På riktiga hockeyspel kan inte backen gå bakom målet.

Anton har visat intresse för att spela ishockespel hemma hos farmor. Vi spelar på det spelet jag fick som barn. Det börjar bli lite slitet nu, så här 32 år efter inköpet. Fjädrar har gått av och plexiglaset har inte suttit på plats de sista 25 åren. Vi tyckte därför att det var en bra present när Anton fyllde år, att inköpa ett splitter nytt spel åt honom.

Jag hittade ett på Toys R Us och slog in i massor av blått papper. Dagen när han fyllde fick han det och vi provspelade det. Jag gjorde massor av reflektioner om spelen förr och nu, vilket jag tänkte summera här och nu.

På kartongen jag köpte stod det "Stiga original", vilket är en märklig text. Man får för sig att spelet skulle se ut som det alltid har gjort, vilket det långt ifrån gör. En del saker är positiva, andra negativa i mina ögon.


Plus

Spelarna går inte exakt rakt fram längre. De svänger ofta av in mot varandra. Dessutom går alla över mittlinjen. detta ger många fler platser på banan som man kan kriga om pucken på. Ett stort plus för det.

De klassiska böjda spiralfjädrarna är ersatta av två kugghjul. Ett jätteplus, för de hann båda gå av och bli böjda åt nåt håll på 32 år.

Massor av reklamplats har sålts till företag, både på isen och på sargen. Ger ett trevligt intryck och är en bra kommersiell idé.

Det finns massor av lag att köpa. Nya gubbar i ditt favoritlags färger. Hjälmarna, speciellt målvaktens ser dock ut som de gjorde på 70-talet i nacken.

Minus

Stora nummer ett är att backen numera kan gå runt målburen (och har kunnat i massor av år, jag vet). Detta gör det svårt att styra gubben. Annars styrs ju alltid gubbarna intuitivt, drar man ut spaken kommer spelare mot dig och skjuter man in spaken åker den ifrån dig. Men står backen stilla bakom mål så vet man inte om man ska skjuta in spaken eller dra ut den för att få backen att gå till höger. Även Anton märkte detta och plockade bort våra backar från spelet redan andra dagen. Mamma har dock återfört dem på sina platser senare.

Dessutom har p.g.a. ovan nämnda den lilla trekanten där målräknaren satt försvunnit. Den som var så bra att spänna pucken mot och sen få iväg hårda skott som snyggt damp in i motståndarens mål.

Spelarna har klumpfot. Ser inte klokt ut. men det har sin förklaring. Se nästa punkt.

Själva isen ligger som en lös platta ovanpå bottenkonstruktionen. Jag förstår att den är gjord så för att lätt kunna bytas mot en annan med nya reklambetalande sponsorers namn på. Detta torde vara den direkta orsaken till att spelarna har klumpfot. Helt enkelt för att hålla isen stilla. Detta fungerar inte alltid. Det har redan hänt ett par gånger att isen hamnat snett och spelaren börjar gå märkligt tungt tills man pillar den rätt igen.

Den klassiska målräknaren med en liten rund skiva att flytta fram nya siffror med är ersatt av en rak skala från 0-9 med en röd plastram att flytta fram. Minus får den för att:
a) Det är svårt att flytta exakt en siffra.
b) Man måste resa sig för att läsa hur många mål man gjort. Lite plus att man då även ser motståndarens antal mål, vilket man aldrig såg på gamla spelet.
c) Man kan sätta den åt två håll, vilket förvirrar.

Målet har också begåvats med en vit fyrkantig nätbit i hårdplast. Den ska hänga ner inne i målen precis som ett nät gör i riktiga ishockeymål. Antar att den ska vara bra till att avgöra om pucken var inne, på om den gungar eller inte. Hur som helst har den en förmåga att trilla ner så dem har vi tagit bort.

Mekanisken att skjuta ut pucken med har gått från en metallplatta som täcker hela burbotten till en trattformad design med en liten pinne i mitten som skjuter ut pucken. Fungerar om pucken hamnar i tratten, men ibland hamnar den snett och då får man inte ur pucken.

VAR ÄR DEN RÖDA LAMPAN som lös när man gjort mål? Ja, ja den höll nog inte mer än 10 år, tills man glömde batterier i för länge. Men det var en grej som kunde klassifiera det gamla spelet som "Electric".

