21 juli 2002

Anton är sjuk

Semestern har väl varit lite skiftande kan man säga. Anton har haft ögoninflammation, hög feber, hosta om nätterna, blod i urinen, stora kliande utslag och örinflammation, allt inom loppet av en vecka.
Men vi får ta det från början:
På söndagsmorgonen, bara två dagar in på min semester, noterade jag när jag vaknade att Anton var svullen i ena ögat. Jag nämnde det senare för Kerstin och hon sa att det tyckte hon också att han var.
-I vänster öga, sa jag.
-Nej, i högra, sa hon.
Eftersom vi inte kunde enas om vilket öga som var mest svullet så ansåg vi att vi kanske sett fel. Vi höll upp Anton och kollade igen:
-Han är ju mest svullen där, i högra ögat, sa Kerstin och pekade.
-Men du pekar ju på vänster öga, sa jag.
-Ja, vänster för honom, ja , men för oss blir det ju höger.
Hela dagen rann det sedan var ur Antons ena öga och på måndagsmorgonen gick Anton och jag till vårdcentralen i Kärna. Vårdcentralen hade semesteröppet endast för akutfall. De öppnade klockan 9.15 och prick då var jag där. Jag blev då nummer 27 i kön (!!!) De hade bara 20 stolar i väntrummet så det satt folk på golvet i korridoren också. Efterhand fick även vi en stol och Anton fördrev tiden med att släppa handbromsen på en rullator, tillhörande en gammal dam som hade 13 barnbarnsbarn, varav den minsta var lika gammal som Anton.
2 timmar tog det innan vi fick komma in. Doktorn gjorde ingen undersökning av ögat alls, men han tittade i Antons öra (!) eftersom Kerstin hade tyckt sig se något rinna ur ett av dem. Doktorn såg inget ovanligt så han gav oss bara ögondroppar till Antons öga och sa som de alltid säger på vårdcentraler:
"Gå hem och vila. Blir örat sämre kan ni ju komma tillbaka."
Dagen efter hade ögondropparna vi fick till Antons öga redan gjort nytta. Vi hade tänkt åka till min mor och far då, men Anton kändes het under natten och visade sig ha 38,5 i feber. Vi testade hans temperatur även på dagen men han hade bara 37,4 när han slumrade in för sin förmiddagssömn. Kerstin gick hem till sin mamma och skulle ta en promenad med henne. Tio minuter efter att Kerstin gått vaknade Anton och jag tog upp honom. Då var han brännhet. Jag tog tempen och han hade 40,0. Ingen Alvedon hittade jag heller så jag kastade mig på telefonen och ringde Kerstins mamma. Kerstin hade inte hunnit dit ännu, men hennes mor lovade att skicka hem henne så snart hon kom. 20 minuter tog det men jag tyckte det kändes som 10 timmar minst. Kerstin hastade tillbaka och jag mötte henne i tamburen och vi åkte iväg till lasarettet för att kolla upp honom. Via akuten kom vi upp på barnavdelningen. Där kollade de hans urin och tog tempen igen. 40,2! Trots detta låg han och tjoade och charmade personalen. De tog urinprov och blodprov. Inga bakterier hittade de så de utgick (korrekt, visade det sig senare) från att det "bara" var ett virus. De hade byte av personal mitt i, så han blev till och med undersökt två gånger. Läkare nummer två och tre som tittade i hans öron denna vecka.

Vi var hemma ytterligare två dagar innan vi vågade åka någonstans. Anton var i stort sett feberfri hela dygnet utom runt tolv – ett på förmiddagarna då han fick febertoppar upp till 39,5 ungefär. Dessutom hade han hosta på nätterna och kastade sig oroligt fram och tillbaka och vaknade ideligen.
Fortfarande måndagen därpå hade han hosta om nätterna. När jag bytte blöja på honom såg jag att det var röda fläckar framtill i blöjan. Detta upprepades fyra blöjor i rad. Jag ringde tillbaka till barnavdelningen men hon missuppfattade mig och undrade om det kunde vara värmeutslag. När hon äntligen fattat var de röda fläckarna var fick vi komma in dit igen.
De kollade upp honom men konstaterade att fläckarna bara var ofarliga "kristaller i urinen", som går över av sig själv. Dock fick han koll nummer 4 i öronen och då noterades en öroninflammation. Han fick penicillin för det.
Dessutom hade han då stora kliande utslag över hela kroppen så vi fick en ny, starkare kräm att smeta på. Både den och Penicillinet hjälpte bra så efter två dagar var Anton som en ny kille som också sov i stort sett hela nätterna. Hans föräldrar var vid det tillfället två trötta vrak som passade på att sova ut en hel del de också.

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...