28 april 2007

Till minne av Marcus

Mitt i natten på långfredagsnatten mot lördagen, klockan 02.50 ringde telefonen hemma hos oss. Det tog en stund innan jag fattade vad det var som lät. Till slut insåg jag vad det var och tog telefonen. Det var Micke! Han sa:
-”Jag har tråkiga nyheter om en för oss närstående person…”

Sen försvann täckningen på hans mobiltelefon och samtalet bröts. I fem minuter hann min sambo och jag skissa upp scenarier om vem han menade. Han nyfödda son? Hans far? Nån i hans band?

Sen ringde han igen och vi fick beskedet:
”Marcus är död!”
Marcus? Vår barndomskamrat? Allt slog ner som en chock för mig och jag kunde bara be om detaljerna.

-”Han och Gurkan hade varit ute en stund på fredagskvällen”
-”En bilolycka” hann jag tänke.
Men det var det inte. Han hade i stort sett bara segnat ner och dött. Nåt med hjärtat. Tankarna rusade i mitt huvud då och gör det fortfarande.
Kan man det? Kan man bara dö så där. Han var ju bara 35 år. Och inte hade han varit sjuk heller, vad jag vet. Konstiga tankar kom flygande. Som den att jag samma dag flyttat ut digitalboxen jag köpte av honom, i garaget. Den ligger där än idag och avbryter min vardag så fort jag ser den, och sprider en dyster stämning inom mig.

Nästa tanke gick till det där forbollsspelet, FIFA 2003, som vi bad att få kopiera men som vi fick av honom. Anton och jag var och hämtade det medan hans bil var på service här i stan. Och det var sista gången vi såg honom. Tänk om vi vetat…

Marcus har två barn, två pojkar på 2 och 5 år. Nästan jämngamla med våra. Sambon och jag pratade om dem och hans stackars sambo i över en timma innan vi somnade den natten. Under samtalet märkte jag själv att jag stundvis bara kunde svara sambon med enstaviga svar. Allt för att kväva gråten. Men när frågan kom:
-”Är du inte ens ledsen?” så svarde jag
-”Jo…” och så brast det för mig. Jag grät och sambon tröstade en lång stund.

Nästkommande 3 dagar gick vi runt som i ett töcken. Vi återkom till att prata om hans familj gång på gång, oavsett vad vi just då annars hade börjat prata om. Vi enades om att skicka blommor till dem så fort det blev vardag.

Vi ringde våra barndomskamrater för att få veta mera. Våra barndomskamrater ringde oss. Alla lika chockade och frågande. Jag själv ringde Micke, Gurkan och Marcus sambo. För att undersöka hur det var med dem. Och för att finna svar på hur han kunnat dö.

Jag fick en stark insikt om allas vår dödlighet. Marcus var 7 år yngre än mig och jag kände det som om jag levde 7 år på övertid. Mina barn fick extra långa kramar av pappa de första dagarna utan att de fattade varför.

Hela första veckan gick jag runt med en inre övertygelse:
-”Han svimmade nog bara av. Ambulansen hämtade honom och där kvickande han nog till igen.”

Men detaljerna fortsatte strömma in. I mer och mer detalj fick jag klart för mig att detta har faktiskt hänt. Eller inte. Än idag, 3 veckor senare förväntar jag mig att telefonen ska ringa:
-”Hej, det är Marcus”

Eller att vi ska åka hem till de gamla hemtrakterna och att han och hans sambo ska dyka upp sådär ur lövsnåret som han brukar, när de tar genvägen från sin stuga.

På söndagen, 5 dagar innan detta hände hade Marcus ringt mig. 2 gånger. Jag tog mig inte tid att ringa upp. Men dagen efter ringde han igen. Jag svarade och vi pratade i över en timma. Marcus berättade om hur han skulle bygga om huset. Vad han skulle göra på midsommar. Och så berättade han att han skulle till museet ett stenkast från oss, kommande vecka. Jag bjöd hem honom till oss, vilket han accepterade.

