Klassfest 30 år senare

I helgen har jag varit på klassfest. Det var nämligen 30 år sedan jag slutade 9:an i Valdemarsvik (Hur sjutton kunde det gått till??).

Företaget "Barabamba" hade förgått detta genom att försöka locka oss på sin egen "klassfest" mot betalning. Har inte hört någon som anmält sig dit, men de hade haft det trevliga initiativet att skicka med en klasslista över var mina klasskamrater bodde idag. Där kunde jag se att min

gamla "bästis" Anders Frank hade lämnat Borås till fördel för Motala. Kul! Bara 4 mil från mig ju..

Jag funderade söndagen innan på om jag skulle slå honom en signal och kolla om han skulle gå på klassfesten. En timma senare ringde det. Det var Anders Frank...

Och vips var man femton igen och skvallrade på och pratade om att ses innan bussen till Fyrudden i Gryt och klassfesten gick. Så på lördagen fick jag skjuts av min mor och far in till Norrgatan och Anders mammas hus. Jag hade inga problem att veta var det låg, trots att det var 25 år sedan sist jag såg det (och Anders).

Väl inne var det två tonårspojkar som återförenades och diskuterade hur vi skulle kunna få med oss maximalt med dolda drycker. Hans mamma var fortfarande pigg och gjorde sitt bästa för att sonen inte skulle ta med för mycket att dricka.

Vi gick strax efter ner till Folkets Hus i Valdemarsvik där en buss skulle ta oss till Gryt. Först trodde vi att vi missuppfattat nåt, för platsen var tom. Nej.. inte riktigt tom. Ca 10 personer hade spontant samlats i ett hörn och prasslade med sina ICA-påsar eller höll krampaktigt om sina ölburkar lite i smyg. Från vår klass var det bara Anette där, men det var kul att se henne...

När bussen kom stod man med sin dryck och undrade om man skulle gömma den för chauffören. Men chauffören visade sig vara en av oss som gick ut samma år - Julle- så det kändes genast lugnare.

Sedan gick man förbi en rad äldre män och kvinnor för att hitta en plats i bussen längre bak. Plötsligt började alla gamlingarna hälsa på en. Man insåg att det var ju mina "gamla" klasskamrater som satt där. Som man inte sett på fem , tio eller i viss fall 30 år...

(Tack Anette Johansson för lånet av bilderna)

Vi var förvånansvärt få, ca 60 stycken, från fem klasser. Vi var dock 13 från vår klass. Det var en fruktansvärd mix av utseenden. Några såg exakt ut som när de slutade 9:an. Andra kunde man gissa sig till efter ett tag vem de var, när man såg igenom hårbrist och i flera fall grånat hår. Sen fanns det en liten klick man inte kände igen alls. Tills någon förklarade vem det var. ..

Och slutligen en - vid namn Bertilsson - som man inte kände igen även om de sa vem det var och

man mindes hur han såg åt då. Han måste ha skickat en standin.. eller nåt...

Väl i Gryt hade vi fullt upp med att berätta för varandra om vad vi pysslat med under alla dessa år. Här följer ett axplock med subjektiva ögon:

Mest Retro

Malle var tjejen som var mest utvecklad tidigt i högstadiet. De tuffa killarna (inte jag) brukade då gå och klämma lite på henne och nypa henne i stjärten och så. Under kvällen såg jag minst två killar som fortfarande nöp henne där bak. En märklig känsla nu när det utspelade sig mellan 46-åringar...

Mest Rörande

Torben! Och hans historia om hur de tog sig an en 23 timmar gammal baby för tre år sedan. De fick en dags varsel innan den föddes men ryckte genast in för att hjälpa ett barn i nöd.

Tvåa lägger jag nog in Kerstins dröm om att få åka till England och se fotboll, och som ännu inte inträffat.

Trevligast

Högst subjektivt. Men jag gillar Ann för att hon är som hon är. Speceiellt nu sedan hon dagligen berättar om sitt liv för oss på facebook.

Störst Potential

Jim hade just läst in en byggnadsingejörsexamen och var på väg mot nya jobbmöjligheter.

Ålderskrämpor

Det figurerade en hel del läsglasögon och progressiva bågar på kalaset. Och många liknande historier om sämre syn med åren, Jag vet, jag är själv mitt i den smeten. Dessutom en del prat om värk i ryggar och andra ställen i kroppen. Dessutom gjorde sorlet i lokalen att våra gamla öron hade svårt att uppfatta vad vi ville säga till varandra ibland.

Skvallret

Mycket tal om de skilsmässor som drabbat några. Om han i klassen som hittat sin drömprins. Om de som lyckats med sina företag, och om klasskamraternas barn som var allt från 2 år till strax över 20.

Minnen från Skolan

Mest avhandlades hur vissa lärare blev mobbade av oss elever. I övrigt ganska lite sånt prat. Tror att en del har svårt att minnas så mycket från 1980.

Åldern i Rummet

Jag tror att de unga servitriserna såg en samling medelålders tanter och gubbar i lokalen. Vi andra såg en högstadieklass som nyss gått ut och nu hade fest tillsammans. Just där och då hade tiden stått still.

