Jubileum sedan jag började jobba idag

Idag är det den 14 juni. Den 14 juni började jag att jobba. Slutade gymnasiet den fredagen 11 juni och for iväg med min granne, för hans enmansföretags räkning, för att prova på att isolera rör. Iförd hans lite för långa avlagda blåställ.

Preliminärt skulle jag hjälpa till i 3 veckor. Men det blev 14 år. Ett fritt jobb som jag uppskattade mycket.

Därefter hoppade jag på Högskolan och läste in en dataingenjörsexamen. Sedan har det mest blivit datajobb.

Sånär som på ett återfall när IT-bubblan brast. Hann jobba 5 år som systemutvecklare innan dess. År 2004-2006 var jag dock tillbaka på byggena med mitt blåställ. Under den tiden kändes mina Högskolestudier lite onödiga. 

När jag sedan återkom som systemutvecklare, så känns mina kunskaper inom rörisolering som något jag inte har användning för längre. Men blir abstinensen för stor har jag alltid Faceboook--gruppen "Isolerare utan gränser".

Det är skillnad idag vilken inblick man kan få i andras jobb när isolerarna fotar, filmar och har vänligheten att lägga upp det i gruppen. 

Det var samma datum jag började jobba, men för 37 år sedan, 14 juni 1982. Jag var lite mer än 17 och ett halvt år gammal då.

Jag var också 37 år den dagen jag blev pappa för första gången. Detta innebär att min son är lite mer än 17 och ett halvt år gammal idag. De hade avslutning igår. Men p.g.a. att jag gick ett tvåårigt gymnasium och hans är på 3 år så börjar han inte att jobba idag, utan har ett år kvar.

Han läser till plåtslagare. Det är spännande att prata "byggen" med sonen. Ger mycket flashbacks för mig. Och eftersom plåtarbeten ibland ingick i en isolerares vardag, en del synonymer.

Hoppas hans yrkesliv blir lika långt och spännande som mitt. Och kanske en dag kan han berätta om sin långa yrkesbana för sina barn...

Sorgen efter Allan

Efter separationen med mitt ex har man inte mycket kontakt med hennes släktingar. Utom med Allan, barnens morfar. Han bor 300 meter från oss. Han syn är svag och det händer ibland att han inte kan hitta tillbaka på TV:n efter att ha bytt kanal eller råkat stänga av ljudet. Då ringer han till mig och jag går dit. Besöket är ofta över på 10 minuter. Man trycker på en knapp på fjärrkontrollen och hans TV-värld kommer tillbaka.

Allan plockar fram en samling 20-kronorssedlar som tack för hjälpen. Jag avböjer men vi enas om att jag ska ta med dem hem till barnen. Barnen får sina spargrisar fyllda av 20-kronorssedlar...

12 december 2018. Jag kommer hem från jobbet och i all hast skyndar mig för att skjutsa sonen, Anton 17 år, till hans innebandyträning i Ljungsbro. Mitt ex skriver på Facebook:
"Pappa har fått hjärtstillestånd. Återupplivningsförsök nu."

Allan är 87 år. Han har tagit färdtjänst till sjukhuset för att kolla sin ömmande rygg. De konstaterar ett brott på några ben i hans rygg. De ger honom smärtstillande och lämnar honom i 10 minuter för att medicinen ska verka. Därefter ska han få åka hem. Men när de kommer åter andas han inte...

De gör återupplivningsförsök och han återfår livet. Han vaknar upp och de hinner förklara för honom vad som har hänt. 10 minuter senare kommer en ny hjärtattack och denna gång är det det sista som händer i Allans liv.


Dottern Lina vill följa med när jag skjutsar storebror till träningen och vi tre åker mot Ljungsbro. 500 meter senare, innan vi passerar mitt ex lägenhet läser min son på sin mobil. Han skickar fram en skärm till mig som kör och säger "Titta vad mamma skriver!" Jag svarar att jag kan inget se medans jag kör. Anton faller i gråt.

"Jag skiter i träningen" säger han. "Vi måste skjutsa mamma!"