Så Marcus, om du mot förmodan läser detta:
Tack för att du ringde! Hade för evigt undrat vad du ville och hur då mådde om jag inte pratat med dig då. Nu vet jag lite mer. Du hade ingen aning! Inte det minsta! Du fick leva ditt liv fram till slutet utan en susning om att det skulle ta slut så snart och så plötsligt.

Igår var det begravning. En oerhört smärtsam upplevelse. Jag och mina barndomskamrater satt uppradade i prydliga svarta kläder och bara stirrade på kistan. Mina tårar rann. Det gjorde det på de flesta andar i kyrkan också. För mig var stegen fram mot kistan för att lägga ner handblommorna svårast. Jag fick blunda hårt de sista stegen. Allt blev plötsligt så verkligt. Hans kista stod där. Det måste vara sant alltså, inte bara ett rykte. Mina tårar strömmade längs kinderna men jag lät dem rinna på väg tillbaka till bänken.

På samkvämet efteråt var det starka känslor i alla riktningar. Massor av min barndomsvänner var där. Det var kul att se dem. Och ändå inte. Vi stod som en flock pingviner runt varandra och ingen fick fram ett ord. Vad säger man? Men alla visste ändå och vi stod ibland bara och tittade på varandra och nickade. Men det kändes ändå att jag behövde detta. Få samlas med folk i samma situation som jag. Få utbyta de tankar vi haft och de känslor vi känt.

Mitt humör pendlar fortfarande upp och ner. Ibland är jag glad som vanligt. Ibland går det ner i en uppgivenhet, sorg och förvånande ofta i ilska. Många dagar slutar med en dipp neråt när båda barnet somnat och jag sitter kvar och tittar på sonen. Det känns så orättvist att jag får sitta där och se mina barn sova, men att Marcus inte får det. Jag brukar smyga ut på toaletten och blöta ansiktet efter nattningen.

Andra bra tips är duschen. Man får stå ensam och vem ser om man är ovanligt blöt i ansiktet när man duschar. Och man har en handduk att gömma ansiktet i efteråt.

”Marcus blev 35 år. Han efterlämnade sambo och två barn. Och han fattas mig.”

18 april 2007

Linas Dagis - Lång natts färd mot dag

Våra föräldrapengar tog slut i slutet av januari. Men om vi höll ut till 2 april kunde Lina få gå hos samma dagmamma som Anton, har vi gjort upp med dagmmman.

Så vi beslutade oss för att stå ut de 8-10 veckorna som skillde utan nån ersättning. För tre veckor sedan ringde högsta ansvariga för daghemsplatserna och tog tillbaka alla löften. Hon skyllde på att vår dagmamma lovat mer än hon fick, på att de hade lokalbrist och därför inte kunde återanställa de dagmammor som blivit uppsagda (och som jobbade i sitt eget hem), samt skyllde på att inga byggjobbare kunde bygga nya dagis i 12 minusgrader (ha-ha, jag har varit byggjobbare i 16 år och ingen har någonsin kommit på tanken om att vi inte skulle jobba nån dag för att det var för kallt).

Men mest överdrivet var nog frasen "Jag är lika ledsen som ni är". Vi har grälat, gråtit och legat sömnlösa sedan detta hände, och jag tror inte samma scenario har utspelat sig i högsta ansvarigs hem.

Dagmamman hade föstås dubbelkollat de löften hon gett oss med högsta ansvariga och hon hade godkänt det, fast det ville hon inte låtsas om nu. Men nu fanns det barn före oss i kön och vi fick ingen plats förrän i AUGUSTI meddelade de. Trist för då har storebror slutat där, och de missar chansen att gå ihop.

Och så fick vi veta vad det innebär med syskonförtur. Vi har ansökt om dagbarnsplats från 19 mars 2007. Om nån mer ansöker SAMMA DAG så har vi syskonförtur. Men har de ansökt om att få dagen innan så har de förtur. Lite kraftlös förtur alltså.