Namedropping

I övrigt vill jag kort dra mig till minnes Blomman och hans förkärlek att hålla låda. Karin som gärna var med på bild så fort en kamera visade sig. Anna-Lenas hurtiga iver att lösa knep & knåp med mig. Och så var det kul att återse Rikard Ferm efter så länge. Och Magnus är alltid en trevlig prick. Nu som då.

När festen var slut och bussen återfört oss till Folkets hus samlades vi, ca 6 personer och svamlade en sista gång om ditt och datt och den stjärnklara natten innan min far kom ångande och skjutsade hem mig. När jag klev in i bilen hälsade de kvarvarande så glatt att man önskade att man var 56 snart så man fick göra om kvällen igen...

Dagen Efter

På söndagen ringde Anders Frank och vi stämde av våra upplevelser helt kort och återgick till våra respektive verkligheter. Men vi lovade att höras av snart igen.

Fem myror är fler än fyra elefanter

Idag har vi varit på teater med barnen. "Fem myror är fler än fyra elefanter" i en uppsättning av Jippiekultur i Linköping.

En hel samling iakttagelser gjorde jag:

• De härmade rösterna på Magnus och Brasse väldigt bra..
• Minus dock för att de kallade sig sina riktiga namn "Nicklas, Lasse och Karin".
• De följde TV-seriens manus till punkt och pricka.
• Föräldrarna gillade det minst lika mycket. Antagligen mera.
  

Det var klart kul och sevärt. De härmade även animationerna på ett berömvärt sätt. Det kostade 140-160 kr per person. 120 kr om man hade MedMera-kort.

Jag kan rekommendera den till nyfikna. Går i Gamla Linköpings utomhusteater varje fredag-söndag klockan 16.00 under sommaren.

Lina som aldrig sett originalshowen gillade det också. Så mycket att hon ville se de VHS-band med alla avsnitt jag en gång köpte åt Anton och inget av barnen har sett förut. På banden var hon lite besviken på att det var tecknade myror och inte små tjejer i bruna kostymer som på teatern. Scenen där Brasse stavade fel på Evas namnsdagstårta på bandet ville hon se två gånger i rad. Efter halva första avsnittet lessnade hon dock och ville se "Bananer i Pyjamas" istället.

Antar att de tecknade delarna är lite för banala för barn av idag och drar ner takten på showen. Återkommer om intresset skulle vakna på nytt. Hon är ju trots allt väldigt intresserad av bokstäver och siffror just nu.

Favoritdräkt

I Stockholm var vi inne på Hennes & Mauritz en sväng. Lina hittade en dräkt hon gärna ville ha. Vi tyckte inte den passade så vi lockade med andra med Prinsessor och Kitty Cat på. Men Lina hade bestämt sig! Hon tog gärna upp pengar ur egna plånboken bara hon fick sin dräkt. Vi trodde inte hon skulle använda den så värst mycket. men märkligt nog har hon haft den av och på hela dagen idag. Vi får se om det håller i sig.

Vadå?? Vill ni se dräkten? Tja, det finns en bild här...

Tur på Gröna Lund

Idag har vi varit på Gröna Lund. Anton var lite tjatig om att få spela chokladhjul. Orsak: Han vann en jättelåda Dajm på Liseberg förra året, och tror sig ha tur nog att vinna en till.
Två gånger spelade han utan framgång. Så tjatade han en stund om att få spela en tredje gång. Jag var motvillig, men sambon hostade upp pengar till en spelomgång till. Anton gick bort själv och spelade alldeles ensam vid chokladhjulet. När vi tittade bort så lyft just damen i luckan över 2,1 kilo Plopp till Anton som fick famnen full.
Lina blev förstås avundssjuk och pekade på att hon också ville ha en sån kartong, och vandrade bort till samma chokladhjul. För rättvisans skull fick hon pengar för att spela en omgång hon också.
Damen i luckan frågade vad hon hette och sa sedan:
- "Nina.. jaha, Lina... Vilken bricka vill du ha då?"
Lina hade aldrig spelat chokladhjul förut så hon pekade på en jättesak med kexchoklad, och damen skrattade. Anton assisterade med att tipsa om vilken bricka han hade haft och frågade menande om Lina ville ha den. Lina accepterade och hjulet snurrade.
- "Säg stopp" sa damen.
-"Stopp" sa Lina omedelbart.
Hjulet stannade och damen utbrast:
- "Nämen... hon vann hon också..". Damen liksom säckade ihop lite bakom disken men fortsatte:
- "Det är ju inte sant. Det händer bara inte.."

Men hon fick inse faktum och 1,9 kilo kexchoklad bytte ägare. Det fanns 20 brickor så barnen hade just lyckats trots oddsen ett mot 400, så man förstår att damen var lite tagen. Men barnen var glada, medan deras föräldrar fortfarande förfäras över att släpa dessa lådor ihop med väskorna ner till stationen om ett par dagar...

Gillade de godiset? Tja, Lina tjatade om att få smaka hela dagen, men vi lät henne inte öppna förrän vi kom till hotellrummet. Där tog hon två tuggor på sin hett efterlängtade första kexchoklad (av 36), sedan räckte hon över den till mamma och sa:
- "Jag vill inte ha mera.."