Detta är ord som får mig att hulka. I två sekunder! Därefter grips jag av insikten att nu måste jag vara stark. Nu är det bara jag som kan föra alla till sjukhuset.

Vi stannar till utanför mitt ex och hon tackar för att vi ville komma och skjutsa henne. Omedveten om att början på vår färd hade ett annat mål.

Vi åker mot sjukhuset. Vi hinner bara några kilometer så ringer de till mitt ex. De säger ord som hon inte vill förstå först...

"Så pappa är död" säger hon.. Ord som sprider tårar hos henne och barnen. Inte hos mig.! Mitt mål är att hålla huvudet klart så vi tar oss till destinationen. Kontrollera att Kerstins bror rings upp. Att så många som kan kommer till sjukhuset.

På sjukhuset är de mycket sympatiska. Vi får gå in och titta på Allan. Detta är första gången i mitt liv jag ser en död människa. Det är lite kusligt och man känner sig liksom beredd på att han ska slå upp ögonen. Men det händer inte...



Några veckor senare är det begravning. Efter väl valda ord från prästen - han kunde till och med säga vilken plats Allan brukade sitta på när han besökte gudstjänsten - är det dags för oss alla att gå fram och ta adjö.

Mitt ex går först. Av en slump är jag nummer två. Jag märker själv att jag inte gråter. Att jag ännu inte sörjt Allan med några tårar.

Som nummer tre kommer Anton. Han lägger dit sin blomma och brister sedan ut i en ostoppbar gråt. Jag fångar upp honom mitt i rörelsen. Lägger mina armar runt honom och låter honom gråta mot mina axel. Håller honom hårt och länge medan han hulkar.

Och precis där är det helt OK för en rättrådig man att låta tårarna komma. Jag känner hur mina kinder fuktas medan jag håller om min son. Känner hans gränslösa sorg över att ha förlorat sin morfar. Och följer hans exempel med ett sprutande tårflöde.

Jag står vänd så jag ser alla andra komma fram och lägga sina blommor. När alla passerat försöker jag lätta på kramen om min son. Han svarar med att krama mig hårdare. Vi blir kvar ytterligare ett kort tag och låter tårarna trilla. Tårar för Allan Björnmar, barnens morfar, som plötsligt försvann ut våra liv vid en ålder av 87 år...


Vila i Frid, Allan! Vi saknar dig!

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa en annan. Vi åker in till Norrköping och provkör en ljusblå 242 av årsmodell 1973 – ESB  935, av oss kallad Esbjörn. Den är så ny och fräsig att jag ganska snabbt övertalar min mamma att jag kan köpa den istället för henne, och så får hon behålla sin gamla.

Semestern rullar på och jag gör inte speciellt mycket. Jag är 19 år och bara glider runt i min nya ljusblå Volvo. Jag stannar en söndag längs den förlängda piren som ett gäng byggare nu håller på att bygga en bro utifrån, över till Åsvikelandet, 300 meter tvärs över Östersjöviken. På väg av piren blir jag tilltalad av de unga, söta, nyinflyttade tjejerna Vendela, 13 år och den mycket söta Sara, 14 år. De undrar om jag kunde skjutsa dem till Kaggebo för att köpa cigaretter. Jag accepterar gärna. De flikar in att de inte vågat fråga mig utan frågat Stefan först. Även han blev påverkad av deras charm och bad dem fråga om även han kunde få åka med. Det får han förstås och tillsammans bildar vi fyra plötsligt ett litet gäng som börjar umgås och sommaren tar plötsligt fart på allvar.

Vi umgås så ofta vi hinner och en varm kväll, lördagen den 1 september 1984, låter jag Sara, 14 år provköra min bil på den lilla grusvägen från Långrådna in mot Bäckskog till.