Sen gav de oss möjlighet att få en garantiplats. Från garantifolket fick vi erbjudande om en plats i Lambohov. När sambon ringde till Lambohov så fanns det ingen plats där. Hon ringde tillbaka till garantimänniskorna och de sa att det var visst fel, vi hade inte blivit erbjudna nån plats där. De lovade dock att höra av sig med en plats veckan därpå.

Två veckor senare ringde jag dem igen och undrade var de tog vägen. De svarade att en av sambons chefer som också jobbade med detta pratat med sambon veckan innan och erbjudit en plats på Ellen Key, dit vi gärna ville, och som de hade jobbat extra mycket på för att fixa, men min sambo hade tackat nej, sa de. "Pratar ni inte med varandra?", "Bor ni inte ihop?", var andra fraser jag minns från det samtalet.

Jag fick ringa sambon och kolla och hon hade givetvis inte pratat med nån. Sambon ringer Ellen Key direkt, men de har inte hört talas om nån plats till oss, och ingen av garantimänniskorna hade ens hört av sig till dem.

Åter till garantifolket och då var sambons chef på konferens hela veckan. En vecka senare går inte damen jag pratat med (Dam 1 hädanefter) att få tag i på flera dagar. Vi hinner fram till den 19 mars då Lina skulle börja skolas in, men ingen hör av sig. Jag ringer upp hennes arbetskamrat (Dam 2), men hon säger att hon vill inte blanda sig i, utan hänvisar till Dam 1. Ett dygn senare får jag tag i Dam 1 och hon säger att det är bara sambons chef som jobbar med detta, så hon vet inget. Jag ringer sambons chef och hon säger att hon går och väntar på att Dam 2 skulle komma in med en plats att erbjuda oss. Hennes chef har heller inte varit i kontakt med Ellen Key får vi nu veta. Men hon skulle försöka den dagen.

På eftermiddagen ringer sambons chef upp sambon och berättar att på Ellen Key hade de ingen plats.

Vår reservplan blir att sambons mamma tar hand om Lina ena veckan samt måndagen veckan därpå. Sen kommer min mamma upp från Valdemarsvik och bor hos oss den andra veckan. Jag får ta pappaledigt varannann fredag och sambon går ner från 85% till 80% på sitt jobb. Sambon skriver ihop tidscheman för oss, min mamma, hennes mamma och på Antons dagis.

Sambon börjar jobba 2 april och min mamma kommer hit och tar hand om Lina den allra första veckan.

På torsdagen den veckan blir vi anvisade en garantiplats i Jägarvallen. Nu har vi ju rullat igång en reservplan, så vi är klart motvilliga att ens titta på den. Men vi kommer ändå iväg under en lunchrast på fredagen. Och det är bara ett helt perfekt dagis! Det låg helt avskilt intill en skog och en fotbollsplan. Vi kan inte göra annat än att tacka ja.

Tyngsta biten med denna kursändring blev att meddela detta till min mamma, som glatt sig åt att få träffa sina barnbarn lite mer. Men vi fick ta tjuren vid hornen och berättade.

Sedan får jag ju meddela mitt jobb att nu är sambons föräldradagar slut, så nu får jag ta ledigt 2 veckor på studs för att skola in Lina. Detta lyckas också även om det är en smula hög belastning på mitt jobb. Milt uttryckt.

Så börjar inskolningen i ett makligt tempo. Måndagen är Annandag Påsk och ledigt. Tisdagen är vi där en timma. Onsdagen har de planneringsmöte och vi får inte komma alls.

På onsdagseftermiddagen får vi höra ett rykte att Lina trots allt kommer att få komma till Antons dagis, redan om en månad. Men ryktet är inte bekräftat och jag får skola in två dagar till med en känsla av att jag inte hörde dit.

På fredagen är erbjudandet i vår postlåda. Vi ringer och tackar ja, säger upp garantiplatsen omedelbart och går tillbaka till vår reservplan och låter våra mammor hjälpa till igen.

Så nu har vi min mamma på besök här igen. Och om 3,5 veckor börjar Lina hos Antons dagmamma. Om de inte hinner ändra sig igen...

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...