På hotell i Stockholm

Denna vecka har vi en kortsemester i Stockholm hela familjen. Jag, sambon och Anton satt tillsammans och valde hotell på Internet redan i maj. Vi fastnade för ett på Kungsholmen som heter Hotell Lindhagen.
Sedan igår är vi på plats här. Hotellet ger sken av lyx och flärd. Hemsidan är full av fina detaljer om rummen. Men vi vet bättre nu.. :-)

De skryter om sina fina rum här:http://sv.hotels.com/hotel/details.html?pa=1&pn=1&ps=1&pointName&reviewOrder=date_newest_first&roomno=1&destinationId=1270279&rooms[0].numberOfAdults=2&tab=description&hotelId=309344&validate=false

Nog finns det en massa intressanta saker som kaffebryggare, mikro och brödrost. Men det fanns en hel hoper av saker som var ren lögn också:

"Välkomstarrangemang" - Tja.. de hade lagt en miniflaska duschgele på en av sängarna. Inte så spännande present. För det fanns ett par till i badrummet. Men absolut inget schampoo. Första hotell jag varit på som inte har det...

"Avskild middagsplats" - De hade klämt in ett köksbord mellan diskbänken och barnens sängar. Inte så avskilt precis..

"Skrivbord" - Tja... finns det väl.. om man anser att köksbordet också är ett skrivbord så kanske..

"Hushållsarbete" - Vad sjutton menas med det? Kan de mena hotellstädningen? Troligtvis inte, för ingen har varit här och städat alls under de tre dygnen.

"DVD-/videospelare" och "DVD-spelare" (igen) - Tja, var??? Här finns ingen. Vi har genomsökt platt-TVn men den har inget sånt.

"CD-spelare" - Gissa... ingen sådan finns heller.

"Värdeförvaringsskåp på rummet" - Var då? Har inget sett!!

"Klockradio" - Orsaken till att jag inte packade en egen. Jag gillar att kunna veta vad klockan är när man vaknar på natten. Men finns det någon?? Nej...jo... i Platt-TVn finns en tidsangivelse längst ner... kunde funkat.. om den inte försvann när man trycker av TVn till stand-by. Och radio har den ju inte heller...

Övriga saker vi noterat om hotellet:
* När man kommer upp på vår våning ser man genom glasdörrarna att de lägre numren är till höger, och vårt rum som har ett av de högre numren finns till vänster. Men den väntar dörren går inte att öppna!! Vi fick chansa oss in till höger i stället och hittade en bakväg runt hisschaktet till vårt rum. Och så har dörrarna förblivit hela vistelsen.

* Hotellfrukosten var en av de sparsammaste jag fått någonsin tror jag. De hade väl lite bröd och pålägg samt ägg, jouice och cornflakes. Men man saknar bacon och rostat bröd, som finns överallt annars. De hade en lucka för att placera varm mat men den var tom hela frukosten i morse.

* I kväll började det droppa ner vatten från taket där jag satt framför datorn vid matbordet. Ca 1 dl på tio minuter. Jag gick givetvis ner och klagade. De gav det fantastiska svaret:
- "Vi har anmält det, men de sa att de kan inte komma förrän i morgon!"
Då hade jag inte ens sagt vilket rum jag bor på. När jag frågade om den detaljen ändrades historien till attt de alldeles strax skulle anmäla felet. Och några andra rum fanns inte lediga, så de lät saken bero tills imorgon.

Så nu sitter jag här på hörnet av matbordet och känner vattendropparna stänka mig på armen. Fick sån lust att blogga av mig lite ilska av någon anledning.. :-)

Att läsa godnattsagor - del 2

Innan jag läser för Anton på kvällarna så är det Linas tur att få höra lite saga. Att läsa för Lina är lite speciellt. Hon väljer gärna samma saga varje kväll. Hennes logiska tänkande har svårt att inte protestera om hon finner något ologiskt. Några exempel:

I en saga med Kalle Anka så har hon fastnat för en bild på farbror Joakim på sitt kontor. Det som gör henne upprörd är detta:

- "Varför har han tre telefoner? Han har ju bara två öron!"

I sagan om snövit som hälsar på de sju dvärgarna så protesterar hon varje gång jag läser att "Prinsen och Snövit vinkade till dvärgarna". Lina blir upprörd för på bilden syns det att de vinkar tillbaka. Fast det inte står inget om det. Så hon "tvingar" mig varje gång att lägga till:

- "Och dvärgarna vinkade tillbaka."

Dvärgarna kan hon namnen på (fast Blyger kallade hon "Rodner" ett tag, för att det stod "..och Blyger rodnade..). Men hon tycker det är ologiskt att alla slutar på "er" utom en, Prosit. Så hon kallade honom "Hoster" i början.

I sagan om Malin som går till doktorn så berättar de att:

- "Först får Malin kissa i ett rör." Och så visas ett urinprov på bilden.

Lina undrade hur hon kunnat kissa i det lilla röret. Jag berättade att hon har nog kissat i en potta först, och så har de hällt över kisset ner i röret. Så numera varje gång som jag kommer till raden:

"Först får Malin kissa i ett rör." så säger Lina:

- "Nähe.. en potta."

Det är oftast sagoböcker vi läser. I början förstod hon inte sig på serietidningsformatet. En gång sa hon om Bamsetidningen vi läste:

- "Där är lille Skutt...". Men i nästa ruta fanns han igen.