Varken Plus eller Minus

Plexiglaset bakom mål har samma kvalitet som då. Dvs att man böjer av nabbarna den sitter fast med och den glappar tills man helt enkelt slänger bort den. Det har redan gått av nabbar på nya spelet redan första veckan.

************

Spontan ser jag ju att det borde finnas en marknad att göra nya spel på det riktiga "originalsättet". Eftersom det trots allt är papporna som köper spelen och gärna gör de jämförelserna som jag just gjort. Förstår dock att det är en marknad på utdöende. Många pappor är yngre än jag är och de har nog haft backar som går bakom mål hela livet. Stackarna.

När barn kommer bort

I lördags var vi till Kolmården med barnen. För Anton var det hans tredje resa dit. Fjärde om man räknar att han var i magen på sambon vid första besöket.

Utanför barnens gård så träffade vi annan mamma. Mamman grät. Hennes tvååringa son hade kommit bort.
-"Han är ljushårig och har ljusblå jacka" snyftade hon.

Vi höll ögonen öppna men han fanns verkligen inte någonstans.

Det gick ilningar längs ryggen på oss för detta gav flashbacks till för ett år sedan. Det var då det hände. För första gången någonsin försvann vår Anton.

Jag gick bara tvärs över gatan. En promenad på 5 meter. När jag återkom till sambon var inte Anton hos henne. Hon sa att hon sett honom följa med mig. Men det observerade inte jag. Och mellan oss hade passerat tjogtals med besökare som kommit dit nästan gratis denna dag från Linköpings och Norrköpings kommun.

Jag kände hur jag blev kall inombords och tiden liksom stannade. Både sambon och jag gick med mycket raska steg i olika riktningar och tittade oss omkring. När man gått några steg kändes det som om man var på väg åt fel håll och man vände för att gå åt ett annat håll. Så fortsatte det fram och tillbaka, fram och tillbaka, framoch tillbaka...

Vi visste att Anton inte var stor nog att förklara vem han var, och inte hade han nån lapp på sig med vårt telefonnummer eller nåt.

Det dök upp några bekanta och undrade om vi hade kul på Kolmården. Med andan i halsen motade jag bort dem med några förklarande ord och en beskrivning på vad Anton hade på sig.

Efter en evighet som i verkligheten var mindre än 10 minuter dyker Anton upp igen. han hade följt med folkmassorna uppför en backe.

Detta minns vi fortfarande med skräck.

Sedan dröjde det ett par månader innan han försvann igen. Denna gången på busfabriken. Denna gång hade jag sett till att han hade mitt visitkort i fickan åtminstone. Men hela busfabriken bygger på att barn kryper in i rör och tunnlar och kommer fram nån helt annan
stans.

Så efter bara 10 minuter där så försvann Anton. Det tog bara tre minuter innan jag hittade honom igen. Han kom gråtande i en gång med mitt visitkort i handen.

Efter det tog det bara en kort stund innan han försvann igen. Nu tog det 5 minuter att hitta honom. Vi hade nu gått över till metoden "gå tillbaka dit där vi sists sågs". Den fungerade denna gång.

Även en tredje gång försvann han. Då rejält. jag letade i femton minuter utan att se skymten av honom. Min kamrat Rickard som också var där hjälpte till slut till i letandet och så småningom fann vi honom vid ett air-hockeyspel. Fast nu var vi ganska vana vid detta, både Anton och jag så vi var inte lika oroliga.

Men tillbaka till Kolmården i lördags. Den lilla pojken blev efterlyst bland de som jobbar där och efter ca 20 minuter så dök pojkens pappa upp och sa att:
-"Nu har det hittat honom. Han var inne i en bod långt härifrån."

Vi gick tillbaka till hans mamma. Hon grät ännu mera nu efter det lugnande beskedet.

På vägen därifrån mötte vi pappan med sonen i famnen. Pappan grät inte, men man kunde se på det grepp han fattat runt pojken att han var överlycklig över att ha hittat honom nu ville han verkligen inte tappa bort honom igen.

P.S. Anton och jag ska till busfabriken igen på söndag.