Var kom odjuret ifrån?

När Anton var nyfödd och fortfarande kvar på BB gjorde jag en märklig upptäckt om mig själv.

Det var sista dagen på BB som de skulle ta ett blodprov i hälen på Anton. Sköterskan och Kerstin tog plats vid skötbordet. Jag blev förvisad ett steg bakom dem. Hälen stacks blodig och Anton skrek och skrek när de försökte klämma ut bloddroppar ur den. Jag kände hur en ny sorts ilska började bubbla upp inom mig. Nån gjorde min son illa, och det kunde inte mitt slumrande inre odjur tåla, utan det vaknade upp och började ge konstiga signaler till mig.

Ett tag funderade jag över möjligheten i att gå fram mellan damerna vid skötbordet, och med två kraftiga knuffar puffa plågoandarna åt varsitt håll och ta upp min lilla ängel i famnen. Men jag stillade dessa tankar...

Men när sköterskan sa att:
-"Nu fanns det inte mera blod kvar, vi måste sticka en gång till."
så hörde jag förvånat mig själv utbrista med en mycket ilsken och bestämt röst:
-"Nej, det blir det inte tal om!!"

Hur som helst så räckte blodet till alla prov och ingen mer nål behövde stickas i den lilla babiesfoten. Sköterskan kommenterade detta med:
-"Det var tur det, för annars hade aldrig pappan förlåtit mig."

Var detta odjur kom ifrån har jag ingen aning om. Jag anser mig själv vara en logiskt tänkande person som inte tar till knytnävarna i något sammanhang. Men i och med min sons födelse så finns odjuret ändå där, bevakande alla kringpasserande ifall någon skulle få idén att skada min lilla ängel.

Igår var vi på födelsedagsfest och Anton var med. Det var flera andra barn också. Han hittade ett par pojkar kring hans egen ålder som han lekte hårdhänta lekar med. Men när han knuffade omkull en kille som var yngre än honom själv och denne föll gråtande till marken, och han därefter satte sig och slog sina händer mot pojkens ansikte flera gånger så fick det vara nog. Alla vuxna befann sig då uppe på altanen. Jag skrek åt Anton att sluta, men han brydde sig inte. Det blev istället en hastig rusch för mig och flera andra ner till pojkarna. De flesta. liksom jag, i bara strumplästen.

Nu hann jag dock inte först utan den lilla pojkens far fann före. Fadern gjorde exakt vad jag skulle ha gjort. Han tog upp Anton till stående, satte sig på huk framför honom och sa med barsk röst:
-"Så där gör man inte!"
Anton började givetvis att gråta.

Det märkligaste av allt var att inom mig så rasade odjuret. Någon vuxen hade tagit tag i min son och gjort så han började gråta. Odjuret slet i mig för att anfalla fadern. Detta gjorde jag givetvis inte. Fadern hade ju gjort det helt logiskt rätta i den här situationen.

Ändå bubblade odjuret i mig en lång stund efteråt vilket gjorde att jag inte ens vågade se upp mot faderns ansikte på ett tag. Varje gång jag tenderade detta så frustade odjuret i mig. Inget mer hände dock denna eftermiddag.

Jag minns en gång när vi spelade fotboll på skolgården en rast i 5:e klass. Det var på försommaren 1976 och av en händelse så stod min far på granntomten till skolan och samspråkade med husägaren där.

Ett annat barn som var något äldre gjorde en ful fällning av mig på fotbollsplanen. I ögonvrån så såg jag hur min faders odjur vaknade och han var på väg att klättra över staketet in till skolan för att tala allvar med min motståndare. Hans arga utrop ekade mellan husen.

Hade jag då som 11-åring uppskattat min fars hjälp? Aldrig i livet! Jag hade skämts öronen av mig ifall han lagt sig i.

Man undrar ju om alla pappor har detta odjur inom sig? Hur är det med mammorna? Skriv gärna nån kommentar och berätta.