- "Va,?Finns det två lille Skuttisar??"

Ikväll läste vi en ny saga för henne om Bror Kanin. Det stod att:

-"Bror Räv och Bror Björn lade benen på ryggen."

Lina utbrast genast:

- "Nähe.. det går inte. Titta då!" Hon drog upp båda benen mot sin bröstkorg.

- "Det är alldeles för tungt..."

Att läsa godnattsagor - del 1 av 2

I flera år har jag läst för Anton innan han somnat. Oftast har det varit ur Kalle Anka. Jag har en prenumeration jag haft av och till. När jag bodde själv i Skäggetorp staplade jag de nya Kalle Ankorna på toa och läste i dem bara när jag satt där. Det gick sådär. Jag satt mindre tid än tidningarna kom. Jag skapade regeln att om jag låg ett år efter skulle jag sluta prenumerera tills jag läst i fatt. Denna regel fick jag praktisera två gånger.

Leksakerna som följde med har jag sparat i en skokartong och de har numera pytsats ut till Anton under hans första år. Leksakerna är om man säger i avvikande kvalitet. Man skulle gärna vilja gärna prata med dem som lovar en radiostyrd bil till barnen i kommande nummer och sedan skickar en liten leksak som inte går att få liv i. Helt utan krav på garantier och liknande.

Nu förtiden hinner vi läsa ut tidningarna. Och vi läser noga. Allra först läser vi vem som skrivit och tecknat varje avsnitt. Vi har båda lärt oss att har seriefigurerna långa halsar så har Bas Heymans tecknat. Och då är de extra roliga. Vi har (jag: återigen) lärt oss uppskatta gamla Carl Barks-äventyr. Numera läser vi ifatt veckans serieskörd på ett par tre dagar. Trots att tidningen nuförtiden har 64 sidor.

Övriga kvällar frossar vi i gamla goda album. Såsom Lucky Luke och Asterix. Här har vi lärt oss uppskatta avsnitt skrivna av Uderzo. Ja, han skrev ju både till Asterix och Lucky Luke.

Största lyckruset ges när vi kommit över några album jag läst själv som barn. Farmor har skickat hit en hel bunt. Någonstans långt inne i mig som barn önskade man att få läsa dessa äventyr för sina barn. Nu får jag det!!

När vi läst sådär 20 minuter varje kväll lägger vi ifrån oss tidningen och Anton somnar inom ett par minuter på min arm. Och pappa.. tja.. han somnar han också.. sju kvällar i veckan.. och kommer upp vid sådär 21.30 eller 22.00 alldeles sömndrucken och konstig..

En semesterdag avslutad

I morse vaknade vi hela familjen i vår säng och mamma frågade Lina om hon gillade svarta vinbär. Lina:

- " Jag gillar dem ibland. Idag är inte ibland."

Linas tankar går dessa dagar mest till att hon ska åka till Stockholm nästa vecka. Det tjatar hon ofta om. Lina vet inte riktigt vad Stockholm är. Men hon har varit pÅ Gran Canaria (eller Gran Canarika som hon säger) och på Teneriffa. Hon har noga proklamerat att hon INTE vill gå på Bamseklubb i Stockholm.

I Stockholm ska hon åka en "Tunnelvagn" som går under jorden. Vi skrattade åt hennes uttryck men vi insåg att det faktiskt var ett mer korrekt ord än att " åka tunnelbana".

Sedan frågade vi varandra vad vi skulle hitta på idag. Anton förslog:

- "Vi kan väl åka till centrum i Norrköping?"

Förslaget godtogs och vi gav oss iväg Väl där förstod man att Antons plan var att leta dataspel där. Han lyckades komma hem med ett Wii-spel och ett PC-spel med cykeltävlingar. Det senare kostade bara nio kronor. Det mest fantastiska med det var att vi erbjöds köpa en försäkring ifall skivan gick sönder. Om vi betalade tio kronor till fick vi en garanti på två år på att vi skulle få ett nytt likadant spel om skivan gick sönder. Värde nio kronor... Vi hoppade det förslaget. :-)

Vi sprang på min kusin Lilian i Norrköping. Lina berättade saker som for i hennes huvud för henne:

- "Vi ska åka till stockholm!" sa hon. Och:

-" Vi ska laga avloppet när vi kommer hem!"

Pappa hade lovat henne att vara med när vi rensade rören under handfaten. Hon älskar teknik och verktyg.

Väl hemma bröt ett åskväder ut och Anton var arg för att vi inte lät hon prova sina nya spel medan det pågick. Men tids nog ebbade det ut och vi kunde testa dem. Så som "kvällsbus så spelade vi Tennis, La Crosse och hann även installera cykelspelet.

Lina och jag hann också rensa vårt avlopp innan hon lade sig. Lina hade också köpte en resväska i Norrköping som hon testade hela kvällen att rulla bakom sig. Den skulle hon givetvis ha med till "Stockholm".

Finns Gud?

När jag var liten och gick i mellanstadiet så berättade fröken allt om vad Jesus gjorde. Det fanns en tid då man undrade om man skulle tro på att han och Gud någonsin funnits. Jag fastnade för att han inte fanns. Och så tro jag alla jag känner också gjort. Hela min generation.

