Gran Canaria del 1

Så var vi då tillbaka från Gran Canaria. Vi har haft en skön semester i en vecka. Jag tänkte portionera ut lite av vad vi har sett och gjort i några blogginlägg. Med början här:

Lördagen den 14 mars 2009

Vår granne körde oss till flygplatsen i Linköping min bil. Det gick lätt att checka in på den lilla flygplatsen vi har. Sedan fick vi vänta i två timmar på att vårt plan först skulle landa och sedan flyga iväg med oss i. Detta var också de ända start och landningar som skedde under dessa timmar. Så liten är flygplatsen.

Vi träffade en arbetskamrat från mitt förra jobb, Lennart. Han satt bakom oss i planet och dök upp flera gånger på resmålet och hemresan också. Det var kul att se honom igen.

Vid ett tillfälle stod Lina utanför en toalettdörr och såg en gammal farbror komma ut. Hon pekade på honom och sa:
- ”Har du bajsat?”
Farbrorn svarade inte utan bara gick. Då frågade hon mig:
- ”Har han bajsat?”
Jag svarade att hon fick väl fråga honom.
- ”OK.” sa Lina och började springa efter honom. Jag fick raskt hejda hennes framfart.

Min sambo var nu i stort sett frisk igen efter sin sjukdom, men Anton hade ont i huvudet och var dålig i magen. Vi tror att det var för att han var nervös för att flyga. Han ville också ha gardinen i flygplansfönstret fördragen hela resan. Lina däremot gillade att flyga och blev istället ledsen när vi var tvungna att gå ur planet efter fem och en halv timmas flygtur.

Men resan gick bra och bussresan till hotellet också. Vårt rum visade sig vara en riktig lyxlägenhet med micro, kaffebryggare, brödrost, kyl och frys samt uteplats. Vi hade också 2 sovrum att sova i.

Dock användes inte rummet som barnen skulle sova i mera än ett par minuter innan de kom intassande till oss. Så resten av resan trängdes vi alla fyra i en dubbelsäng.

Vi lade oss inte heller förrän runt midnatt. T.o.m. Lina orkade att vara uppe så länge utan att klaga. Sedan hjälpte jag henne att borta tänderna. Jag hällde upp ett glas kranvatten att skölja i. Hon tog det och drack upp det. Jag blev iskall när jag insåg att man ju inte ska dricka vattnet här, och att jag nu riskerade att göra henne magsjuk resten av resan. Jag sov dåligt p.g.a. detta hela natten. Men Lina visade sig inte alls få några tecken på sjukdom. Och när jag tänkte efter så hade inte våra guider sagt något om att undvika vattnet som de gjorde för 21 år sedan när jag var här. Kanske har de fått bättre vatten här nere. Jag bör nog kolla upp detta.

En dag kvar...

Nu är det mindre än 24 timmar till planet ska gå.

Tyvärr har Kerstin drabbats av halsfluss och fått pencillin igår eftermiddag. Hon ligger hemma med feber idag. Vi hoppas innerligt att hon orkar ut till planet imorgon. Vore olyckligt minst sagt om hon är för sjuk. Om ni alla håller tummarna så ska jag försöka ge livstecken från mig (och ehnne) under nästa vecka.

Trevlig Helg allihop.. och heja Alcazar i den där finalen vi missar imorgon...

Fem dagar kvar...

På lördag klockan 15:35 avgår vårt plan här ifrån Linköping. Destination: Las Palmas. Jag, sambon och barnen ska unna oss en veckas semester.

Det är, utan att vi märkt detta, en av bara tre helger som denna resa kan göras från Linköping.

http://www.corren.se/archive/2009/3/7/k4u2h5gxjacue32.xml

Sparar oss en massa besvär mot att åka tilll t ex Stockholm med allt vad restid och parkeringar innebär. Nu får vi skjuts av vår granne dit och hem.

