26 januari 2016

Tiggare


Utanför ICA därhemma sitter en tiggare. Alltid en tiggare. Skiftar ibland vilken, men alltid en.

Det finns hundratals åsikter om dessa människor på nätet. Om att de ska vara organiserade. Om att de inte får del av pengarna man ger dem. Rykten, rykten.. Men har aldrig hört någon säga att det verkligen är så för han/hon har bevis. Bara hörsägen.

Samtidigt har jag sett människor jag aldrig skulle trott att de brydde sig, smyga in sedlar i tiggarnas filt om de inte är där. Otaliga barn och vuxna som spontant ger till tiggarna.

När tiggarna först dök upp brukade jag ge dem några slantar - när barnen var med. Bedrägligt beteende, jag vet, men jag tycker att det är nyttigt för barnen att se att man kan hjälpa andra.

Numera har jag gått över till principen "20 kr per fredag".
Med några undantag:
- En gång bad kvinna utanför ICA mig om att köpa bröd. Det kändes faktiskt mycket bättre. Jag visste vem som fick glädje av detta och lättare att ge än att ge godtycklig mängd pengar.

- En annan gång, när barnen var med, fiskade kvinnan upp en lapp där det stod "Hjälp mig att samla pengar till min sjuka mor. Jag åker hem den 11:e". Jag tittade upp på henne och sa:
- "Den 11. Det är ju idag!"
-"Today, today!" kvittrade hon lyckligt tillbaka.
Vi gick in och handlade. När vi kom ut stack jag - till barnens stora förvåning - till henne en hundralapp, samt gav henne en kram. Något som sonen förfärat berättade för sin mor, och om hur han skämdes när jag gjorde detta.

Några månader senare var det en annan kvinna som en fredagseftermiddag gav mig en lapp med en bild på matolja.
"Till Pommes Frites" sa hon (på svenska).
Väl inne i affären blev jag osäker på om hon bara ville ha matoljan. Behövde hon pommesen med? För säkerhets skull köpte jag både och. Samt en liten påse potatisskruvar. Kändes mycket bra att ge på detta sätt. Jag bara ställde ner hennes påsen hos henne, log, gav henne sedvanlig tjuga och gick därifrån, klart nöjd med tillvaron.

Och så gilla jag mina barns morfar som sa:
"Jag ger aldrig till tiggarna. Tja.. någon gång kan det väl hända att jag sticker till dem en hundralapp.."

Min pappa, snart 80 år, har en sund syn på saken. Han säger aldrig "tiggaren" eller "tiggerskan". Han ser människan! Han berättar nog varje gång vi ses om mötet med dem. Han beskriver dem som:
"Hon, flickan utanför ICA".

Han berättar långa historier om hur de blivit överlyckliga över att ha fått en påse kläder någon skulle slängt i Myrornas klädcontainern annars.

Sist vi sågs, berättade han om att tiggarna hemma i Valdemarsvik på julafton fått sitta innanför entrén, i värmen. En fin gest förstås, och det visade sig vara mer än en gest:


http://www.nt.se/nyheter/valdemarsvik/har-slipper-de-tigga-ute-i-kylan-12467377.aspx

Har sett tiggare utanför ICA hemma i 15 minusgrader. Jag skulle krama affärsföreståndarna om de lät dessa sitta innanför i värmen, de också. De är ju trots allt bara människor...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...