Högt och falskt

När jag gick i låg-och mellanstadiet så hade vi liksom många andra Luciatraditioner. Tradition var det också att "brummare" liksom jag blev tillsagda att bara mima när vi alla skulle sjunga. Och just på Lucia så utgick det ett påbud med vilka som skulle infinna sig hos fröken för sångrepetitioner. Jag var aldrig där! Jag vet inte ens var de höll till. Istället fick vi som inte kunde sjunga det vanliga straffet - Handstilsövningar. Inte undra på att min handstil idag är helt oläslig.

Jag frågade min syster en gång under skoltiden om det var kul att sjunga. Det var det! Men det var inte handstilsövningarna. Hade känts mycket mindre som ett straff om man också fått göra nåt kul medan begåvningarna övade.

Att vara utpekad som en som inte kan sjunga har följt med mig genom livet. Än idag, vid 41 års ålder, så mimade jag mig igenom alla psalmerna i kyrkan under begravningen jag var på. Likaså gjorde tjejen bredvid mig , så jag antar att hon haft liknande upplevelser i barndomen som jag.

Det värsta är att om man är intresserad av musik, som jag är, så kan man många sångtexter, men man är förbjuden att sjunga med. Jag har hittat min egen metod. Jag sjunger när jag kör själv i bilen. Högt och falskt, men med stor inlevelse.

Nyligen har Anton börjat begära att vi ska läsa godnattsaga för honom. Det gör vi gärna. Men många gånger plockar han ut boken "Lilla Kotten sjunger" och vill höra den. Den är ingen sagobok, den innehåller bara texterna till en massa kända barnvisor. Men inte kan pappa neka att läsa en saga för sin son innan han somnar. Så pappa sjunger. Högt och falskt.

Ekorrn satt i granen finns med i boken. Och som Adde Malmberg en gång sa, att först är det "Ekkorrn satt i granen", men när han får höra barnen så "hoppa han från tallgren". Vadå tallgren, nyss satt han ju i en gran.

I boken finns också "Sankta Lucia" med. Den har man ju hört hur många gånger som helst på Lucia, men jag har aldrig sjungit den själv förut. Men för Anton har man varit tvungen att ta sig igenom även den. Och vilken märklig text den har:
"Drömmar med vingesus, undret oss sia"
i boken om Lilla Kotten så står det t.o.m. "under oss sia"
Vilket dravel! Visst anar jag att det handlar om änglars vingar som susar och om undret, dvs jesu födelse, som förespås. Men vem sjutton skulle pressa in en mening med det ordvalet idag??

Men pappa sjunger visorna. Allihop! Varje kväll! Och ett par gånger har Anton somnat mitt i någon av sångerna. Det har aldrig hänt förut. Folk brukar vakna med stirrig blick när jag börjar sjunga. Men aldrig somna.

Nu finns det en epostlista till denna blogg

1997 började jag skriva dagbok och lägg ut på nätet så mina närmaste skolkamrater skulle veta vad jag sysslade med under sommaren. Det finns fortfarande kvar som "En lantis dagbok i Stockholm" på min privata hemsida www.oxvalley.com.

Om man idag lägger ut sin dagbok på nätet så kallas det blogg. Det order fanns ju inte då, men man kan säga att jag bloggat sedan dess.

Vidare så samlade jag ihop epostadresser till alla mina kamrater som hade en och skickade massmail till alla på en gång för att berätta vad jag sysslade med för tillfället. Den listan har funnits i över 5 år nu och ökats på efterhand. Förra veckan hade jag 37 personer med.

Nu för tiden så skriver jag mina upplevelser direkt i denna blogg och gör i stort sett bara en uppmaning att läsa bloggen i mina massmail. Genomsnittligt antal svar jag brukar få på ett sånt massutskick brukar ligga på ca 1 svar varanann gång jag skickar.

Jag har nu använt mina gamla programmerningskunskaper till att göra en hemsida och en databas för att registrera sig om man vill ha epost eller inte, och i så fall hur ofta.

I förra veckan satte jag mig ner och komponerade 37 olika mail till folket på listan och gav dem chans att välja. Det roligaste med det var att det resulterade i hela 11 svar tillbaka. Väldigt kul, för det är många som jag inte hört ifrån på flera år, utan bara matat dem med mina skriverier.