Det går bra! Sara kör lugnt och sakta. Så kommer vi fram till den berömda Svanvikskurvan…

Jag ser hennes misstag… hur hon släpper gasen, rattar kraftigt.. men bromsar aldrig. Det går inte alls fort men bilen kanar i rullgruset. Jag sitter till höger där fram och ser det halvmeter höga diket närma sig. Jag vet att kommer vi utanför kanten så far vi ner rejält i diket. Jag mer känner än ser hur detta sker. Höger sida på bilen sjunker ner i det djupa diket. Bilen ramlar på sidan och rullar på taket. Den totala känslan av att ha förlorat kontrollen och det nu bara är att åka med tills det stannar. Bilplåt gnisslar mot grus. Fönstret på förarsidans dörr splittras i tusen bitar. Framrutan knäcks och blir alldeles grynig. Bilplåt skrynklas till. Gräs och tovor rullar framför ögonen som om man betraktade en tvättmaskin.

Så stannar allt upp. Jag känner hur jag hänger ut från sätet endast fasthållen av bilbältet. Känner tyngden av att vara upp och ner. Övriga 3 har inte ens haft bälte på sig och har fått en betydligt mer kringkastande upplevelse. Vi ropar till varandra. Räknar in att 4 röster hörs. Kontrollerar att ingen är allvarligt skadad.

Det är kolsvart runt om oss. Motorn har stannat men strålkastarna ger ett märkligt smalt ljussken rakt mot en träddunge. Lamporna på instrumentpanelen lyser och bilradion spelar vidare som om ingenting i världen har förändrats.

Jag tar spjärn mot taket och öppnar mitt bilbälte. Med stor förvåning kastas jag ner mot Sara. Bilen ligger nämligen på sidan med förardörren nedåt. Så förvirrat har mitt balanssinne hunnit bli. Tillsammans reser vi oss upp. Gräset ger en märklig känsla under Stefans fötter då hans sandaler flugit iväg och vi står på förardörren där glaset nu saknas. Vår enda väg ut är den andra dörren. En dörr som suttit på höger sida på bilen men nu bildat ett stort tungt tak 2 meter upp i luften. Efter ett tag lyckas jag klättra upp. Lyfta dörren en aning med huvud och händer, till slut få ut fötterna, och så hela kroppen ur bilen. Utifrån får jag sedan hjälpa en efter en att komma ut och ner på marken.

Stefan och jag begrundar vad vi kan se i mörkret av bilen. Inser att bilen gjort sitt. Så flyttas vårt fokus när vi inser att Sara står på vägen och gråter. Hon känner stor skuld för att hon förstört min bil. Hon lovar dyrt och heligt att aldrig köra bil igen, i hela sitt liv.

Så dyker det upp en bil som stannar. Vi går fram och berättar läget och att vi är oskadda. Bilen försvinner men kort därpå kommer det en man med en traktor. Med hjälp av kedjor drar han fram bilen, vi stjälper den rätt och så bogseras den bort till min kamrats gamla grustäkt. Vi kände inte igen mannen med traktorn och vi har aldrig sett honom sedan dess. Likt ett hjälpsamt spöke försvinner han i natten.

Där var det nog meningen att Esbjörn skulle slutat sina dagar som ljusblå Volvo från 1973. Men Stefan är bilmekaniker. Med mycket envist slit och en hel del genvägar bygger han ihop min bil igen till ett starkt subventionerat pris. Han till och med lackar om den i en ny safirblå nyans. Det är en stark revanschkänlsa jag får av att få ratta min gamla bil igen. Den följer mig ett par år till innan den är så maskinellt sliten att den får byta ägare.

Vi fortsätter att umgås med Vendela och Sara. Dock med lite svårigheter, för officiellt var det ju jag som kört ner en bil i diket med dessa unga damer i. Så deras föräldrar vill inte gärna att de fortsätter åka med mig. Och de kan ju inget säga. Jag kan inget säga. Får flera gånger gliringar om min bilkörning i allmänhet och om Svanvikskurvan i synnerhet.

Vendela blir kvar i vår närhet i ytterligare ett år. Sara flyttar dock hem till sina föräldrar och försvinner för ett tag ur våra liv.

Det går sådär 5 år.

På en midsommarfest dyker Sara upp igen. Hon har nu blivit lång och bedårande vacker. Hon svävar fram likt en ung Eva Dahlgren. En av mina första frågor är om hon kört bil igen. Hon greppar nog inte riktigt varför jag frågar, men hon svarar att hon har körkort nu. Ett svar som lugnar mig och hon svävar sakta bort i folkmängden och jag har inte sett henne sedan dess.