Sånär som på ett fåtal. Och de anses just därför som lite udda. Lite som Jehovas vittnen. Man kan väl acceptera att de inte tror som oss. Men det där evinnerliga att försöka ändra vår åsikt till deras är så tröttande.

Visst kan jag förstå att folk behöver Gud. Eller Allah. Eller Mohammed. De vill veta att det finns något större som vakar över en så att man kan känna sig trygg.

Nu har min generation fått egna barn. Och jag har absolut inte pratat religion med min son en enda gång. Men mellan raderna kan man höra hans uppfattning.

Min mamma och pappa fick ta bort sin hund, Centa, nyligen. När vi var hos dem en dag så undrade Anton var Centa var nu. Farmor pekade rakt upp i luften. Anton fattade noll.

- "Hon är i himmelen" sa farmor.

Anton förstod ändå inte. Farmor fick ändra taktik och förklara var Centa var begravd. Man såg på farmor att hon blev ledsen av att att tala om det.

Ibland undrar jag om min generations krassa syn att Gud inte existerar är något vi utan att tänka på det tutar i våra barn utan att inse att vi gör faktiskt gör som Jehovas vittnen. Fast tvärtom....

Fundera själv på om du givit ditt barn en valmöjlighet att tro på Gud om det vill...

Härom helgen så såg Anton och jag ett par munkar i Skäggetorp.

- "Vad är det där för några?" sa Anton.

- "Det är Tibetanska munkar" sa jag. "De ägnar sitt liv åt att be till Gud."

- "Men Gud finns ju inte!" sa Anton.

Jag svarade lågt:

- "Säg inte det till dem.."

Buss

Familjens semester började en vecka innan min. Så denna vecka har de varit kvar hemma medan jag åkt de sista fem dagarna till jobbet innan semestern börjar.

I onsdags kom det önskemål om att jag skulle lämna bilen hemma hos dem. Jag blev lite ställd för jag är lite för lat att cykla de 10 km det är till jobbet. Och buss tar så lång tid, man får byta vid Resecentrum och vänta en stund på nästa.

Jag tog dock bussen. Inte helt problemfritt dock. För jag klev bara på när den dök upp på utsatt tid utanför oss. Men i en korsning längre fram så lade den iväg mot Vikingstad istället. Jag hade ju klivit på FEL buss. Det blev till att pingla i klockan och kasta sig av. Sedan blev det en kort språngmarsch tillbaka och jag hann exakt i tid nr den rätta bussen dök upp.

En kort stund senare fick jag dock en ingivelse. Vi Stora Torget gick jag av och promenerade genom centrum ända ut till mitt jobb. Ca 2,5 km och tog 27 minuter att gå. Men vilken promenad det var. Solen sken och folk i rörelse i stan att titta på. På jobbet såg jag t.o.m. fram emot att få börja gå hem igen.

Så när samma önskemål dök upp hos familjen igen på torsdagen var valet lätt. Jag tog bussen igen följt av en promenad.

På fredagen var det ingen som behövde bilen (fast jag tjatade). Men jag tog bussen i alla fall bara för att det var så trevligt att gå. Och eftersom jag gick genom stan så kom jag nära affärer jag annars drar mig för att åka till, för att det är så jobbigt att jaga parkering i centrum.

Så ikväll kom jag hem med två tekniska prylar jag spontanshoppade på Teknikmagasinet.

Och från och med idag så börjar semestern. Vi får se om jag är lika buss-sugen igen när den är slut.

Handboll i Hallsberg hela helgen

I fredags kväll började vårt handbollsäventyr vi planerat sedan länge. Anton och nio kompisar i handbollslaget åkte till Hallsberg för att spela handboll på gräs utomhus. Jag och tre andra vuxna, varav två var deras tränare, följde med.

Vi fick sova två nätter utspridda på golvet på ett dagis mycket nära fotbollsplanen.

Lördagen bestod av regn, lera och kladdiga sportkläder. Vårt lag förlorade då alla sina tre matcher. Efter det blev det et besök i badhuset för allihopa.

Det var roligt att studera hur killar i 8-10 årsåldern beter sig i grupp. Flera av dem sov utan föräldrarna för första gången och jag såg en del undrande blickar när de fick gå och lägga sig på golvet om kvällarna. Men på det hela taget var det ingen som klagade.

Saker jag lärt mig i helgen:

• Hallsberg är litet.
• Golv är hårda att ligga på. Uppblåsbara madrasser verkar mysigare än liggunderlag.
• Om man kan snarka får man lätt eget rum.
• Snarkningar är ärftligt (Anton fick lite kommentarer han med).
• Killar födda år 2000-2001 klarar mycket bra att följa regler om läggdags (22.00) och godisförbud (inget godis förrän finalen var över).
• Tjejer börjar bli intressant för killar i den åldern.
• Handbollar studsar inte i lera.
• Hittar man en TV där tre av fyra fria kanaler fungerar så kan man ge sig den på att det är den med melodifestivalen som inte fungerar.
• Killar äter olika mycket.
• Handbollsspelare spelar inte sämre även om man proppar dem fulla med glass och läsk.
• När du stoppar ner din sovsäck i tygpåsen, se till att det är din påse, och att du inte stulit den från något barn.
• Barn törs inte alltid berätta att de måste kissa när man åker bil, även om man säger att det är OK att de gör det.
• Facebook är beroendeframkallande.

