27 maj 2006

I London med familjen

Nu har vi kommit hem från London. 4 dagar med hela familjen. Jag har haft denna blogg i tankarna hela tiden och så fort Anton sagt nåt kul så har jag talat in det på min mobiltelefon för att komma ihåg det. Här följer hela historien:

Kort reseskildring

När vi kört bil från klockan 03.45 på morgonen, flugit, åkt tåg och tunnelbana så var vi till slut på en tunnelbanestation nära hotellet. Vi gick gatan upp och tittade på stan. Anton hade fullt upp med att nämna vilka färger på taxibilar han såg och fråga oss vart varje buss skulle åka. Och att utryckningsfordonen hade ett annat ljud på sina sirener fascinerade honom mycket.

Strax efter att vi hittat vårt hotell den första dagen så gick vi ut och åt på en lokal pub. Anton ville ha spagetti Bolanaise och fick en vuxenportion. När han ätit upp den gick han in själv och bad att få mera spagetti. De trodde honom inte. Till slut kom de ut och frågade om det verkligen stämde. Vi intygade detta och han fick en portion till som han åt upp ca halva av. Pubpersonalen var så imponerade att de bjöd på den andra portionen.

För 3 år sedan var jag i London med några kamrater. Vi var då på Hamley’s 6 våningar stora leksaksvaruhus. Hela tiden gick man runt med känslan av att detta ville man visa sin son när han blev större. I onsdags var vi där. Även om Anton kallade det för ”Leksaksladan” efter leksaksvaruhuset i ”Toy Story 2”. Där sprang Anton saligt runt och lekte med allt. Han fick med sig en liten radiostyrd bil hem och Lina fick en sköldpadda som spelade olika melodier. Hela denna upplevelse kan inte toppas… nånsin…

Hela England har drabbats av fotbollsfeber inför det stundande VMet. De kunde inte sälja hörlurar utan att det följde med en liten boll med svarta och vita rutor. Och på McDonalds gick de runt och ville sälja matchtröjor i miniformat. Och i TV-affärerna visades gamla klassiska landskamper med det svartvita hemmalaget.

Hemma i Sverige brukar Anton charma alla genom att springa runt och prata med dem. Jag var lite undrande över hur det skulle gå i London när han inte kunde språket. Men han lyckades nästa lika bra där. Hans ”Fankju” charmade många. Även om pappa var rädd att de inte skulle höra bokstaven ”n” i ordet och tro att han sa nåt helt annat.

Men han fick svår konkurrens av lillasyster denna gång. Många tittade på henne och log där hon låg i vagnen och följde med på alla utfärder upp till 10 timmar i sträck utan att klaga. Och hennes fotografi på passet var så gulligt att flera passkontrollanter höll upp det för att visa sina kollegor.

Vi åkte dubbeldäckare en gång också. Anton hade längtat. Han och jag satt där uppe, mamma och Lina fick vänta där nere. Men efter 5 minuter sov Anton gott i pappas knä och jag fick bära ner honom för trappan.

Näst sista dagen var vi på Harrods. Där lekte Anton nästan lika mycket som på Hamley’s. Fast där var försäljningstekniken mera aggressiv. Värst var en kvinna som visade små bilar som följde den linje man ritade med en tuschpenna. Hon frågade Anton vilken bil han tyckte bäst om och tryckte den hela kartongen hårt i hans famn och sa att hon tyckte att han skulle ta hem den. Pappa skakade på huvudet och lade tillbaka kartongen. De var alldeles för dyra. Anton blev givetvis ledsen och lunkade iväg med sänkta axlar, men jag kunde snabbt locka iväg honom att titta på andra leksaker.