Och nu är vi uppe i 21 personer som anmält sig att få epost när bloggen ändrats. Detta är från och med nu öppet för allmänheten här.

Hjulpyssel - hur gick det sen?

På torsdagskvällen, den dagen bilen skulle hämtas hos reparatören så var Sambon bortrest och jag fann ingen möjlighet attt packa in två barn i bilen. På fredagskvällen insåg jag att nu hade reparatören gått hem för veckan, så det spelar ingen roll för honom om bilen står där till måndag. Så fick det bli.

Måndagen gick och ingen reparatör hörde av sig. Mer än halva tisdagen gick också. Till slut ringde jag och kollade läget, bilen hade ju varit hos reparatören i snart 5 dygn.

-"Jo," sa reparatören "den blev klar igår."
Tack snälla reparatören att du inte ringde och sa det då.

Jag fick återigen locka min granne att följa med och hämta bilen. Vi kvitterade ut den. 1100 kronor, inte så farligt. När jag kom ut till bilen och satte mig i kom nästa strul. Bilen startde inte! För första gången på de nästan 7 åren jag haft den som detta hänt. Batteriet var nästan helt dött. Jag svor lite och sa till grannen att vi låter den stå här så får reparatören fixa vad han förstört.

Men grannen var envis och började knuffa på bilen. Och se, den gick igång. Nu har jag lånat en batteriladdare av samma granne och jag laddar mitt bilbatteri för fullt i garaget. Om det inte tar laddning som det ska så vet jag en reparatör som ska få ett telefonsamtal.

Hjulpyssel och separationsångest

I dagarna går jag med stor separationsångest. Jag ska skiljas från min käraste ägodel efter sex och ett halvt år. Min Volvo 740, grönmetallic årsmodell 89.

Jag älskar den bilen! Den har gått och gått ca 7000 mil ihop med mig och alltid tagit oss dit vi skulle. Var på första daten med sambon i den och vi vänslades i bilen. Bara det! Tog sambon två gånger till BB i den och tog hem båda klimparna i den.

Men nu är det slut. Trots att jag är en sådan person som köper en bil och sedan behåller den tills den är skrotfärdig. Förra bilen hade jag över 8 år och den var totalt genomrostig på slutet.

Orsaken är förstås att en 4-dörrars 740 inte kan få in två vagnar, två barn i barnstol och två vuxna. Ja, jo det gick första veckorna, om man pressade in underredet i baksätet bredvid sambon. det gick tungt att få igen dörren för sambons ansikte tog emot på andra sidan.

Nu har vi sett ut en blå 940 från 1996 som vi inhandlat istället.

Jag har dessutom min Golf Caddy som firmabil, så för första gången i mitt liv har jag tre bilar på en gång. De ser förresten ut så här:




Eftersom jag kör en Renault Kangoo i jobbet på dagarna så har jag numera 4 bilnycklar i knippan. Den går knappt ner i mina trånga jeansfickor. Och under de senaste två veckorna har jag varit på däckfirmor fyra gånger för att få på vinterdäck på alla bilarna.

Man får inte mycket för en Volvo från 1989 som gått 22000 mil, och jag känner att jag skulle ha råd att ha kvar min ögonsten. Men vad ska jag ha den till? Jag lär aldrig åka med den. Så nu är det dags att sälja den. Men jag har ingen brådska. Först vill jag fixa upp den lite, mest som en hyllning till bilen.

Jag besiktade den i fredags. När jag fick protokollet av besiktningsmannen så sa jag till honom:
-"Nu gör du mig verkligen ledsen!"
-"Varför då?"
-"Jag fick ju inte en anmärkning. Hur ska jag kunna sälja den nu? Jag har nog separationsångest som det är."

Sista smörjelsen (passar väl till en bil) ska bli att fixa de trasiga mätarna på panelen, tankmätaren och temperaturmätaren. Jag har beställt tid på en verkstad i andra änden av stan. Tog 10 dagar innan han hade tid så jag fick skaffa en ny försäkring till bilen för att kunna åka dit. Vi lämnade in den i onsdags kväll, grannen och jag. Reparatören ringde mig kl 14.30 dagen därpå och berättade hur det hade gått:
-"Tankmätaren, det kan vara olika orsaker till det felet."
-"Jaha" sa jag och tänkte att den har han visst inte börjat laga ännu.
-"Det kan var givaren bak i tanken."
-"Jaha..?" sa jag igen.
-"Den kostar 3700 kronor!"
-"Då är det ju bara att glömma den" svarade jag, men tänkte efteråt att han sa ju att det kunde vara andra orsaker, kunde vi inte ha kollat dem innan vi gav upp.
-"Tempmätaren", fortsatte reparatören, "där kan det vara givaren också."
-"Vad kostar den att byta då?"
-"300 kronor"
-"OK." sa jag, "Byt den då.
-"Fast den har jag inte hemma, den kommer på måndag."
-"OK.", sa jag igen, "Bilen får stå kvar till dess då."
-"Njae" sa reparatören,"jag har så ont om plats på gården så du får komma och hämta den och ställa tillbaka den på måndag"

