Lina har skadat foten

I måndagskväll så snavade Lina på mattkanten när hon skulle springa till mamma i vardagsrumssoffan. Det hela såg oskyldigt ut och hon var bara ledsen ett kort tag. Men när hon skulle försöka gå igen var det tvärstopp. Hon kunde inte stödja på foten.

Och likadant var det morgonen därpå. Satte hon ner foten så började hon gråta. Jag ringde Sjukvårdsupplysningen. De ansåg att eftersom hon inte hade ont jämt så skulle vi avvakta ”24 timmar sådär”. Så det blev en dag med mycket bärande på henne.

Följande morgon var sceneriet detsamma. Det var också första dagen på vårterminen så jag var ändå hemma med båda barnen för att deras fröknar hade studiedag. Förmiddagen ägnade jag mig åt att få tag i vår vårdcentral. Det var inte lätt. Jag avvaktade tills de öppnade 8.00. Ja, jag var till och med djärv nog att ringa 1 minut innan de öppnade för att vara först i kön. En inspelad röst bad mig ange mitt telefonnummer, och så skulle de ringa tillbaka 9.35. Hur det hunnit bli en och en halvtimme kö innan de ens öppnat är för mig en gåta.

Nästa problem var att när jag knappat in halva mitt telefonnummer så började det tuta i luren och samtalet bröts. Jag gjorde för säkerhets skull om hela proceduren igen men med exakt samma resultat.

Sedan väntade vi på att de skulle ringa tillbaka. Men ingen ringde! Klockan 10.00 letade jag förtvivlat i telefonkatalogen efter något annat nummer till vårdcentralen, men det fanns bara denna röstbrevlåda. En brevlåda som numera deklarerade att nu var kalendern full och man fick återkomma nästföljande vardag.

Det tog mig 30 minuter att ringa sjukvårdsupplysningen och be dem kontakta vårdcentralen. Samt 15 minuter för dem att konstatera att jag inte alls fanns med på deras listor och istället ringde de tillbaka till mig. Jag fick en läkartid 13.15.

Så barnen och jag hann åka en sväng till Coop för att få tiden att gå. Där hamstrade vi på oss godis och en lång nybakad painriche så vi skulle kunna få något i magen om det dröjde länge på sjukbesöket.

Jag kastade ihop lite lunch till oss medan Anton bredde nio mackor, tre åt oss var. Han älskar att göra detta när mamma är borta. Att få förtroendet med en vass kniv och själv få välja pålägg åt oss.

Klockan 13.15 var vi på plats på vårdcentralen. Lina storgrät för hon vill inte ”gå doktorn”. Men när doktorn pratade om hennes fot så sträckte hon fram den och doktorn fick klämma på den.

Nästa steg blev en röntgen av foten på sjukhuset. Vi transporterade dit oss i vår bil. Återigen storgrät Lina när vi kom in på sjukhuset. Och när röntgen skulle ske så fick pappa sitta med medan de röntgade en hulkande dam i treårsåldern.

Anton hade redan på morgonen förklarat för lillasyster att röntgen bara var en kamera, och han hade för säkerhets skull övningsfotograferat henne med familjens digitalkamera.

När röntgen var gjord så bad de oss sitta ner medan doktorn tittade på korten. Lina uppfattade detta på sitt sätt och varje man i vit rock som passerade oss frågade hon:
- ”Ska du ta kort?”

Till slut kom en sköterska ut och meddelade att inget var brutet. Jag svämmade över av följdfrågor som ”Vad är det då” och ”Hur ska vi behandla foten”. Sköterskan hade dock inga svar utan hänvisade oss tillbaka till vårdcentralen.

Vi tog ingen ny kontakt med dem igen utan gick hem med Lina och nu, en vecka efter händelsen har hon gradvis börjat gå normalt på foten igen. Det var ju för väl…