Pappas funderingar

Varför hatar de barnfamiljer i Londons tunnelbanor?? Varje plattform hade ca 15 steg ner utan hiss. Vi fick kånka och bära på Lina och barnvagnen varje gång. Skulle man byta tåg vid en station fick man bära upp för en trappa, gå en bit och sen bära ner för en annan trappa igen. Att färdas på detta sätt med 5 väskor och Anton som fick lämna ståbrädan och gå i trapporna var en pärs och sambon och jag var genomsvetta varje gång.

En fråga bara; Varför kan man inte passera Picadilly Circus utan att få den där fåniga melodin från 80-talet i huvudet???

Vilken pärs det är att betala med mynt i England. Är det för mycket begärt att ha siffrorna på mynten, inte bara beloppet skrivet med bokstäver??”

Vi hade inget diskmedel på hotellrummet och beslutade oss för att köpa lite på stan.
Pappa: ”Jag undrar vad ’Yes’ heter på engelska?”

Antons kommentarer

När tåget lämnade Stanstedts flygplats fick vi genom fönstren för första gången titta på Englands landskap tillsammans. Pappa förklarade att nu är vi i England och även fast det ser likadant ut som hemma så är t ex hästarna där engelska hästar. Anton kommenterade:
-”Ser engelska hästar ut sådär.”


Pappa: -”Om du kommer bort hemma så kan du ju i alla fall säga vart du bor. Men här så förstår de inte vad du säger.”
Anton: -”Pappa, vad heter Höglyckegatan på engelska?”


Antons benämning på propellrar i singularis:
-”En propell”


Anton blev upprörd över att han hörde en pojke som var mindre än honom prata bra engelska.
-Jag kan ju inte prata så bra som han och jag är 4 år.
Att pojken var född i England ansåg inte Anton hörde dit.

-”Finns det postbilar här också?”
Anton såg sin första gula taxibil i London.

Jag satt en kväll och berättade om hur jag spelade fotboll som barn i en turnering för juniorer. Att vi vann och så tyckte inte Anton var viktigt. Hans enda fråga var:
-”Vems boll spelade ni med?”

Pappa: -”Anton, tycker du verkligen om morotsjouice?”
Anton: -”Ja.”
Pappa: -”Men har du druckit det förut?”
Anton: -”Ja. Jag har ätit morot.”

Lina mössa hade åkt ner för hennes ögon när vi åkte tunnelbana.
Anton: -”Pappa. Hon känner sig som ett spöke.”

Anton frågade om han hade några engelska pengar i sin plånbok. Vi svarade att det hade han ju inte för den låg ju kvar hemma i Sverige. Märkligt nog fick detta svar honom att storgråta i fem minuter.

Anton: -”Jag har drömt inatt.”
Pappa: -”Vad drömde du om då?”
Anton: -”Kommer inte ihåg.”

Anton: -”Te börjar på T.. det är konstigt.”

-”Stackars mig!!” sa Anton, när han hade hittat nära 10 godispåsar i matbutiken i London som låg på fel plats. Hans ordningssinne får honom att hänga tillbaka allt sånt på rätt plats och han fick jobba en bra stund.


-”Stanna, pappa.” Anton var alldeles fnissig och hoppade av ståbrädan.
-”Jag såg en liten kille som hade skjorta på sig. Och fägg (skägg).”
Detta var Antons första möte med en dvärg.

Anton tittade sig i spegeln i en klädaffär.
-”Så där ser inte jag ut”
Han tar av sig kepsen.
-”Så här ser jag ut.”


-”Pappa, de har såna som kan panga”
En fin omskrivning för pistoler, när Anton såg gamla Magnumavsnitt dubbade till tyska. Språket spelade ju inte honom nån roll. Han fattade ju inte vad de sa på nån kanal.


När vi skulle flyga hem stod vi bakom planet och försökte stoppa in barnvagnen i en stor sopsäck i den starka vinden. Flygplansmotorerna var på och det luktade bränd flygbensin.
Anton: -”Vem är det som grillar?”


