Linas Dagis - Lång natts färd mot dag

Våra föräldrapengar tog slut i slutet av januari. Men om vi höll ut till 2 april kunde Lina få gå hos samma dagmamma som Anton, har vi gjort upp med dagmmman.

Så vi beslutade oss för att stå ut de 8-10 veckorna som skillde utan nån ersättning. För tre veckor sedan ringde högsta ansvariga för daghemsplatserna och tog tillbaka alla löften. Hon skyllde på att vår dagmamma lovat mer än hon fick, på att de hade lokalbrist och därför inte kunde återanställa de dagmammor som blivit uppsagda (och som jobbade i sitt eget hem), samt skyllde på att inga byggjobbare kunde bygga nya dagis i 12 minusgrader (ha-ha, jag har varit byggjobbare i 16 år och ingen har någonsin kommit på tanken om att vi inte skulle jobba nån dag för att det var för kallt).

Men mest överdrivet var nog frasen "Jag är lika ledsen som ni är". Vi har grälat, gråtit och legat sömnlösa sedan detta hände, och jag tror inte samma scenario har utspelat sig i högsta ansvarigs hem.

Dagmamman hade föstås dubbelkollat de löften hon gett oss med högsta ansvariga och hon hade godkänt det, fast det ville hon inte låtsas om nu. Men nu fanns det barn före oss i kön och vi fick ingen plats förrän i AUGUSTI meddelade de. Trist för då har storebror slutat där, och de missar chansen att gå ihop.

Och så fick vi veta vad det innebär med syskonförtur. Vi har ansökt om dagbarnsplats från 19 mars 2007. Om nån mer ansöker SAMMA DAG så har vi syskonförtur. Men har de ansökt om att få dagen innan så har de förtur. Lite kraftlös förtur alltså.

Sen gav de oss möjlighet att få en garantiplats. Från garantifolket fick vi erbjudande om en plats i Lambohov. När sambon ringde till Lambohov så fanns det ingen plats där. Hon ringde tillbaka till garantimänniskorna och de sa att det var visst fel, vi hade inte blivit erbjudna nån plats där. De lovade dock att höra av sig med en plats veckan därpå.

Två veckor senare ringde jag dem igen och undrade var de tog vägen. De svarade att en av sambons chefer som också jobbade med detta pratat med sambon veckan innan och erbjudit en plats på Ellen Key, dit vi gärna ville, och som de hade jobbat extra mycket på för att fixa, men min sambo hade tackat nej, sa de. "Pratar ni inte med varandra?", "Bor ni inte ihop?", var andra fraser jag minns från det samtalet.

Jag fick ringa sambon och kolla och hon hade givetvis inte pratat med nån. Sambon ringer Ellen Key direkt, men de har inte hört talas om nån plats till oss, och ingen av garantimänniskorna hade ens hört av sig till dem.

Åter till garantifolket och då var sambons chef på konferens hela veckan. En vecka senare går inte damen jag pratat med (Dam 1 hädanefter) att få tag i på flera dagar. Vi hinner fram till den 19 mars då Lina skulle börja skolas in, men ingen hör av sig. Jag ringer upp hennes arbetskamrat (Dam 2), men hon säger att hon vill inte blanda sig i, utan hänvisar till Dam 1. Ett dygn senare får jag tag i Dam 1 och hon säger att det är bara sambons chef som jobbar med detta, så hon vet inget. Jag ringer sambons chef och hon säger att hon går och väntar på att Dam 2 skulle komma in med en plats att erbjuda oss. Hennes chef har heller inte varit i kontakt med Ellen Key får vi nu veta. Men hon skulle försöka den dagen.

På eftermiddagen ringer sambons chef upp sambon och berättar att på Ellen Key hade de ingen plats.

Vår reservplan blir att sambons mamma tar hand om Lina ena veckan samt måndagen veckan därpå. Sen kommer min mamma upp från Valdemarsvik och bor hos oss den andra veckan. Jag får ta pappaledigt varannann fredag och sambon går ner från 85% till 80% på sitt jobb. Sambon skriver ihop tidscheman för oss, min mamma, hennes mamma och på Antons dagis.

Sambon börjar jobba 2 april och min mamma kommer hit och tar hand om Lina den allra första veckan.

På torsdagen den veckan blir vi anvisade en garantiplats i Jägarvallen. Nu har vi ju rullat igång en reservplan, så vi är klart motvilliga att ens titta på den. Men vi kommer ändå iväg under en lunchrast på fredagen. Och det är bara ett helt perfekt dagis! Det låg helt avskilt intill en skog och en fotbollsplan. Vi kan inte göra annat än att tacka ja.

Tyngsta biten med denna kursändring blev att meddela detta till min mamma, som glatt sig åt att få träffa sina barnbarn lite mer. Men vi fick ta tjuren vid hornen och berättade.

Sedan får jag ju meddela mitt jobb att nu är sambons föräldradagar slut, så nu får jag ta ledigt 2 veckor på studs för att skola in Lina. Detta lyckas också även om det är en smula hög belastning på mitt jobb. Milt uttryckt.

Så börjar inskolningen i ett makligt tempo. Måndagen är Annandag Påsk och ledigt. Tisdagen är vi där en timma. Onsdagen har de planneringsmöte och vi får inte komma alls.

På onsdagseftermiddagen får vi höra ett rykte att Lina trots allt kommer att få komma till Antons dagis, redan om en månad. Men ryktet är inte bekräftat och jag får skola in två dagar till med en känsla av att jag inte hörde dit.

På fredagen är erbjudandet i vår postlåda. Vi ringer och tackar ja, säger upp garantiplatsen omedelbart och går tillbaka till vår reservplan och låter våra mammor hjälpa till igen.

Så nu har vi min mamma på besök här igen. Och om 3,5 veckor börjar Lina hos Antons dagmamma. Om de inte hinner ändra sig igen...