Vendela och Sara heter något annat i verkligheten. Stefan heter som alltid Stefan.

Ljuden av en låg- och mellanstadieskola på landet

Erik Persson, min lärare i mellanstadiet har gått bort. Det får mig att tänka tillbaka.

I somras var det 40 år sedan jag slutade mellanstadiet. Men jag har ingen svårighet att i minnet ta mig tillbaka till den tiden. Och ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det är ljuden som har fastnat. Det tydliga metallskramlet av den nersänkta skeva fotskrapan när man gick in genom entrén. Ljudet av ytterdörren. Ekot i korridoren och ljudet av svängdörrarna som agerade innerdörrar i korridoren.

Det fräsande ljudet av dricksvattenfontänen. Om man bara vred på den blixtsnabb så sköt den upp med en stråle minst 3 meter upp i luften. Jag har aldrig sett någon annan vattenkran göra så sedan dess. Dessutom hade den en liten spak vid sidan av som inte hade någon funktion. Den som stod i kön stod ofta och drog i den så det klickade rytmiskt.

Jag minns också ljudet av tramporgeln. Pedalernas pumpande och reglage som sköts ut och in. Ljudet av träbänkar med lock. Hur det stora locket skramlade metalliskt p.g.a. det lilla metalljärnet som man kunde ställa upp locket med. Pennfackens läte. Ljudet av pennvässare.

Matbespisningens tvålautomat helt i metall. Hur den chippade när när någon tog tvål. Runda trebenta pallar som flyttades. Vita muggar i backelit som ställdes ner på de vita borden med blått rutnätsmönster.

Det ihåligt metalliska ljudet av en boll i stolpen eller när någon dunkade någon annan under kurragömma.

En grön, vit eller orange folkabuss som gör en 180-graders vändning i det till synes övermäktigt tjocka gruset för att slutligen stanna på asfaltssträngen närmast skolbyggnaden.

Ljudet av att någon sparkar på cykelstället helt i metall med plåttak.. Och ljudet av en lång rad barnsben som bara var tvungna att stampa på det välvda plåtlocket som låg mitt i gruset utanför matbespisningen.

Ljudet av en pingisboll som frekvent studsar mellan golvet och den utskjutande kanten på träslöjdens verktygsskåp.

Ljudet av barn som spelar fotboll alla rasterna. Och ofta även på gymnastiken. Magister Erik brukade ibland hoppa med in i matchen.
"Jag går ner på backen!" sa han alltid.
Men efter en stund kunde han inte hålla sig utan kom uppdribblande bland barn, hälften så höga som honom själv. I lågskor skjorta och slips. Ivrigt utropande "uj..uj..uj" likt ett mantra.

Ett barn av idag skulle dock mest märka ljuden som INTE finns. Lugnet och arbetsron i en klass med bara 14-15 elever fördelade på de samtliga tre årskurserna i mellanstadiet. Den möjlighet till koncentration och studiemöjlighet, men även studiekrav, det innebar att bara vara mellan 2 och 4 personer i just min årskurs. Fördelar från en svunnen värld.

Ljud som ekat ut och tystnat. Ersatts av dagens stökiga lektioner. Och för barn där nere, många mil hemifrån, efter att skolan lagts ner.

Första dagen på Gymnasiet för sonen. Och den flashback det ger

Idag gick min son iväg för att börja första dagen på gymnasiet. På byggprogrammet på Ljunkan.

(Namngivna personer i detta inlägg heter egentligen något annat).

Det innebär också att det är 37 år sedan ganska exakt som jag själv började gymnasiet. Jag gick El-tele-teknisk linje i Västervik och mina föräldrar fick hyra ett litet hus på gården hemma hos en privatperson där jag kunde övernatta i veckorna.

Stugan var mysig, hade ett enda rum med kokvrå och en toa med ett tvättställ med bara kallt vatten i. Dusch och toa fanns i garaget tvärs över gården.