På söndagen var det utslagningsturnering bland alla lag som kommit trea och fyra i sina grupper. Så fort man förlorade fick man åka hem. Allt var denna dag som en omvänd hand i många avseenden. Solen sken. Laget vann stort. Match efter match avverkades tills den sista matchen gick klockan 15:00. Då var det B-final mot ett av lagen - Norrköping - som de redan mött dagen innan och som kom trea i gruppen. Ettan och tvåan i vår grupp gick båda till A-final, vilket vittnade om nivån på vår grupp på lördagen.

Spelarna var nervösa. Ledarna var nervösa och lite stirriga. Många av spelarna blev kissnödiga just innan start och det vattnades buskar både här och där. Motståndarna var segervissa och ledde ett tag med 10-6. Men strax efter halvleksvilan hade de våra vänt detta till 11-10. Som sedan blev 26-17 när tiden var slut. Lyckan var total och priser delades ut. Även jag fick ett, trots att jag inte deltagit mer än noterat ställningen under några av matcherna.

Hur gick det för Anton då? Ja, som den otursgubbe han är så lyckades han springa ihop med en killes axel på lördagen och få fläskläpp. Och på söndagen halkade han på en rot när han skulle springa och hämta bollen utanför planen och stukade sig kraftigt.

"Roten till det onda", som tränarna sa.

Så pass att han än idag, två dagar senare haltar rejält. Han fick titta på under de sista matcherna.

- ”Dumma rot att ta min final.” sa Anton.

En långhelg på Mensas årsmöte i Norrköping

I helgen har jag varit med om en udda händelse. Jag har varit med om att hjälpa till när Mensa hade årsmöte.

Nu finns det andra som är bättre ledare än jag (typ 98% av befolkningen) så jag har mest haft rollen av att rycka in där det behövs. Jag har delat ut välkomstpresenter och pekat ut vägar samt delat ut mat.

Vi har varit 4 personer som haft möten och mailkonversation från och till sedan i Juli förra året för att ordna detta. Jag har nog gjort minst, de andra har varit mycket flitigare.

Hela mötet var en fantastisk upplevelse. 120 personer från hela Sverige och några från utlandet, som ockuperade hotell President. Dessa människor gjorde ett starkt intryck på mig. Framför allt deras vänlighet och initiativförmåga. Som när en talare uteblev och vårt program gapade lite tomt första kvällen. Då hoppade några mensaner in med sällskapspel och glatt humör.

På fredagsmorgonen rusade det in fotografer och journalister från bland annat Norrköpings tidningar, Folkbladet, Corren och Östnytt. I Corren och NT gjorde de narr av oss vilket kändes tungt då, men idag tycker jag det mest var kul att vi fick publicitet:

http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=6014178

Vi hade planerat uteaktiviteter varannan dag och så inomhusmöte varannan. Vädret var ju också av varannandagstyp i helgen. TYVÄRR HELT FEL DAGAR BARA! Vi höll på att regna bort under två dagar, samt satt inne när solen sken. Det hjälpte ju inte ett dugg att ha folk från SMHI med i festkommittén. Vems idé var det? J

Sedan var det ju folk som kunde allt (liksom de kan på mitt jobb) . Som när vi hade en föreläsning av en professor från just SMHI. Han blev bombarderad av goda idéer och kunnigt folk som visste svaret på allahanda frågor han ställde. När vi gick därifrån kom han cyklande med den blomsterkvast han fått, fastsatt på pakethållaren. Han stannade in när jag och några mensaner till gick över en bro, Han var upprymd och lyrisk över den stora responsen han fått.

Eller som på Skandiateatern då han som uppträdde efterfrågades en steppare, och en kvinna som jobbade som musikalartist klev upp och steppade brallorna av honom. När uppträdandet var slut så följde en strid ström av begåvade musiker som spontanuppträdde.

När jag berättade om dessa uppträdanden på jobbet idag så undrade de vad jag bidrog med.

- "Jag hällde upp kaffe." kunde jag sanningsenligt berätta.

När söndagen kom kände man sig full av adrenalin över att vi lyckats knåpa ihop allt som skulle göras under dessa fyra dagar. Och idag måndag har man känt saknad efter dessa människor. Nästa år är det i Siljansnäs eller nåt sånt. Som man känner det nu har man god lust att åka dit... helst redan idag...

Arbetskamrater

Vad gör en arbetsplats till en bra arbetsplats? Efter att jag blev uppsagd på Intentia 2004 så brukar jag envisas med att skicka in nya jobbansökningar dit. Jag funderade häromdagen på varför? Inte är det för att Intentia hade så mycket roligare arbetsuppgifter än någon annanstans. Svaret är helt enkelt folket som jobbar där. Jag gick i skolan med många av dem och när jag flyttade till Linköping var de dem ända jag kände i den staden. Det är dem jag saknar…

Jag har sedan dess bland annat arbetat i gatubrunnar helt själv. Inte jättekul. Jag har arbetat i gatubrunnar med trevliga arbetskamrater. Kan vara riktigt roligt.

Jag älskar dock att göra dataprogram. Jag har också suttit helt ensam i min hyrda kontorlokal och gjort dataprogam. Inte lika kul dock.