Så för att summera, han hade inte lagat nåt och jag fick hämta bilen igen utan att han gjort nåt och ställa tillbaka den igen om ett par dagar. Han anar inte vilket besvär jag hade förra gången att hitta nån som kunde köra hem mig. Nu blir det plötsligt tre gånger till som man ska skjutsas till eller ifrån verkstan. Vilket strul!

Antons första biobesök

Jag har tjatat på Anton i snart ett års tid om att vi faktiskt skulle kunna gå på bio. Jag har talat om fördelarna med den jättestora bilden, popcornen och hur kul det är när alla runt omkring en skrattar åt filmen. Anton har varit tveksam. Mest för detaljen att man måste sitta stilla under hela filmen.

Förra månaden fick han ett nytt erbjudande av mig om att gå på en barnfilm på matinén. Han funderade lite men sa sedan:
-"Pappa, du och mamma kan gå. Jag stannar hos mormor."

Men idag så har mitt tjat till slut gett resultat. Sambon skulle ha tjejträff hemma så vi behövde ändå rymma fältet, han och jag. Jag förslog att vi skulle gå på bio då och vi tittade på två trailers ihop på datorn. Anton ville se båda filmerna sa han. Men pappa stannade vid en och det fick bli den som inte gick för sent på kvällen och var kortast. Det blev "Petson & Findus - Tomtemaskinen". Vi bokade biljett och sittplats via nätet och Anton blev lite förskräckt över hur många som skulle komma att sitta i samma rum som oss.

Anton har tjatat hela morgonen om det inte är dags att gå till bion snart. Och varit orolig när pappa var tvungen att lämna hemmet en timme. Skulle han hinna hem till bion?

Vi startade avfärden en timma innan bion för att vara säkra på att hinna allt. Säker ska man aldrig vara när barn är inblandade. Det blev rejält stressigt på slutet. Det var en bit att gå till Filmstaden och Anton noterade att alla affärer han gick förbi hade julsaker i fönstren. Det var ju trots allt skyltsöndag idag så pappa tyckte inte det var så fantastiskt, men Anton stannade vid varje butik och skulle visa pappa på allt julglitter. Pappa ryckte honom i armen och sa "Kom nu" minst 5 gånger.

Vi stannade i godisbutiken utanför Filmstaden och köpte smågodis. Anton funderade och funderade på vilka sorter han vile ha, så länge att pappa hade lust att bara riva åt sig en näve av närmaste konfektyr och slänga ner det i hans påse. Som tur var kunde pappa tygla sig från detta ofog.

Sedan hämtade vi våra biljetter och köpte största byttan med popcorn och en läsk till pappa. Anton hade redan hemma sett ut en bra flaska som han hade saft med sig i.

Pappa fick så mycket att bära att dels fick Anton hjälpa till att bära en del saker, dels hade pappa ingen hand över att hålla i sonen med när vi skulle upp för alla trappor till salong nummer 8. Det första Anton sa när vi kom in var:
-"Pappa! Jättestora TVn är?"
Hade nog inte förklarat det där med vad en bioduk är särskilt bra.

Anton satt ganska stilla genom hela filmen även om den inte var särskilt bra (tyckte pappa i alla fall).

Antons inbyggda ordningsman gjorde sig gällande vid ett par tillfällen. En gång sade han till barnet berdvid sig att han inte fick stå upp, utan visade ner honom på hans plats igen. Och när vi gick ut stannade han och höll upp dörren åt de tio personerna som var efter oss ut. Han vinkade till och med fram dem för att skynda på dem.

