Inger har fått hembud

Inger, mamman till mina barndomskamrater och granne till mina föräldrar har gått bort vid 62 års ålder. Jag var med på begravingen i onsdags. Så var också i stort sett hela bygden. Ca 100 personer, vilken är ungefär vad det finns bofasta i området.
Inger körde buss. Jämt. Hon körde skolskjuten när jag gick i skolan från årskurs 1-9. Hon körde också busslinjen mellan Valdemarsvik och mina hemtrakter.

Begravningen var vacker och sorglig. Mest minns jag henns make, Bror. Bror har fått Parkinson på äldre dar.Han satt, uppklädd som en Nobelpristagare, bredvid kistan i sin rullstol. Ögon var fyllda av tårar och hakan skakade av sjukdomen. Om jag begravt min fru så skulle min haka också skaka. Utan Parkinson.

Kaffet i församlingshemmet var däremot glatt och uppsluppet. Trots allt var vi många som inte träffats på flera år där. Man vet inte vad man ska säga riktigt när man hälsade på Ingers barn. Att de började konversationen med "Grattis" eftersom jag just blivit far igen gjorde inte saken bättre. Man fick bita sig i tungan så man inte sa "Tack detsamma".


Hennes bortgång fick mig att fundera på två saker.

1. Hur minns jag och vill minnas Inger?
Märkligt nog är det enstaka uttryck och påståenden som har fastnat. Hennes ständiga "Åh, Gud fader" var det vanligaste jag hörde henne säga.

Vidare så minns jag det klassiska radioanropet "25-5-98, 25-5-98. Ettan till tvåan, kom". Anropet skedde till hennes make, Bror, som körde den andra skolbussen. Ofast var anropet för att berätta att även idag har vi lyckats möta den stora mjölkbilen på de små grusvägarna utan att hamna i diket.

Så har även ett kort citat fastnat i huvudet från 1990 ungefär. Hennes son Stefan höll på att flytta ur sin lägenhet. Jag, hon och vår kamrat Marcus var där och hjälpte till. Inger gjorde rent Stefans stora svarta bokhylla och sa plötsligt "Marcus!! Vad du gör, skaffa dig aldrig svarta möbler!" Jag förstod aldrig varför just Marcus fick den varningen och vad det var för fel på svarta möbler. Ett märkligt minne att komma ihåg så här i efterhand.

Ett starkt minne var förstås också de sista åren då hon kämpade mot sin cancer men ändå aldrig gav upp. Hon jobbade på som ordförande i Röda Korset och tog sig fram med rullator i de branta backarna och en snusnäsduk om huvudet för att dölja hårbortfallet.

Som ni märker är det ganska slumpartat vad man minns av en annan männsika efter dennes död. Man undrar ju då vad folk kommer att minnas efter mig. Och vad kan jag göra för att öka chanserna till goda minnen.


2. Oron för sina egna föräldrar
Att någons mamma dör ger oro. Mycket för hennes barn förstås, men även för mig. Jag bävar för den dagen jag får samma besked som dem. Man har inte så mycket kontakt med sina föräldrar längre, men dem ska ju alltid finnas där. Vem ska jag annars vända mig till när min värld rasar?

Man har ju också funderingar över följderna av ens föräldrars bortgång. Många har, liksom jag, sina föräldrar i hus på landet. Vad händer när de är borta? Med stor säkerhet så får man sälja barndomshemmet och vad har man då? Var är då våra rötter? Man kommer att känna sig som en främling i den trakten när man bara kan åka dit och hälsa på bekanta, men inte åka för nära sitt barndomshem.

Ruskiga tankar som man helst bara skjuter ifrån sig just nu.

Antons egenpåhittade ord

Anton har så länge han kunnat prata satt ihop ord för att beskriva något han inte kunnat säga ännu. Om han tycker att det nya ordet fungerar bra så behåller han det. Alla fattar ju vad han menar så varför använda det rätta ordet då?

