarade, lite överraskande, att det var många som undrade det, men de hade ju inga parkeringsplatser, utan det var gatan som gällde.

Tandhygienisten gjorde sitt jobb. Tog bilder och tog bort tandsten. Hon hittade mycket riktigt de två tänderna jag visste var trasiga. Då satte hon upp mig på en tid hos tandläkaren. Skulle givetvis ta en månad till. Och sedan satte hon upp mig på en ny tid hos henne, ungefär samtidigt. Jag undrade varför, men hon sa att hon skulle ta bort lite mera tandsten. Jag undrade i mitt stilla sinne varför hon inte tog bort dessa med en gång. Började se alla turerna som en uttänkt ekonomisk plan.

En månad till gick och tandläkartiden var kommen. Jag var nervös hela kvällen innan. Likaså på morgonen. 25 minuter kvar och dags att åka. Då ringer de från tandvårdsbolaget och säger att tandläkaren är sjuk. Ett vansinnigt antiklimax. Nu var man ju mentalt förberedd och så blir det inget. Istället fick jag en ny tid ytterligare en månad senare.

Så gick väl ytterligare en månad då och i måndags var det dags att äntligen få laga sina tänder. Jag kommer dit. Sköterskan kommer dit. Men ingen tandläkare. Det tar minst tio minuter innan han dyker upp. Och eftersom jag var första tiden för dagen så kunde han ju inte ens skylla på att förra patienten tog tid. Vet inte än idag var han hade varit.

Tandläkaren påvisar att min ena tand behöver rotfyllas. Han ger en offert på 4300 och jag ger klartecken.

Han ger mig bedövning. Meddelar sedan att denna bedövning tar väldigt snabbt. 30 sekunder senare undrar han om jag känner mig bedövad. Det gör jag inte. Inte ett dugg. Han väntar ytterligare en minut och frågar igen. Nu har det börjat pirra ute i läppen, inget mer.
- ”Då kör vi!” säger tandläkaren och sätter igång. Han sätter sin borr i tanden…
- ”AAAJJJJ!!”

Tanden är inte det minsta bedövad. Tandläkaren säger att då får han ge lite lokalbedövning. Han sticker ner en ny spruta nära, om inte mitt i, tanden.
-”AAAAJJJ!!!” igen. Mitt ben far reflexmässigt ut utanför stolen av smärtan.

Efter en stund fungerar bedövningen dock och han kan börja borra utan att jag känner det. Jag retar mig dock på att han hela tiden frågar sköterskan vad han borde göra härnäst och var tredje ord i hans meningar är ”kanske”. Ger inget vidare förtroligt intryck.

Sedan lyckas han bryta av borren när han borra, men borrbiten fastar i alla fall inte i tanden.

Plötsligt kommer en ny smärta:
-”Aaajjj!”

Tandläkaren förklarar att nu passar han på att laga tanden bredvid också. Men den hade han ju inte bedövat. Han fortsätter dock obekymrat utan bedövning.

När det hela är över sticker han ett recept på penicillin i handen på mig och säger att jag bör ta tre tabletter på en gång. När han förklarat en stund så förstår jag att detta är ett värsta-falls-scenario ifalljag skulle få inflammation i tanden. Jag har ännu idag, tre dagar senare, inte behövt eller ens löst ut receptet.

Nästa tid är givetvis om en månad igen. Då ska rotfyllningen göras klar. Efter det tror jag att jag ska se mig om efter en annan tandläkare. En som inger lite mer förtroende.

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...