Till simhallen med Anton

Anton har tjatat om att åka till simhallen i flera veckor nu. Ända sedan hans bästis som också heter Anton (och är född exakt samma dag) började på simskolan där.

Pappa avskyr att bada och mamma är i 8:e månaden så hon hade ingen större lust att visa sig i baddräkt. Men i måndags gjorde vi upp att även pappa skulle följa med på lördagen till simhallen. De båda andra hade varit där en gång förut. De åkte då bussen dit.

I tisdags hade vi möte med Antons dagmamma för årlig rapport. bara det en egen historia. Men hon flikade också in att Anton berättat för alla att vi skulle till simhallen på lördag och att man kunde åka bil dit. Dagmamman sa till mig att även om jag hade hög feber så var jag numera tvungen att åka med.

Vi har räknat ner dagarna hela veckan och idag så var det då äntligen dags. Vi kom iväg runt 9.30 och passerade entrén runt 10.00.

Det svåraste för mig var att jag hade ingen aning om hur man beter sig i ett badhus. Konstaterade att jag inte varit i en simhall sedan jag gick i sexan, 1976. Det är ju 29 år sedan. Tyvärr fick jag det extra svårt för den enda herre jag kände som skulle gå dit, Anton, blev insläpad på damerna med mamma av nån anledning och jag fick gå själv på herrarnas utan nån som kunde visa mig hur man gjorde.

Jag stod och smög på sällskapet intill för att lösa mitt första problem:
Skulle man ta med sig handduken in eller inte? Dessa verkade inte göra det så jag lät bli.

Nästa problem var duschen innan badet. Där stod det på skyltarna att man inte fick ha badbyxorna på sig, men de jag såg som duschade hade dem kvar. Jag gjorde som dem och behöll dem på. Tja, badbyxor och badbyxor. De tajta små sakerna man hade på sig 1976 blev man förbjuden att använda så jag fick hålla tillgodo med mina innebandyshorts. Det var en märklig känsla att inte ha några kalsonger under dem, jag var tvungen att kolla att inget tittade ut mest hela tiden.

Sen gick jag ut, utan handduk, till Anton och Kerstin. Hon skickade genast in mig att hämta den igen.

Badet var fantastiskt kul med alla sina små bassänger för barn. Vi var även nere i den lite större bassängen där de släppte på vågor ibland. Om nån har en aning om hur det går till så hör gärna av er.

Sen propsade Anton på att åka näst längsta rutschbanan. Jag blev medtvingad. Jag var skitskraj! Första åket så satt jag upp med Anton i knät. Det gick inte alls. Tvärstopp efter halva banan och jag fick dra mig fram i sargen resten av vägen.

Åk två låg vi ner och då gick det undan. Det otäckaste var att just som vi kom ner och åkte under vattnet så tappade jag taget om Anton. Han hade flytringar på armarna, men i alla fall. Jag slog, med lite panik, ut med armen i vattnet och hittade honom ganska omgående. han hade då hittat upp till ytan före mig.

Mamma kom neråkande i hög fart med sin numera lätt spolformade kropp. Hon stänkte ner oss båda andra ganska rejält.

Efter 2 timmar i bassängen hägrade godiset i kiosken mera för Anton och vi gick och klädde på oss innan en kombinerad fika och godisstund tog vid. Anton åt varannan tugga på sin fralla, varannan på sitt smågodis.

Man blev mäktigt trött efter simpasset. Anton somnade i sin vagn och hans pappa önskade innerligt att han fått plats han med.

På kvällen sa jag godnatt till Anton och tackade för en kul dag. Han drog täcket över huvudet och uttalade sin sista mening för dagen:
-"Pappa, du kunde hitta till simhallen."