Några exempel:

Ajaj-namnam = Halstablett (nåt som är gott att äta när man har ont)
Bebieshäst = Föl
Ostsmör = Mjukost (om man tänker efter så är det ett himla mycket bättre namn.)
I övergår = I förrgår

och nyaste från idag:
Vattenläsk = Mineralvatten
Blodmärke = Blåmärke


Och till sist, en söt anekdot från förra månaden:
Anton satte sig på vardagsrumsbordet allra närmast vår stora nya 32 tums TV. Hans mamma sa åt honom att han fick inte sitta så nära för då skulle han få ha glasögon.
Lite tjurigt lunkade Anton då in i sitt rum. Men bara efter ett par sekunder kom han tillbaka med något bakom ryggen. Han visade oss vad det var - hans solglasögon. Han satte dem på sig och satte sig på bordet igen (Nu hade han ju gjort precis vad mamma sagt åt honom). :-)

Folk överallt

Lina har hunnit bli en vecka idag. Hur känner jag det nu då? Jo, jag springer bara runt och småmyser.

Mest gillar jag känslan av att det är familjemedlemmar överallt. Vi är nu så många att man inte alltid nämner alla vid namn utan klumpar ihop dem. "Jag kommer hem till dig och barnen klockan 18.00".

När vi var och handlade med barnvagnen och ståbrädan och hela baletten så suckade sambon en del över att Anton sprang runt så mycket. Inte jag! Jag tyckte det hela var underbart. Där var jag, sambon och Anton på äventyr och så fanns det ytterligare en i vagnen som bonus. En bonus som knappt aldrig ger ljud ifrån sig än så länge, så man glömmer bort att hon är med ibland.

Eller som i förrgår när vi låg och läste reklamen i sängen. Jag märkte aldrig att jag somnat, bara att jag vaknade. Då hade det gått 40 minuter och mina föräldrar skulle komma 20 minuter senare. När jag tittade upp så sov även sambon, Anton och Lina i vår dubbelsäng. Alla låg huller om buller och snusade. Jag tyckte det var en underbar syn. jag vet inte varför, jag kanske är gjord för att ha stor familj bara.

Mats Bergmans isskrapa.

Kom just att tänka på en episod för ett år sedan. Min barndomskamrat Mikael spelar i dansbandet Mats Bergmans. De skulle ge ut gratis isskrapor till alla i fanklubben och ville hitta på en klurig text att skriva på dem.

De fastnade till slut för:
"Mats Bergmans - Vi hjälper dig att se vägen".

Jag blev lite stött för jag hade haft två förslag som de följaktligen hade ratat.

"Mats Bergmans - Bättre på sikt"
och
"När gav du din fru en skrapa sist?"

Undrar varför de förkastade dem? :-)

Lasse-Nasse går på café

Klockan 11 varje vardag brukar jag leta upp ett närbeläget café om jag är på jobbet. Så gjorde jag även i Åby, Norrköping härom veckan.

Före mig i kön stod en äldre herre och en dam som kan ha varit 20 år yngre. Jag förmodade först att de var far och dotter.

Den äldre herren vände sig om och sa "Hej" till mig. Likaså till flera andra. När han kom fram till kassan frågade han kassörskan:
-"Vad heter din gubbe då?"
Hon drog på det lite men svarade:
-"Åke"
-"Åke-Kråke", sa mannen, "Och vad heter du då?"
-"Jag heter Gun", sa expediten.
-"Gun-Brunn" sa mannen.

När vi satte oss och fikade tittade han bort mot mitt bord och frågade:
-"Vad heter du då?"
-"Lasse" sa jag.
-"Lasse-Nasse" sa han.


Det gick upp för mig att hissen inte längre gick ända upp hos mannen. Jag försökte komma på hur han var och märkte att han faktiskt betedde sig som en normal 6-åring.
Den äldre mannen tittade på kvinnan han sällskapat dit med, och som nog mera var hans sköterska än dotter.
-"Du har rejäla tuttar du", sa han.
Hon brast ut i gapskratt.

Och ska man vara ärlig så inte tänkte jag när jag såg kvinnan:
"Oj, vad hon verkar trevlig" ellert ens "Vilket bra jobb hon gör". Nej, det första som slog mig var "Oj, vilka rejäla tuttar hon har". Så jag undrar om man ska beklaga att mannen var som han var. Jag tror inte det. Han verkade lycklig i sin 6-årsvärld.

Så jag lämnade caféet och när dörren slog igen så hörde jag den äldre mannen luta sig över till nästa bord och fråga mannen där:
-"Är din mor nyfjäst?"