När jag för ganska exakt 2 år sedan började jobba på SAAB var det med stor tveksamhet. Jag lämnade Rationell IT och de trevliga kamraterna där. För min inre syn såg jag ett SAAB med vakter, grindar och stämpelklocka. Sen började jag…

På SAAB jobbar en stor samling socialt kompetenta människor med stor portion humor. Som en röd tråd genom alla anställda är att de är oerhört intelligenta. Jag sitter ibland bara i smyg och beundrar hur mycket de vet och undviker att öppna munnen för att inte skämma ut mig och dra ner snittet… J

När jag började på SAAB var det med inriktningen att jag ska ge det en chans.. i 1 till 2 år… Nu har 2 år gott och de goda arbetskamraterna gör att jag känner mig som hemma. Och skickar inga fler ansökningar till Intentia…

Lina kommenterar

Lina är familjens komiker just nu. Hon pratar och pratar och är aldrig tyst. Om hon säger något kul så är pappa där och antecknar. Tänkte delge er några av hennes kommentarer:


Lina:
- "Pappa, du måste banka i den här skruven. Ska jag hämta en spikmejsel?"

***

Lina:
- "Jag tycker inte om vatten. Det är äckligt."
Mamma:
- "Men det är nyttigt."
Lina:
- "Jag tycker inte om nyttigt."

***
Vi pratar med en kvinnlig banktjänsteman på banken. Plötsligt ställer sig Lina upp och pekar på henne och säger:
-"Tjejen bor här på apoteket."

***

Vi är och tittar på en fotbollsmatch som Anton spelar med i. I halvlek kommer domaren, en kille runt 18 år, fram bredvid oss och rotar i sin väska.
Lina:
- "Vad gör du?"
Domaren svarar inte.
Lina:
- "Gubben!! Vad gör du?"

***

Mamma:
- "Men Lina, har du svalt flourtabletten. Du skulle ju suga på den. Du får ingen ny."
Lina:
- "Joho.. imorgon."

***
En klasskamrat till Anton testar om han kan ha Antons urvuxna skridskor. Han pappa kommer och hämtar dem.
Lina:
- "Vad ska du göra?"
- "Jag ska hämta ett par skridskor."
- "Är du en hämt-skridsko-gubbe?"

***

Lina frågar

Jag rensade avloppet till handfatet på toaletten på övervåningen i helgen. Lina, som numera är fyra år, var med där inne. Hon gillar att plocka med verktyg och brukar vara med när jag ska fixa nåt.

Jag fick plocka bort skåpet under handfatet. Lina öppnade luckan till skåpet och hittade en liten blå ask där inne. Den var blå och märkt med texten "OB".
- "Vad är det här pappa?"

Jag hade svårt att svara..
- "Eh.. jag vet inte.. det är nåt mamma använder"

Lina öppnade asken och titta ner på de små vita rullarna.
- "jaha.." sa hon "Såna där man stoppar i snippan.."
Obekymrat stängde hon asken igen och stoppade in den i skåpet.

Hur jag inbillar mig att jag påverkar min omvärld

Jag får ofta idéer. Ofta idéer som skulle kunna förbättre vardagen. Som praxis sedan många år har jag hållit dem för mig själv. "För att inte någon annan ska ta patent på det före mig". Nu har jag kommit fram till att jag kan lika gärna berätta om idéerna via mail eller liknande till lämpliga företag som kan ha nytta av dem. Skulle de nappa så får jag åtminstone se idén användas i verkligheten. Och jag är inte affärsman nog att tjäna pengar på dem i alla fall.


Corren har varit en tidning som fått ta emot en samling förslag genom åren. Trogna läsare minns väl hur ett mail om att de kunde skriva om mitt nya företag genererade en halvsida.


Eller hur mitt svar på en krönika av Carina Glenning gjorde mig till gästkrönikör i tidningen.


I början på september förra året så läste jag en kort annons i Corren att de ville ha in förslag från allmänheten om hur de skulle förnya tidningen.


Jag bläddrade igenom ett nummer och kom fram till ett par förslag. Jag kunde ha skrivit ner dessa i ett mail, men det vore lite för lätt för att passa mig. Istället hittade jag ett trevligt sätt att skapa ett forum på min hemsida. Där skrev jag in förslagen och lade till lite bilder. Sedan mailade jag länken till Corren.


Jag kunde se att de tittat på förslagen, men hörde aldrig något mera från dem, så jag vet inte vad de tyckte.


I förrförra veckan kom Corren med det nya utseendet. Jag tycker mig kunna se att en del av mina förslag finns med och vill gärna inbilla mig att det är jag som gjort att de hamnat där.


Som tex detta förslag. Nere till höger en bild jag klippt ihop i Photoshop:




Som idag ser ut så här i tidningen:






Eller detta:





Som idag ser ut så här:







Den som vill läsa alla idéerna så finns de på min hemsida. Jag har kommenterat och visar med bilder på saker som förändrats liknande mitt förslag:

http://www.oxvalley.com/ideportalen

Uppläst på P3...igen.. och igen

Av någon anledning har jag alltid fått en kick av att skriva in till P3 och ev få mailet uppläst. Har som hastigast räknat ihop att jag skickat ca 10 mail de sista 10 åren, och fått minst sex upplästa.

