Ju närmare vi kommer födelsen av vårt andra barn, ju mer känslomässig börjar jag känna mig. Just nu går jag och grubblar över vilka känslor man har och får för nya babisen.
Jag älskar Anton mer än allt annat. Min rädsla består mycket i att jag är rädd att inte kunna älska nya parveln lika mycket, åtminstone i början.
Redan tiden innan födseln har ju varit ganska annorlunda. Jag tänker inte varje dag på att vi ska ha barn. Förra gången var det många gånger om dagen. Jag bär inga tunga kassar eller på annat sätt underlättar för min gravida sambo. Vi har inte ens heller diskuterat att ta havandeskapspenning innan födseln. Förra gången jobbade hon bara på halvtid mer än en månad innan. Betyder detta att jag anser att barn 2 inte är lika mycket värt?
Både Kerstin och jag anser att en tjej vore roligt nu efter att ha fått en pojke tidigare. Men om det skulle bli en son, sänder jag då signaler till honom att han inte är önskvärd?
Likaså, blir det en tjej och jag inte omedelbart älskar det skrynkliga knytet lika mycket som Anton, säger då detta till min dotter att jag anser söner mer värda.
Sådan frågor far runt i mitt huvud just nu. Jag önskar bara att dessa 1 till 5 veckor ska gå så jag får börja avguda nästa barn på samma sätt som Anton och försöka älska ifatt det på nåt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Vår tågtripp till Stockholm var bara generalrepetition för vår stora tågresa till Legoland i Danmark. Jag hade valt tåg framför bil eftersom... -
När jag gick i låg-och mellanstadiet så hade vi liksom många andra Luciatraditioner. Tradition var det också att "brummare" liksom...
-
Detta är tänkt som del 2 i min miniserie om företag jag stött på som jag vill dissa. Del 1 finns här: Att köpa från direktreklamen Hade nu t...
Roligt att läsa dina tankar.
SvaraRaderaJag säger bara: ta det lungt. Kärleken till barnen blir och är lika stor, den bara 'delar på sig' om du förstår hur jag menar. Hälsa din Kerstin, att om hon kan ta ledigt, så skall hon göra det nu redan, om förlossningen är så nära. Man kan behöva gå ner i varv, och också förbereda Anton på vad som skall komma samt sig själv.
Hälsningar till hela familjen,
Solveig
Tjena Lasse! Du behöver inte vara orolig för att inte kärleken ska räcka till. Det finns ingen begränsning när det gäller kärlek! Speciellt inte den kärlek man har för sina barn, den är unik för varje barn och det finns ingenting som kan ersätta den. Ta vara på dej och hela din familj. Kram Sari
SvaraRadera