Efteråt frågade jag om han gillade filmen. Jag hade för säkerhets skull berättat anekdoten om min gamla jobbarkompis och när han gick på bio med sin treåring för första gången. Han hade frågat sonen:
-"Var det kul att gå på bio?"
-"Ja."
-"Skulle du vilja gå på bio flera gånger?"
-"...........näää..."

Anton vågade då inte göra annat än säga att han tyckte det var kul. Ha sa dock att nästa gång ville inte se samma film, utan nån annan, att han inte ville gå på en så lång film som 1 timme och 18 minuter.

Efter bion så drog han lite i ratten på det trasiga bilspelet utanför salongerna och så spelade vi flipper ihop. Han visade sig ha skapligt bollsinne för att vara första gången han provat ett "riktigt" flipper. Han blev dock djupt besviken att han inte fick ut nån studsboll när det var slut.

Sedan fick Anton akut magvärk av allt godiset och ville bara hem till mamma. jag fick bära honom till bilen och så for vi hem.

När han lade sig på kvällen så kramades vi "god natt" och det sista han sa var:
-"Pappa, jag vill gå på bio nån mer gång."

Barnen härmas

Är det inte underbart hur de små barnen härmar allt man gör - på gott och ont. Även sånt man ibland inte själv är medveten om att man gör. Tänkte ge två korta exempel:

Idag läste Anton av termometern hemma. han vet inte hur den fungerar men han har sett mamma göra det. Han beskrev vädret som:
-"Det blåster fyra varmare grader ute."


I somras var Antons kusin, Dennis 6 år, på besök. Han lånade ett måttband och med säker hand så mätte han höjden på stenpartiet utanför vårt garage. Han placerade änden av måttbandet i marken och kröp ner på knä för att läsa av vid överkanten av stenpartiet varefter han utbrast:
"Femton kilo."

Pappa matar bebisen

Sambon är kvällstrött. Jag är morgontrött. Sambon har som svårast att stiga upp och ta hand om en baby runt midnatt, medan jag är som förlamad runt tre på natten.

Vi utnyttjade detta faktum redan när Anton föddes till att Sambon pumpade ut lite mjölk som jag kunde ge Anton i nappflaskan när han vaknade runt midnatt. Resten av matningarna skötte sambon.

Vi har försökt att ordna det på liknande sätt med nya bebisen. I går natt var det dock lite körigt tyckte jag.

Normalt lägger jag mig vid klockan 23, men igår kväll kom jag i säng redan 22.20. Jag hann ligga ner i två minuter sen stördes jag av ett brakande. Det var Lina som sköt salut rätt ner i blöjan med kladdigt innehåll som följd. Efter ett par minuter blev det otrevligt för henne att ligga så, så hon tillkallade sin far för att gå i depå.

Det gick hyfsat fort och vi kom snart tillbaka till sängen. Där fick hon sin obligatoriska nappflaska.Hon drack upp hela på ny rekordtid. Efter det blev hon dåsig och somnade i positionen för att rapa.

Skvalp! Halva nappflaskan kom upp igen och rann ut över pappa och sängen. Var var nu den där lilla handuken någonstans. Där var den. Utan större protester somnade Lina in igen.

Det hann gå 4 minuter.
-"Pappa!"
Anton ropade från sitt rum för han ville bli hämtad till våra sängar, liksom varje natt. Jag fick flytta in Lina i mitten av min säng och lägga en kudde utanför så hon inte trillade ur den. Sedan raskt in och hämta Anton. Väl tillbaka var det kolsvart i rummet och jag fick vara ytterst försiktig för att inte lägga ner Anton på Lina. Det gick bra! Anton placerades mellan våra dubbelsängar, och Lina puffade jag försiktgt närmare utsidan av min säng så att jag fick plats i mellan. Åtminstone nästan plats.

Lina passade på att kräkas upp andra halvan av nappflaskan. Fram med handuken igen och torka, torka. Efter det så satte Lina igång att hicka högljutt en stund. Till slut sa hennes mage till henne att nu var det tomt där nere. Hon började ivrigt köra med huvudet för att försöka tutta på pappa. I det läget hade jag spelat ut alla mina trumfkort. Det hade nu gått 1 timma och 15 minuter sedan jag lade mig. Här behövdes förstärkning! Som tur var vaknade sambon väldigt lätt och gav Lina påfyllning från egna mejeriet. Sedan somnade vi alla fyra in och att Lina fick mat igen klockan halv fyra av mamma har pappa ingen aning om.