Antons arm har hoppat ur led

Det hela började på onsdagen klockan 15.

Jag stod i isoleringsaffären i Norrköping och hade börjat plocka ihop lite isolering. Då ringer Sambon och berättar att Anton har skadat armen på dagis. Hon säger att hon ska ringa tillbaka när hon kollat om vi kan få nån tid på vårdcentralen. Jag börjar plocka lite med mina varor men jag har rysligt svårt att koncentrera mig nu.

Sambon ringer igen och säger att vi fått en tid.
"Kan jag komma hem" frågar hon.
Självfallet lägger jag bara mina hopplockade varor åt sidan och kastar mig i bilen.

Kerstin ringer en tredje gång efter ett par minuter och säger att de tror att hans axel har hoppat ur led. Jag skriker "Ajjj!" rakt ut för jag kan känna hans smärta i min egen kropp.

Jag kommer på mig själv med att få två stycken "hulkningar" och jag känner hur tårarna börjar rinna i mitt ansikte. Jag kör genom stan och sitter rastlös i bilköerna. Två gånger kör jag om inte mot rött så i alla fall ljusrött. Jag känner starka sympatismärtor i min högra arm vilket gör det svårt för mig att växla.

Jag är hemma efter 30 minuter. Jag öppnar upp garaget för att ta fram Volvon så vi alla får plats. Sambon sitter där hemma på helspänn. Anton är ju ännu kvar hos dagmamman för att ingen haft nån bil att köra honom i.

Vi tar oss raskt hem till henne. En granne stannar och pratar med min sambo. Han har varit inne och försökt hjälpa vår dagmamma med Anton. Men själv stannar jag inte upp. Jag känner att har jag skyndat mig så här långt så inte ställer jag mig utanför och pratar. Nu vill jag bara in till Anton.

Inne hos dagmamman ligger Anton hjälplös på en filt med vänster arm rak utmed sidan av kroppen. Han ser ynkligt på oss och ropar "Ajj" flera gånger när vi lyfter honom till bilen.

Vi kör mycket mjukt och sakta ner till vårdcentralen. Jag går ensam in för att kolla läget. Det är folk i kön men jag rusar fram till disken och säger högt "Ursäkta!!". Jag förklara läget och de ber mig bära in Anton. Ingen bår på hjul eller nåt, fast de har sådana. Bära in honom!

Han får komma in på ett rum direkt. En kvinnlig doktor lirkar med honom och frågar var han har ont. Det visar sig mest vara i armbågen. Den verkar ha hoppat ur led. Hon tar ett vant handgrepp runt den och försöker få tillbaka armen rätt. Anton gnäller och klagar. Efter detta vill hon att vi ska se om Anton börjar använda armen igen. Det gör han inte! Han klagar på att han har ont.

Efter ca 40 minuter får vi en remiss till Sjukhuset. Men först är Anton hungrig och vi köper en banan och ett chokladägg åt honom. Själv känner jag att jag skulle köpt en hel låda choklad om han ville ha det i detta läge.

Vi packar in familjen i bilen igen och åker till sjukhuset. Där får vi sitta ner och vänta i totalt över en timma. De ber mig flytta min bil utanför och jag gör det. När jag kommer tillbaka har Anton ritat en teckning åt mig som han håller upp. Det är den underbaraste syn jag sett på länge, för han håller upp den med vänster hand. Värken har tydligen släppt och armen är som den ska igen. Vi väntar lugna i ca 30 minuter och bara myser åt att se honom leka med armen. Läkaren tittar in som hastigast, konstaterar förbättringen och skickar hem oss.

Dagen därpå bjuder Anton de andra barnen på glass, alla är så glada att han är bra igen. Inte minst hans pappa.