I huset bredvid bodde min pappas arbetskamrat Nisse. Nisse hade en fjortonårig dotter som hette Yvonne. Yvonne kom ibland och hälsade på mig i mitt lilla hus. Det var trevligt med sällskap ibland på kvällarna.

På mitt andra år på gymnasiet så delade jag min bostad med Arne, som började fordonslinjen året efter mig.

När Yvonne kom för att hälsa på en kväll blev hon förvånad att vi var två, men accepterade snart Arne i huset.

En kväll när jag kom in i rummet upptäckte jag att Arne och Yvonne satt och pussades. De hade blivit ett par under helgen innan då Arne stannat kvar. Därefter blev det ganska pinsamt att vara i ett enda rum. De kände sig besvärade av mig och jag var mest i vägen. Och Yvonne var numera i vårt hus nästan jämnt.

En dag kom hon med ett foto av sig själv, för att Arne önskat att få ett på henne.
"Du kan också få ett" sa hon till mig. Det var ett svartvitt foto på henne i en palestinasjal. Det åkte ner i min plånbok.

Minns en annan gång då Yvonne sa:
"Vi behöver köpa mjölk. Antingen går Lasse och handlar, eller så går jag och Arne och handlar". Och lite så var det, jag eller dem...

Efter en termin på detta sätt så berättade Arne en dag att han skaffat en ny lägenhet. "Borta vid trafikljusen där man kommer in i Västervik" sa han. Han påpekade att han hade eksem och inte kunde klara sig med enbart kallt vatten i tvättstället.

Så Arne flyttade ut.

När jag vid ett tillfälle gick förbi Yvonnes hus, vem klev ut därifrån med en cykel om inte Arne. Visade sig att det mesta var en bluff och att han hade flyttat in till Yvonne istället.

Efter det gick åren. Fem år passerade. På en fest i Vallonen i Överum så dyker Yvonne plötsligt upp. Nu är hon nitton. Har långt mörkt burrigt hår. Och hängslen. Hon vänder sig om när en kille busvisslar efter henne. Så får hon syn på mig. Hon slår sig ner och vi pratar lite gamla minnen. Jag undrar hur det står till med Arne. Hon svarar att:
"Arne är inte min idol längre."

Så minns jag en sak. Jag nämner att jag minsann har kvar hennes foto i plånboken.
"Har du?" säger hon. "Får jag se det?"

Jag tar upp fotot och ger det till henne Hon stirrar förundrat på det ett par sekunder. Sedan greppar hon fotot med två händer i den övre kanten och river sönder det i små små bitar som singlar som snö ner på golvet. Hon tittar upp mot mig och säger:
"Så kan det gå!"

Av någon anledning så har Yvonne och jag aldrig haft någon kontakt sedan dess...

Att (inte) bemöta sina kunder

Hade turen att få testa två cykelverstäder i Linköping i sommar. Västra Vägens cykelaffär och Sportsons. Båda kunde laga cyklar. Ingen av dem var särskilt bra på kundrelationer dock. Och en av dem går helt bort efter denna upplevelse.

Jag tog med mig min blå reservcykel samt den cykel mins son brukar använda till cykelaffären Västra Vägen under första veckan av semestern. För att be dem byta bakdrev (till ett lite mindre) på min och byta bakhjul på sonens då detta är helt skevt..

De skulle vara klara på en vecka. Under tiden tog jag med mig min svartvita cykel till mina föräldrar, 10 mil bort, och cyklade där en tur på lite över 5 mil. 

När jag kom hem med cykeln lastade jag aldrig av den från bilhållaren utan lastade på även dotterns cykel där bak för att byta dessa två mot de två lagade. Jag ville byta bakdrev till ett mindre även på min svartvita cykel samt byta till en längre styrstång på dotterns cykel.

Det märkliga var att när jag anlände till affären så sa de "Nej, vi tar inte emot fler cyklar".  

