Jubileum sedan jag började jobba idag

Idag är det den 14 juni. Den 14 juni började jag att jobba. Slutade gymnasiet den fredagen 11 juni och for iväg med min granne, för hans enmansföretags räkning, för att prova på att isolera rör. Iförd hans lite för långa avlagda blåställ.

Preliminärt skulle jag hjälpa till i 3 veckor. Men det blev 14 år. Ett fritt jobb som jag uppskattade mycket.

Därefter hoppade jag på Högskolan och läste in en dataingenjörsexamen. Sedan har det mest blivit datajobb.

Sånär som på ett återfall när IT-bubblan brast. Hann jobba 5 år som systemutvecklare innan dess. År 2004-2006 var jag dock tillbaka på byggena med mitt blåställ. Under den tiden kändes mina Högskolestudier lite onödiga. 

När jag sedan återkom som systemutvecklare, så känns mina kunskaper inom rörisolering som något jag inte har användning för längre. Men blir abstinensen för stor har jag alltid Faceboook--gruppen "Isolerare utan gränser".

Det är skillnad idag vilken inblick man kan få i andras jobb när isolerarna fotar, filmar och har vänligheten att lägga upp det i gruppen. 

Det var samma datum jag började jobba, men för 37 år sedan, 14 juni 1982. Jag var lite mer än 17 och ett halvt år gammal då.

Jag var också 37 år den dagen jag blev pappa för första gången. Detta innebär att min son är lite mer än 17 och ett halvt år gammal idag. De hade avslutning igår. Men p.g.a. att jag gick ett tvåårigt gymnasium och hans är på 3 år så börjar han inte att jobba idag, utan har ett år kvar.

Han läser till plåtslagare. Det är spännande att prata "byggen" med sonen. Ger mycket flashbacks för mig. Och eftersom plåtarbeten ibland ingick i en isolerares vardag, en del synonymer.

Hoppas hans yrkesliv blir lika långt och spännande som mitt. Och kanske en dag kan han berätta om sin långa yrkesbana för sina barn...

Sorgen efter Allan

Efter separationen med mitt ex har man inte mycket kontakt med hennes släktingar. Utom med Allan, barnens morfar. Han bor 300 meter från oss. Han syn är svag och det händer ibland att han inte kan hitta tillbaka på TV:n efter att ha bytt kanal eller råkat stänga av ljudet. Då ringer han till mig och jag går dit. Besöket är ofta över på 10 minuter. Man trycker på en knapp på fjärrkontrollen och hans TV-värld kommer tillbaka.

Allan plockar fram en samling 20-kronorssedlar som tack för hjälpen. Jag avböjer men vi enas om att jag ska ta med dem hem till barnen. Barnen får sina spargrisar fyllda av 20-kronorssedlar...

12 december 2018. Jag kommer hem från jobbet och i all hast skyndar mig för att skjutsa sonen, Anton 17 år, till hans innebandyträning i Ljungsbro. Mitt ex skriver på Facebook:
"Pappa har fått hjärtstillestånd. Återupplivningsförsök nu."

Allan är 87 år. Han har tagit färdtjänst till sjukhuset för att kolla sin ömmande rygg. De konstaterar ett brott på några ben i hans rygg. De ger honom smärtstillande och lämnar honom i 10 minuter för att medicinen ska verka. Därefter ska han få åka hem. Men när de kommer åter andas han inte...

De gör återupplivningsförsök och han återfår livet. Han vaknar upp och de hinner förklara för honom vad som har hänt. 10 minuter senare kommer en ny hjärtattack och denna gång är det det sista som händer i Allans liv.


Dottern Lina vill följa med när jag skjutsar storebror till träningen och vi tre åker mot Ljungsbro. 500 meter senare, innan vi passerar mitt ex lägenhet läser min son på sin mobil. Han skickar fram en skärm till mig som kör och säger "Titta vad mamma skriver!" Jag svarar att jag kan inget se medans jag kör. Anton faller i gråt.

"Jag skiter i träningen" säger han. "Vi måste skjutsa mamma!"

Detta är ord som får mig att hulka. I två sekunder! Därefter grips jag av insikten att nu måste jag vara stark. Nu är det bara jag som kan föra alla till sjukhuset.

Vi stannar till utanför mitt ex och hon tackar för att vi ville komma och skjutsa henne. Omedveten om att början på vår färd hade ett annat mål.

Vi åker mot sjukhuset. Vi hinner bara några kilometer så ringer de till mitt ex. De säger ord som hon inte vill förstå först...

"Så pappa är död" säger hon.. Ord som sprider tårar hos henne och barnen. Inte hos mig.! Mitt mål är att hålla huvudet klart så vi tar oss till destinationen. Kontrollera att Kerstins bror rings upp. Att så många som kan kommer till sjukhuset.

På sjukhuset är de mycket sympatiska. Vi får gå in och titta på Allan. Detta är första gången i mitt liv jag ser en död människa. Det är lite kusligt och man känner sig liksom beredd på att han ska slå upp ögonen. Men det händer inte...



Några veckor senare är det begravning. Efter väl valda ord från prästen - han kunde till och med säga vilken plats Allan brukade sitta på när han besökte gudstjänsten - är det dags för oss alla att gå fram och ta adjö.

Mitt ex går först. Av en slump är jag nummer två. Jag märker själv att jag inte gråter. Att jag ännu inte sörjt Allan med några tårar.

Som nummer tre kommer Anton. Han lägger dit sin blomma och brister sedan ut i en ostoppbar gråt. Jag fångar upp honom mitt i rörelsen. Lägger mina armar runt honom och låter honom gråta mot mina axel. Håller honom hårt och länge medan han hulkar.

Och precis där är det helt OK för en rättrådig man att låta tårarna komma. Jag känner hur mina kinder fuktas medan jag håller om min son. Känner hans gränslösa sorg över att ha förlorat sin morfar. Och följer hans exempel med ett sprutande tårflöde.

Jag står vänd så jag ser alla andra komma fram och lägga sina blommor. När alla passerat försöker jag lätta på kramen om min son. Han svarar med att krama mig hårdare. Vi blir kvar ytterligare ett kort tag och låter tårarna trilla. Tårar för Allan Björnmar, barnens morfar, som plötsligt försvann ut våra liv vid en ålder av 87 år...


Vila i Frid, Allan! Vi saknar dig!