Största missen är väl att vi just lämnat landet när finalen i Melodifestivalen går. Nåja.. datorn är med.. man kan visst hyra Internetuppkoppling i receptionen på hotellet. Vi kanske ser finalen trots allt därifrån.

Jag är ett listfreak

Allt jag ska göra mitt liv blir gjorda efter kom-ihåg-listor. Det är mitt sätt att få allt gjort. Det har jag gemensamt med min syster. Vi gör listor på allt.

För mig är det otänkbart att ta det sista – eller nära nog sista – av något i köket utan att skriva upp det på inköpslistan.

När jag hade mitt egna företag för ett par år sedan haglade sakerna att göra in. Jag stod ofta i ett hål i gatan och fick där tid att fundera på vad jag skulle göra när jag kom hem, för firmans räkning och privat. Det var svårt att ha med sig en kom-ihåg-lista i hålet så det löste jag med att jag talade in allt jag kom på i mobilens diktafon.

Vissa dagar laddade jag ur alla meddelanden och skrev ner dem i ett kollegieblock. En sida tog slut... två sidor tog slut.. till sist var listan 3 sidor lång. Den längden gjorde att man blev alldeles apatisk. Man orkade inte börja för det var ändå så mycket kvar.

För att råda bot på detta så skrev jag upp de akuta sakerna jag behövde göra omgående på en lös lapp. Den listan hamnade på ca 25 punkter. Vilket återigen kändes övermäktigt. Till slut skrev jag ner tre saker på en postit-lapp och gjorde dessa innan jag kastade lappen och tog tre nya. Detta fungerade bättre.

Idag är inte listan på saker att göra lika lång. Eller jo, det kanske den är. Mobilen rycker fortfarande in emellanåt och tar emot ett meddelande. På min att-göra-lista finns den stående punkten ”Lyssna av mobilen”.

Jag har hittat den perfekta hemsidan också för sådana som mig:

http://www.rememberthemilk.com/

Där kan man göra ett valfritt antal listor för olika saker. Jag har nio! Alla blogginlägg jag kommer på att skriva om åker in här. Denna blogg kom till genom att jag plockade ut detta ämne från listan.

Man kan logga in från valfri dator och kolla listan. En gratis gadget gör att jag alltid har akuta saker synliga när jag går in på Google. Och kan addera nya därifrån. Bra låtar jag hör på radion hackas in direkt där när jag jobbar.

Man kan sätta upp ett datum när det ska göras och få epost om det. Det går också att eposta in en lista på saker att göra till en speciell e-postadress och så är de med på listorna automatiskt. Man ska t.o.m. kunna SMS:a in dem.

Alla dataprogram jag hackar har alltid en lista, i programmet eller utanför, med kod att göra klart, buggar som ska fixas och nya funktioner som kan läggas till. Dessa prioriteras sedan och grupperas i olika versioner av programmen. Dessa är guld värda när man återkommer till ett program efter att det legat nere en tid.

Bara handhavandet av alla listor tar mycket tid. Ibland står punkten ”Skriv om att-göra-listan” med på att-göra-listan.

Detta är mitt sätt att få saker gjorda? Hur gör ni? Är det någon mer som använder listor?

Lina spekulerar

Mamma ville att Lina skulle tvätta håret. Detville inte Lina.
- "Om du inte tvättar håret så kan d få löss i håret. Det vill du väl inte ha i håret?"
- "Nej...", sa Lina, "där ska bara pannan och huvudet vara.."

Förra tisdagen i Malmslätt. Jag VABBAR med Lina hemma, som har feber. Genom fönstret tittar vi på en farbror som klipper äppelträd. Farbrorn är gammal med grått hår och skägg. Lina:
- "Är det där jultomten?"