Det satte de ju mig lite på pottan för då hade jag ju inte plats att få hem de redan lagade cyklarna. De tyckte, att jag fick väl åka hem och lasta av dem först. Jag öppnade dörren till affären sekunden efter att de stängt den och sa att jag hade en fråga till. Jag ville veta när det skulle vara OK att lämna in cyklar igen. 

"Vänta!" skrek biträdet och höjde handflatan mot mig. Jag stod orörlig i ca 5 sekunder. Men stängde sedan dörren med en smäll och åkte därifrån.

Jag åkte istället till Sportsons i Tornby och lämnade in dessa cyklar där. Kunde ju vara bra att få jämföra två så lika reparationer på två ställen. De var lite omständligare där och ville att jag skulle låsa upp dotterns cykel "för att den blir jobbig att flytta för dem annars". Jag hade dock ingen nyckel med mig så det fick de klara sig utan. Och så sa de att de fick beställa hem en längre styrstång och att det tog en vecka så jag kunde ju lika gärna ta hem cykeln och göra jobbet själv hemma. Funkade ju inte för mig för då fick jag ju fortfarande inte plats med de två andra cyklarna. Och priset för att de gjorde jobbet var 100 kronor mer så jag lämna till slut kvar även den cykeln.

Efter två dagar ringde de från Sportsons och sa att det inte gick att höja styrstången på dotterns cykel. (Vi var då på Kolmården). En timme senare så ringde nästa kille från Sportsons och sa att de inte hade några bakdrev till min egna cykel. Däremot var dotterns cykel klar. Jag replikerade att nyss hade ju hans kompis ringt och sagt att det inte gick. 

"Han visste nog inte vad han talade om" sa denna kille.

Dagen därpå ringde de och sa att den kassett de skulle byta hette 14-28 och det bara fanns 13-28 att byta med. Tog en bra stund att fatta vilken cykel de  talade om nu och vad en kassett var, men här betydde detta tydligen antal kugg på minsta och största bakdrevet. De ville hävda att det inte fanns mindre bakdrev att få tag i, men jag kunde ju överbevisa dem eftersom Västra Vägen just satt på ett sådant på min andra likadana cykel. Till slut hittade även Sportsons ett mindre drev.

En vecka senare hämtade jag även dessa cyklar. Nu har jag lagat 4 cyklar för totalt 4000 kr... 

Och jämförelsen Västar Vägen/Sportson då? Tja...  De var otrevliga på Västra Vägen.. men röriga på Sportsons. Priset för bakdreven (med ny kedja) låg på ca 800 i båda butikerna. Dock har jag fått evaluera om min uppfattning efter vad som hände sedan.

Första dagen efter semstern använde jag för första gången en av mina cyklar igen. Den svartvita från Sportsons. När man rullade så knäppte det oroväckande högt i den vilket det inte gjorde förut. Jag kunde nu inte avgöra om det var inne i bakhjulslagret (Orytmiskt som när man poppar popcorn. Ofta flera gånger per sekund), eller om det bara är så att kedjan slår emot insidan av kedjeskyddet någonstans. 

Efter en vecka med detta oljud gav jag upp och fick göra det olustiga i att ringa till Sportsons och be att få reklamera den. De tog emot den på lördagen och var artiga och lyssnade på vad jag upplevde som fel.

På måndagen fick jag ett SMS som sa att "Nu var min service klar och den kostade 295 kronor", Jag kastade mig över telefonen och ringde upp dem. En äldre man svarade. Ingen av de två unga killar jag haft att göra med förut. Han sa sig inte veta något om detta men att vi kunde nog stryka summan när jag hämtade den.

Jag åkte dit två timmar senare och där stod nu en äldre man i kassan idag. Han plockade fram min cykel, tittade i sin dator och sa:

"Jaha, det var en service, ja. Det blir 295 kronor."

"Men detta var ju en reklamation" replikerade jag.

Vi stod tysta en stund och så sa jag:

"Ska vi ens diskutera detta?"

"Ja, det ska vi." sa han. "Den där cykeln har låtit sådär hela tiden."

Jag kände att jag bara kokade av denna falska anklagelse tagen helt ur luften. Jag kunde sanningsenligt berätta att jag åkt 5 mil med cykeln dagen innan servicen och då lät det inget. Och det har aldrig låtit sådär förut. Och då cykla jag 8 mil i veckan på den.