De näst senaste exemplet var när jag skickade in ett par anekdoter från gamla kräftskivor jag (nästan inte) minns. Här finns uppläsningen i sin helhet (Varning hög volym):

Båda senaste mailen har haft gemensamt att jag hört något de sagt just när jag parkerat på jobbet och under min 10 minuter långa promenad in till jobbet har jag funderat på vad jag ville säga. Väl framme har jag mailat in det och så har det lästs upp inom ett fåtal minuter.

För två veckor sedan lyckades jag få med ett mail igen. Då gällde det en kommentar på en konstig historia om en man i Storbritannien som ertappats av en parkvakt när han varit närgången mot ett träd. Den historien kommer här:

De lade till och med upp historien på sin hemsida.

Detta fenomen att bli uppläst har ju som de flesta redan vet hänt förr:

Som den där historian om Annika Lantz

Nej.. nu ska jag packa.. Teneriffa väntar mig och barnen om två dagar...

Att starta stora hemprojekt… och slutföra dem

Här följer en ganska nördig beskrivning av vad man kan ta sig för med tålamod och enbart gratisprogram.

Under semestern för 1,5 år sedan började jag projektet att samla mina mp3-låtar. Jag hade dem på hårddisken på tre olika datorer samt på ca 70 olika brända skivor.

Steg 1 vara att bara sammanföra dem i en mapp. De låg i olika djup ner i undermappar på skivorna så det krävde en del arbete. Förstås gjorde jag ett dataprogram för detta. Med det kunde jag bara mata in skivorna en och en och så kopierades alla filer (.mp3, .flac och .aac) in till angiven mapp. Det hela gick riktigt smidigt. Även om programmet krävde en del att tänka på. Ibland hade jag samma mp3 på två olika skivor fast med olika namn. Ofta hade jag filer med exakt samma namn, men de var två olika versioner av samma sång. Jag löste detta med att kolla om filen var exakt lika etta för etta och nolla för noll som någon annan fil jag redan läst in. Var den det så gjordes ingen kopiering. Och fanns det en med samma namn fick jag lägga på en siffra på slutet.

På detta sätt fick jag in ca 12000 olika låtar till min mapp på hårddisken. Därefter gjorde sig programmet ”Picard” från MusicBrainz nyttigt genom att ge mina filer korrekt filnamn och ID3-taggar.

Och med iTunes kunde jag nu snabbt hitta och spela valda låtar.

**

Nästa projekt handlade om att jag ville samla ihop alla foton från digitalkamerorna. Vi har två stycken samt tre mobiler att fota med. Problemet var ju att filer ofta hette likadant som andra filer, trots att det inte var samma fil. Och att man ibland sparat kort under annat namn fast det var exakt samma bild. Och så låg de spridda över mina många brända skivor. Känns problemet igen? Mitt dataprogram för mp3 var så pass generiskt gjort att jag bara kunde byta ut sökta filtyper i en liten textfil till .jpg och .gp3 istället och så kunde jag snabbt samla alla foton i en mapp. Dock fick man ju med en hel hoper filer från datorerna som var .jpg filer men som inte var mina foton. Dessa fick jag sålla ut manuellt.


Delprojekt 3!

Nu plockade jag fram min gamla skivspelare och programmet Adiograbber och spelade in alla mina vinylskivor till mp3. Audiograbber delade snyggt upp dem i enstaka låtar och allt. Tyvärr med filnamn typ ”låt1” och ”låt2”. 110 vinylskivor blev över 70 timmar musik på mp3, som jag med nostalgiska öron "tvingades" lyssna igenom.


Delprojekt 4!

Alla CD-skivor blev mp3. Gick vansinnigt lätt eftersom man inte behöver spela upp dem. 60 skivor var snart gjorda.


Delprojekt 5!

Mina gamla kassettband med inspelningar från Tracks under åren 1984-2003 borde bli mp3 också. Fick spela upp dem på kassettbandspelaren en och en och spela in dem okså med Audiograbber. 192 timmars lyssnande tog sin tid! Var aktiv med detta i omgångar och senast under julledigheten har radion gått varm. Och alla låtar har vittnat om sin tid. Hur man var på fest i ungdomen i Valdemarsvik. Hur man flyttade till Norrköping med sambo…sju år på byggen... sambon flyttade ut… jag började Universitetet i Linköping.. flyttade till Linköping… fick ny sambo och hus där… allt fanns med i tankarna när man hörde musiken från de daterade kassettbanden.

Så en dag i mitten av januari spelade jag upp sista kassetten. Jag hade längtat efter denna dag. Märkligt nog kände jag mig mest sorgsen när den var slut. Nu var jag igenom hela musikskatten och projektet var över. Jag lär inte lyssna på så många tracksband mer nu när de ligger på datorn. En epok hade gått i graven.

För att lindra abstinensen så körde jag även över 20 kassettband till jag hade liggande. Men när även dessa var slut så kände jag mig nöjd igen. Jag hade föresatt mig en samling hemmaprojekt och nu var alla klara.

Vad blir nästa projekt då? Tja.. jag har skriva bok 2-projektet… kopiera VHS till DVD, vilket kommit en bra bit på vägen… Och plocka ihop och installera en gammal dator jag köpt delar till på Tradera. Men det är en annan historia…