Anton och jag stod på flygets minimala toalett. Framför oss var en skylt vid papperskorgen för dambindor. Skylten visade en kvinna och en papperspåse. Anton pekade på kvinnosymbolen och sa uppskärrat:
-”Pappa, det är en damtoalett.”

Vi lämnade Skavsta flygplats men stannade ganska medsamma på McDonalds i Nyköping.
Pappa: -”Det var inte länge vi åkte, va?”
Anton: -”Nej, bara en centiliter.”

17 maj 2006

Att se världen med nya ögon

Som jag skrivit tidgare börjar jag att se sämre med åren.

Som ung har jag alltid undvikit alla former av glasögon med ett gott minne. Om man bara går in på en läkarundersökning och läser sista raden när man passerar skylten på nära håll och memorerar den kan man klara sig förvånandsvärt länge utan att någon begär att man ska skaffa glasögon.

Jag vet inte hur jag skulle ha klara ett syntest som ung, troligtvis bra, men jag ville inte ta risken. Tror att det var mest stämpeln som "glasögonorm" som skrämde mig.

Men när jag nu hamnat framför en dataskärm igen på dagarna så säger ögonen ifrån. Första två veckrna hade jag huvudvärk när jag slutade för dagen och jag såg lite oskarpt ett par timmar efteråt. Men när två veckor hade gått hade tydligen ögon vant sig och jag fick inga sådanan symptom mera. Trots det tyckte jag att det kunde vara dags att kolla ögonon.

Så en dag i förra veckan gick jag till Zebraoptik i Ikanohuset. Varje steg dit skrek en inre röst att jag borde vända medan jag hade chansen. Men jag tog mig dit och bokade en tid. Den tiden var i måndags kl. 17.15.

Väl där den tiden gjorde jag mitt livs första noggranna synundersökning. Resultatet var lite förvånande. Han sa att min grundsyn var helt perfekt och att jag troligtvis aldrig kommer att behöva glasögon på heltid. Däremot såg han ju vad jag misstänkte att på nära håll så fick ögonen jobba.

Så han förslog ett par terminalglasögon, vilket jag accepterade. jag hittade de billigaste men ändå fina bågarna jag kunde i hans sortiment och beställde dessa. Kalaset stannade på 1240 krornor, vilket jag dessutom kan dra av på firman.

Idag har jag provat glasögonen på jobbet för första gången. men det blir inte långa stunder. jag blir så åksjuk så jag vill kräkas. Däremot får jag en osedvanligt skarp bild av tillvaron. Jag ser varje damkorn på tangentbordet jätteskarpt. jag återkommer senare med hur min anpassning till glasögonorm fortlöper.

Ni glömmer väl inte att det finns mer av mina bloggar att hämta på MSN:
http://spaces.msn.com/oxvalley

04 maj 2006

Jag är en Poolian

Mitt arbete på Rationell IT går bra. Jag har kommit över första etappen och ombetts vara där på heltid om jag kan. Har dock fortfarande behov att vara borta en dag i veckan ett tag till. Förhandlingar fortgår.

Vad jag däremot aldrig tänker på är att jag faktiskt är inhyrd där via Poolia. Så en samling Poolia-ansvariga brukar ringa mig och fråga hur det går. Jag blir mest besvärad för jag känner inte att jag har nåt med dem att göra.

Fast igår var ett trendbrott. Poolia har ringt och tjatat att jag skulle följa med på en månadsträff med andra Pooliaanställda. Till slut gick jag med på det. Klockan 18.00 var det mat på en restaurang i Collegium i Mjärdevi. I samma restaurang som vi brukade få frukost på av Intentia efter innebandypasset på fredagsmorgnarna, så det kändes lite konstigt.

Den första jag sprang på på mötet var en man som också heter Lars och som jobbar på Rationell IT. VIsade sig att han börjat samtidigt som jag för en knapp månad sedan. Ingen av oss två visste tidigare att den andre också var på Poolia.