Första natten hemma med Lina

Första natten i Linas liv fungerade bra på BB. Hon sov hos sambon och ammade när hon vaknade upp ibland.Vi stannade dock bara kvar på BB i ett dygn, sedan åkte vi hem förvissade om att sköta barn, det kunde vi redan.

Linas andra natt i livet och den första hemma blev lite annorlunda. Kerstin lade sig 21.30 och tog Lina med sig in i sängen. Lina var kollosalt missnöjd och ville inte ens bli glad när hon fick amma. Hon släppte bröstet och skrek högljutt emellanåt.

Jag hörde oljudet och gick och lade mig klockan 22.00. Vi diskuterade att vi inte hade en aning om vad som var fel med henne. Men jag erbjöd mig att ta Lina över i min säng på prov.

Jag pillade med nappen vi försökt propsa på henne. Hon tog den vissa stunder men tappade sedan ut den. Efter 10 minuter beslutade jag mig för att strunta i nappen och bara klappa henne i rumpan en stund. Då somnade hon faktiskt!

Klockan 01.30 vaknade Anton och ropade på pappa som han alltid gör. Jag lade en kudde mellan Lina och sängkanten och gick och hämtade honom också. Han fick ligga där han alltid ligger, mitt emellan oss vuxna. Jag fick vara mycket försiktig så vi inte klämde Lina som låg precis mitt i min säng.

Själv fick jag sedan åla mig in på sidan. Jag vände mig sakta på rygg och hamnade inklämd mellan mina båda barn, med ett barn under varje arm.

Kerstin viskade plötsligt i mörkret:
-"Hur gjorde du?"
-"Vadå?" sa jag.
-"Hur fick du henne att sova?"
Jag berättade om tricket med att strunta i nappen.

Vi somnade alla fyra inom ett par minuter. Sist somnade en mycket leende och stolt tvåbarnsfar.


Fotnot:
Lina sov i 7 timmar och 45 minuter oavbrutet i min säng. När vi skröt om detta för barnmosrkan som ringde från BB så fick vi bannor. Så länge fick man ju inte låta henne vara utan mat. Vi skulle ju ha väckt henne efter max 5 timmar. Detta har vi åtlytt sedan dess.

Lina är född

I fredags den 4 november föddes vår lilla dotter Lina, Antons lillasyster.

Redan på fredagsmorgonen klockan 5 så kände kerstin att slemproppen lossande. Hon ringde förlossningen, men de sa att det kunde trots detta ta 2 veckor ännu. Hon beslutade sig därför att jobba sin sista dag innan hon skulle gå på mammaledigt.

Men vid 11.00 startade värkarna för henne. Så istället för den planerade IKEA-resan med sina arbetskamrater så blev hon hemskjutsad.

Hon ringde mig på jobbet klockan 11.30 men jag var i en så bullrig fakrikslokal att jag inte hörde detta, utan hon lämnade ett meddelande på svararen istället. Först 50 minuter senare ringde hon igen och då hörde jag henne. Hon berättade att nu var det 3 minuter mellan värkarna.

Det blev en snabb hemfärd för mig. Jag var ju i Norrköping då och hade över 5 mil hem. jag var hemma nästan exakt klockan 13.00. Då var Kerstin omtöcknad av smärta och vi irrade runt och försökte packa den där väskan som aldrig blivit packad innan. Sedan hade jag full sjå att få ut henne till bilen. varje gång hon rörde sig fick hon nya värkar.

Bilfärden till sjukhuset gick i rask takt och Kerstin kämpade med tre värkar på vägen dit. Väl framme vid förlossningen skjutsade de snabbt in Kerstin med en rullstol. Jag frågade om jag skulle parkera bilen bättre än mitt framför deras entré men de sa att det fanns det inte tid för.

Vi var innanför sjukhusväggarna klockan 13.39 enligt journalen och klockan 14.15 Lina redan ute, på bara 35 minuter alltså. Nån annan bedövning än lustgasen var det alldeles för sent för.

Hon vägde 3870 gram och var 51 centimter lång.

Anton var fortfarande på dagis när vi var klara men mormor ryckte in och tog hem honom till sig. Där fick han också övernatta.

Vi stannde kvar över natt men dagen efter klockan 10.45 så var vi redan på hemväg. Så numera är vi fyra personer i vår familj.