Mannen gick runt disken och pekade på baknavet.

"Vi har bytt bakdrevet och kedjan på den. Det har ju inget att göra med baknavet"

Kan inflika att jag gjort samma operation på en likadan cykel själv en gång. När man tar bort drevet så sitter det lösa kulor till baknavet under, så jag förstod att han bluffade. 

Plötsligt utbrast han:

"Jag skiter i det!" och i samma sekund knölade han ihop lappen han höll i och kastade den resolut i papperskorgen. Så började han bara gå ifrån disken och in i affären. Jag stod kvar och undrade vad som skulle hända nu. Han sneglade mot mig och med en uppåtrörelse med ena armen sa han:

"Ta den!"

Jag ledde ut min cykel och gjorde lite grej av att prova den om den fortfarande lät utanför butikens entrédörr i glas. Men de hade lyckats få bort oljudet. För jag ville ju inte gå in i butiken igen. Någonsin...

Numera bor jag ensam

Ja.. inte helt ensam. Mina barn bor med mig på halvtid. Och med "numera" menar jag de sista två och ett halvt åren. Så man börjar vänja sig.

I juli 2014 flyttade (ex)sambon iväg till en lägenhet en knapp kilometer från mig, Och dotterns skola ligger mitt emellan. 

Den stormlika familjesituationen som var innan löste sig i och med det. Numera träffas vi så ofta det behövs för att gemensamt ta hand om eller fira barnen. Vi har firat nästan alla födelsedagar, julaftnar, nyåsaftnar och midsommaraftnar ihop med barnen sedan dess. Det bara funkar nu..

Det något udda med vår nya konstruktion är att vi byter barn varje måndag.... och onsdag.... och fredag..
Eftersom vi bor så nära fungerar det smidigt. Bara barnen kommer ihåg att gå åt andra hållet från skolan dessa vardagar.

Vi började så för att dottern "inte kunde vara utan mamma mer än två dagar högst". Jag trodde nog vi snart skulle överge den metoden och byta en gång i veckan istället, vilket verkar vara "lag". Men jag hade fel! Jag har abdikerat den åsikten och håller fast vid detta. Det finns en sak som slår allt annat med stor kraft på fingrarna. Man behöver aldrig säga till sina barn "Hej då, nu ses vi inte på en vecka!". Det är max tre dagar en fredag till måndag.

Det är väl bara semestern som inte fungerar med denna metod. Man blir då fängslad i att inte kunna åka iväg med eller utan barnen i mer än 2-3 dagar, för sedan ska man hem och byta. Och bytardagarna blir liksom halva oavsett om man hämtar eller lämnar. På senare tid har vi försökt pussla lite längre scheman över loven. Ett schema som ibland snabbt omplaneras och ibland lämnar barnen med en känsla av att de inte riktigt vet vem de ska sova hos nästa natt.

Jag har köpt loss det parhus vi bott i och lär mig steg för steg om hur trädgården och huspysslandet fungerar. Som när exet sa att borde klippa ner rosorna och jag svarade: 
- "Va, har jag rosor?"

Mindre än en månad efter att vi flyttat isär så visade det sig att diskmaskinen läckt vatten ner genom trossbotten till våningen under. Fick handdiska ett bra tag medan hantverkarna lagade golvet. Detta plus min iver att stryka alla lakan och T-shirtar gav mig full sysselsättning på kvällarna. Numera har man blivit mer luttrad och nu stryks inga lakan eller T-shirtar, men tvätten skapar en massa pysslande i alla fall. Konsten att vika kläder har förfinas sakta. Strykjärnet har försetts med äggklocketimer så man slipper oroa sig efteråt.

I helgen blir det klippa fruktträden. Och bara för att jag kan så har jag sparat det längst skottet på varje träd. Bara för att man undrat "Om man inte klippte skotten, hur mycket skulle de växa då". Kommer att göra så i helgen med, och spara det näst längsta skottet. Postar en bild när det är klart på lämpligt media.