Lina Bubblar på

I torsdags fyllde min sambo år och hon bjöd på hemlagad middag samt efterrätt, en chokladkaka med vispgrädde. Lina visste dock inte vad hon skulle få till dessert så hon frågade mamma efter maten:
- ”Vad för efterrätt? Gass (Glass)?”
- ”Nej, ” sa mamma ”det är inte glass.”
- ”Jaha… sockerkaka kanske bara?”

Det sista påståendet fick oss att fnissa för vi hade oss veterligen aldrig ätit eller talat om sockerkaka hemma.

Lina är enligt hennes far (mig alltså) väldigt ”pratig och tjatig”. Hon kommenterar allt och upprepar saker hon hör för första gången. Som när mamma för en tid sedan berättade att hon nu ätit upp sin penicillinkur och slapp ta den otäcka medicinen. Eller otäcka och otäcka… Lina protesterade i alla fall högljutt varje gång det kom på tal att hon skulle ta en ny dos. Hon skrek att hon inte ville ta den. Men när hon väl fick inse att hon måste ta den så drack hon upp den flytande lösningen och sa efteråt att den inte smakade otäckt. Detta hindrade henne inte från att protestera lika våldsamt nästa gång det var dags för medicinering.

Men nu hade hon i alla fall fått den sista dosen och Lina undrade om hon slapp medicinen i fortsättningen.
- ”Ja, nu slipper du” sa mamma.
- ”Jag aldrig mer ta medicin?”
- ”Nja.. nästa gång du blir sjuk får du ny medicin. Men just nu slipper du ta den.”
Detta samtal fastnade i Linas huvud och hon upprepade för alla nya hon mötte:
- ” Ja inte ta mer medicinen…”
Varpå hon gick upp i ljus falsett och tillade:
-”..nästa gång ja sjuk, ja ta medicin..”

Folk skrattade åt hennes påstående och sätt att gå upp i röstläge att detta blev kul att säga, och hon fortsatte under en hel vecka att terrorisera folk med detta påstående.

Anton och jag tittar på Mr Bean

För ett tag sedan så fick Anton upp ögonen för Mr Bean. Han såg några delar av avsnitten på youtube, sedan var intresset väckt. Detta var en stor stund för mig, som själv gillade Mr Bean skarpt (när jag såg dem första gången). På något sätt har man väntat på denna dag när ens barn för första gången ska få uppleva höjdpunkterna man själv varit med om.

Och som den samlings- och (i viss mån) ordningsmänniska jag är så var det lätt för mig att föra handen över den alfabetsordnade videobandshyllan och hitta den uppmärkta kassetten med närapå samtliga Mr Bean-avsnitten på. Jag hade spelat in dem från TV under 1992 så de hade bevarats i 17 år för detta heliga ögonblick. Jag upptäckte snabbt tre saker:

1) Skämten är fortfarande gångbara idag. Anton skrattade gott och jag med honom.
2) P.g.a. de få repliker som han säger så går det alldeles utmärkt för en 7-åring att hänga med trots att det är på engelska.
3) Ett videoband som stått i hyllan i 17 år har mist alla de bästa egenskaperna för att räknas som ett högkvalitativt band. Bilden hoppade och svajade hela tiden. Ibland var bilden svartvitt.

När Mr Bean var på tivoli och råkade få hand om en baby skrattade vi gott åt hur han löst blöjbristen med att gröpa ur en nalle, eller hur han knöt fast banvagnen i en korg på pariserhjulet m.m.

Avsnittet slutade med att babyns mamma fick tillbaka babyn utan att någon märkte att Mr Bean hjälpt till. Bean pep några gånger med babyns kvarglömda leksak och åkte ensam hemåt. När jag tittade till på Anton så hade han två långa gråtränder på kinderna just då.
- ”Vilket sorgligt avsnitt det här var” sa han.

Jag kramade honom hårt och kände att min son har nära till känslorna och ett gott sinne för att förstå djupa undertoner i handlingen.

Stolt höll jag om honom en god stund medan kassettbandet svajade vidare och gjorde bilden svartvit igen.