Världen enligt E

I söndags var jag en timme och tittade på min son som spelade innebandy. På bänken bredvid mig satt en liten tje, E, fem år. Hon pratade med mig hela tiden och gav mig en kort inblick i femårings fantastiska och smått galna värld.

Först synade mitt hår. Jag hade svart hår, sa hon. Åtminstone på sidorna. Uppe på huvudet började det bli grått, påstod hon.

E hade egenskapen att om jag berättade något jag varit med om så hade hon genast varit med om samma sak fast lite värre. Så var det när jag berättade att jag en gång glömt min klubba till en innebandyträning jag själv varit på. Jag fick åka hem efter klubban och missade en del av träningen.

- ”En gång..” sa E genast. ”..för länge, länge sedan, när jag var fyra år, så var jag också på en innebandyträning. Då glömde alla sina klubbor, så alla fick åka efter dem. När alla kom tillbaka så var hela träningen slut.

Sedan filosoferade hon en stund över att hennes pappa hade både mustasch och skägg. Fast hennes favoritmustascher var sådana man kunde sitta och skruva på i mungiporna.
- ”Jag skulle vilja ha sådana mustascher” sa E.
Jag tror att hon kan komma att bli besviken.

Därefter läste hon några bokstäver för mig på en vattenflaska. Jag var förvånad över att en femåring kunde läsa och frågade om hon kunde alla bokstäverna.
- ”Nej,” sa E. ”inte alla. Jag vet inte hur B ser ut…”