Maten de serverade var fin. Fläskhare och klyftpotatis. Sen följde ett föredrag om att undvika stress. En och en halv timma höll det på. De tristaste var att minst tre gånge under föredraget fick vi ut stenciler med frågor som skulle svaras på i grupp. Sen skulle varje grupp redovisa. Det sistnämna gjorde att jag kände "Aldrig mer" inför hela den här grejen.

Sedan berättade att om en månad var det träff igen. Skeet-skytte i Norrköping följt av pubrunda. En tisdagskväll! Tror att jag avstår...

Att köpa laptop hos Elgiganten

Jag har ju berätta historien om hur jag (inte) köpte en bärbar dator från Dell. Och har dessutom varit inne på hur det gick till när jag ville köpa en på Elgiganten. Jag kör en summering i repris innan jag berättar hur det fortlöpte.

***

...däremot var det svårare när jag bad om att få titta på en bärbar dator de också annonserat ut riktigt billigt. Där köpte kunden innan just det sista exemplaret. Men p.g.a. deras garanti var de ju tvugna att ha nåt hemma. De berättade då att de skulle få ett mail från huvudkontoret som berättade vilken vara de skulle erbjuda istället. Mailet skulle komma i eftermiddag eller senast imorgon bitti. Imorgon är också deras sista dag på kampanjen.
Jag bad dem att ringa mig när den kom in, men de sa att det var ju mycket enklare att jag ringde dem(?). Jag fick försäljarens visitkort.
-"Fast," sa han, "jag slutar om en timma och kommer tillbaka på torsdag." (då kapanjen är över) Jag tjatade då istället till mig numret till nån annan i butiken...

***

Här fortsätter historien:

Jag ringde numret på lappen redan dagen därpå. Killen som svarade blev väldigt förundrad över hur jag kunde ha hans nummer. Jag berättade hur det förehöll sig. Men nån dator hade inte kommit in då heller. Och inget meddelande om vilken dator man skulle erbjuda istället. Eftersom detta var kampanjens sista dag bad jag att få boka mig för en sån dator. Det kunde jag inte få för ingen visste ju vilken datormodell det skulle bli och då kunde jag ju inte reservera nån dator.

Efter jobbets slut samma dag gick jag personligen tillbaka till affären. De sa att de kanske skulle få hem nya datorer på söndag, en vecka efter kampanjens början. Jag frågade hur det var med deras 3-dagars garanti att varan skulle finnas i lager. De svarade att den bara gällde för de som hade bokat varan om den var slut. Hade de det och inte varan kom in på en vecka skulle man få en annan bättre modell till samma pris. Med den motiveringen blev jag ihärdigare på mitt tjat att få beställa varan nu, annars missade jag ju hela garanti-prylen. Försäljaren funderade en kort stund men försvann sedan ut på lagret. Och kom sedan tillbaka med en dator av den modellen som annonsen gällde. Verkade för mig som om taktiken var att endast i nödfall sälja nån av denna annonsvara. Kan inte förklara det på annat sätt.

Nåväl, datorn inköptes. Det var den mest insnålade dator jag varit med om. T ex så installerades Windows när man först öppnade datorn och man hade en klisterlapp på undersidan med lisensnyckeln. Men man fick ingen installationsskiva med! Så om datorn skulle krascha så vet jag inte hur jag ska installera om den. Dessutom fattades de flesta uttag i form av tangentbordsuttag, musuttag, serieport och parallellport och absolut inget TV-out-uttag. Den hade dessutom bara 256 MB minne som tog slut när man startade upp den.

Norton Antivirus ingick dock.. i tre månader...

Trots detta är den nu min jobbdator och fungerar utmärkt. Den har fått 512 i minne till som fått mera fart på den. Kostade bara 600 kr på min favoritbutik Dataref i Norrköping. Och med en mus och tangentbord med USB (båda för under 200 kr, samma butik) och en gammal skärm så blev den riktigt trevlig att ha på kontoret.

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...